• Zambia
    Jehovas vittnens årsbok 2006

    • Flyktinghjälp

      I Afrika är det många som kan leva lyckligt och fridfullt, men tyvärr är det fler och fler som drabbas av krig och dess följder. Över en natt kan grannar bli fiender, oskyldiga få fly från sina hem och samhällen bli ödelagda. Flyktingar, som bara fått med sig några få ägodelar, söker skydd och trygghet varhelst de kan. Miljoner människor har fått uppleva detta i vår tid.

      I mars 1999 flydde tusentals människor till Zambia från stridigheterna i Kongo (Kinshasa). Och precis som i så många andra krig plundrade framryckande trupper, och de tvingade män att bära tunga bördor och misshandlade kvinnor och barn. Jehovas vittnen blev förödmjukade och brutalt slagna därför att de vägrade bära vapen. Katatu Songa, som är en nitisk reguljär pionjär i 55-årsåldern, berättar: ”De tvingade mig att lägga mig ner framför kvinnor och barn och slog mig med piska tills jag förlorade medvetandet.”

      Många familjer flydde för att slippa bli behandlade på det sättet. Mapengo Kitambo och hans söner kom ifrån varandra då de sprang genom bushen. Han förklarar: ”Vi hade inte tid att leta efter varandra. Vi måste bara skynda vidare, även om vi oroade oss hemskt mycket för varandra.” Många flydde hundratals kilometer till fots eller på cykel för att komma i säkerhet.

      Den lilla staden Kaputa översvämmades av flyktingar. Bland dessa fanns närmare 5 000 bröder och deras familjer, och de var helt slut efter den långa, mödosamma färden. Trots att de 200 Jehovas vittnen som bodde i staden inte var beredda på den här flyktingströmmen, visade de med glädje sina bröder och systrar kristen gästfrihet. En av dessa flyktingar, Manda Ntompa, berättar: ”Den kärlek och gästfrihet som vi blev föremål för gjorde ett djupt intryck på oss. Så fort vännerna i staden förstod att vi var Jehovas vittnen öppnade de sina hem. Och precis som änkan i Sarefat delade de villigt med sig av det lilla de hade.”

      Ett litet antal vittnen i trakten nära stranden vid sjön Mweru i norra Zambia tog hand om hundratals flyktingar. De försåg dem med mat och husrum och gjorde det på ett organiserat sätt. Församlingar i närheten kom med kassava och fisk. Efter tre månader blev vittnena från Kongo till sist registrerade och förda till ett flyktingläger.

      De som flyr från våld och stridigheter tar sällan med sig böcker och tidskrifter. De får ofta lämna kvar sina käraste ägodelar i sin desperata flykt till säkerheten. Men så var det inte bland Guds folk. Hur hektisk och desperat deras flykt än var, lyckades några få med sig sina publikationer. Trots det var det ont om biblar och biblisk litteratur. Vid ett möte med 150 personer närvarande kunde det finnas bara fem böcker. Hur kunde de då ta del i mötet? En broder förklarar: ”De som hade en bibel slog upp och läste bibelställena, och de som inte hade någon lyssnade mycket uppmärksamt och gav kommentarer. På det sättet kunde alla ta del i att lovprisa Jehova och uppmuntra varandra.”

      De materiella behoven tillgodoses

      De flesta flyktingar är kvinnor och barn. När de kommer är de ofta sjuka och har ingenting att äta. Hur har Jehovas vittnen hjälpt dem? I Times of Zambia kunde man läsa: ”Det är glädjande att se att Jehovas vittnen i Zambia har sänt hjälparbetare och andra frivilliga till det tidigare Zaire för att lätta flyktingarnas börda i regionen kring de stora sjöarna.” Det nämndes i artikeln att vittnen från Belgien, Frankrike och Schweiz ”försåg flyktingarna med sammanlagt 500 kilo medicin, 10 ton vitaminpreparat, 20 ton mat och mer än 90 ton kläder, 18 500 par skor och 1 000 filtar till ett värde av närmare 8 miljoner kronor”.

      Broder Ntompa berättar: ”Det var verkligen en spännande och trosstärkande dag för oss alla när hjälpsändningarna kom. Vilken omtänksam organisation vi tillhör! Den här stora demonstrationen av kärlek blev en vändpunkt för många vänners icke troende familjemedlemmar. Sedan dess har några av dem förenat sig med oss och gör nu fina framsteg som Guds tillbedjare.” Hjälpsändningarna kom alla flyktingar till del utan åtskillnad.

      Mot slutet av 1999 hade antalet flyktingar i landet ökat till mer än 200 000. En zambisk tidning rapporterade: ”Zambia har blivit ett av de största asylländerna för afrikaner som flytt undan oroligheter och konflikter.” Trots att myndigheterna försökte tillgodose flyktingarnas behov, var dessa besvikna och missnöjda, och det ledde till våldsamma protester. Efter ett upplopp gick de som hade ansvaret för lägret till kretstillsyningsmannen och anklagade honom för att inte ha hjälpt till att hålla ordning, och det trots att Jehovas vittnen inte hade tagit del i oroligheterna. Kretstillsyningsmannen sade då vänligt men bestämt: ”Jag har hjälpt er! Tänk om 5 000 till hade följt med mobben – hur mycket värre skulle det då inte ha blivit? Var i stället tacksamma för att åtminstone 5 000 flyktingar inte tog del i upploppet därför att de är Jehovas vittnen. De är mina bröder!”

      Jehovas vittnen är kända för att ha ett stabiliserande inflytande i flyktinglägren. En myndighetsperson sade: ”Vi har hört att Jehovas vittnen är mycket religiösa, så vi har förordnat många av dem till föreståndare för olika sektioner i lägret. Sedan vi gjort det har det varit lugnt i lägret, för de hjälper till, och alla är inriktade på att läsa Bibeln. Jag ber till Gud om att de skall få vara kvar hos oss och att det skall få vara lugn och ro i lägret.”