I maj började områdessammankomster och internationella sammankomster hållas. Delegater från 160 länder var med vid de nio internationella sammankomsterna i Nordamerika. Med vid dessa sammankomster var också sådana som gått igenom Gileadskolan och Skolan för förordnade tjänare samt internationella tjänare, beteliter i utlandstjänst och andra med missionärsstatus. Många av dessa medverkade också i programmet och uttryckte sin uppskattning av de frikostiga bidrag som gjort det möjligt för dem att vara med vid en sammankomst i sitt hemland.

Tusentals delegater från hela världen fick bo hos sina kristna bröder och blev behandlade som medlemmar av familjen. Detta fördjupade den starka kärlek som förenar Jehovas folks internationella brödraskap. (1 Petr. 4:8; 5:9) Den kärlek och gästfrihet som man upplevde vid dessa internationella sammankomster överträffade allt som man tidigare hade upplevt vid sådana tillfällen. Brev beskrev de rörande scener som utspelades, när värdar med glädjetårar och gråten i halsen presenterades för sina gäster, vilka reagerade på liknande sätt. En värd skrev: ”Tack för den underbaraste upplevelsen i vårt liv.” Och en delegat från Sydafrika skrev: ”Vi skall aldrig glömma det välkomnande vi fick. ... Det har fördjupat vår uppskattning av det internationella brödraskapet, vilket är en underbar gåva från vår himmelske Fader, Jehova.”

Delegater vid sammankomsterna i Storbritannien, Tyskland och Grekland kände det på liknande sätt. De var entusiasmerade av sammankomstprogrammet, samvaron med vittnen från andra länder och en tur till Sällskapets avdelningskontor. Många skrev uppskattande brev och tackade för vad de hade fått vara med om.

Sammankomsterna avgav ett fantastiskt vittnesbörd. Allmänheten insåg att det låg något särskilt bakom temat ”Guds väg — ett levnadssätt”, vilket man kunde läsa på framsidan av programmet och också på det sammankomstmärke som våra bröder bar på sig.

Den resolution som framfördes vid sammankomsterna uttryckte vår beslutsamhet att fortsätta att följa den här levnadsvägen i allt vad vi gör — i vårt privatliv, inom familjen, som en del av den kristna församlingen och som ett internationellt kristet brödraskap. — Tit. 2:11, 12; 1 Petr. 2:17.

En av höjdpunkterna under det gångna året var de internationella sammankomsterna ”Guds väg — ett levnadssätt”. De var ett påtagligt bevis för att Jehovas tillbedjare i sanning har blivit ”en stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” och för att Jehova gör dem beredda för liv i sin nya ordning. (Upp. 7:9, 10) Efter att ha varit med vid en av dessa sammankomster sade ett Jehovas vittne från Guadeloupe att han nu för första gången riktigt fattade vad detta innebar.

Aldrig tidigare har så många rest till internationella sammankomster. Tiotusentals delegater reste till andra länder, ja, till och med till andra världsdelar, för att vara med vid dessa sammankomster. Och deras närvaro vid dem bevisade tydligt att vi tillhör en internationell familj.

Från slutet av maj och till och med augusti hölls internationella sammankomster med temat ”Guds väg — ett levnadssätt” i olika städer i USA, Canada, Storbritannien, Tyskland och Grekland. Medlemmar av den styrande kretsen talade vid alla dessa sammankomster, vilket ofta fick ske med hjälp av tolk. Hundratals sammankomster hölls samtidigt i Nordamerika och Europa.

Den första internationella sammankomsten började den 22 maj i San Diego i Kalifornien, och de närvarande var glada över att ha 45 missionärer från 14 länder bland sig. Två veckor senare församlades spansktalande vittnen på samma stadion. Bland de 25.181 närvarande vid den sammankomsten var över 3.100 delegater från andra länder. Åhörarna fick vänja örat vid olika sätt att tala spanska, då talare från Argentina, Chile, Costa Rica, El Salvador, Mexico, Peru, Spanien och Uruguay medverkade i programmet. Det var en mycket glad och entusiastisk publik.

