Är vi predestinerade genom våra gener?

”FÖRR i tiden trodde vi människor att vårt öde stod skrivet i stjärnorna. Nu vet vi att vårt öde, till stor del, står skrivet i våra gener.” Så uttalade sig James Watson i början av boken Exploding the Gene Myth av författarna Ruth Hubbard och Elijah Wald. Omedelbart efteråt citeras emellertid R. C. Lewontin, Steven Rose och Leon J. Kamin, som säger: ”Vi kan inte komma på något viktigare mänskligt socialt beteende som är inbyggt i våra gener på ett sådant sätt att det inte kan omformas av sociala förhållanden.”

Omslagstexten sammanfattar en del av innehållet i boken och inleds med följande viktiga fråga: ”Är människans beteende genetiskt betingat?” Med andra ord: Styrs människans beteende helt och hållet av de gener som förmedlar individens ärftliga biologiska egenskaper och karaktärsdrag? Bör vissa omoraliska handlingar accepteras med motiveringen att de är genetiskt betingade? Bör brottslingar betraktas som offer för sin genetiska utrustning och anses ha förminskad tillräknelighet på grund av ärftliga faktorer?

Ingen kan förneka att forskningen har gjort stora landvinningar under vårt århundrade. En av dessa är upptäckten av den fascinerande DNA-molekylen, själva grundelementet i vår genetiska utrustning. Den mängd information som kan rymmas i den genetiska koden förbryllar både fackmän och lekmän. Vad har då forskarna kommit fram till inom genetikens område? Hur har man utnyttjat deras rön för att ge stöd åt den moderna läran om förprogrammering eller predestination?

Hur förhåller det sig med otrohet och homosexualitet?

Enligt en artikel i tidningen The Weekend Australian hävdar vissa genetiker att ”otrohet förmodligen är nedlagd i våra gener. ... Våra förrädiska hjärtan tycks vara avsedda att vara på det sättet.” Det är lätt att föreställa sig vilken förödelse en sådan inställning skulle kunna ställa till inom familjer och äktenskap genom att tillhandahålla ett kryphål för dem som påstår att de inte kan rå för sitt lösaktiga leverne!

Tidskriften Newsweek hade för några år sedan en artikel om homosexualitet med rubriken: ”Arv eller miljö?” I artikeln kunde man läsa: ”Vetenskapsmän och psykiatrer håller på att utvärdera vissa nya rön som tyder på att homosexualitet kan bero på genetiska faktorer och inte på uppfostran. ... Bland de homosexuella själva är det många som välkomnar tanken att homosexualitet har sitt ursprung i kromosomerna.”

Artikeln citerar sedan dr Richard Pillard, som säger: ”Den som hävdar att en persons sexuella läggning är genetiskt betingad säger i själva verket: ’Detta är inte fel, och det är inte ditt fel.’” Frederick Whitam, som forskar i homosexuellt beteende, driver argumentet ännu längre och säger: ”Människor som får höra att homosexualitet är något medfött drar ofta en lättnadens suck. Det befriar familjen och de homosexuella från skuldkänslor. Det innebär också att samhället inte behöver oroa sig över sådant som homosexuella lärare.”

Förmenta bevis för att homosexuella tendenser är genetiskt betingade presenteras ibland i massmedierna som faktiska och bindande snarare än som osäkra och ofullständiga.

Tidskriften New Statesman & Society ställer sig kallsinnig till sådana översvallande rapporter och säger: ”Den imponerade läsaren kan mycket väl ha undgått att lägga märke till bristen på faktiska, konkreta bevis — eller rättare sagt den totala avsaknaden av grundval för det ur vetenskaplig synpunkt oerhörda påståendet att promiskuitet är ’nedlagd i mannens gener och inskriven i den manliga hjärnans kretskort’.” I sin bok Cracking the Code ger David Suzuki och Joseph Levine likaså uttryck åt vissa farhågor beträffande den moderna genetiska forskningen: ”Även om man kan säga att generna påverkar en människas beteende rent allmänt sett, är det en helt annan sak att bevisa att en specifik gen — eller ett genpar eller till och med ett tjogtal gener — verkligen styr specifika detaljer i ett djurs reaktioner på omvärlden. I det här sammanhanget är det på sin plats att ifrågasätta om någon verkligen har lyckats hitta — i den strikt molekylära betydelsen att isolera och manipulera — något enda DNA-fragment som påverkar specifika beteenden på ett sätt som kan förutses.”

Gener för alkoholism och kriminalitet

Alkoholism är ett forskningsområde som har fascinerat många genetiker under årens lopp. Somliga hävdar att det finns vetenskapliga belägg för att närvaron eller frånvaron av vissa gener bär ansvaret för alkoholism. Tidskriften The New England Journal of Medicine skrev till exempel år 1988: ”Under det senaste decenniet har tre olika undersökningar lagt fram slutgiltiga bevis för att alkoholism är en ärftlig företeelse.”

