Kort därefter blev vi förordnade att tjäna i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Vi reste med tåg och fick för första gången se de storslagna Victoriafallen innan vi kom fram till staden Bulawayo. Vi bodde ett tag hos familjen McLuckie, som var bland de första vittnena som bosatte sig där. Det var en förmån för oss att under de följande 16 åren lära känna dem väl.

Vi anpassar oss

Sedan jag ägnat två veckor åt att sätta mig in i det afrikanska arbetsfältet, blev jag förordnad att tjäna som områdestillsyningsman. När man vittnade i den afrikanska bushen fick man ha med sig vatten, mat, sängkläder, kläder, en filmprojektor, en elektrisk generator, en stor filmduk och annat man behövde. Allt det här packades på en liten lastbil som var tillräckligt robust för att ta sig igenom den oländiga terrängen.

Jag samarbetade med afrikanska kretstillsyningsmän, och Joyce hjälpte med glädje deras fruar och barn som också följde med. Det kan vara väldigt tröttsamt att vandra på den afrikanska stäppen, särskilt när det är som hetast på dagen. Men jag märkte snart att mitt handikapp var lättare att leva med i det klimatet, och det var jag tacksam för.

De flesta var fattiga. Många levde i polygama förhållanden, och deras liv genomsyrades av traditioner och vidskepelse, men de hade djup respekt för Bibeln. I vissa områden hölls mötena under stora träd som gav skugga, och på kvällarna gav upphängda oljelampor ljus. Vi kände alltid vördnad när vi studerade Guds ord under den stjärnbeströdda himlen, som är en så storslagen del av hans skapelse.

En annan oförglömlig upplevelse var att visa Sällskapet Vakttornets filmer i afrikanska reservat. En församling kunde bestå av kanske 30 vittnen, men vid dessa tillfällen visste vi att det troligen skulle komma 1 000 personer eller mer!

I tropikerna kan man bli sjuk då och då, men det är viktigt att man försöker vara positiv. Joyce och jag lärde oss att hantera det ganska bra. Jag hade anfall av malaria att kämpa med, och Joyce kämpade med sjukdom som orsakades av amöbor.

Senare blev vi förordnade att tjäna vid avdelningskontoret i Salisbury (nuvarande Harare), där det var ett privilegium att samarbeta med andra trogna Jehovas tjänare, till exempel Lester Davey och George och Ruby Bradley. Jag blev förordnad av myndigheterna att tjäna som vigselförrättare, vilket gjorde det möjligt för mig att viga de afrikanska bröderna och systrarna och på så sätt stärka de kristna äktenskapsbanden i församlingarna. Några år senare fick jag en ny uppgift, nämligen att besöka alla församlingar i landet som inte talade bantuspråk. Joyce och jag uppskattade att lära känna våra bröder genom det här arbetet, som vi utförde under mer än tio år, och vi gladde oss när de gjorde andliga framsteg. Under den här tiden besökte vi även våra bröder i Botswana och Moçambique.

[Bilder på sidan 27]

Jag betjänar en isolerad grupp (ovan) och en församling (till vänster) i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe