Betesmarker för fårlika personer i navajoindianernas land

HÓZHÓNÍ betyder ”vacker” på navajoindianernas språk, och det är så navajofolket beskriver sitt land. Sedan år 1868 har USA:s regering avsatt omkring 62.000 kvadratkilometer till navajoindianerna som reservat huvudsakligen i nordöstra Arizona, runt vad som kallas ”de fyra hörnen”, den punkt där de fyra staterna Arizona, Colorado, New Mexico och Utah möts. Monument Valley, som blivit berömd genom vildavästernfilmer, är nu bevarad som en park för navajostammen och lockar till sig turister från hela världen. Dalen har bland annat imponerande 300 meter höga monoliter av röd sandsten som reser sig i ensamt majestät över de högt belägna ökenslätterna. Navajobenämningen på dalen har den passande betydelsen ”platsen mellan klipporna”.

Navajofolket är känt för sitt ödmjuka uppförande, sin varma gästfrihet och sina sammansvetsade storfamiljer. De 170.000 invånarna i reservatet, som huvudsakligen är bosatta i isolerade bosättningar, följer traditionella seder och bruk. En del idkar fortfarande fårskötsel och bor i stockhyddor täckta med jord, så kallade hogans. Navajoindianernas konst och hantverk har rönt stor popularitet. Särskilt lovordade är deras mattor och filtar, som är vävda av fårull i färggranna geometriska eller traditionella mönster. Lika kända är navajosmyckena av silver med turkoser och andra naturliga material.

Att föra ut de goda nyheterna till navajofolkets land

I mer än 30 års tid har Jehovas vittnen kommit till navajofolkets land, inte för att bara ägna sig åt sightseeing, utan också för att föra ut de goda nyheterna om Guds kungarike till människorna i denna avlägsna trakt. (Matteus 24:14) Förkunnare bland Jehovas vittnen som tjänar som reguljära pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag har tagit ledningen i predikoarbetet. Många av dem har kommit därför att de har hörsammat uppmaningen från resande tillsyningsmän och vittnen på platsen att hjälpa till där behovet har varit större. En del har kommit från närliggande församlingar, medan andra, däribland medlemmar av olika indianstammar, har kommit från olika platser i USA.

Dessa självuppoffrande män och kvinnor har jämfört sin tjänst här med ett missionärsförordnande. Varför det? Först och främst är indianspråken mycket svåra att lära sig på grund av sina komplexa ljud, sin uppbyggnad och sina uttryck. Sedan har de ursprungliga invånarna i hög grad hållit fast vid sin traditionella form av religion, sin familjestruktur och det nära beroendet av jorden för sitt uppehälle. Dessutom är det dålig tillgång på bostäder och arbete för icke-indianer, vilket gör det svårt för dem som har flyttat dit att stanna kvar. Slutligen har den långa historien om hur dessa människor behandlats illa av de vita förståeligt nog ingjutit hos dem ett mått av misstro till icke-indianer.a

Till en början gjorde Jehovas vittnen besök från hus till hus iklädda kostym eller kavaj och slips, men då blev de förväxlade med mormoner, och många ville inte öppna dörren. När de ändrade sin klädsel till mer lediga vardagskläder, blev de välkomnade att stiga in, ofta för någon timma eller mer. Nu känner människor igen vittnena, även om kostym eller kavaj och slips återigen används i tjänsten.

Det är en verklig utmaning att bara ta sig till dem som bor i navajoreservatet. Det normala är att man får köra många mil på omarkerade vägar som kan vara steniga, sandiga och leriga. Detta innebär naturligtvis extra mycket slitage på fordonen, och det är ansträngande för passagerarna. Fordonen kan också köra fast, men förbipasserande brukar vanligtvis vara villiga att ge en hjälpande hand. Att besöka intresserade, hålla ett bibelstudium eller hämta någon till ett kristet möte innebär ofta en tur och retur-resa på flera timmar. Men Jehovas vittnen ger villigt ut av sig själva och visar därigenom sin kärlek till de ursprungliga invånarna. — Jämför 1 Thessalonikerna 2:8.

Navajoindianerna uppskattar att samtala om Bibeln. Vanligtvis kommer hela familjen tillsammans — barn, föräldrar och far- och morföräldrar — för att lyssna till hoppet om ett framtida paradisiskt hem för mänskligheten. När en navajoindian tillfrågades hur han tänkte sig att paradiset skulle bli, svarade han: ”Gröna betesmarker med många får”, vilket återspeglar deras kärlek till marken och deras hjordar. De uppskattar också biblisk litteratur och visar det genom att ibland skänka pärlor, tvål, lite mjölk på burk och liknande för att understödja predikandet om Guds kungarike. En pionjär med särskilt uppdrag tecknade omkring 200 prenumerationer på tidskrifterna Vakttornet och Vakna! under ett år, däribland två till en som satt på hästryggen.

