EN ANNAN SVÅR FÖRLUST

Arne, Gary och jag var en lycklig familj. Efter en tid byggde Arne till vårt hus så att mina gamla föräldrar kunde bo hos oss. När vi hade varit gifta i sex år fick Arne veta att han hade en hjärntumör. Jag besökte honom på sjukhuset varje dag under hela den tid han fick strålbehandling. Under en tid verkade det som om han blev bättre, men sedan försämrades hans tillstånd, och han fick en stroke. Jag fick veta att han bara hade veckor kvar att leva. Men Arne överlevde, och han kom så småningom hem igen. Jag skötte om honom, och han blev sakta men säkert bättre. Efter en tid kunde han gå igen och åter tjäna som äldste i församlingen. Han hade gott humör och sinne för humor. Det hjälpte honom att bli bättre och gjorde det lättare för mig att sköta honom.

Åren gick och 1986 försämrades Arnes hälsa. Mina föräldrar var då döda, så vi flyttade från Sydney till det vackra området Blue Mountains för att komma närmare våra vänner. Så småningom gifte sig Gary med en mycket rar, andlig syster som hette Karin. De föreslog att vi fyra skulle bo tillsammans. Inom några månader flyttade vi alla till ett hus bara några kvarter från den bostad Arne och jag hade haft.

Under de 18 sista månaderna av sitt liv var Arne sängliggande och behövde ständig vård. Eftersom jag var tvungen att vara hemma nästan hela tiden, brukade jag studera Bibeln och vår litteratur två timmar varje dag. Under de här studiestunderna lärde jag mig mycket som hjälpte mig att klara av min situation. Jag fick också många uppmuntrande besök av äldre vänner i församlingen. Några av dem hade upplevt liknande prövningar. Arne dog i april 2003. Han tvivlade aldrig på att det skulle bli en uppståndelse.

[Bild på sidan 16]

Jag skötte om Arne när han var sjuk.