Vissa experter på missbruksfrågor har emellertid nu börjat ifrågasätta uppfattningen att alkoholism främst beror på ärftliga faktorer. I en rapport i The Boston Globe för 9 april 1996 kunde man läsa: ”Ingen alkoholismgen är ännu i sikte, och somliga forskare medger att vad de på sin höjd kan komma att hitta är en genetisk svaghet som gör att vissa personer kan dricka för mycket utan att bli berusade — en egenskap som kan göra dem predisponerade för alkoholism.”

The New York Times refererade för någon tid sedan en konferens som hade hållits vid University of Maryland i USA över temat ”Den genetiska forskningens innebörd och signifikans i samband med kriminellt beteende”. Tanken att kriminalitet skulle vara genetiskt betingad är tilltalande enkel, och många kommentatorer tycks vara ivriga att stödja den. En vetenskaplig skribent skrev i The New York Times Magazine att ondskan kan vara ”nedlagd i DNA-spiralerna i de kromosomer som våra föräldrar vidarebefordrar till oss vid avlelsen”. En artikel i The New York Times förklarar att den ständiga debatten om genetisk predisposition för kriminalitet antyder att all brottslighet har ”ett gemensamt upphov — en abnormitet i hjärnan”.

En psykolog vid Harvarduniversitetet, Jerome Kagan, förutspår att den dag kommer då man med hjälp av genetiska tester kan fastställa vilka barn som har en våldspräglad läggning. Somliga menar att det rentav kan bli möjligt att bemästra brottsligheten med hjälp av genmanipulation i stället för genom sociala reformer.

I redogörelser för sådana spekulationer om genernas betydelse för beteendet är språket ofta vagt och svävande. Boken Exploding the Gene Myth redogör för en studie av Lincoln Eaves, en beteendegenetiker som hävdar att han funnit bevis för att depressioner är genetiskt betingade. Efter att ha intervjuat kvinnor som ansågs vara depressivt lagda förklarade Eaves att ”deras depressiva synsätt och beteende kan ha gjort att de lättare drabbades av sådana tillfälliga problem”. Vad var det för ”tillfälliga problem”? De intervjuade kvinnorna hade blivit ”våldtagna, överfallna eller avskedade från sina arbeten”. Var det verkligen depressionen som hade förorsakat dessa traumatiska händelser? ”Vad är det för resonemang?” fortsätter boken. ”Kvinnorna hade blivit våldtagna, överfallna eller avskedade från sina arbeten och var därför deprimerade. Ju mer traumatiska deras upplevelser var, desto djupare var depressionen. ... Det skulle kanske ha varit värt att leta efter en genetisk koppling om han [Eaves] hade funnit att depressionen inte var relaterad till någon livsupplevelse.”

Boken förklarar att sådana historier är ”typiska för de flesta inlägg i den aktuella gendebatten, såväl i massmedierna som i facktidskrifter. De innehåller en blandning av intressanta fakta, ogrundade hypoteser och vilda överdrifter om genernas betydelse i vårt liv. Ett påfallande drag i en stor del av dessa skriverier är det vaga uttryckssättet.” Det sägs vidare i denna publikation: ”Det är stor skillnad mellan att förknippa vissa gener med egenskaper som följer de mendelska ärftlighetslagarna och att ta sin tillflykt till hypotetiska genetiska ’tendenser’ för att förklara komplicerade tillstånd som cancer eller högt blodtryck. Forskare går ännu ett steg längre när de påstår att genetiken kan förklara människors beteende.”

Det som sagts här ovan väcker emellertid en del ofta ställda frågor: Varför finner vi ibland att vissa beteendemönster utvecklas i vårt liv? Vilken möjlighet har vi att styra sådana beteenden? Hur kan vi få och behålla kontrollen över vårt liv? Nästa artikel tar upp dessa frågor.

FORSKARNAS rön angående människans beteende och motivation har varit till nytta för oss på många sätt. Vi kanske har fått lättare att leva med en viss sjukdom genom att få ökad förståelse för den. Men samtidigt är det på sin plats att vara en smula skeptisk när det gäller sensationella teorier, i synnerhet sådana som tycks stå i strid med välgrundade principer.

Vad beträffar genernas betydelse för beteendet kan man fråga sig: Kan vi som individer undandra oss allt ansvar och mena att vi inte bär skulden för vårt handlingssätt? Kan vi urskulda oss eller skylla ifrån oss varje gång vi begår ett felsteg eller en förseelse och på så sätt ansluta oss till de växande skarorna i denna ”inte jag”-generation? Inte alls. De flesta människor tar villigt åt sig äran för eventuella framgångar i livet, så varför bör de inte likaså vara villiga att ta på sig ansvaret för sina misstag?