”Det är inte mitt fel”

HUR ofta hör du människor i dagens samhälle säga: ”Förlåt. Det var mitt fel. Det är jag som bär hela skulden!”? Det är sällan man hör ett sådant uppriktigt erkännande nu för tiden. Faktum är att även de som medger att de har handlat fel ofta gör allt de kan för att skjuta skulden på någon annan eller på förmildrande omständigheter som de påstår att de inte kunnat råda över.

Somliga skyller till och med på sina gener! Men är en sådan förklaring välgrundad? Boken Exploding the Gene Myth ifrågasätter nyttan av och syftet med vissa sidor av genforskningen. I sin recension av den boken drar den australiske journalisten Bill Deane följande tankeväckande slutsats: ”Den sociala determinismens förespråkare tycks på senaste tiden ha börjat tycka att de har funnit så gott som ovederläggliga bevis på sin filosofi att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar: ’Han kunde inte hjälpa att han skar halsen av henne, herr domare — det är hans gener.’”

Ingen ny trend

Med tanke på att den här generationen snabbt håller på att utvecklas till en ”inte jag”-generation, som en skribent uttrycker det, kan denna trend tyckas vara på uppåtgående. Historien visar emellertid att vanan att skjuta skulden på andra är lika gammal som människan själv. Ett klassiskt exempel är det sätt på vilket Adam och Eva reagerade när de hade syndat genom att äta den frukt som Gud hade förbjudit. Första Moseboken återger det samtal som utspann sig. Det är Gud som börjar tala: ”’Har du ätit av det träd som jag befallde dig att inte äta av?’ Och människan sade vidare: ’Kvinnan som du gav till att vara hos mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.’ Därvid sade Jehova Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort?’ På detta svarade kvinnan: ’Ormen — den bedrog mig, och så åt jag.’” — 1 Moseboken 3:11–13.

Alltsedan dess har människor hittat på alla möjliga läror och har kommit med de besynnerligaste ursäkter för att slippa ta ansvaret för sina handlingar. En sådan var den urgamla ödestron. En buddhistisk kvinna som uppriktigt trodde på läran om karma sade: ”Jag tyckte att det verkade ologiskt att jag skulle behöva lida för något som jag var född med men som jag inte visste något om. Jag var tvungen att finna mig i det som mitt öde.” Tron på ödet är också vanlig i kristenheten, där den har underblåsts av Johan Calvins predestinationslära. När en olycka har inträffat, säger ofta prästen till de sörjande att det var Guds vilja. Å andra sidan finns det välmenande kristna som ger Satan skulden för allt som går på tok i deras liv.

Nu börjar vi se hur ett handlande utan någon känsla av ansvar sanktioneras inom rättsväsendet och samhällslivet. Vi lever i en tid när människor har allt fler rättigheter och allt färre skyldigheter.

Beteendeforskare har på senare tid lagt fram vetenskapliga ”bevis”, som enligt somliga skulle kunna innebära ett sanktionerande av allt från omoraliskhet till mord. Detta är en återspegling av samhällets tendens att lägga skulden på allt utom på individen själv.

Det finns emellertid viktiga frågor som kräver ett svar: Vad har forskarna egentligen funnit? Styrs vi människor uteslutande av våra gener? Eller påverkas vårt beteende av såväl yttre som inre krafter? Vad visar fakta?

Är vi predestinerade genom våra gener?

”FÖRR i tiden trodde vi människor att vårt öde stod skrivet i stjärnorna. Nu vet vi att vårt öde, till stor del, står skrivet i våra gener.” Så uttalade sig James Watson i början av boken Exploding the Gene Myth av författarna Ruth Hubbard och Elijah Wald. Omedelbart efteråt citeras emellertid R. C. Lewontin, Steven Rose och Leon J. Kamin, som säger: ”Vi kan inte komma på något viktigare mänskligt socialt beteende som är inbyggt i våra gener på ett sådant sätt att det inte kan omformas av sociala förhållanden.”

Omslagstexten sammanfattar en del av innehållet i boken och inleds med följande viktiga fråga: ”Är människans beteende genetiskt betingat?” Med andra ord: Styrs människans beteende helt och hållet av de gener som förmedlar individens ärftliga biologiska egenskaper och karaktärsdrag? Bör vissa omoraliska handlingar accepteras med motiveringen att de är genetiskt betingade? Bör brottslingar betraktas som offer för sin genetiska utrustning och anses ha förminskad tillräknelighet på grund av ärftliga faktorer?

Ingen kan förneka att forskningen har gjort stora landvinningar under vårt århundrade. En av dessa är upptäckten av den fascinerande DNA-molekylen, själva grundelementet i vår genetiska utrustning. Den mängd information som kan rymmas i den genetiska koden förbryllar både fackmän och lekmän. Vad har då forskarna kommit fram till inom genetikens område? Hur har man utnyttjat deras rön för att ge stöd åt den moderna läran om förprogrammering eller predestination?