Följande vecka var inte mindre än 42.763 närvarande vid sammankomsten i Pontiac i Michigan, med delegater från åtminstone 44 länder. Från Storbritannien, Tjeckien och Sydafrika kom delegationer på över 300 från varje land. Sammankomstdeltagarna hade kommit från 14 länder i Europa, 8 länder i Afrika, 20 länder i Nord- och Sydamerika och 2 länder i Asien. I vissa fall hade man i en familj eller församling hjälpts åt med kostnaderna så att åtminstone en i familjen eller församlingen skulle kunna åka. De närvarande verkade bli entusiasmerade av att det var så många delegater från andra länder närvarande. Och åhörarna rördes i sina hjärtan av att få höra tal av sådana bröder som bröderna Schroeder, Barr och Sydlik i den styrande kretsen. Det de fick vara med om var, som ett vittne uttryckte det, något att berätta om för framtida generationer och kanske också för tidigare generationer när dessa uppväcks! — Jämför Psalm 48:1, 12–14.

Samtidigt som sammankomsten i Pontiac pågick hölls fyra andra sammankomster i Montreal i Canada. De hölls på franska, portugisiska, grekiska och arabiska. Bröderna var mycket rörda över det som medlemmarna av den styrande kretsen, av vilka några är rätt gamla, gjorde för att betjäna alla sammankomsterna. Antalet närvarande uppgick till 33.242, och av dem var 4.071 delegater från andra länder. Många hade kommit från Frankrike, Brasilien, Belgien, Guadeloupe och Martinique. Tretton afrikanska länder var representerade. Bland delegaterna fanns en syster från Mali i Västafrika som varit pionjär i många år. Hon hade blivit bjuden på resan av en affärskvinna som hon regelbundet lämnade tidskrifter till. Ett par från Brasilien hade sålt sin bil för att få pengar till resan, och de sade att det var den bästa investering de någonsin hade gjort.

De följande två veckosluten hölls två sammankomster i Vancouver på Canadas västkust. Vid dessa båda sammankomster var sammanlagt 22.273 närvarande, och många av dessa var delegater från så avlägsna platser som Sydostasien och Nordeuropa. Samtidigt med den sista sammankomsten i Vancouver hölls en i Toronto. Förutom de kanadensiska bröderna hade det kommit delegater från Tyskland, Polen, Finland, Österrike och många fler länder i Europa och Afrika. Som mest var 41.381 närvarande. Sammanlagt var det delegater från 52 länder vid de kanadensiska sammankomsterna, i sanning en internationell skara!

Mellan den 3 och den 5 juli hölls i USA sju sammankomster samtidigt på olika ställen i ett stort konferenscentrum nära stranden i Long Beach i Kalifornien. De hölls på engelska, italienska, japanska, kinesiska (både kantonesiska och mandarin), koreanska, tagalog och vietnamesiska. Närvaroantalet varierade från 552 vid den vietnamesiska sammankomsten till 12.659 vid den engelska. Här kunde de stora delegationerna från Orienten och Italien ha trevlig samvaro med bröder och systrar från Nord- och Sydamerika, Östeuropa och Afrika. Några av dessa hade gjort stora ansträngningar för att vara med. Mellan sessionerna gick delegater från olika länder, klädda i sitt lands traditionella klädsel, från en språkgrupp till en annan, och man skakade hand, kramade om varandra, utbytte adresser och fotograferade. En broder som var engagerad i sammankomstorganisationen skrev: ”Alla sammankomster är bra, och verkningarna av dem märks i flera månader efteråt, men den här sammankomsten var som en tsunami. Den var kraftfull, och den gjorde ett enormt intryck på deltagarnas hjärtan.”

Efter sammankomsterna i Long Beach hölls ännu en spansk sammankomst, denna gång i Houston i Texas. Bland de 34.257 närvarande var 2.820 delegater från 14 länder, och de inlogerades i 1.217 hem tillhörande vittnen, vilka gästfritt välkomnade dem.

