MAMMA blev tokig när jag och min fru, Tsitso, valde att bli Jehovas vittnen. Hon drog ihop hela släkten och tänkte att de tillsammans kunde få oss att lämna församlingen. De gav oss ett ultimatum: om vi inte ville lämna vår religion skulle vi bli tvungna att lämna familjen.

Det kändes som att det var bäst att flytta därifrån. Jag var metallarbetare och tänkte att det borde vara lätt att få jobb i Kutaisi, Georgiens näst största stad. Dessutom hade jag hört att det fanns behovsförsamlingar där, så jag bad Jehova visa vägen.

Jag berättade om våra flyttplaner för en man som jag brukade studera Bibeln med. Han bodde i den lilla staden Dzjvari och försökte få oss att flytta dit i stället. Han erbjöd oss att flytta in hos dem. ”Jag och min familj kan ta det ena rummet, så får ni det andra”, sa han.

Jag hade ju bett Jehova vägleda mitt beslut, och därför accepterade jag erbjudandet som en tillfällig lösning för att se om jag kunde få jobb och eget boende i staden. Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad när han redan samma kväll kom tillbaka med en lång lista med lediga jobb.

Bara några dagar senare var vi på plats i Dzjvari. Redan från första dagen hade jag ett jobb med förvånansvärt bra lön. Chefen erbjöd mig boende i ett stort hus som ägdes av företaget. Det dröjde inte länge förrän bröderna frågade mig om jag kunde hjälpa till med den underjordiska tryckningen av vår litteratur. Vi hade ju gott om plats i vårt nya hus, så jag och min fru var glada över att få hjälpa till.

Under årens lopp kunde både minneshögtiden och andra särskilda möten hållas i vårt stora hus, och över 500 blev döpta där! Jag är så glad för att Jehova gav oss tydlig vägledning och att vi följde den.

ÅR 1985, när jag var arton, blev jag inkallad till militärtjänst av de sovjetiska myndigheterna. Orättvisorna och förtrycket inom militären påverkade mig starkt, och jag sa till mig själv att jag aldrig skulle bli som de. Jag visste vem jag ville vara, men jag lyckades sällan leva upp till mina ideal. Jag ville förändra mitt liv.

Efter att värnplikten var avklarad fortsatte allt som förut. När jag kom hem en kväll efter en fest, bad jag till Gud att han skulle hjälpa mig att bli en bättre människa. Nästa dag svängde jag förbi min faster på väg till jobbet. Hon var ett Jehovas vittne, och det visade sig att hon och några från hennes församling hade något slags möte hemma hos henne. De frågade om jag ville vara med, så jag stannade och lyssnade en stund.

Jag tackade ja till ett bibelstudium, och ett halvår senare var jag döpt. Jehova hjälpte mig verkligen att bli en bättre människa. Det hade jag aldrig klarat på egen hand.