Hur förhåller det sig med otrohet och homosexualitet?

Enligt en artikel i tidningen The Weekend Australian hävdar vissa genetiker att ”otrohet förmodligen är nedlagd i våra gener. ... Våra förrädiska hjärtan tycks vara avsedda att vara på det sättet.” Det är lätt att föreställa sig vilken förödelse en sådan inställning skulle kunna ställa till inom familjer och äktenskap genom att tillhandahålla ett kryphål för dem som påstår att de inte kan rå för sitt lösaktiga leverne!

Tidskriften Newsweek hade för några år sedan en artikel om homosexualitet med rubriken: ”Arv eller miljö?” I artikeln kunde man läsa: ”Vetenskapsmän och psykiatrer håller på att utvärdera vissa nya rön som tyder på att homosexualitet kan bero på genetiska faktorer och inte på uppfostran. ... Bland de homosexuella själva är det många som välkomnar tanken att homosexualitet har sitt ursprung i kromosomerna.”

Artikeln citerar sedan dr Richard Pillard, som säger: ”Den som hävdar att en persons sexuella läggning är genetiskt betingad säger i själva verket: ’Detta är inte fel, och det är inte ditt fel.’” Frederick Whitam, som forskar i homosexuellt beteende, driver argumentet ännu längre och säger: ”Människor som får höra att homosexualitet är något medfött drar ofta en lättnadens suck. Det befriar familjen och de homosexuella från skuldkänslor. Det innebär också att samhället inte behöver oroa sig över sådant som homosexuella lärare.”

Förmenta bevis för att homosexuella tendenser är genetiskt betingade presenteras ibland i massmedierna som faktiska och bindande snarare än som osäkra och ofullständiga.

Tidskriften New Statesman & Society ställer sig kallsinnig till sådana översvallande rapporter och säger: ”Den imponerade läsaren kan mycket väl ha undgått att lägga märke till bristen på faktiska, konkreta bevis — eller rättare sagt den totala avsaknaden av grundval för det ur vetenskaplig synpunkt oerhörda påståendet att promiskuitet är ’nedlagd i mannens gener och inskriven i den manliga hjärnans kretskort’.” I sin bok Cracking the Code ger David Suzuki och Joseph Levine likaså uttryck åt vissa farhågor beträffande den moderna genetiska forskningen: ”Även om man kan säga att generna påverkar en människas beteende rent allmänt sett, är det en helt annan sak att bevisa att en specifik gen — eller ett genpar eller till och med ett tjogtal gener — verkligen styr specifika detaljer i ett djurs reaktioner på omvärlden. I det här sammanhanget är det på sin plats att ifrågasätta om någon verkligen har lyckats hitta — i den strikt molekylära betydelsen att isolera och manipulera — något enda DNA-fragment som påverkar specifika beteenden på ett sätt som kan förutses.”

Gener för alkoholism och kriminalitet

Alkoholism är ett forskningsområde som har fascinerat många genetiker under årens lopp. Somliga hävdar att det finns vetenskapliga belägg för att närvaron eller frånvaron av vissa gener bär ansvaret för alkoholism. Tidskriften The New England Journal of Medicine skrev till exempel år 1988: ”Under det senaste decenniet har tre olika undersökningar lagt fram slutgiltiga bevis för att alkoholism är en ärftlig företeelse.”

Vissa experter på missbruksfrågor har emellertid nu börjat ifrågasätta uppfattningen att alkoholism främst beror på ärftliga faktorer. I en rapport i The Boston Globe för 9 april 1996 kunde man läsa: ”Ingen alkoholismgen är ännu i sikte, och somliga forskare medger att vad de på sin höjd kan komma att hitta är en genetisk svaghet som gör att vissa personer kan dricka för mycket utan att bli berusade — en egenskap som kan göra dem predisponerade för alkoholism.”

The New York Times refererade för någon tid sedan en konferens som hade hållits vid University of Maryland i USA över temat ”Den genetiska forskningens innebörd och signifikans i samband med kriminellt beteende”. Tanken att kriminalitet skulle vara genetiskt betingad är tilltalande enkel, och många kommentatorer tycks vara ivriga att stödja den. En vetenskaplig skribent skrev i The New York Times Magazine att ondskan kan vara ”nedlagd i DNA-spiralerna i de kromosomer som våra föräldrar vidarebefordrar till oss vid avlelsen”. En artikel i The New York Times förklarar att den ständiga debatten om genetisk predisposition för kriminalitet antyder att all brottslighet har ”ett gemensamt upphov — en abnormitet i hjärnan”.

