Under andra världskriget var det många som blev brutalt behandlade för att de inte visade ”patriotism”. ”Vi såg gamla män kastas upp på lastbilsflak som mjölsäckar därför att de vägrade att göra militärtjänst”, berättar Benson Judge, som senare blev en nitisk resande tillsyningsman. ”Vi hörde dem säga: ’Tidzafera za Mulungu’ (Vi skall dö för Gud).”

Mukosiku Sinaali minns väl, trots att han ännu inte var döpt då, att frågan om neutralitet ofta kom upp under kriget. ”Alla skulle gräva upp och samla mambongo-rötter, som man gjorde ett värdefullt latexmaterial av. Rötterna skrapades och bultades till långa remsor som buntades ihop och senare bearbetades till ett gummiliknande material som användes vid tillverkningen av kängor till militären. Vittnena vägrade att göra detta, eftersom det arbetet var så intimt förknippat med kriget. Följden blev att de blev straffade för sin ovilja att samarbeta, och de kom att betraktas som ’icke önskvärda’.”

Joseph Mulemwa var en sådan ”icke önskvärd” person. Han föddes i Sydrhodesia, men kom 1932 till västra provinsen i Nordrhodesia. En del påstod att han uppmanade människor att sluta odla sin mark, eftersom han predikade att Riket var nära. Det var en präst vid Mavumbomissionen som föraktade Joseph och spred den här falska anklagelsen. Joseph greps, och man satte handbojor på honom ihop med en sinnessjuk man. Några hoppades att mannen skulle ge sig på Joseph. Men Joseph hade i stället en lugnande inverkan på honom. När Joseph sedan blev frisläppt fortsatte han att predika och att besöka församlingar. Han dog trogen i mitten av 1980-talet.

Under 1960-talet drabbades Jehovas vittnen över hela landet av våldsam förföljelse och fick sina egendomar förstörda – både sina hem och sina Rikets salar. Berömvärt nog fängslade myndigheterna ett stort antal av dem som var skyldiga till dessa hemska brott.

[Ruta/Bild på sidorna 232, 233]

Jag fick springa för livet

Darlington Sefuka

Född: 1945

Döpt: 1963

Bakgrund: Har tjänat som pionjär med särskilt uppdrag, varit resande tillsyningsman och arbetat vid Betel i Zambia.

Det var 1963, och förhållandena var oroliga. När vi gick ut i tjänsten hände det ofta att ett gäng politiskt engagerade ungdomar gick före oss och varnade människor för att lyssna på oss. De hotade dem och sade att om de gjorde det skulle de få sina dörrar och fönster sönderslagna.

En kväll, bara två dagar efter det att jag hade blivit döpt, blev jag svårt slagen av 15 ungdomar i en grupp. Blodet rann från munnen och näsan. En annan kväll blev en broder och jag överfallna av en grupp på omkring 40 ungdomar som hade följt efter oss ända hem. Jag tänkte då på vad Herren Jesus fick vara med om, och det gav mig kraft. Och i doptalet som broder John Jason höll när jag döptes hade han framhållit att en kristens liv inte är problemfritt. Så när det här hände kom det inte som en överraskning, utan det blev till stimulans och uppmuntran.

Vid den här tiden ville politikerna ha stöd i sin kamp för självständighet, och vår neutrala hållning sågs som ett ställningstagande för européer och amerikaner. Och religiösa ledare som stödde politiska grupper var inte sena att underblåsa allt negativt som sades om oss. Förhållandena var svåra innan landet blev självständigt, men även efteråt. Många bröder förlorade sina arbeten och sina företag därför att de inte ville skaffa sig partikort. En del flyttade från städerna tillbaka till sina hembyar och tog lågavlönade arbeten för att slippa kravet att ge bidrag åt politiska aktiviteter.

När jag var i tonåren tog min kusin, som inte var något vittne, hand om mig. Min neutrala ställning ledde till att hans familj blev hotad och trakasserad. De blev rädda. Så en dag sade min kusin till mig innan han gick till arbetet: ”När jag kommer hem i kväll, vill jag att du har flyttat härifrån.” Först trodde jag att han skojade, eftersom jag inte hade några andra släktingar i staden. Jag hade ingenstans att ta vägen. Men jag insåg snart att han menade allvar. När han kom hem och fann att jag var kvar, blev han rasande. Han tog stenar och började jaga mig. ”Gå till dina medhundar!” skrek han. Jag fick springa för livet.

Min pappa fick höra vad som hade hänt och sände mig ett meddelande som löd: ”Om du står fast vid din neutrala hållning, får du aldrig sätta din fot i mitt hus.” Det var svårt. Jag var 18 år. Vem skulle vilja ta emot mig? Församlingen gjorde det. Jag tänker ofta på kung Davids ord: ”Om så min egen far och min egen mor övergav mig, skulle Jehova ta mig till sig.” (Ps. 27:10) Och jag kan verkligen intyga att Jehova håller det han lovar.