Nitiska pionjärer på nya distrikt

Två år in på 90-talet fanns det fortfarande platser i Georgien där Bibelns budskap inte hade predikats av Jehovas vittnen. Hur skulle man nå människorna på de distrikten när landet befann sig mitt i en svår finanskris?

Tamazi Biblaia, som bodde i västra Georgien, berättar: ”Vi hade ett möte med kretstillsyningsmannen där vi pratade om hur vi skulle lägga upp arbetet. Vi förstod att det behövde förordnas specialpionjärer till de här områdena, men vi hade ingen direkt erfarenhet av den anordningen. Det vi visste var att det här arbetet behövde komma i gång så fort som möjligt.” (2 Tim. 4:2) Bröderna valde därför ut sexton pionjärer och förordnade dem till olika delar av landet. (Se kartan.)

I maj samma år hölls ett tre timmar långt möte i Tbilisi med syftet att uppmuntra pionjärerna, som skulle bearbeta sina nya distrikt under fem månaders tid. Under var och en av de månaderna fick de dessutom besök av äldstebröder som gav dem andlig uppmuntran och i vissa fall ekonomiskt stöd.

Två pionjärsystrar, Mania Aduasjvili och Nazy Zjvania, förordnades till staden Ozurgeti. Mania, då 60 år gammal, berättar: ”Vi visste att det bodde en kvinna som var intresserad av sanningen strax utanför Ozurgeti, så det första vi gjorde var att bestämma träff med henne. När vi kom dit satt hon och 30 andra som hon bjudit in och väntade på oss. Vi startade många bibelstudier den dagen.”

Systrarna fortsatte i samma takt under hela sitt förordnande. Fem månader senare var tolv personer redo att döpas.

Deras osjälviska inställning gav resultat

Två pionjärbröder, Pavle Abdusjelisjvili och Paata Morbedadze, skickades till det lilla samhället Tsageri. Den trakten är känd för sitt starkt religiösa klimat, som formats av gamla folktraditioner såväl som av kristenheten.

Den bittra vintern närmade sig och brödernas femmånadersuppdrag led mot sitt slut. Paata blev inbjuden att hjälpa till med översättningsarbete på annan ort, så Pavle stod inför ett svårt beslut. Han berättar: ”Jag var medveten om att en vinter i Tsageri skulle bli riktigt tuff. Men de som vi studerade Bibeln med behövde mer hjälp, så jag bestämde mig för att stanna.”

”Jag var inneboende hos en familj”, berättar Pavle. ”Större delen av dagarna spenderade jag i tjänsten. På kvällarna satt jag tillsammans med familjen runt den öppna spisen på nedervåningen. Och när det var dags att gå och lägga sig kilade jag upp till mitt rum, satte på mig min varmaste mössa och kröp ner under en tjock, härlig filt.”

När Pavle fick besök av äldstebröderna framemot vårkanten var elva personer redo att bli odöpta förkunnare, och det dröjde inte länge förrän allihop var döpta.