En psykolog vid Harvarduniversitetet, Jerome Kagan, förutspår att den dag kommer då man med hjälp av genetiska tester kan fastställa vilka barn som har en våldspräglad läggning. Somliga menar att det rentav kan bli möjligt att bemästra brottsligheten med hjälp av genmanipulation i stället för genom sociala reformer.

I redogörelser för sådana spekulationer om genernas betydelse för beteendet är språket ofta vagt och svävande. Boken Exploding the Gene Myth redogör för en studie av Lincoln Eaves, en beteendegenetiker som hävdar att han funnit bevis för att depressioner är genetiskt betingade. Efter att ha intervjuat kvinnor som ansågs vara depressivt lagda förklarade Eaves att ”deras depressiva synsätt och beteende kan ha gjort att de lättare drabbades av sådana tillfälliga problem”. Vad var det för ”tillfälliga problem”? De intervjuade kvinnorna hade blivit ”våldtagna, överfallna eller avskedade från sina arbeten”. Var det verkligen depressionen som hade förorsakat dessa traumatiska händelser? ”Vad är det för resonemang?” fortsätter boken. ”Kvinnorna hade blivit våldtagna, överfallna eller avskedade från sina arbeten och var därför deprimerade. Ju mer traumatiska deras upplevelser var, desto djupare var depressionen. ... Det skulle kanske ha varit värt att leta efter en genetisk koppling om han [Eaves] hade funnit att depressionen inte var relaterad till någon livsupplevelse.”

Boken förklarar att sådana historier är ”typiska för de flesta inlägg i den aktuella gendebatten, såväl i massmedierna som i facktidskrifter. De innehåller en blandning av intressanta fakta, ogrundade hypoteser och vilda överdrifter om genernas betydelse i vårt liv. Ett påfallande drag i en stor del av dessa skriverier är det vaga uttryckssättet.” Det sägs vidare i denna publikation: ”Det är stor skillnad mellan att förknippa vissa gener med egenskaper som följer de mendelska ärftlighetslagarna och att ta sin tillflykt till hypotetiska genetiska ’tendenser’ för att förklara komplicerade tillstånd som cancer eller högt blodtryck. Forskare går ännu ett steg längre när de påstår att genetiken kan förklara människors beteende.”

Det som sagts här ovan väcker emellertid en del ofta ställda frågor: Varför finner vi ibland att vissa beteendemönster utvecklas i vårt liv? Vilken möjlighet har vi att styra sådana beteenden? Hur kan vi få och behålla kontrollen över vårt liv? Nästa artikel tar upp dessa frågor.

Ta kontroll över ditt liv nu!

FORSKARNAS rön angående människans beteende och motivation har varit till nytta för oss på många sätt. Vi kanske har fått lättare att leva med en viss sjukdom genom att få ökad förståelse för den. Men samtidigt är det på sin plats att vara en smula skeptisk när det gäller sensationella teorier, i synnerhet sådana som tycks stå i strid med välgrundade principer.

Vad beträffar genernas betydelse för beteendet kan man fråga sig: Kan vi som individer undandra oss allt ansvar och mena att vi inte bär skulden för vårt handlingssätt? Kan vi urskulda oss eller skylla ifrån oss varje gång vi begår ett felsteg eller en förseelse och på så sätt ansluta oss till de växande skarorna i denna ”inte jag”-generation? Inte alls. De flesta människor tar villigt åt sig äran för eventuella framgångar i livet, så varför bör de inte likaså vara villiga att ta på sig ansvaret för sina misstag?

Vi kan därför fråga oss: Vad har Guds eget ord, Bibeln, att säga om vem eller vad som styr människors liv i våra dagar?

Vad säger Bibeln?

Det första vi måste inse är att vi alla är födda i synd som vi ärvt av våra första föräldrar, Adam och Eva. (Psalm 51:5) Dessutom lever vi i en speciell tid, ”de sista dagarna”, då människor får uppleva ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1) Detta innebär att vi, generellt sett, får större problem med att styra våra liv än våra förfäder.

Alla människor är emellertid utrustade med en fri vilja och har därför moralisk handlingsfrihet. I den bemärkelsen har de själva kontroll över sitt liv. Så har det varit sedan urminnes tider, vilket framgår av de ord som Josua riktade till den forntida nationen Israel: ”Välj åt er i dag vem ni vill tjäna.” — Josua 24:15.

Bibeln upplyser oss om att Satan, Djävulen, har blivit nedkastad från himlen och nu utövar ett starkare inflytande i ond riktning än någonsin på hela mänskligheten. Den talar också om för oss att hela världen befinner sig i den ondes våld och gjorde det redan på aposteln Johannes’ tid. (1 Johannes 5:19; Uppenbarelseboken 12:9, 12) Men liksom den allsmäktige Guden inte styr alla våra handlingar eller predestinerar oss till en bestämmelse som endast han själv känner till, bör vi inte heller ge Satan hela skulden för alla våra felsteg och misstag. Bibeln ger oss den balanserade synen på saken när den säger: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd.” (Jakob 1:14, 15) Aposteln Paulus skrev följande inspirerade ord: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” — Galaterna 6:7.

