Våren 1972 flyttade Vladimir och hans familj till Suchumi, som ligger vid Svarta havet. Vladimir berättar om livet där: ”Vi kände oss andligt rika och var tacksamma för alla välsignelser Jehova gav oss. Församlingen växte så det knakade.” Det året var 45 personer med vid den första minneshögtiden någonsin i Suchumi.

”Jag tog till mig av vartenda ord”

Babutsa Dzjedzjelava, som nu är över 90 år, var en av de första som tog emot sanningen i Suchumi våren 1973. Hon berättar: ”En dag iakttog jag en livlig diskussion mellan fyra kvinnor. Två av dem var nunnor, och de andra två visade sig vara Jehovas vittnen.” En av systrarna var Vladimir Hladjuks fru, Ljuba. Den andra var Ytta Sudarenko, en mycket nitisk pionjär från Ukraina.

Babutsa minns hur hon kände det när hon lyssnade på samtalet. ”Jag spetsade öronen och tog till mig av vartenda ord”, säger hon. När hon hörde någon säga att Gud har ett namn dök hon rakt in i diskussionen och ville veta var i Bibeln det stod. Hon överöste dem med frågor, och kvinnorna blev stående i tre timmar.

Babutsa var rädd att hon inte skulle träffa vittnena igen, så hon frågade: ”Ska ni bara lämna mig här?”

”Nej då, vi kommer tillbaka nästa lördag”, svarade systrarna.

Till Babutsas stora glädje dök systrarna upp igen lördagen därpå, och ett bibelstudium sattes i gång direkt. Mot slutet av studiet ville Babutsa återigen försäkra sig om att hon inte skulle tappa kontakten med vittnena. ”Jag tänker inte släppa taget om de här fina människorna”, sa hon till sig själv.

Babutsa fick en idé. Hon berättar: ”Jag visste att Ljuba var gift, men Ytta hade jag ingen koll på. När jag frågade henne berättade hon att hon var ogift. ’Då kan du ju flytta in hos mig!’ utropade jag. ’Jag har två sängar, och dessutom en lampa, så vi kan prata om Bibeln hela natten!’” Ytta gillade idén och flyttade in hos Babutsa.

Babutsa fortsätter: ”Ibland kunde jag inte sova för att jag låg och tänkte på vad vi pratat om. När jag hade undrat över något tillräckligt länge väckte jag Ytta och sa: ’Ytta, ta fram din bibel. Jag har en fråga.’ Då brukade hon gnugga sig i ögonen, ta fram sin bibel och visa mig svaret.” Bara tre dagar efter att Ytta hade flyttat in var Babutsa själv i full färd med att predika.

Babutsa ville berätta om sanningen för sin vän Natela Tjargeisjvili. ”Jag trodde att hon hade det lite för bra ställt för att våga ta emot sanningen”, berättar Babutsa, ”men som tur var hade jag fel. Så fort jag började prata om sanningen lyste hon upp som en sol.” Snart vittnade de båda kvinnorna ivrigt för vänner, kolleger, grannar och många andra.

När flera av dem som studerat Bibeln var redo för dop brukade man lite diskret anordna speciella möten. Ett sådant möte hölls i augusti 1973 i Suchumi. Men de 35 som skulle döpas hann inte ner i vattnet förrän polisen kom och avbröt mötet. Några av vännerna blev arresterade, däribland Vladimir Hladjuk.

Så fort Vladimir och de andra bröderna var på fri fot igen tog de kontakt med de förkunnare som skulle ha blivit döpta. Bara två dagar efter det avbrutna specialmötet kunde de genomföra dopet. Vladimir berättar: ”Vi kände verkligen Jehovas stöd. Direkt efter dopet bad vi tillsammans och tackade Jehova för allt.”

Motstånd fick motsatt effekt

Två dagar efter dopet blev Vladimir Hladjuk arresterad igen. Senare dömdes han, Ytta Sudarenko och Natela Tjargeisjvili till flera års fängelse. Det var ett hårt slag för vittnena, men de var fast beslutna att fortsätta predika.