Att ställa i ordning en ”fårbetesmark”

När sommaren kommer, är det tid för en herde att flytta sin fårhjord till en fårstation. Den är utvald för sin närhet till grönskande betesmarker och goda vattentillgångar och gör att hjorden frodas. I bildlig bemärkelse kan en Rikets sal liknas vid en sådan betesmark — en andlig betesmark och en källa med sanningens vatten. Människor som kommer dit kan finna andlig näring som gör dem andligen friska och starka.

Under en tid hölls möten i en skolsal i Kayenta i Arizona. I augusti 1992 blev så en ny Rikets sal byggd i Kayenta med hjälp av hundratals frivilliga vittnen från flera stater. Denna Rikets sal och flera andra i området gör att den inhemska befolkningen förstår att Jehovas vittnen kommer att fortsätta att predika i området. Andra Rikets salar som betjänar detta vidsträckta område är till exempel de i Tuba City och Chinle, som båda ligger inom reservatet, den som ligger i Keams Canyon på hopistammens marker inom navajoreservatet och flera andra i städer som gränsar till reservatet. Vad har resultatet blivit?

Överväldigande intresse för Rikets budskap

I Kayenta har ett tiotal män och kvinnor från området blivit döpta sedan Rikets sal byggdes, vilket visar att Jehova välsignar den här platsen för sann tillbedjan. Rikets sal ger bevis för att Jehovas vittnen är här för att stanna och bygger upp tilliten till de goda nyheterna om Guds kungarike som de predikar. För en tid sedan hölls där det första bibliska föredraget på navajoindianernas språk. Församlingens 40 medlemmar gladde sig över att välkomna 245 till talet som behandlade det ansvar som föräldraskapet för med sig. Med uppskattande hjärtan reste en familj på åtta personer tre timmar i vardera riktningen för att lyssna till det här talet — deras första besök någonsin i en Rikets sal.

Ett annat användbart redskap som Jehova har sörjt för är broschyren Du kan få leva på jorden för evigt! på navajoindianernas språk. Att översätta broschyren till navajo, ett ytterst komplicerat språk, utgjorde en oerhörd utmaning. Översättarna använde tillsammans mer än 1.000 timmar för att försäkra sig om att broschyren på ett rätt sätt förmedlar Rikets budskap. Sedan den gavs ut i slutet av år 1995, har Jehovas vittnen på platsen lämnat flera tusen exemplar av den, vilket har resulterat i många bibelstudier med sanningssökare.

Navajoindianernas språk används mer och mer i tjänsten, allteftersom förkunnare av Guds kungarike lär sig det. Församlingar i området har börjat använda navajo i skolan i teokratisk tjänst, och det hålls språkkurser i navajo för att öva förkunnarna. Dessutom översätts programmet till navajo vid sammankomster. Alla dessa ansträngningar kommer helt visst att leda till ännu större framgångar i reservatet.

Något som inte får förbises bland Rikets frukt i detta indianreservat är de gedigna andliga egenskaper som våra navajobröder har visat. Under sju års tid tog Jimmy och Sandra sina fem barn 12 mil i vardera riktningen för att vara med vid mötena varje vecka. Familjen har kära minnen av att de sjöng Rikets sånger och studerade Bibeln tillsammans under de långa resorna. Föräldrarnas kärlek och nitälskan för sanningen motiverade barnen att följa deras exempel i att bli överlämnade och döpta lovprisare av Jehova. Fyra av dem tjänar nu som reguljära pionjärer, och Jimmy är äldste. Till ytterligare glädje för den här familjen blev nyligen Jimmys syster Elsie den första som blev döpt av dem som enbart talar navajo.

Herdar i området och deras hjordar skänker ett stänk av idyllisk fridfullhet åt stenmonumenten som smyckar navajoreservatet. Profeten Jesaja förutsade för länge sedan om Jehova: ”Som en herde kommer han att valla sin egen hjord. Med sin arm kommer han att församla lammen; och i sin famn kommer han att bära dem. Dem som ger di kommer han att föra med varsamhet.” (Jesaja 40:11) Genom sin rätte herde, Jesus Kristus, församlar Jehova till sina andliga betesmarker alla dem i navajoreservatet som önskar lyssna till de goda nyheterna om Guds kungarike och få möjlighet att uppleva hans eviga välsignelser.

[Fotnot]

[Bild på sidan 24]

En navajokvinna som är herde lyssnar till de goda nyheterna