Alla måste avlägga räkenskap inför Gud

”Var och en av oss [skall] avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” — ROMARNA 14:12.

1. Hur begränsades Adams och Evas frihet?

JEHOVA GUD skapade våra första föräldrar, Adam och Eva, med fri vilja. De hade skapats lägre än änglarna, men de hade skapats med förnuft och förmåga att fatta förståndiga beslut. (Psalm 8:4, 5) Men denna gudagivna frihet gav inte människor rätt att själva avgöra vad som var rätt och fel. Adam och Eva var ansvariga inför sin Skapare, och denna ansvarighet omfattar alla deras avkomlingar.

2. Vilken räkenskap skall Jehova snart hålla, och varför det?

² Vi närmar oss nu klimax för denna onda tingens ordning, då Jehova kommer att hålla räkenskap på jorden. (Jämför Romarna 9:28.) Ogudaktiga människor kommer snart att få avlägga räkenskap inför Jehova Gud för utplundringen av jordens tillgångar, för förintandet av människoliv och framför allt för förföljelsen av hans tjänare. — Uppenbarelseboken 6:10; 11:18.

3. Vilka frågor skall vi begrunda?

³ Det är, med tanke på dessa allvarliga händelser, bra för oss att begrunda Jehovas rättfärdiga handlande med sina skapelser i det flydda. Hur kan Bibeln hjälpa var och en av oss att avlägga räkenskap inför vår Skapare på ett sådant sätt att vi kan få hans godkännande? Vilka exempel kan vara bra att följa, och vilka bör vi undvika att efterlikna?

Änglarna är ansvariga

4. Hur vet vi att Gud håller änglar ansvariga för deras handlingar?

⁴ Jehovas änglaskapelser i himlen är, precis som vi människor, ansvariga inför honom. Före den stora översvämningen på Noas tid var några änglar olydiga och materialiserade sig för att inlåta sig på sexuella förbindelser med kvinnor. På grund av att dessa andeskapelser var skapade med fri vilja kunde de fatta ett sådant beslut, men Gud höll dem ansvariga för det. När dessa olydiga änglar sedan återvände till andevärlden, tillät Jehova dem inte att återfå sin ursprungliga ställning. Lärjungen Judas talar om för oss att de har förvarats ”med eviga bojor under tätt mörker för den stora dagens dom”. — Judas, vers 6.

5. Vilket fall har Satan och hans demoner upplevt, och hur skall verkningarna av deras uppror undanröjas?

⁵ Dessa olydiga änglar eller demoner har Satan, Djävulen, som sin härskare. (Matteus 12:24–26) Denne onde ängel gjorde uppror mot sin Skapare och ifrågasatte det rättmätiga i Jehovas suveränitet. Satan fick sedan våra första föräldrar att synda, något som till sist ledde till döden för dem. (1 Moseboken 3:1–7, 17–19) Jehova tillät därefter Satan att under en tid ha tillträde till de himmelska boningarna, men vid Guds rätta tid skulle denne onde person, enligt det som är förutsagt i Uppenbarelseboken, kastas ner till jordens närhet. Bevismaterialet tyder på att detta skedde kort efter det att Jesus Kristus hade mottagit makten som kung i Guds himmelska rike år 1914. Till slut kommer Djävulen och hans demoner att tillintetgöras för evigt. När stridsfrågan om suveräniteten slutligen är avgjord, kommer verkningarna av upproret att ha undanröjts på ett sätt som motsvarar rättvisans krav. — Job 1:6–12; 2:1–7; Uppenbarelseboken 12:7–9; 20:10.

Guds Son är ansvarig

6. Hur betraktar Jesus sin egen ansvarighet inför sin Fader?

⁶ Guds Son, Jesus Kristus, var verkligen ett fint föredöme! Som en fullkomlig människa, motsvarande Adam, fann Jesus glädje i att utföra Guds vilja. Han var också glad över att hållas ansvarig för hur han rättade sig efter Jehovas lag. Så här hade psalmisten träffande profeterat om honom: ”Att göra din vilja, o min Gud, har jag haft behag till, och din lag är i mitt inre.” — Psalm 40:8; Hebréerna 10:6–9.

7. Varför kunde Jesus i sin bön kvällen före sin död säga det som vi läser i Johannes 17:4, 5?

⁷ Trots det hätska motstånd som Jesus fick möta gjorde han Guds vilja och bevarade sin ostrafflighet ända till döden på en tortyrpåle. Han kunde därigenom betala lösenpriset för att friköpa mänskligheten från de dödsbringande verkningarna av Adams synd. (Matteus 20:28) Kvällen före sin död kunde Jesus, som var ansvarig inför sin himmelske Fader och som med framgång bestod det prov han sattes på, med tillförsikt be: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att ha fullbordat det verk som du har gett mig att utföra. Och nu, Fader, förhärliga du mig jämsides med dig själv med den härlighet som jag hade jämsides med dig innan världen var till.” (Johannes 17:4, 5) Han fick Guds godkännande.

