Snäckfeber — är slutet för den i sikte?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NIGERIA

TROTS den fantastiska utvecklingen inom medicinens och naturvetenskapens områden är mänskligheten oförmögen att komma till rätta med många av sina urgamla problem. Detta har varit fallet beträffande ansträngningarna att råda bot på snäckfeber.

Alla hjälpmedel tycks finnas för att behandla sjukdomen. Läkare förstår livscykeln hos den parasit som orsakar sjukdomen. Det är lätt att ställa diagnosen. Effektiva mediciner finns för att bota den. Politiska ledare är ivriga att understödja ansträngningarna att förhindra den. Ändå är slutet inte i sikte för den här sjukdomen, som hemsöker miljoner människor i Afrika, Asien, Västindien, Mellersta Östern och Sydamerika.

Snäckfeber (även benämnd bilharzios eller schistosomiasis) har hemsökt mänskligheten i årtusenden. Förkalkade ägg som man funnit i egyptiska mumier ger bevis för att sjukdomen drabbade egyptier på faraonernas tid. Tre tusen år senare fortsätter samma sjukdom att hemsöka Egypten och försvaga hälsan för miljoner invånare. I en del byar i Nildeltat är 9 personer av 10 smittade.

Egypten är bara ett av de 74 eller fler länder där snäckfeber är allmänt förekommande. Enligt siffror från Världshälsoorganisationen (WHO) är det över hela världen 200 miljoner människor som är smittade av sjukdomen. Av de 20 miljoner som är kroniskt sjuka dör omkring 200.000 varje år. Bland tropiska parasitsjukdomar sägs snäckfeber komma på andra plats efter malaria när det gäller antalet människor som drabbas och den sociala och ekonomiska skada som den förorsakar.

Parasitens livscykel

Att förstå sig på snäckfeber, och således veta hur man skall förhindra och bota den, innebär att förstå sig på parasiten som orsakar den. En viktig punkt är denna: För att överleva och frodas från generation till generation kräver parasiten två värdar, två levande varelser i vilka den kan få näring och utvecklas. Den ena är ett däggdjur eller en människa; den andra är en sötvattenssnäcka.

Detta är vad som händer. När en person som är smittad av parasiten lämnar urin eller avföring i vattnet i en damm, en sjö, en å eller en flod, släpper han ut parasitägg — möjligen upp till en miljon ägg om dagen. Dessa ägg är alldeles för små för att kunna ses utan hjälp av ett mikroskop. När äggen kommer ner i vattnet, kläcks de och frisätter larverna. Larverna använder små hår på kroppen för att simma till en sötvattenssnäcka som de tränger in i. Under de följande fyra till sju veckorna förökar de sig inuti snäckdjuret.

När larverna lämnar snäckdjuret, har de bara 48 timmar på sig att hitta en människa eller ett djur att ta sig in i. I annat fall dör de. När de har nått fram till en sådan värd, som har kommit ner i vattnet, borrar de sig in genom huden och in i blodomloppet. Detta kan ge personen lite klåda, men oftast har värden ingen aning om att en invasion har ägt rum. I blodomloppet tar sig larven fram till blodkärlen som hör till urinblåsan eller tarmarna, beroende på vilken art parasiten tillhör. Inom några veckor växer larverna till vuxna han- och honmaskar som blir upp till tjugofem millimeter långa. Efter parningen börjar honan släppa ut ägg i blodomloppet på värden, och på så sätt fullbordas cykeln.

Ungefär hälften av äggen lämnar värden med avföringen (vid tarmsnäckfeber) eller med urinen (vid urinsnäckfeber). De övriga äggen stannar kvar i kroppen och skadar viktiga organ. Allteftersom sjukdomen fortskrider, kan den drabbade få feber, uppsvälld buk och inre blödningar. Till slut kan sjukdomen leda till blåscancer eller lever- eller njurskador. En del blir sterila eller förlamade. Andra dör.

Lösningar och problem

För att förhindra spridningen av sjukdomen kan man göra åtminstone fyra saker. Om någon av dessa åtgärder tillämpades över hela världen, skulle sjukdomen utrotas.

En första åtgärd är att eliminera snäckdjuret i vattensamlingarna. Snäckdjur är nödvändiga för parasitens utveckling. Inga snäckdjur, ingen snäckfeber.

