Ingen skolgång för Feliya

Tiden var nu mogen att pröva om det här var lagligt. Man valde ut ett testfall – Feliya Kachasu. Hon hade gått i Buyantanshi-skolan i kopparbältet men blivit avstängd därifrån, trots att hon var känd för att vara en mycket duktig elev i skolan. Frank Lewis minns hur fallet fördes inför domstol: ”Advokat Richmond Smith förde vår talan, och det var inte lätt, eftersom han inte hade regeringens stöd i saken. Efter att ha hört Feliya förklara varför hon vägrade att hälsa flaggan kände han att han ville ta sig an fallet.”

Dailes Musonda, som också gick i skolan i Lusaka då, säger: ”När Feliyas fall fördes inför domstol, var vi övertygade om att fallet skulle få en lycklig utgång. Bröder kom från Mufulira för att vara med under sessionerna. Min syster och jag var inbjudna. Jag minns att Feliya var klädd i vit hatt och ljus klänning. Förhandlingarna varade i tre dagar. Vi hade fortfarande några missionärer i landet, och två av dem – broder Phillips och broder Fergusson – kom och lyssnade. Vi trodde att det skulle hjälpa om de var med.”

Överdomaren sade avslutningsvis: ”Det finns ingenting i det här målet som tyder på att Jehovas vittnen genom sina handlingar visar ringaktning för nationalsången eller flaggan.” Men han förklarade att ceremonierna var världsliga och att Feliya, trots sin uppriktiga tro, inte kunde åberopa skollagen för att bli befriad från dem. Han ansåg att ceremonierna behövdes för landets säkerhet. Hur det skulle kunna tjäna folkets intressen att ställa ett sådant krav på en minderårig förklarades aldrig. Så Feliya fick inte gå i skolan så länge hon höll fast vid sin kristna tro!

Dailes minns: ”Vi var mycket besvikna. Men vi lade allt i Jehovas händer.” När pressen ökade och blev värre, slutade Dailes och hennes syster i skolan 1967. Vid slutet av 1968 var det nästan 6 000 barn till Jehovas vittnen som hade avstängts från skolan.

[Bild på sidan 235]

Advokat Richmond Smith tillsammans med Feliya Kachasu och hennes far, Paul