8. a) Hur visade Paulus att vi måste avlägga räkenskap för oss själva inför Jehova Gud? b) Vad kommer att hjälpa oss att bli godkända av Gud?

⁸ Till skillnad från den fullkomliga människan Jesus Kristus är vi ofullkomliga. Men vi är ändå ansvariga inför Gud. Aposteln Paulus sade: ”Varför dömer du din broder? Eller varför ser du också ner på din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domarsäte; det är nämligen skrivet: ’”Så sant jag lever”, säger Jehova, ”för mig skall varje knä böja sig, och varje tunga skall öppet erkänna Gud.”’ Så skall då var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud.” (Romarna 14:10–12) För att vi skall kunna göra detta på ett sådant sätt att vi blir godkända av Jehova, har han kärleksfullt gett oss både ett samvete och sitt inspirerade ord, Bibeln, till att vägleda oss i det vi säger och det vi gör. (Romarna 2:14, 15; 2 Timoteus 3:16, 17) Att vi helt och fullt utnyttjar det som Jehova har sörjt för andligen och följer vårt genom Bibeln övade samvete kommer att hjälpa oss att bli godkända av Gud. (Matteus 24:45–47) Jehovas heliga ande eller verksamma kraft är ytterligare en källa till styrka och vägledning. Om vi handlar i enlighet med den vägledning som vi får av anden och av vårt genom Bibeln övade samvete, visar vi att vi inte ”föraktar ... Gud”, inför vilken vi måste svara för alla våra gärningar. — 1 Thessalonikerna 4:3–8; 1 Petrus 3:16, 21.

Ansvariga som nationer

9. Vilka var edoméerna, och vad hände med dem på grund av det sätt varpå de hade behandlat israeliterna?

⁹ Jehova ställer nationer till svars för deras handlingar. (Jeremia 25:12–14; Sefanja 3:6, 7) Tänk på det forntida kungariket Edom, som låg söder om Döda havet och norr om Aqabaviken. Edoméerna var ett semitiskt folk, som härstammade från Abrahams sonson Esau och därför var nära besläktat med israeliterna. Trots det tillät inte edoméerna israeliterna att på sin väg till det utlovade landet färdas genom Edom på ”kungsvägen”. (4 Moseboken 20:14–21) Edoms fientlighet mot Israel utvecklades under århundradenas lopp till ett oförsonligt hat. Slutligen fick edoméerna stå till svars för att de uppmanat babylonierna att ödelägga Jerusalem år 607 f.v.t. (Psalm 137:7) På 500-talet f.v.t. erövrades Edom av babyloniska härar under kung Nabonid, och det blev öde, precis som Jehova hade bestämt. — Jeremia 49:20; Obadja, vers 9–11.

10. Hur handlade moabiterna mot israeliterna, och hur ställde Gud moabiterna till svars?

¹⁰ Kungariket Moab, som låg norr om Edom och öster om Döda havet, fick dela ett liknande öde. Moabiterna hade inte handlat gästfritt mot israeliterna innan dessa drog in i det utlovade landet, och de hade tydligen försett dem med bröd och vatten enbart för ekonomisk vinnings skull. (5 Moseboken 23:3, 4) Moabs kung Balak lejde profeten Bileam till att förbanna israeliterna, och moabitiska kvinnor användes till att locka israelitiska män till omoraliskhet och avgudadyrkan. (4 Moseboken 22:2–8; 25:1–9) Men Jehova lade märke till moabiternas hat mot israeliterna. Precis som det var profeterat ödelades Moab av babylonierna. (Jeremia 9:25, 26; Sefanja 2:8–11) Ja, Gud ställde Moab till svars.

11. Vilka städer blev Moab och Ammon lika, och vad visar Bibelns profetior om den nuvarande onda tingens ordning?

¹¹ Inte bara Moab utan också Ammon fick avlägga räkenskap inför Gud. Jehova hade förutsagt: ”Moab för sin del [kommer] att bli alldeles som Sodom och Ammons söner som Gomorra, en plats som nässlor tagit i besittning och en saltgrop och en ödslig ödemark, ja till obestämd tid.” (Sefanja 2:9) Precis som Gud hade ödelagt städerna Sodom och Gomorra, blev länderna Moab och Ammon förödda. Forskare påstår, enligt Geological Society of London, att de vid Döda havets ostkust har funnit platsen för de förstörda städerna Sodom och Gomorra. Eventuella bevis för detta, som ännu skulle kunna komma i dagen, kan enbart bekräfta de profetior i Bibeln som visar att den nuvarande onda tingens ordning också skall komma att ställas till svars inför Jehova Gud. — 2 Petrus 3:6–12.

