Tack vare mitt hopp har jag uthärdat prövningar
BERÄTTAT AV MICHIKO OGAWA
Den 29 april 1969 fick jag ett telefonsamtal från polisen. Min man, Seikichi, hade skadats i en trafikolycka och låg på sjukhus. Jag lämnade mina två unga söner hos en väninna och rusade dit. Seikichi har varit förlamad alltsedan dess och har aldrig återfått medvetandet. Låt mig berätta om vår familj och hur vi har klarat oss.
JAG föddes i februari 1940 i Sanda, som ligger nära Kobe i Japan. Seikichi och jag har känt varandra ända sedan vi gick i lekskolan tillsammans. Vi gifte oss den 16 februari 1964. Min man var tystlåten, men han älskade barn. Med tiden fick vi två pojkar, Ryusuke och Kohei.
Seikichi arbetade på ett byggföretag i Tokyo, så när vi hade gift oss bodde vi i en av stadens förorter. I oktober 1967 fick jag besök av en ung kvinna. Hon presenterade sig som en som undervisar i Bibeln. ”Nej tack. Jag har min egen bibel”, sade jag.
”Kan jag få titta i din bibel?” frågade hon.
Jag tog Bibeln, som tillhörde Seikichi, ur vår bokhylla och lät henne titta i den. Hon visade mig namnet Jehova i den. Jag hade aldrig fått veta att det var Guds namn. Kvinnan, som lade märke till mina två små barn, läste för mig ur Bibeln: ”Öva en pojke i enlighet med vägen för honom; inte ens när han blir gammal kommer han att vika av från den.” (Ordspråken 22:6) Jag hade faktiskt funderat över hur jag skulle kunna uppfostra mina barn framgångsrikt. Så jag ville genast börja studera Bibeln.
Jag bjöd in kvinnan, och vi började samtala om broschyren ”Se, jag gör allting nytt”. Jag tänkte: ”Det skulle verkligen vara underbart om vi som familj kunde få ett lyckligt liv!” När Seikichi kom hem sade jag: ”Jag vill studera Bibeln.”
”Älskling, du behöver inte vara så utbildad”, sade han. ”Jag kan hjälpa dig med allt vad du vill veta.” Jag började i alla fall studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen varje vecka och började snart vara med vid deras möten.
Våra prövningar börjar
När jag anlände till sjukhuset den där kvällen i april 1969, som nämndes i inledningen, blev jag chockad över att få veta att en vän till Seikichi — mannen till den kvinna som jag hade lämnat barnen hos — också hade varit i taxin när olyckan inträffade. Min mans vän dog en vecka senare.
Den natten sade sjukhuspersonalen till mig att jag skulle kontakta alla som jag tyckte skulle besöka Seikichi, eftersom man inte väntade sig att han skulle överleva. Han hade en fraktur i skallbasen och en hjärnkontusion. Nästa dag skyndade sig släktingar från Kobeområdet till sjukhuset.
En röst meddelade brådskande via sjukhusets högtalarsystem: ”Alla släktingar till Seikichi Ogawa, var vänliga och besök honom genast.” Vi skyndade oss till intensivvårdsavdelningen och turades om att ta farväl av honom. Hans kritiska tillstånd varade emellertid en hel månad. En slutlig diagnos visade att detta tillstånd skulle fortsätta en lång tid.
Seikichi förflyttades därför med ambulans från Tokyo till Kobe, en sträcka på omkring 65 mil. Jag tog farväl av honom och begav mig hemåt med snabbtåget medan jag bad att han skulle överleva. Senare på kvällen, när jag såg att han var vid liv på ett sjukhus i Kobe, blev jag överlycklig. Jag viskade till honom: ”Älskling, du höll ut!”
Jag bor hos mina föräldrar
Jag återvände med mina söner till mina föräldrars hem i Sanda, där barnen började i lekskolan. Jag köpte en säsongbiljett för tåget till Kobe, som låg omkring 40 kilometer bort, och min svärmor och jag turades om att pendla till sjukhuset varje dag det nästföljande året. Jag brukade undra: ”Kommer Seikichi att återfå medvetandet i dag? Vad är det första han kommer att säga till mig? Hur skall jag svara?” Jag brukade också tänka, speciellt när jag råkade se en familj som såg lycklig ut: ”Om bara Seikichi var frisk, då skulle våra söner vara glada och lyckliga.” Då brukade jag gråta.
