En riskfylld återfärd

När vi hade anlänt till Mombasa, hämtade vi vår bil och åkte söderut längs den sandiga kustvägen. I Tanga skar motorn på bilen. Våra pengar var i det närmaste slut, men en släkting och ett annat Jehovas vittne hjälpte oss. Medan vi var i Mombasa hade en broder erbjudit sig att understödja oss ekonomiskt, om vi ville åka norrut till Somalia för att predika. Men jag mådde inte bra, så vi ville ta oss tillbaka hem till Syd-Rhodesia.

Vi tog oss över från Tanganyika till Nyasaland och färdades sedan söderut på västra sidan av Nyasasjön, nu Malawisjön. Jag blev så sjuk att jag bad Bertie att släppa av mig vid sidan av vägen för att dö! Vi var nära staden Lilongwe, så han tog mig till sjukhuset där. Morfininjektioner gav en viss lindring. Eftersom jag inte kunde fortsätta resan med bil, körde Bertie och barnen vidare de cirka 40 milen till Blantyre. En släkting ordnade så att jag kunde flyga dit några dagar senare för att förena mig med dem. Från Blantyre flög jag sedan tillbaka till Salisbury, och Bertie och barnen bilade resten av vägen hem.

Vilken lättnad vi alla kände när vi kom hem till vår dotter Pauline och hennes man som bodde i Salisbury! År 1963 föddes vårt sista barn, Andrew. Han hade drabbats av lungkollaps och förväntades inte överleva, men till vår lycka gjorde han det.

Att uppfostra barn i Afrika under svåra tider

BERÄTTAT AV CARMEN MCLUCKIE

Året var 1941. Andra världskriget rasade. Jag var en 23-årig mor från Australien, och här befann jag mig med min fem månaders baby i fängelse i Gwelo i Syd-Rhodesia (nu Gweru i Zimbabwe). Min man satt i fängelse i Salisbury (nu Harare). Våra andra barn, två och tre år gamla, togs om hand av mina två tonåriga styvbarn. Låt mig förklara hur jag hamnade i den här situationen.

Vi flyttar till Syd-Rhodesia

Så småningom inbjöd Berties bror Jack oss att samarbeta med honom i ett guldgrävarprojekt nära Filabusi i Syd-Rhodesia. Bertie och jag reste dit och hade med oss Peter som då var ett år gammal, medan min mor tillfälligt tog hand om Lyall och Donovan. När vi kom fram till Mzingwanifloden, hade den svämmat över, och vi måste ta oss över den i en låda som drogs på en vajer spänd från den ena flodbanken till den andra. Jag var gravid i sjätte månaden med Pauline och måste hålla Peter hårt i famnen! Jag var rädd, särskilt när vajern nästan snuddade vid vattnet mitt ute i floden. Dessutom var det mitt i natten, och regnet vräkte ner! När vi hade tagit oss över floden, måste vi gå ett par kilometer till fots för att nå en släktings hus.

Senare hyrde vi ett gammalt hus på en farm, ett hus som var angripet av termiter. Vi hade inte mycket möbler. En del möbler gjorde vi av lådor som använts för dynamit och stubintråd. Pauline var ofta sjuk i krupp, och vi hade inte råd med medicin. Jag var förtvivlad, men vi var tacksamma att Pauline överlevde varje gång.

Bertie och jag hamnar båda i fängelse

En gång i månaden reste vi till staden Bulawayo, cirka åtta mil bort, för att sälja vårt guld till banken. Vi åkte också till Gwanda, en liten stad närmare Filabusi, för att proviantera och ta del i predikotjänsten. År 1940, året efter det att andra världskriget brutit ut, förbjöds vårt predikoverk i Syd-Rhodesia.

Inte långt därefter arresterades jag när jag predikade i Gwanda. Jag väntade då mitt tredje barn, Estrella. Under tiden som mitt överklagande behandlades blev Bertie arresterad för att ha predikat och blev satt i fängelse i Salisbury, omkring 30 mil från den plats där vi bodde.