12. Vad hade förutsagts om en judisk kvarleva, trots att israeliterna fick avlägga räkenskap inför Gud för sina synder?

¹² Israeliterna hade rönt stor ynnest från Jehova Gud, men de måste ändå avlägga räkenskap inför honom för sina synder. När Jesus Kristus kom till Israels nation, förkastade flertalet israeliter honom. Endast en kvarleva utövade tro och blev hans efterföljare. Paulus tillämpade några profetior på denna judiska kvarleva, när han skrev: ”Jesaja [utropar] om Israel: ’Även om antalet av Israels söner skulle vara såsom havets sand, är det bara en kvarleva som skall bli räddad. Ty Jehova ämnar hålla räkenskap på jorden, i det han avslutar den och avkortar den.’ Och alldeles som Jesaja förut hade sagt: ’Om inte härars Jehova hade lämnat oss en säd, skulle vi ha blivit alldeles lika Sodom, och vi skulle ha gjorts alldeles lika Gomorra.’” (Romarna 9:27–29; Jesaja 1:9; 10:22, 23) Efter det att aposteln har nämnt de 7.000 på Elias tid som inte hade böjt sig ner för Baal säger han: ”Således har då också i den nuvarande tidsperioden en kvarleva trätt fram enligt ett utväljande på grund av oförtjänt omtanke.” (Romarna 11:5) Den kvarlevan utgjordes av individer som alla var ansvariga inför Gud.

Exempel på personlig ansvarighet

13. Vad hände med Kain, när Gud ställde honom till svars för att han hade mördat sin bror Abel?

¹³ Det finns många exempel i Bibeln på hur personer har ställts till svars inför Jehova Gud. Tänk till exempel på Adams förstfödde son, Kain. Både han och hans bror Abel frambar offer åt Jehova. Abels offer behagade Gud, men det gjorde inte Kains. När Kain ställdes till svars för att han brutalt hade mördat sin bror, svarade han känslokallt: ”Är jag min brors vaktare?” För sin synd förvisades Kain till ”Flyktingskapets land öster om Eden”. Han visade inte någon uppriktig ånger för sitt brott, utan han var endast ledsen över att han hade fått ett välförtjänt straff. — 1 Moseboken 4:3–16.

14. Hur belystes en individs ansvarighet inför Gud i fallet med översteprästen Eli och hans söner?

¹⁴ Exemplet med den israelitiske översteprästen Eli belyser också hur personer ställs till svars inför Gud. Historikern Josephus säger följande om hans söner, prästerna Hofni och Pinehas, vilka tjänstgjorde i tältboningen i Silo: ”Dessa Elis söner gjorde sig skyldiga till orättvisa mot menniskor och förakt för Gud, ja, de utöfvade all slags synd.” Dessa ”oduglingar” erkände inte Jehova, uppförde sig på ett för honom vanärande sätt och gjorde sig skyldiga till grov omoraliskhet. (1 Samuelsboken 1:3; 2:12–17, 22–25) Som deras far och Israels överstepräst var Eli skyldig att bestraffa dem, men han gav dem endast en mild förebråelse. Eli fortsatte att ”ära” sina söner mer än Jehova. (1 Samuelsboken 2:29) Elis hus drabbades av vedergällning. Båda sönerna dog samma dag som sin far, och deras prästerliga släktlinje avskars till slut fullständigt. Därigenom hade räkningen gjorts upp med Elis hus. — 1 Samuelsboken 3:13, 14; 4:11, 17, 18.

15. Varför blev kung Sauls son Jonatan belönad?

¹⁵ Kung Sauls son Jonatan handlade på ett helt annat sätt. Strax efter det att David hade dödat Goljat blev ”Jonatans själ ... bunden vid Davids själ”, och de båda slöt ett vänskapsförbund med varandra. (1 Samuelsboken 18:1, 3) Jonatan insåg antagligen att Guds ande hade lämnat Saul, men hans egen nitälskan för sann tillbedjan förblev oförminskad. (1 Samuelsboken 16:14) Jonatan försvagades inte i sin uppskattning av Davids gudagivna myndighet. Jonatan insåg att han var ansvarig inför Jehova Gud, och Jehova belönade honom för hans redbara handlingssätt genom att se till att hans släktlinje fortsatte i flera generationer. — 1 Krönikeboken 8:33–40.

