Folkvandringen mellan Kongo och Nordrhodesia gjorde emellertid att några rhodesiska bröder kunde komma in i Kongo, vanligtvis under kortare perioder.

1945: Det krävs mod av någon som skall representera Gud och hans teokratiska rike i ... [Belgiska Kongo]. Det är inte bara så att verket och litteraturen är totalt förbjudna, utan kongoleser som bekänner sig vara förbundna med oss riskerar också att transporteras till ett visst område, där de hålls halvt om halvt i fångenskap, ibland under flera år. Brev från Kongo kommer sällan fram hit [Nordrhodesia], och post som skickas tillbaka verkar inte delas ut. Men ... vi gör allt vi kan för att hjälpa våra medförkunnare i detta land behärskat av präster.

Vid den här tiden for Llewelyn Phillips från avdelningskontoret i Nordrhodesia till Belgiska Kongo för att försöka hjälpa de förföljda vittnena där. Han fick förklara för generalguvernören och andra regeringstjänstemän vad slags verk predikandet av Guds kungarike var och även vad det var för skillnad mellan det vittnena trodde och det Kitawala trodde. Vid ett tillfälle frågade generalguvernören tankfullt: ”Om jag hjälper er, vad kommer då att hända med mig?” Han var väl medveten om att katolska kyrkan utövade ett stort inflytande i landet.

1950: Det gångna året har varit det svåraste hittills, och det vill inte säga lite för bröderna som bor i Belgiska Kongo. Av alla de böcker och brev som sänts till landet hade många i början av tjänsteåret inte kommit fram, och kontakten med församlingarna hade nästan helt upphört.