Under de där tidiga åren tänkte jag, när jag läste i tidningen att någon hade återfått medvetandet efter att ha varit i koma i flera månader, att Seikichi också kanske skulle vakna upp. Så en gång sade jag till min svåger: ”Jag vill ta honom till sjukhuset i nordöstra Honshu.” Men han sade till mig att det inte fanns något botemedel, och han rådde mig att använda de tillgångar vi hade till nytta för de andra familjemedlemmarna.
En kristen äldste i en av Jehovas vittnens församlingar i Kobe bodde nära sjukhuset, och jag brukade stanna till vid hans hus innan jag besökte Seikichi. En gång i veckan ledde hans fru ett bibelstudium med mig. Och deras två barn kom regelbundet till vårt rum på sjukhuset för att lämna en kassettinspelning av deras församlingsmöten. Jag blev mycket uppmuntrad och tröstad av denna familj.
Hoppet håller mig uppe
En dag besökte en resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen oss på sjukhuset och läste Romarna 8:18–25 för mig. Där heter det bland annat: ”Jag [anser] att den nuvarande tidsperiodens lidanden inte betyder någonting i jämförelse med den härlighet som skall komma att uppenbaras på oss. ... Vi vet ju att hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och lida smärta tillsammans ända till nu. ... När man ser en sak, hoppas man då på den? Men om vi hoppas på det som vi inte ser, fortsätter vi att avvakta det med uthållighet.”
Samtalet om vårt kristna hopp påminde mig om att de lidanden som drabbar oss nu är små i jämförelse med den glädje som Jesus utlovar — liv på den kommande paradisiska jorden. (Lukas 23:43) Samtalet hjälpte mig att möta nuvarande verkligheter med hopp och att koncentrera mig på de framtida verkligheterna, den nya världens välsignelser. — 2 Korinthierna 4:17, 18; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
I juni 1970 blev Seikichi förflyttad till ett sjukhus i Sanda, där mina föräldrar och jag bodde. När jag i januari följande år från vår advokat fick det dokument som förklarade min man inkompetent som en följd av olyckan, blev jag mycket ledsen och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Min svärmor sade ofta till mig: ”Jag är ledsen, Michiko, för att du har det så svårt på grund av min son.” Hon sade också: ”Jag önskar att jag kunde byta plats med Seikichi.” Vi grät tillsammans.
Min far brukade uppmana mig att skaffa ett heltidsarbete, men jag var fast besluten att ta hand om Seikichi. Trots att han verkade medvetslös, reagerade han på hetta och kyla och påverkades av hur han vårdades. Far ville att jag skulle gifta om mig, men jag insåg att det skulle vara olämpligt att göra det, eftersom min man fortfarande levde. (Romarna 7:2) Därefter, när far drack, brukade han säga: ”När jag dör, skall jag ta Seikichi med mig.”
Till min stora glädje bildades en församling i Sanda år 1971. Den 28 juli 1973 kunde jag sedan symbolisera mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet. Det skedde under Jehovas vittnens internationella sammankomst på den plats där världsutställningen i Osaka hade hållits 1970.
Senare år 1973 ådrog sig min son Kohei akut njurinflammation och fick ligga på sjukhus i fem månader. Min far låg också på sjukhus på grund av tuberkulos. Så den 1 januari 1974 besökte jag min far, min man och min son på tre olika sjukhus. På söndagar, när jag besökte Kohei med min äldre son, Ryusuke, studerade jag boken Lyssna till den store läraren med dem. Efter det var Ryusuke och jag med vid ett möte i Kobe och återvände sedan hem med hjärtan fyllda av glädje.
Jag har alltid varit tacksam för dem som har hjälpt till att ta hand om Seikichi. Jag beslöt mig för att dela med mig av Bibelns kunskap till dem. Efter att en sköterska hade förlorat sin syster i en eldsvåda, reagerade hon positivt när jag visade henne det storslagna hoppet om uppståndelsen som utlovas i Bibeln. (Job 14:13–15; Johannes 5:28, 29) Ett bibelstudium sattes i gång med henne på sjukhuset, och så småningom blev hon döpt vid en sammankomst 1978.
Mina barn — en källa till glädje
Att uppfostra mina barn utan min mans hjälp har varit en utmaning, men det har också varit mycket givande! Jag lärde dem att uppföra sig väl och att visa hänsyn för andras känslor. När Ryusuke var bara tre år och inte uppförde sig väl, brukade han be om ursäkt och säga: ”Förlåt, mamma.” Kohei var lite upprorisk och blev ibland harmsen när jag försökte tillrättavisa honom. En gång lade han sig till och med ner framför en affär och skrek därför att han ville ha något. Men jag brukade resonera med honom och visa tillgivenhet och tålamod. Så småningom blev han en lydig och fin pojke. Detta hjälpte till att övertyga mig om att Bibeln verkligen är Guds ord. — 2 Timoteus 3:15–17.