Ansvarighet i den kristna församlingen

16. Vem var Titus, och varför kan vi tro att han tjänade Gud troget?

¹⁶ I de kristna grekiska skrifterna är det många män och kvinnor som på grund av sitt handlande har fått ett gynnsamt omnämnande. Som exempel kan nämnas en grekisk kristen som hette Titus. Man har menat att han blev kristen under Paulus’ första missionsresa till Cypern. Judar och proselyter från Cypern kunde ha varit i Jerusalem under pingsten år 33 v.t., och därigenom kunde kristendomen ha nått den ön kort därefter. (Apostlagärningarna 11:19) Titus visade sig emellertid vara en av Paulus’ trogna medarbetare. Han ledsagade Paulus och Barnabas på deras färd till Jerusalem omkring år 49 v.t., när den viktiga frågan om omskärelse skulle avgöras. Det faktum att Titus var oomskuren gav extra tyngd åt Paulus’ argument att de som omvänts till kristendomen inte skulle ställas under den mosaiska lagen. (Galaterna 2:1–3) Bibeln vittnar om den fina tjänst som Titus utförde, och Paulus skrev till och med ett av Gud inspirerat brev till honom. (2 Korinthierna 7:6; Titus 1:1–4) Titus fortsatte tydligen att tjäna Gud troget ända till slutet av sitt jordiska liv.

17. Hur handlade Timoteus, och hur kan hans exempel påverka oss?

¹⁷ Timoteus var en annan person som nitiskt tjänade Jehova Gud. Trots att Timoteus hade vissa hälsoproblem, visade han ”oskrymtad tro” och ”tjänade som slav tillsammans med” Paulus ”för att främja de goda nyheterna”. Aposteln kunde därför säga till sina medkristna i Filippi: ”Jag har ... ingen som är så stämd som han [Timoteus], ingen som så uppriktigt kommer att bry sig om det som rör er.” (2 Timoteus 1:5; Filipperna 2:20, 22; 1 Timoteus 5:23) Vi kan också, trots mänsklig skröplighet eller andra prövningar, ha en oskrymtad tro och avlägga räkenskap inför Gud på ett sådant sätt att vi blir godkända av honom.

18. Vem var Lydia, och vilken anda visade hon?

¹⁸ Lydia var en gudfruktig kvinna som tydligen kunde avlägga räkenskap inför Gud på ett sådant sätt att hon blev godkänd av honom. Hon och hennes hushåll var, som en följd av Paulus’ verksamhet i Filippi omkring år 50 v.t., bland de första i Europa som omfattade kristendomen. Lydia var från Thyatira, och hon var antagligen en judisk proselyt, men i Filippi fanns det kanske inte så många judar och kanske inte heller någon synagoga. Som en följd av att Paulus talade till Lydia och några andra gudfruktiga kvinnor, som hade församlats vid en flod, blev hon kristen, och hon övertalade Paulus och hans kamrater att stanna hos henne. (Apostlagärningarna 16:12–15) Att visa en sådan gästfrihet som Lydia gjorde är något som fortfarande kännetecknar de sanna kristna.

19. Vilka goda gärningar utförde Dorkas?

¹⁹ Dorkas var en annan kvinna som kunde avlägga räkenskap för sig själv inför Jehova Gud på ett sådant sätt att hon blev godkänd av honom. När hon hade dött, kom Petrus till Joppe som svar på en begäran av de lärjungar som bodde där. De två män som hade sänts i väg efter Petrus förde ”honom upp i rummet i övervåningen; och alla änkorna trädde fram till honom och grät och förevisade många innerklädnader och ytterklädnader av dem som Dorkas brukade göra medan hon var hos dem”. Dorkas uppväcktes till liv. Men skall vi komma ihåg henne enbart för hennes stora frikostighet? Nej. Hon var en ”lärjunge”, och som sådan tog hon helt visst del i arbetet med att göra lärjungar. Kristna kvinnor i våra dagar överflödar också i ”goda gärningar och barmhärtighetsgåvor”. De är också glada över att aktivt ta del i att förkunna de goda nyheterna om Guds kungarike och att göra lärjungar. — Apostlagärningarna 9:36–42; Matteus 24:14; 28:19, 20.

20. Vilka frågor kan vi ställa oss själva?

²⁰ Bibeln visar tydligt att nationer och individer måste avlägga räkenskap inför den suveräne Herren Jehova. (Sefanja 1:7) Om vi är överlämnade åt Gud, kan vi därför fråga oss själva: ”Hur betraktar jag mina gudagivna privilegier och plikter? Hur är den räkenskap som jag avlägger för mig själv inför Jehova Gud och Jesus Kristus?”

