När Bertie frigavs från fängelset, beslutade vi att flytta till Bulawayo, eftersom gruvan inte gick särskilt bra. Bertie fick arbete vid järnvägen, och jag ökade ut våra inkomster genom att använda mina nyförvärvade kunskaper som sömmerska.

Berties arbete som nitare vid järnvägen betraktades som mycket viktigt, och han fritogs därför från militärtjänst.

Efter kriget bad Bertie järnvägen om förflyttning till Umtali (nu Mutare), en vacker stad på gränsen till Moçambique. Vi ville tjäna där det var större behov av förkunnare av Guds kungarike, och Umtali tycktes vara en perfekt plats, eftersom det där inte fanns några Jehovas vittnen alls. Under den korta tid vi bodde där blev familjen Holtshauzen med fem söner Jehovas vittnen. Nu finns det 13 församlingar i den staden!

År 1947 resonerade vår familj om möjligheten att Bertie skulle kunna bli pionjär igen. Lyall, som hade kommit tillbaka efter att ha varit pionjär i Sydafrika, stödde tanken. Donovan var just då pionjär i Sydafrika. När avdelningskontoret i Kapstaden hörde om Berties önskan att bli pionjär igen, bad de honom i stället att öppna en litteraturdepå i Bulawayo. Han slutade vid järnvägen, och vi flyttade tillbaka till Bulawayo.

Vi flyttar till Syd-Rhodesia

Så småningom inbjöd Berties bror Jack oss att samarbeta med honom i ett guldgrävarprojekt nära Filabusi i Syd-Rhodesia. Bertie och jag reste dit och hade med oss Peter som då var ett år gammal, medan min mor tillfälligt tog hand om Lyall och Donovan.

Bertie och jag hamnar båda i fängelse

En gång i månaden reste vi till staden Bulawayo, cirka åtta mil bort, för att sälja vårt guld till banken. Vi åkte också till Gwanda, en liten stad närmare Filabusi, för att proviantera och ta del i predikotjänsten. År 1940, året efter det att andra världskriget brutit ut, förbjöds vårt predikoverk i Syd-Rhodesia.

Inte långt därefter arresterades jag när jag predikade i Gwanda. Jag väntade då mitt tredje barn, Estrella. Under tiden som mitt överklagande behandlades blev Bertie arresterad för att ha predikat och blev satt i fängelse i Salisbury, omkring 30 mil från den plats där vi bodde.

Sedan, år 1950, flyttades avdelningskontoret till Salisbury, Syd-Rhodesias huvudstad, och vi flyttade också dit. Vi köpte ett stort hus, där vi bodde i många år. Vi hade alltid pionjärer och besökare boende hos oss, så vårt hem blev känt som McLuckies hotell!

År 1953 var Bertie och jag med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst på Yankee Stadium i New York. Vilken minnesvärd händelse! Fem år senare var Lyall, Estrella, Lindsay och 16 månader gamle Jeremy med oss under alla de åtta dagarna av 1958 års väldiga internationella sammankomst på Yankee Stadium och det närliggande Polo Grounds.

Bertie tjänade i omkring 14 år på avdelningskontoret i Salisbury (samtidigt som han bodde utanför Betel), men sedan beslöt vi oss för att tjäna där behovet var större, på Seychellerna.

En riskfylld återfärd

När vi hade anlänt till Mombasa, hämtade vi vår bil och åkte söderut längs den sandiga kustvägen. I Tanga skar motorn på bilen. Våra pengar var i det närmaste slut, men en släkting och ett annat Jehovas vittne hjälpte oss. Medan vi var i Mombasa hade en broder erbjudit sig att understödja oss ekonomiskt, om vi ville åka norrut till Somalia för att predika. Men jag mådde inte bra, så vi ville ta oss tillbaka hem till Syd-Rhodesia.

Vi tog oss över från Tanganyika till Nyasaland och färdades sedan söderut på västra sidan av Nyasasjön, nu Malawisjön. Jag blev så sjuk att jag bad Bertie att släppa av mig vid sidan av vägen för att dö! Vi var nära staden Lilongwe, så han tog mig till sjukhuset där. Morfininjektioner gav en viss lindring. Eftersom jag inte kunde fortsätta resan med bil, körde Bertie och barnen vidare de cirka 40 milen till Blantyre. En släkting ordnade så att jag kunde flyga dit några dagar senare för att förena mig med dem. Från Blantyre flög jag sedan tillbaka till Salisbury, och Bertie och barnen bilade resten av vägen hem.

Vilken lättnad vi alla kände när vi kom hem till vår dotter Pauline och hennes man som bodde i Salisbury! År 1963 föddes vårt sista barn, Andrew. Han hade drabbats av lungkollaps och förväntades inte överleva, men till vår lycka gjorde han det.