Bland det som gjorde det starkaste intrycket på delegaterna var det varma mottagande de fick och den broderliga kärlek som visades dem av medkristna som de aldrig tidigare hade sett. De hade läst om att Guds folk är ett internationellt brödraskap, och de visste att Jehova lär sitt folk att visa kärlek, men de fick nu uppleva detta på ett sätt som de aldrig tidigare hade gjort. (Hebr. 13:1, 2; 3 Joh. v. 5–8) Vid flygplatserna välkomnades delegaterna entusiastiskt av både gamla och unga bröder och systrar. Det hade också gjorts anordningar för att delegater från andra länder skulle få bo hos andra vittnen. Och detta visade sig bli en verklig välsignelse!

I Texas fördes delegater från andra länder i hundratals bussar till sammankomsthallen i Rosenberg för att där träffa sitt värdfolk. De välkomnades där av omkring 500 förkunnare som ropade och applåderade. I Belleville i Michigan var hundratals vittnen på plats dygnet runt för att välkomna busslaster med trötta delegater. När delegaterna kom in i sammankomsthallen, välkomnades de av en kör som sjöng ”Myriader av bröder” och ”Vi är Jehovas vittnen!” I sammankomsthallen i Mira Loma i Kalifornien, där många var tvåspråkiga, sjöng de en vers på engelska och en vers på spanska av sången ”Vi tackar dig, Jehova”. Det var en vacker syn, och nästan alla hade glädjetårar i ögonen!

I Michigan erbjöd bröderna dubbelt så många logier som behövdes. Många ringde och bad att få privilegiet att ta hand om några av de besökande bröderna. De som inte kunde ha delegater boende hos sig hjälpte till med mat och transporter. Ibland upplät värdfolket till och med sitt eget sovrum till sina gäster, medan de själva sov på golvet. På kvällarna och efter sammankomsterna samlades flera familjer av vittnen och ibland hela församlingar för en måltid eller en picknick tillsammans med delegaterna. De sjöng, dansade folkdanser och berättade erfarenheter. Det var en verklig fest! Trots att många av delegaterna inte kunde tala sitt värdfolks språk eller kanske bara kunde några få ord av det, kunde man ändå kommunicera. När det var dags att skiljas, var det inte bara olikheterna i språk som gjorde det svårt att kommunicera, utan också att känslorna tog överhanden. Grunden till en livslång vänskap hade lagts.

Anordningen med att bo hos medvittnen var till glädje inte bara för de besökande delegaterna, utan också för deras värdfolk. Ett par i Canada som hade upplåtit sitt hem för delegater skrev: ”Vi undrade hur det skulle gå att ha människor som vi inte kände boende hos oss en hel vecka, men vi upptäckte i stället att den tiden var alldeles för kort!” En ensamstående mamma skrev: ”Jag hade det stora privilegiet att få ta emot ett par från Frankrike, och det var mycket berikande både för mig och för mina barn. Jag kan bara säga att det var en underbar, härlig och oförglömlig upplevelse.” En familj som hade en gäst från Togo skrev: ”Vi kan inte beskriva den glädje och kärlek vi upplevde. ... Vilken skatt! Jehova gav oss allt vi kunde önska oss.”

Delegater från 87 länder besökte också världshögkvarteret för Jehovas vittnens synliga organisation. Dess verksamhet är koncentrerad till Brooklyn, Wallkill (15 mil från Brooklyn) och Patterson (11 mil från Brooklyn) i staten New York. Mellan den 28 maj och den 20 juli kom sammanlagt över 14.500 besökare! Många sade att det var ”en dröm som gick i uppfyllelse”. En grupp besökare vid Vakttornets undervisningscentrum i Patterson gav uttryck åt sin tacksamhet genom att efter måltiden i matsalen fyrstämmigt sjunga sång 42, ”Detta är vägen”. Många hade tårar i ögonen, när de, djupt rörda av det de hade fått se och av den kärlek och gästfrihet som hade visats dem, tackade de bröder och systrar som hade varit deras guider. Men det var inte bara de besökande som var rörda, utan det var också många i Betelfamiljen som sade att detta var oförglömliga dagar.