Må Jehova räkna dig det du har gjort till godo

”Kom verkligen ... ihåg detta till min fördel, o min Gud. ... Kom verkligen ihåg mig, o min Gud, mig till godo.” — NEHEMJA 13:22, 31.

1. Vad hjälper dem som är överlämnade åt Jehova Gud att avlägga räkenskap inför honom på ett sådant sätt att de kan få hans godkännande?

JEHOVAS tjänare får all den hjälp de behöver för att kunna avlägga räkenskap inför Gud på ett sådant sätt att de kan få hans godkännande. Varför det? Jo, därför att de har ett nära förhållande till Gud som en del av hans jordiska organisation. Han har uppenbarat sina uppsåt för dem, och han har gett dem hjälp och andlig insikt genom sin heliga ande. (Psalm 51:11; 119:105; 1 Korinthierna 2:10–13) Det är mot den bakgrunden som Jehova kärleksfullt uppmanar sina jordiska tjänare att avlägga räkenskap inför honom både för vad de är och för vad de uträttar i hans kraft och med hjälp av hans heliga ande.

2. a) Hur handlade Nehemja rättrådigt inför Gud? b) Med vilken vädjan avslutade Nehemja den bibelbok som bär hans namn?

² Nehemja, som var munskänk hos den persiske kungen Artaxerxes (Longimanus), var en man som handlade rättrådigt inför Gud. (Nehemja 2:1) Nehemja blev judarnas ståthållare, och trots fiender och faror återuppbyggde han Jerusalems mur. Han visade nitälskan för sann tillbedjan genom att upprätthålla respekten för Guds lag och vårda sig om de förtryckta. (Nehemja 5:14–19) Nehemja uppmanade leviterna att regelbundet rena sig, vakta portarna och helga sabbatsdagen. Han kunde därför be: ”Kom verkligen också ihåg detta till min fördel, o min Gud, och tyck verkligen synd om mig enligt din kärleksfulla omtankes överflöd.” Nehemja avslutade också lämpligen sin av Gud inspirerade bok med denna vädjan: ”Kom verkligen ihåg mig, o min Gud, mig till godo.” — Nehemja 13:22, 31.

3. a) Hur skulle du vilja beskriva en person som gör det som är gott? b) Vilka frågor kan vi ställa oss själva, när vi tänker på Nehemjas livskurs?

³ En människa som utför det som är gott är dygdig och handlar redbart och på ett sätt som är till nytta för andra. Nehemja var en sådan man. Han hade en vördnadsfull fruktan för Gud och stor nitälskan för sann tillbedjan. Han var också tacksam för sina privilegier i Guds tjänst och kunde avlägga räkenskap för sig själv inför Jehova på ett sätt som kunde få Jehovas godkännande. När vi tänker på Nehemjas livskurs, kan vi fråga oss själva: ”Hur betraktar jag mina gudagivna privilegier och plikter? Hur handlar jag inför Jehova Gud och Jesus Kristus?”

Kunskap gör oss ansvariga

4. Vilket uppdrag gav Jesus sina efterföljare, och vad gjorde de som var ”inordnade rätt för evigt liv”?

⁴ Jesus gav sina efterföljare följande uppdrag: ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) Man skulle göra lärjungar genom att lära dem. De som på så sätt blev lärda och som var ”inordnade rätt för evigt liv” skulle bli döpta, som Jesus blev. (Apostlagärningarna 13:48; Markus 1:9–11) Deras önskan att hålla allt som Jesus hade befallt skulle komma från hjärtat. Genom att inhämta och tillämpa exakt kunskap från Guds ord skulle de komma dithän att de överlämnade sig. — Johannes 17:3.

5, 6. Hur skall vi förstå orden i Jakob 4:17? Belys tillämpningen av skriftstället.

⁵ Ju djupare vår bibelkunskap är, desto bättre grund har vi för vår tro, men vi blir därigenom också mer ansvariga inför Gud. I Jakob 4:17 heter det: ”Den som vet att göra vad rätt är och ändå inte gör det, för honom är det synd.” Detta påstående är tydligen en slutsats av det som lärjungen Jakob just hade sagt om att skryta i stället för att fullständigt förlita sig på Gud. Om någon vet att han inte kan uträtta något bestående utan Jehovas hjälp och inte handlar därefter, så är detta synd. Men Jakobs ord kan också tillämpas på underlåtenhetssynder. Som exempel kan nämnas att i Jesu liknelse om fåren och getterna fördöms getterna, inte för onda handlingar, utan för att de inte har hjälpt Kristi bröder. — Matteus 25:41–46.