Det här var vår situation just då: Peter var inlagd på sjukhuset i Bulawayo för difteri, och det var tveksamt om han skulle överleva. Jag hade just fått Estrella, och en god vän hade tagit mig med från sjukhuset till fängelset för att visa Bertie vår nya dotter. Senare, när mitt överklagande avslogs, betalade en rik indisk butiksinnehavare vänligt nog min borgen. Så småningom kom tre poliser till gruvan för att sätta mig i fängelse. De gav mig ett val. Antingen kunde jag ta med mig min fem månaders baby till fängelset eller lämna henne hos våra tonåringar, Lyall och Donovan. Jag beslöt att ta henne med.

Jag blev satt att arbeta med att laga kläder och att städa. De gav mig en barnflicka som skulle hjälpa till med att se efter Estrella. Hon var en ung fånge som hette Matossi, och hon avtjänade ett livstidsstraff för att ha mördat sin man. Matossi grät när jag frigavs, eftersom hon inte längre kunde få ha hand om Estrella. Den kvinnliga fångvaktaren bjöd mig på lunch i sitt hem och satte mig sedan på tåget till Salisbury, så att jag kunde besöka Bertie i fängelset där.

Medan Bertie och jag satt i fängelse, tog Lyall och Donovan hand om Peter och Pauline. Fastän Donovan inte var mer än 16 år, fortsatte han med vår gruvdrift. När Bertie frigavs från fängelset, beslutade vi att flytta till Bulawayo, eftersom gruvan inte gick särskilt bra. Bertie fick arbete vid järnvägen, och jag ökade ut våra inkomster genom att använda mina nyförvärvade kunskaper som sömmerska.

Berties arbete som nitare vid järnvägen betraktades som mycket viktigt, och han fritogs därför från militärtjänst. Under de här krigsåren samlades det dussintal vita Jehovas vittnen som fanns i Bulawayo till möten i vårt lilla hus som hade ett enda rum. Några av våra svarta bröder och systrar samlades någon annanstans i staden. Numera håller både svarta och vita möten tillsammans i de över 46 församlingar av Jehovas vittnen som finns i Bulawayo.

Vår verksamhet efter kriget

Efter kriget bad Bertie järnvägen om förflyttning till Umtali (nu Mutare), en vacker stad på gränsen till Moçambique. Vi ville tjäna där det var större behov av förkunnare av Guds kungarike, och Umtali tycktes vara en perfekt plats, eftersom det där inte fanns några Jehovas vittnen alls. Under den korta tid vi bodde där blev familjen Holtshauzen med fem söner Jehovas vittnen. Nu finns det 13 församlingar i den staden!

År 1947 resonerade vår familj om möjligheten att Bertie skulle kunna bli pionjär igen. Lyall, som hade kommit tillbaka efter att ha varit pionjär i Sydafrika, stödde tanken. Donovan var just då pionjär i Sydafrika. När avdelningskontoret i Kapstaden hörde om Berties önskan att bli pionjär igen, bad de honom i stället att öppna en litteraturdepå i Bulawayo. Han slutade vid järnvägen, och vi flyttade tillbaka till Bulawayo. Snart anlände Syd-Rhodesias första missionärer dit, bland andra Eric Cooke, George och Ruby Bradley, Phyllis Kite och Myrtle Taylor.

År 1948 besökte Sällskapet Vakttornets tredje president, Nathan H. Knorr, och hans sekreterare, Milton G. Henschel, Bulawayo och ordnade så att depån blev ett avdelningskontor med broder Cooke som tillsyningsman. Följande år föddes vår dotter Lindsay. Sedan, år 1950, flyttades avdelningskontoret till Salisbury, Syd-Rhodesias huvudstad, och vi flyttade också dit. Vi köpte ett stort hus, där vi bodde i många år. Vi hade alltid pionjärer och besökare boende hos oss, så vårt hem blev känt som McLuckies hotell!

År 1953 var Bertie och jag med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Vilken minnesvärd händelse! Fem år senare var Lyall, Estrella, Lindsay och 16 månader gamle Jeremy med oss under alla de åtta dagarna av 1958 års väldiga internationella sammankomst på Yankee Stadium och det närliggande Polo Grounds. Mer än en kvarts miljon var närvarande vid det offentliga talet, en rekordsiffra!