Missionärstjänst

”Att få se hur Jehova använder män och kvinnor av alla slag till att fullgöra hans avsikter är något som skänker stor tillfredsställelse i missionärstjänsten. Och att få se den uppskattning som de som tar emot andlig hjälp visar är också en glädje”, säger Ian (John) Fergusson, som tjänade i många år i Zambia. Missionärer i andra trossamfund ägnar sig ofta åt sociala och ekonomiska frågor, medan Jehovas vittnens missionärer inriktar sig på att göra kristna lärjungar. Och dessa missionärer visar genom att fullgöra det här uppdraget från Gud att de har ”kärlek fri från hyckleri”. (2 Kor. 6:6)

Ett exempel på en som hade den här missionärsandan var William Johnston, som kom till södra Afrika några år innan första världskriget bröt ut och som reste runt i hela regionen. Piet de Jager, Parry Williams och andra hade tidigt 1921 nått huvudstaden Salisbury (nu Harare) i grannlandet Sydrhodesia (nu Zimbabwe). George Phillips, Thomas Walder och William Dawson började predika i Nordrhodesia i mitten av 1920-talet. Andra, som var födda i Nordrhodesia men hade kommit i kontakt med bibelforskarna någon annanstans, vände nu tillbaka för att sprida ”goda nyheter om goda ting”. (Rom. 10:15) Manasse Nkhoma och Oliver Kabungo gjorde en stor insats när det gällde att sprida de goda nyheterna. Joseph Mulemwa från Zambia fick kontakt med vittnena i gruvan i Wankie (nu Hwange) i norra Zimbabwe och kom senare att tjäna troget i västra Zambia. Fred Kabombo var den förste resande tillsyningsmannen i det området. De här bröderna var pionjärer i ordets rätta bemärkelse, och de sökte upp människor där de goda nyheterna inte hade predikats alls, eller bara lite, och lade på det sättet en stabil grund för framtida tillväxt.

När andra världskriget led mot sitt slut, frågade George Phillips vid kontoret i Kapstaden Charles Holliday från Sydafrika om han kunde besöka några grupper av intresserade i den västra provinsen. Det kunde han, och en inhemsk broder följde med honom som tolk. Broder Holliday fick färdas med godståg, kanot och dressin. När de kom till Senanga, en liten stad cirka 25 mil norr om Victoriafallen, välkomnades de av en stor skara människor. Några av dessa hade färdats i flera dagar för att få höra den här besökaren förklara Bibelns sanningar.

Gileadmissionärer kommer

År 1948 kom två missionärer till Zambia, nämligen Harry Arnott och Ian Fergusson. Nu kunde de tusentals européer som hade flyttat till landet för att arbeta vid koppargruvorna få besök. Reaktionen blev mycket positiv. Det året ökade antalet Jehovas vittnen som tog del i förkunnartjänsten med 61 procent.

Det var inte ovanligt att missionärerna på många platser fick sätta upp dem som ville studera Bibeln på väntelistor. Avdelningskontoret skaffade en tio år gammal skåpbil av märket Dodge, och den fick två resande tillsyningsmän, som också var missionärer, använda för att nå människor utanför industriorterna. ”Den fungerade bra”, sades det i en rapport från avdelningskontoret, ”även om den ibland kom till avdelningskontoret på tre hjul eller med halva underredet släpande efter bilen.”

År 1951 fanns det sex missionärer i landet. I december 1953 kom det ytterligare sex för att hjälpa till, däribland Valora och John Miles, som tjänade i Zambia i sex år innan de förflyttades till Zimbabwe och sedan till Lesotho. Åren därefter kom det ännu fler: Joseph Hawryluk, John och Ian Renton, Eugene Kinaschuk, Paul Ondejko, Peter och Vera Palliser, Avis Morgan och andra missionärer som alla på ett kärleksfullt sätt gjorde en fin insats. Men för att bli effektiva i denna särskilda tjänst måste de naturligtvis göra vissa uppoffringar och justeringar.

”Han är ju bara en pojke!”

”Jag var övertygad om att det hade begåtts ett misstag”, berättar Wayne Johnson när han talar om hur han kände det när han fick förordnandet att tjäna i Zambia. Han gick igenom Gileadskolans 36:e klass och kom till Zambia i början av 1962 tillsammans med Earl Archibald. Wayne är nu i Canada, där han och hans hustru, Grace, är i resetjänsten, och han berättar: ”Jag var bara 24 år då, men jag såg betydligt yngre ut. När jag höll på att lära mig chinyanja [som också kallas chichewa], hörde jag systrar viska till varandra när de första gången såg mig: ’Akali mwana’ – ’Han är ju bara en pojke!’”

”Jag insåg att jag måste förlita mig helt på Jehova och hans organisation”, säger Wayne. ”Jag ville att alla skulle veta att jag bara förmedlade den vägledning och upplysning som Jehova och hans organisation ger och att jag gjorde det i den anda som kommer fram i Apostlagärningarna 16:4. Jag försökte också handla på ett sätt som andra kunde godta. När jag ser tillbaka på den tiden förundrar jag mig fortfarande över att jag fick ett sådant stort privilegium.”

Utvisade!

Under 1960- och 1970-talet skedde det en del förändringar. Periodvis bröt det ut förföljelse i landet. När Zambia blev självständigt 1964 drabbades vännerna av svårigheter när flaggan skulle hälsas och när nationalsången skulle sjungas. Mot slutet av 1960-talet ansåg en del politiker att missionärernas verksamhet var regeringsfientlig. Avdelningskontoret berättade i en rapport vad som hände: ”Tidigt på morgonen den 20 januari 1968 började det komma in telefonsamtal från tillsyningsmän i nästan alla engelsktalande församlingar, och de informerade avdelningskontoret om att tillsyningsmännen hade fått besked om att de skulle utvisas. Det intressanta var att det inte bara var utländska Jehovas vittnen som fick besked om att de skulle förvisas ur landet, utan också bröder som var medborgare i Zambia, till exempel George Morton och Isaac Chipungu.”

Allting hände snabbt. Klockan tio samma förmiddag kom tjänstemän från immigrationsverket till avdelningskontoret för att meddela tio missionärer, fem gifta par, att de skulle utvisas. Missionären Frank Lewis berättar: ”Innan vi visste ordet av stod de vid entrén. Vi hade planerat vad vi skulle göra om verksamheten blev förbjuden och då beslutat att missionärerna vid avdelningskontoret som en första åtgärd skulle gå ut bakvägen och hem till en broder. Men nu tvekade vi om vi skulle lämna huset eller inte, för en missionärssyster låg svårt sjuk i malaria. Men de inhemska bröderna sade till oss att vi måste ge oss av, och de lovade att de skulle ta hand om systern. Och det visste vi att de skulle göra.

Det kändes så märkligt när vi läste i dagstidningen Times of Zambia att Vakttornet, som de kallade oss, nu var förbjudet och att ’ledarna’ höll sig gömda. Våra namn figurerade på första sidan i tidningen, och det sades att myndigheterna gick från dörr till dörr för att söka efter oss i staden. Bröderna som var kvar vid avdelningskontoret skötte sig bra. De förde bort alla papper och all litteratur till olika ställen. När det var gjort återvände vi till avdelningskontoret nästa dag för att överlämna oss åt myndigheterna.”

En polis höll vakt vid avdelningskontoret, och snart hade utvalda missionärer och andra utlänningar underrättats om att de måste lämna landet. ”Vi var bland de sista som åkte”, sade broder Lewis. ”Det är fortfarande så att vi får en klump i halsen när vi tänker på de systrar som gick två och en halv mil från Kalulushi med sina barn för att skaka hand med oss och säga adjö, trots att vi inte kände varandra personligen.”

En andra våg av utvisningar

Tiden gick. Albert Musonda, som nu tjänar som medlem av avdelningskontorets kommitté i Zambia, var 22 år och arbetade på ekonomiavdelningen vid Betel då polisen plötsligt kom en dag 1975. ”De lät missionärerna få mindre än två dagar på sig att lämna landet”, berättar han.

John Jason tillägger: ”I december 1975 fick vi ett brev från immigrationsverket med order om att vi skulle lämna landet inom 36 timmar.” Beslutet överklagades genom en zambisk advokat, och missionärerna fick lite längre tid på sig att samla ihop några av sina personliga tillhörigheter. ”Sedan fick vi lämna de människor som vi hade kommit att älska så oerhört mycket”, säger broder Jason.

Alberts hustru, Dailes, berättar: ”Vi följde med våra bröder till Southdowns flygplats för att vinka av dem. John Jason flög till Kenya och Ian Fergusson till Spanien.” Vad var orsaken till den här andra vågen av utvisningar?