⁶ En man som Jehovas vittnen studerade Bibeln med gjorde mycket små andliga framsteg, av allt att döma därför att han inte ville sluta röka, trots att han visste att han borde göra detta. En äldstebroder bad honom läsa Jakob 4:17. Efter det att denne äldstebroder hade sagt något om innebörden i detta skriftställe sade han: ”Även om du inte är döpt, är du ansvarig och måste ta det fulla ansvaret för ditt beslut.” Glädjande nog reagerade mannen på rätt sätt och slutade upp att röka och blev snart kvalificerad att bli döpt som symbol av sitt överlämnande åt Jehova Gud.

Ansvariga för vår tjänst

7. Bland annat hur kan vi visa vår tacksamhet för vår ”kunskap om Gud”?

⁷ Det bör vara vår innerliga önskan att behaga vår Skapare, och ett sätt varpå vi kan visa den tacksamhet vi känner för vår ”kunskap om Gud” är att vi utför uppdraget att göra lärjungar till hans Son, Jesus Kristus. Därigenom kan vi också visa vår kärlek till Gud och vår nästa. (Ordspråken 2:1–5; Matteus 22:35–40) Ja, vår kunskap om Gud gör oss ansvariga inför honom, och vi måste betrakta våra medmänniskor som tänkbara lärjungar.

8. Varför kan vi säga att Paulus kände sig ansvarig inför Gud för sin tjänst?

⁸ Aposteln Paulus visste att det leder till räddning att man helhjärtat tar emot och lyder de goda nyheterna, men att det kan medföra tillintetgörelse att man förkastar dem. (2 Thessalonikerna 1:6–8) Han kände sig därför ansvarig inför Jehova för sin tjänst. Paulus och hans kamrater uppskattade faktiskt sin tjänst så mycket att de var noga med att inte på något sätt ge intryck av att de fick någon ekonomisk vinning av den. Paulus’ hjärta drev honom också att säga: ”Om jag nu förkunnar de goda nyheterna, är det ingen orsak till självberöm för mig, det är mig nämligen pålagt som ett tvång. Ja, ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” — 1 Korinthierna 9:11–16.

9. Vilken viktig skuld har alla kristna att betala?

⁹ Eftersom vi är Jehovas överlämnade tjänare, är det pålagt oss ”som ett tvång” att förkunna de goda nyheterna. Det är vårt uppdrag att predika budskapet om Guds kungarike. Vi tog emot det ansvaret när vi överlämnade oss åt Gud. (Jämför Lukas 9:23, 24.) Vi har också en skuld att betala. Paulus sade: ”Både till greker och till barbarer, både till visa och till oförståndiga står jag i skuld: därför är jag för min del ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er där i Rom.” (Romarna 1:14, 15) Paulus visste att det var hans plikt att predika så att människor kunde höra de goda nyheterna och bli räddade, och därför stod han i skuld. (1 Timoteus 1:12–16; 2:3, 4) Han bemödade sig därför om att fullgöra sitt uppdrag och betala sin skuld till sina medmänniskor. Som kristna har vi också en sådan skuld att betala. Att vi predikar om Guds kungarike är också ett viktigt sätt varpå vi visar kärlek till Gud, hans Son och vår nästa. — Lukas 10:25–28.

10. Genom att göra vad har somliga utökat sin tjänst?

¹⁰ Ett sätt varpå vi kan avlägga räkenskap inför Gud så att vi får hans godkännande är att vi använder våra förmågor till att utöka vår tjänst. För att belysa saken: I Storbritannien har det på senare år varit en stor tillströmning av människor från många olika nationer. För att nå dessa människor med de goda nyheterna lär sig över 800 pionjärer (heltidsförkunnare av Guds kungarike) och hundratals andra vittnen språk som talas av dessa nationella grupper. Detta har stimulerat tjänsten mycket. Så här sade en pionjär som undervisar i kinesiska: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få undervisa andra vittnen i mitt språk för att de på det här sättet skulle kunna dela med sig av sanningen till andra. Det är så givande!” Skulle du på liknande sätt kunna utöka din tjänst?

11. Vilket resultat fick en kristen som vittnade informellt uppleva?

¹¹ Var och en av oss skulle säkert göra vad vi kunde för att rädda någon som höll på att drunkna. Jehovas tjänare är på liknande sätt angelägna om att använda sina förmågor till att vittna vid varje tillfälle. För inte så länge sedan hände det sig att en förkunnare talade om Bibeln med en kvinna som satt bredvid henne på bussen. Kvinnan blev hänförd över det hon fick höra och ställde många frågor. När förkunnaren skulle stiga av bussen, bad kvinnan förkunnaren att i stället följa med henne hem, eftersom hon hade många fler frågor. Förkunnaren samtyckte till detta. Vad blev resultatet? Ett bibelstudium sattes i gång, och sex månader senare blev den här kvinnan en odöpt förkunnare av Guds kungarike. Hon ledde snart sex egna bibelstudier. Vilken glädjande belöning denna förkunnare fick för att hon använde sina förmågor i Guds kungarikes tjänst!