De skaror som var med vid de internationella sammankomsterna i Europa kände det på liknande sätt. I juli började det komma delegater till Storbritannien, och den 24–26 juli hölls sammankomster där i nio städer. Oavsett om sammankomsterna hölls på engelska, franska, spanska eller punjabi var programmet detsamma. De tal som hölls av medlemmarna av den styrande kretsen kunde via telefonöverföring höras vid alla de olika sammankomsterna. Delegater från över 60 länder var närvarande.

En höjdpunkt på programmet var de intervjuer som hölls med missionärer och internationella tjänare, vilka kom från 45 länder. De berättade för åhörarna om sina glädjeämnen och svårigheter i tjänsten i ett främmande land. Susan Snaith från Västafrika erkände: ”Under de första månaderna på sitt nya distrikt kan man känna stark hemlängtan, och att man då får stöd och uppmuntran från sina föräldrar är till stor hjälp att stanna kvar på sitt distrikt.” Doreen Kilgour, som har varit missionär i Sydafrika i många år, sade: ”Det viktiga är att man älskar människor, och det är den kärleken till människor och att man hjälper dem att älska Jehova och vandra på Jehovas väg som hjälper en att stanna kvar på sitt distrikt.” Myrna Simms från Ecuador tillade: ”Man måste inrikta sig på det arbete man har att utföra och inte tänka på det som man har lämnat bakom sig. Se inte på det som är negativt, utan se bortom det och kom ihåg att vi har ett arbete att utföra!” Och Anne Crudass från det krigsdrabbade Liberia sade: ”Vi missionärer förväntas uppmuntra de inhemska bröderna och systrarna, men det är faktiskt de som har uppmuntrat oss. Vi har sett deras nit, deras tro och deras mod under kriget och hur de har hjälpt varandra och riskerat livet för varandra. ... Vi har också själva fått uppleva brödernas kärlek och omvårdnad. Vi har evakuerats fyra gånger från vårt distrikt, ... och varje gång vi har måst fly har bröderna varit så bekymrade för hur vi känner det och för vår andlighet att de har skrivit vackra och uppbyggande brev till oss. ... Alla dessa välsignelser har gjort att vi har tyckt att det har varit lätt att återvända till Liberia, även när förhållandena där har varit instabila.”

Några dagar efter det att sammankomsterna i Storbritannien slutat började andra i Tyskland. Vittnena i de städer där sammankomsterna hölls inbjöd allmänheten att komma. Detta gav dem tillfälle att förklara för människor att de fem internationella sammankomster som skulle hållas i Tyskland var en del av vårt globala program för biblisk undervisning. Hela programmet framfördes på 13 språk. Viktiga tal under programmet överfördes via telefon och kunde höras på alla fem sammankomstplatserna (Berlin, Nürnberg, München, Dortmund och Stuttgart). Som mest var 217.472 personer närvarande, och omkring 45.000 av dessa kom från andra länder. Många kom från Östeuropa. Bland de tillresande sammankomstdeltagarna var minst 150 missionärer, internationella tjänare och beteliter som arbetar i andra länder.

Före tjänsteårets slut hölls ytterligare en historisk internationell sammankomst, denna gång i Athen den 21–23 augusti. Trots ilskna protester från prästerna i grekisk-ortodoxa kyrkan församlades 39.324 sammankomstdeltagare från 21 länder. Vart delegaterna än begav sig, till Athen eller till andra platser i landet, gjorde deras uppförande, klädsel och övriga yttre, såväl som deras predikande och den litteratur de lämnade, att det avgavs ett fantastiskt vittnesbörd. Jehovas vittnen är vana vid att få uppleva kristen kärlek, men de grekiska vittnenas gästfrihet var sådan att många rördes till glädjetårar. Och att få se greker och turkar med tårar i ögonen omfamna och kyssa varandra och visa varandra gästfrihet, det är ett underverk som endast Jehova kan åstadkomma.

Vi är nu inne på ett nytt tjänsteår med ytterligare internationella sammankomster i Afrika, Latinamerika, Korea och Australien.