Sammankomsten 1975 var enligt många den droppe som fick bägaren att rinna över. ”Den sammankomsten var en av de största som hölls under den här oroliga tiden, och mer än 40 000 var närvarande”, berättar John Jason. Samtidigt hölls det ett politiskt möte i närheten. Vid det var det några som krävde att det skulle vidtas stränga åtgärder mot Jehovas vittnen på grund av deras neutralitet i politiska angelägenheter. Broder Jason minns att man menade att Jehovas vittnens sammankomst var orsaken till att det inte kom så många till det politiska mötet.

Missionärer återvänder

Det skulle dröja tio år innan missionärer kunde komma in i Zambia igen. Under 1980-talet blev det lugnare politiskt och färre restriktioner. År 1986 kom Edward Finch och hans hustru, Linda, från Gambia. Och sedan kom fler – Alfred och Helen Kyhe och Dietmar och Sabine Schmidt, för att bara nämna några.

I september 1987 kom Dayrell och Susanne Sharp via Sydafrika från Zaire, som nu heter Kongo (Kinshasa). De hade utexaminerats från Gilead 1969 och varit i resetjänsten på många ställen i Kongo. Så de var väl bekanta med livet i centrala Afrika. Dayrell, en frisk och stark man, har nu varit i särskild heltidstjänst i mer än 40 år. Han säger: ”Vi bodde i många år i ett missionärshem i Lubumbashi nära gränsen till Zambia, dit vi åkte regelbundet.”

Susanne minns mycket väl den perioden. ”I början av 1970-talet var det ont om mat i Kongo, och det gjorde att vi måste åka till Zambia var och varannan månad för att proviantera”, berättar hon. ”Sedan, i början av 1987, bad den styrande kretsen oss lämna Kongo och tjäna i ett annat land. Vilket då? Zambia!” Dayrell och Susanne Sharp blev mycket glada över att få flytta från Kongo, där förhållandena blev allt svårare, till ett land där vännerna fick allt större religiös frihet.

Men när det gällde tjänsten på fältet och avdelningskontoret behövde det göras en del justeringar. Eftersom den offentliga förkunnartjänsten delvis var förbjuden, ledde de flesta vännerna bara bibelstudier. Många förkunnare tyckte att det kändes både svårt och lite nervöst att tänka sig att de skulle predika helt öppet från hus till hus, en tjänstegren som är fundamental i Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst. Vännerna uppmuntrades därför att vara mer frimodiga i tjänsten från hus till hus, i synnerhet då situationen i landet hade lättat och polisen inte brydde sig så mycket om vår verksamhet.

Framåt, inte bakåt

Avdelningskontorets kommitté var bekymrad över att det inte var någon tillväxt under 1970-talet. Traditionerna i samhället gjorde att det var svårt för bröderna att studera med sina egna barn, och eftersom vittnandet från hus till hus hade varit förbjudet, var det vanligt att fäder lät andra studera med deras barn, medan de själva studerade med andras barn. Nu var det dags att fatta modiga beslut. Förkunnarna uppmanades nu under de år som följde att överge oskriftenliga traditioner och sedvänjor. När församlingarna gjorde det blev de välsignade, och vännerna ansträngde sig verkligen för att leva i överensstämmelse med Bibelns principer och som det världsvida brödraskapet i övrigt.

Under de fem åren efter utvisningarna 1975 ökade antalet förkunnare med nästan 11 procent. Och under de fem åren efter det att missionärerna hade kommit tillbaka 1986 ökade antalet förkunnare med mer än 50 procent. Sedan dess har antalet verksamma förkunnare mer än fördubblats.

I ett brev till avdelningskontoret skrev Silas Chivweka, som tidigare var resande tillsyningsman: ”Från 1950-talet och framåt har de Gileadutbildade missionärerna hjälpt andra förkunnare att bli mer mogna. Dessa missionärer har varit mycket tålmodiga, förstående och vänliga. Genom att de har kommit så nära förkunnarna blev de medvetna om vilka korrigeringar som behövde göras.” Missionärernas uppriktiga, kärleksfulla hjälp fortsätter att stimulera tillväxten i dag.

1948: De första gileaditerna kommer.

1975: Missionärer utvisas.

1986: Missionärer får komma in i landet igen.