12. Vad kan hjälpa oss att vittna effektivt i tjänsten på fältet?

¹² En sådan publikation som den 192-sidiga boken Kunskapen som leder till evigt liv kan hjälpa oss att vittna effektivt på fältet. I april 1996 hade Jehovas vittnens styrande krets’ författarkommitté godkänt utgivningen av boken Kunskapen som leder till evigt liv på mer än 140 språk, och vid det laget hade man redan tryckt 30.500.000 exemplar av den boken på 111 språk. Den här boken skrevs i syfte att hjälpa dem som vi studerar Bibeln med att lära sig tillräckligt mycket om Guds ord och uppsåt för att kunna överlämna sig åt Jehova och bli döpta. Eftersom vi som förkunnare av Guds kungarike inte skall leda ett bibelstudium med en och samma person i många år, kan vi nu leda studier med fler människor eller öka vår andel i arbetet från hus till hus och i andra former av vår tjänst. (Apostlagärningarna 5:42; 20:20, 21) Eftersom vi är medvetna om vår ansvarighet inför Gud, riktar vi uppmärksamheten på Guds varningar. (Hesekiel 33:7–9) Men vårt huvudintresse är att ära Jehova och att hjälpa så många som möjligt att få höra de goda nyheterna under den korta tid som ännu återstår för denna onda tingens ordning.

Att som familj avlägga räkenskap på ett sätt som får Guds godkännande

13. Varför bör gudaktiga familjer ha ett regelbundet familjestudium?

¹³ Varje person och familj som omfattar den sanna kristendomen är ansvarig inför Gud och bör därför ”skynda framåt mot mogenhet” och bli ”fast i tron”. (Hebréerna 6:1–3; 1 Petrus 5:8, 9) Så till exempel behöver de som har studerat igenom boken Kunskapen som leder till evigt liv och blivit döpta utöka sin kunskap i Bibeln genom att regelbundet vara med vid möten och genom att läsa Bibeln och andra kristna publikationer. Gudaktiga familjer bör också ha ett regelbundet familjestudium, eftersom detta är viktigt för att kunna följa uppmaningen: ”Håll er vakna, stå fasta i tron, uppför er som män, bli starka.” (1 Korinthierna 16:13) Om du är ett familjeöverhuvud, är du framför allt ansvarig inför Gud att se till att din familj är andligen välnärd. Precis som du och din familj behöver närande fysisk mat för att vara vid god fysisk hälsa, behöver ni regelbundet rikligt med andlig mat för att ni skall förbli ”sunda i tron”. — Titus 1:13.

14. Vad blev resultatet av att en israelitisk flicka, som blivit väl undervisad, vittnade?

¹⁴ Om du har barn, kommer Gud att räkna dig det till godo att du ger dem sund andlig undervisning. En sådan undervisning kommer att bli till nytta för dem, precis som den var till nytta för den lilla israelitiska flicka på Guds profet Elisas tid som togs till fånga av syrierna. Hon blev tjänsteflicka hos den spetälske syriske härföraren Naamans hustru. Trots att flickan inte var så gammal, sade hon till sin husfru: ”Om min herre bara vore inför profeten som är i Samaria! Då skulle han befria honom från hans spetälska.” På grund av hennes vittnesbörd begav sig Naaman till Israel, och då han till slut rättade sig efter Elisas anvisningar om att bada sig sju gånger i floden Jordan blev han ren från sin spetälska. Naaman blev dessutom en tillbedjare av Jehova. Vad detta måste ha gjort den lilla flickan hänförd! — 2 Kungaboken 5:1–3, 13–19.

15. Varför är det viktigt att föräldrar ger sina barn en god andlig fostran? Belys saken.

¹⁵ Det är inte lätt att fostra gudfruktiga barn i denna moraliskt utarmade värld som befinner sig i Satans våld. (1 Johannes 5:19) Alltifrån Timoteus’ späda barndom undervisade emellertid hans mormor Lois och hans mor Eunike med framgång Timoteus i de heliga skrifterna. (2 Timoteus 1:5; 3:14, 15) Att du studerar Bibeln med dina barn och regelbundet tar dem med dig till kristna möten och så småningom också låter dem följa med dig i tjänsten är alltsammans en del av det mönster av undervisning för vilket du måste avlägga räkenskap inför Gud. En kristen kvinna i Wales, som nu är i 80-årsåldern, erinrar sig hur hennes far i början av 1920-talet tog henne med sig, när han gick den tio kilometer långa vägen över ett berg (en färd på 20 kilometer fram och tillbaka) till nästa dal för att där sprida bibliska traktater till byborna. ”Det var under dessa promenader som min far ingöt sanningen i mitt hjärta”, säger hon med tacksamhet.