När Ryusuke började på högstadiet, förklarade han för lärarna varför han inte kunde vara med vid träning i kampsporter. (Jesaja 2:4) En dag när han kom hem från skolan sprudlade han av glädje, eftersom han vid ett möte med några av lärarna hade kunnat besvara deras frågor.
Hälsosamt umgänge i församlingen var till stor hjälp för mina söner. Kristna äldste bjöd ofta hem dem på middag och lät dem vara med vid deras familjestudium och fritidssysselsättningar. Det fanns också tillfällen för trevligt umgänge, däribland att delta i olika sporter. Ryusuke symboliserade sitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet 1979, och Kohei blev döpt följande år.
Vår heltidstjänst
En gång, under ett besök av en resande tillsyningsman, sade jag till honom att jag ville bli pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Eftersom mina omständigheter vid den här tiden gjorde att det skulle vara oförståndigt att ta ett sådant steg, påminde han mig vänligt om behovet av att uppfostra mina barn fast och bestämt i Bibelns sanning. ”Det viktiga”, sade han, ”är att ha pionjäranda.” Så jag var hjälppionjär och tog del i denna verksamhet tillsammans med mina söner under deras skollov. Det hjälpte mig verkligen att bevara min glädje och sinnesfrid, när jag tog hand om Seikichi.
I september 1979 kunde jag till slut träda in i de reguljära pionjärernas led. I maj 1984, ungefär ett år efter det att Ryusuke hade gått ut gymnasiet, började han också som pionjär. Kohei förenade sig med honom i pionjärtjänsten i september 1984. Alltså har vi alla tre kunnat glädja oss åt denna form av heltidstjänst. När jag ser tillbaka på över tjugo år som pionjär, då jag har haft privilegiet att kunna hjälpa många att tjäna Jehova, känner jag att denna verksamhet har bidragit till att uppehålla mig under mina prövningar.
Ryusuke anmälde sig som frivillig till byggnadsarbete vid uppförandet av en byggnad som skulle användas av Jehovas vittnen och som ligger bredvid sammankomsthallen i Kansai. Senare tjänade han sju år som fastighetsskötare vid sammankomsthallen i Hyogo. Som kristen äldste i en grannförsamling i Kobe tar han nu hand om mig. Sedan 1985 har Kohei tjänat som frivillig arbetare vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Ebina.
Uppehållen av många välsignelser
I många år gick jag flera gånger i veckan till sjukhuset för att besöka Seikichi och ge honom ett bad. Jag gav min omvårdnad förutom den som gavs av en ordinarie vårdare. I september 1996, efter 27 år på sjukhus, återkom Seikichi för att bo i vårt hem, och han får hjälp av en vårdare. Han kan ta emot flytande föda genom en slang i näsan. Även om hans ögon fortfarande är stängda, reagerar han något lite när vi säger något till honom. Det smärtar mig att se Seikichi i detta tillstånd, men jag hålls uppe av ett storslaget framtidshopp.
Strax innan Seikichi återvände hem, hade jag erbjudit husrum åt en resande tillsyningsman och hans fru, så under ett år bodde vi fem tillsammans i vårt hus som var ganska litet. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle kunna bo med Seikichi igen, och jag tackar Jehova för det som nu har hänt. I många år hade jag en stark önskan att Seikichi skulle öppna sina ögon, men nu önskar jag bara att Jehovas vilja skall ske.
Jag kan sanningsenligt säga: ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen smärta därtill.” (Ordspråken 10:22) Även om ett lyckligt liv med en frisk Seikichi var kortvarigt, har jag blivit välsignad med två söner som har kommit ”ihåg ... [sin] store Skapare”. Jag är mycket tacksam för detta! — Predikaren 12:1.
Under tiden skulle jag gärna vilja fortsätta som pionjär och således hjälpa andra att finna ”det verkliga livet” och samtidigt ge Seikichi kärleksfull vård. (1 Timoteus 6:19) Min erfarenhet har lärt mig hur sanna psalmistens ord är: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig. Aldrig kommer han att tillåta att den rättfärdige vacklar.” — Psalm 55:22.
[Bild på sidan 13]
Min man och jag tillsammans med Ryusuke
[Bild på sidan 13]
Seikichi med våra två söner, sex månader före olyckan
[Bild på sidan 15]
Vi välsignades med två söner, Ryusuke och Kohei (överst), som har ”kommit ihåg” vår ”store Skapare”