Den huvudsakliga strävan har varit att framställa ett gift som är kraftigt nog för att döda snäckdjuret men inte förstör miljön. Under 1960- och 1970-talen lyckades man i sina bemödanden att utrota snäckdjuret genom att döda allt liv i stora vattensamlingar. Vid Theodor Bilharz Research Institute i Egypten har man gjort ansträngningar för att hitta en molluskicid (ett medel som dödar snäckdjur) som inte skadar andra former av liv. Doktor Aly Zein El Abdeen, ledare för institutet, förklarar beträffande ett sådant medel: ”Det skall spridas i vatten som används till grödor, dricks av människor och djur och som fiskar lever i. Därför måste vi vara absolut säkra på att ingen av dem drabbas.”

En andra åtgärd är att döda parasiten hos människor. Fram till mitten av 1970-talet innehöll behandlingen droger som gav många biverkningar och komplikationer. Behandlingen krävde ofta en serie av smärtfyllda injektioner. En del klagade över att botemedlet var plågsammare än sjukdomen! Sedan dess har nya läkemedel utvecklats som är effektiva mot snäckfeber, till exempel praziquantel, och dessa kan man ta via munnen.

Även om dessa läkemedel har visat sig framgångsrika i projekt i Afrika och Sydamerika, har kostnaden varit ett stort problem för många länder. År 1991 sade WHO beklagande: ”Länder där sjukdomen är allmänt förekommande har inte möjlighet att fortsätta med program för att i stor skala bekämpa [snäckfeber], beroende på den höga kostnaden för behandlingen; kostnaden för själva läkemedlet i hårdvaluta är ofta högre än den totala budgeten per capita för de flesta afrikanska hälsovårdsministerier.”

Även där läkemedlen finns att tillgå utan kostnad för patienten, är det många människor som inte bryr sig om att söka någon behandling. Varför det? En orsak är att antalet dödsfall på grund av sjukdomen är relativt lågt, och därför betraktar en del människor det inte som något allvarligt problem. En annan orsak är att människor inte alltid känner igen symtomen på sjukdomen. På en del platser i Afrika är blod i urinen (ett primärt symtom på sjukdomen) så vanligt att det anses som en normal del av att man håller på att bli vuxen.

En tredje åtgärd är att hålla äggen borta från vattentäkterna. Om man byggde toaletter för att förhindra att vattendragen och dammarna förorenades och om alla använde dem, skulle faran för att få snäckfeber reduceras.

Globala studier visar en markant minskning av sjukdomen efter det att vattenledningssystem och toaletter har installerats, men dessa anordningar ger ingen garanti för att sjukdomen förhindras. ”Det räcker med att en människa lämnar sin avföring i kanalen för att cykeln skall vidmakthållas”, konstaterar forskaren Alan Fenwick, som har forskat kring snäckfeber under mer än 20 år. Det finns också en risk att trasiga avloppsrör läcker ut infekterad urin och avföring i vattenkällor.

En fjärde åtgärd är att hålla människor borta från vatten som är smittat av parasiten. Inte heller detta är så lätt som det ser ut. I många länder förser sjöar, vattendrag och floder människor med dricksvatten, men dessa vattentillgångar används också till bad, till bevattning av grödor och till att tvätta kläder i. Fiskare kommer dagligen i kontakt med vatten. Och i tropikernas intensiva hetta kan en vattensamling vara en oemotståndlig simbassäng för barn.

Vilket hopp finns det för framtiden?

Det råder inget tvivel om att uppriktiga människor och organisationer arbetar ihärdigt för att bekämpa snäckfeber och att enorma framsteg har gjorts. Forskare arbetar till och med på att utveckla ett vaccin mot sjukdomen.

Utsikterna att utrota sjukdomen verkar emellertid vara avlägsna. Doktor M. Larivière säger i den franska läkartidskriften La Revue du Praticien: ”Trots framgångarna ... är sjukdomen långt ifrån på väg att försvinna.” Även om förebyggande åtgärder och botemedel kan vara en realitet för den enskilda människan, kan en universell lösning av problemet med snäckfeber inte komma till stånd förrän Guds nya värld är här. Bibeln lovar att ”ingen som har sin boning där kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” — Jesaja 33:24.

[Bild på sidan 15]

När människor går ner i förorenat vatten kan de bli smittade av parasiter som ger upphov till snäckfeber