De äldste avlägger räkenskap — Hur?

16, 17. a) Vilka privilegier hade andligen mogna äldre män i det forntida Israel? b) Varför krävs det mer av kristna äldste i våra dagar än av de äldste i det forntida Israel?

¹⁶ ”Grått hår är en skönhetens krona, när den blir funnen på rättfärdighetens väg”, sade den vise mannen Salomo. (Ordspråken 16:31) Men det är inte bara fysisk ålder som gör en man rustad att axla ansvar i Guds folks församling. Andligen mogna äldre män i det forntida Israel tjänade som domare och förmän för rättskipningen och bevarandet av friden och av god ordning och andlig hälsa. (5 Moseboken 16:18–20) Samma sak gäller i den kristna församlingen, men det krävs likväl mer av de äldste allteftersom slutet för denna tingens ordning närmar sig. Varför det?

¹⁷ Israeliterna var ett ”utvalt” folk, som Gud hade befriat ur det forntida Egypten. Eftersom de hade fått Lagen genom sin medlare, Mose, var deras avkomlingar födda in i en överlämnad nation och var förtrogna med Jehovas föreskrifter. (5 Moseboken 7:6, 11) Men i våra dagar är det ingen som föds in i en sådan överlämnad nation, och det är förhållandevis få som uppfostras i gudaktiga familjer där man är väl insatt i Bibelns sanning. I synnerhet kan de som nyligen har börjat ”vandra i sanningen” behöva undervisning om hur man lever enligt Bibelns principer. (3 Johannes, vers 4) Vilket ansvar vilar därför inte på trogna äldstes axlar, när de bevarar ”mönstret av sunda ord” och hjälper Jehovas folk! — 2 Timoteus 1:13, 14.

18. Vad slags hjälp måste församlingsäldste vara beredda att ge, och varför det?

¹⁸ Ett litet barn som lär sig att gå kan snava och falla. Barnet känner sig osäkert, och det behöver föräldrarnas hjälp och uppmuntran. En person som är överlämnad åt Jehova skulle också kunna snava eller falla andligen. Till och med aposteln Paulus fann det nödvändigt att kämpa för att göra det som var rätt eller gott i Guds ögon. (Romarna 7:21–25) Guds hjords herdar måste ge kristna, som har syndat men som är sant ångerfulla, kärleksfull hjälp. När äldstebröder besökte en överlämnad kvinna, som hade begått ett allvarligt misstag, sade hon i närvaro av sin överlämnade man: ”Jag vet att ni kommer att utesluta mig!” Men när hon fick höra att de äldste ville veta vilken hjälp familjen behövde för att bli återställd andligen, brast hon i gråt. De äldste var medvetna om att de måste avlägga räkenskap, och de var därför glada över att kunna hjälpa en ångerfull medtroende. — Hebréerna 13:17.

Fortsätt att avlägga räkenskap på rätt sätt

19. Hur kan vi fortsätta att avlägga räkenskap för oss själva inför Gud på ett sådant sätt att vi kan få hans godkännande?

¹⁹ Församlingsäldste och alla andra Guds tjänare måste fortsätta att avlägga räkenskap inför Jehova på ett sådant sätt att de kan få hans godkännande. Detta är möjligt om vi troget håller oss till Guds ord och gör hans vilja. (Ordspråken 3:5, 6; Romarna 12:1, 2, 9) Vi önskar i synnerhet göra det som är gott mot dem som är besläktade med oss i tron. (Galaterna 6:10) Men skörden är fortfarande stor, och arbetarna fortsätter att vara få. (Matteus 9:37, 38) Må vi därför göra gott mot andra genom att flitigt förkunna budskapet om Guds kungarike. Om vi fullföljer vårt överlämnande, gör Jehovas vilja och troget förkunnar de goda nyheterna, kommer han att räkna oss det till godo.

20. Vad lär vi av att begrunda Nehemjas livskurs?

²⁰ Må vi därför fortsätta att ha rikligt att göra i Herrens verk. (1 Korinthierna 15:58) Och vi gör väl i att tänka på Nehemja, som återuppbyggde Jerusalems mur, upprätthöll respekten för Guds lag och nitiskt främjade sann tillbedjan. Han bad att Jehova Gud skulle komma ihåg honom för det goda han hade gjort. Må du visa dig vara lika hängiven Jehova, och må han räkna det du gör dig till godo.