Jehova Gud håller alltså oss som individer ansvariga för våra handlingar. Vi måste därför vara noga med att inte söka urskulda oss genom att skylla på vår genetiska utrustning och nedärvd ofullkomlighet. Gud ställde de våldspräglade homosexuella invånarna i de forntida städerna Sodom och Gomorra till svars för deras omoraliska leverne. Han betraktade dem tydligen inte som olyckligt lottade varelser som på grund av brister i sin genetiska konstruktion inte kunde rå för att de var onda. De människor som levde på Noas tid var utsatta för många skadliga inflytanden, men de var ändå tvungna att träffa sitt val, att fatta ett personligt beslut, för att få överleva den stora översvämning som snart skulle komma. Några få träffade det rätta valet — de flesta gjorde det inte.

Den hebreiske profeten Hesekiel bekräftar att vi måste ta ansvar för våra handlingar, om vi skall göra oss förtjänta av Guds ynnest: ”Ifall du har varnat den ondskefulle och han verkligen inte vänder om från sin ondska och från sin ondskefulla väg, kommer han för sin del att dö för sin missgärning; men vad dig beträffar, kommer du att ha befriat din egen själ.” — Hesekiel 3:19.

Den bästa hjälp vi kan få

Vi behöver naturligtvis alla hjälp för att kunna styra vårt liv på rätt sätt, och för många är detta en verklig utmaning. Men vi behöver inte misströsta. Gud godkänner inte de syndfulla tendenser som vi har fått i arv, men om vi är villiga att ändra vårt levnadssätt, ger han oss den bästa hjälp vi kan få — sin heliga ande och sitt inspirerade sanningsord. Trots de ärftliga anlag som vi kan ha och de yttre omständigheter som kan påverka oss, kan vi lyda Bibelns uppmaning: ”Klä av er den gamla personligheten med dess förehavanden och klä er i den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas efter bilden av honom som har skapat den.” — Kolosserna 3:9, 10.

Många kristna i församlingen i Korinth gjorde drastiska förändringar i sitt liv. Vi läser i Guds inspirerade ord: ”Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds kungarike. Och likväl är detta vad några av er har varit. Men ni har tvättats rena, men ni har helgats, men ni har förklarats rättfärdiga i vår Herre Jesu Kristi namn och med vår Guds ande.” — 1 Korinthierna 6:9–11.

Låt oss därför inte ge efter för våra ofullkomligheter som vi har att kämpa med. Många kristna i modern tid har visat att de, med Jehovas hjälp, har kunnat ”förvandla” sin personlighet genom att göra om sitt sinne och ta noga reda på vad ”Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja är”. De matar sitt sinne med sådant som är sant, rätt, kyskt, värt att tycka om, dygdigt och berömvärt — och de fortsätter ”att tänka på dessa ting”. De livnär sig på fast andlig föda och får därigenom ”sina uppfattningsförmågor övade till att skilja mellan rätt och orätt”. — Romarna 12:2; Filipperna 4:8; Hebréerna 5:14.

Det är mycket uppmuntrande att se hur de kämpar, hur de ibland misslyckas men hur de till sist lyckas med hjälp av Guds heliga ande. Gud visar i sitt ord att förändringar i vårt beteende ofta inbegriper hjärtat och dess begär: ”När visheten kommer in i ditt hjärta och själva kunskapen blir ljuvlig för din egen själ, är det tankeförmågan som kommer att hålla vakt över dig, urskillningen som kommer att skydda dig, för att befria dig från den usla vägen.” — Ordspråken 2:10–12.

Om ditt mål är att uppnå det eviga livet — ett liv utan alla de problem som präglar den nuvarande onda världen och utan försvagande ofullkomligheter — ansträng dig då kraftigt för att få kontroll över ditt liv nu och låt dig ledas av himmelsk vishet. (Lukas 13:24) Utnyttja den hjälp som Jehova ger genom sin heliga ande, så att du kan frambringa frukten självbehärskning. Sträva av hela ditt hjärta efter att bringa ditt liv i överensstämmelse med Guds lagar och lyd det inspirerade rådet: ”Mer än allt annat som skall skyddas, skydda ditt hjärta, ty därifrån utgår livets källådror.” (Ordspråken 4:23) Att gripa ett fast tag om ”det verkliga livet” i Guds nya värld — då Jehova Gud kommer att korrigera alla genetiska defekter för dem som utövar tro på Jesu Kristi lösenoffer — är värt alla de ansträngningar du måste göra för att få kontroll över ditt liv i den här gamla världen! — 1 Timoteus 6:19; Johannes 3:16.