Året därpå godkände presidenten ett förbud mot att predika från dörr till dörr. När detta förbud infördes fick bröderna organisera om tjänsten så att det informella vittnandet blev viktigare. Our Kingdom Ministry (Tjänsten för Guds kungarike) blev Our Monthly Letter (Vårt månadsbrev), och artikelserien ”Presenting the Good News” (”Hur man bär fram de goda nyheterna”) blev ”Our Internal Ministry” (”Vår interna tjänst”). Det bidrog till att vi inte drog till oss uppmärksamheten från regeringens censorer. I april 1971 rapporterades det nästan 48 000 bibelstudier, den dittills högsta siffran, vilket klart visade att restriktionerna inte hade gjort bröderna missmodiga.

Clive Mountford, som nu bor i England och umgicks mycket med missionärerna, berättar: ”Ett sätt att vittna var att ta upp liftare och att sedan tala med dem om sanningen. Vi hade alltid tidskrifter med oss i bilen, fullt synliga för alla som liftade med oss.”

Även om lagen inte förbjöd att man talade med andra om Bibeln, sade den att man först måste ha dessa människors medgivande innan man fick besöka dem. Ibland kunde man lätt kringgå lagen genom att besöka släktingar, forna klasskamrater, arbetskamrater eller andra bekanta. Under samtalets gång kunde man då taktfullt komma in på Bibeln eller bibliska frågor. Och eftersom släkten ofta var stor, kunde man få kontakt med många icke troende släktingar och andra samhällsmedlemmar.

År 1975 rapporterade avdelningskontoret: ”Flera tusen förkunnare i vårt land har aldrig predikat från hus till hus. Men det har blivit nya lärjungar, och det har vittnats oerhört mycket.” När vännerna inte fick predika fritt från dörr till dörr, vittnade de på andra sätt. En broder är ett typexempel på hur det kunde gå till. Han arbetade på ett departement och förde vissa register över invånarna i samhället. Han intresserade sig särskilt för dem som hade bibliska namn och frågade dem om de visste något om dem i Bibeln som hade samma namn som de. På det sättet fick han många tillfällen att vittna. En gång kom en mamma och hennes dotter, och då lade brodern märke till att flickan hette Eden. Han frågade mamman om hon visste vad ”Eden” betydde, men det visste hon inte. Han förklarade då att hela jorden inom en nära framtid skall bli som paradiset var i Eden från början. Kvinnan blev nyfiken och gav honom sin adress. Hennes man blev också intresserad, och familjen började gå på mötena, och så småningom blev några av familjemedlemmarna döpta.

Andra förkunnare vittnade på sin arbetsplats när de fick tillfälle till det. Royd, som arbetade vid ett gruvföretag, brukade på lunchrasten fråga sina arbetskamrater om vad de tänkte om olika bibelställen. ”Vem kan ’denna klippa’ som det talas om i Matteus 16:18 vara?” Eller: ”Vem är ’stenen att snava på’ i Romarna 9:32?” Det var ofta en massa gruvarbetare som samlades för att höra förklaringarna från Bibeln. De här informella samtalen ledde till att flera av Royds arbetskamrater gjorde sådana framsteg att de överlämnade sig och blev döpta.

Skolungdomar kunde också genom sitt ståndpunktstagande ge andra tillfälle att få höra sanningen. När en grupp barn en gång vägrade att sjunga patriotiska sånger, blev läraren arg och sade till klassen att gå ut. Ett av barnen berättar: ”Läraren måste ha trott att vi inte kunde sjunga ens våra egna religiösa sånger. Det verkade som om han såg att han nu hade tillfälle att driva gäck med oss. Han sade till eleverna att de skulle gruppera sig efter vilket religiöst samfund de tillhörde. Sedan uppmanade han varje grupp att sjunga en eller två av sina religiösa sånger. När två av grupperna inte klarade det, vände sig läraren till oss. Vi började sjunga sången ’Detta är Jehovas dag’. Det verkade som om vi sjöng bra, för människor som gick förbi skolan stannade och lyssnade. Sedan sjöng vi ’Jehova själv har blivit kung!’ Alla, även läraren, applåderade. Efter det gick vi tillbaka till klassrummet. Sångerna hade gjort stort intryck på många av våra klasskamrater, och de frågade var vi hade lärt oss så vackra sånger. Några av dem följde med oss till mötena och blev själva längre fram aktiva vittnen.”

”De som lämnar böcker”

Under hela den här perioden var vännerna ”försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. (Matt. 10:16) Jehovas vittnen fick smeknamnet Abaponya Ifitabo, som betyder ”de som lämnar böcker”, därför att de så entusiastiskt använde bibelstudieböcker och därför att deras litteratur var så annorlunda. Trots att motståndare var fast beslutna att få tyst på vittnena, fortsatte vännerna med full kraft att predika om Riket. Motståndet pågick i många år, sporadiskt och ibland våldsamt, men i början av 1980-talet lugnade det ner sig.

Jag fick flera gånger träffa dr Kenneth Kaunda, och i mars 1963, dvs. strax innan han blev president i Zambia, fick jag tillfälle att förklara för honom varför vi inte vill vara med i något politiskt parti eller köpa partikort. Vi bad honom hjälpa oss att få politiska motståndare att sluta hota och skrämma oss, och han begärde att få mer information. Några år senare inbjöd dr Kaunda oss till stadshuset, där vi fick privilegiet att tala till honom och hans främsta ministrar. Mötet varade till sent på kvällen. Presidenten hade inget att invända mot Jehovas vittnen som religiös grupp, men han frågade om vi inte bara kunde ha möten som andra trossamfund, utan att gå ut och predika. ”Hur skulle vi kunna sluta predika?” svarade vi. ”Jesus predikade. Han byggde inte bara ett tempel tillsammans med fariséerna.”

Trots våra vädjanden förbjöds vissa grenar av vår förkunnartjänst. Men som alltid hittade vi på sätt att ära och upphöja Jehova, som använder sina tjänare till att förverkliga sina avsikter.