Steg för att uppnå en valutaunion

Att upprätthålla gränser kan vara dyrt. Tullformaliteterna hos EU:s 15 medlemsstater kostade tidigare dessa länder 12 miljarder euro (cirka 100 miljarder kronor) om året. Det är inte så konstigt att de nya förhållandena vid Europas gränser har stimulerat den ekonomiska tillväxten. När man tänker på att EU:s 370 miljoner invånare kan flytta fritt från det ena landet till det andra inom en enda marknad, inser man att de ekonomiska möjligheterna är fantastiska. Vad är det som har gjort sådana framsteg möjliga?

I februari 1992 tog politiska ledare ett stort steg på vägen till enhet genom att underteckna Fördraget om europeisk union, som också kallas Maastrichtfördraget. Detta fördrag lade grunden till en enad marknad i Europa, en centralbank och en enda valuta. Men ytterligare ett viktigt steg måste tas: att få bort växelkurssvängningarna. När allt kommer omkring kan ju morgondagens växelkurs ändra värdet på de transaktioner som görs i dag.

Detta hinder på vägen mot enhet avlägsnade man genom att bilda Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och genom att införa euron som gemensam valuta. Växlingskostnaderna har nu till stor del försvunnit, och företagen behöver inte längre skydda sig mot risken att växlingskurserna ändras inom Europa. Resultatet är lägre kostnader för företagen och ökad internationell handel. Detta kan i sin tur leda till fler arbeten och ökad köpkraft — vilket gynnar alla.

Bildandet av Europeiska centralbanken 1998 innebar ännu ett steg på vägen mot en enda valuta. Denna oberoende bank, som ligger i den tyska staden Frankfurt, har monetär suveränitet över de deltagande regeringarna. Den strävar efter att hålla inflationen låg i det som kallas eurozonen, bestående av 11 länder,a och att stabilisera växelkursförändringar mellan euron, dollarn och yenen.

Nya medlemmar som knackar på EU:s dörr

På kort sikt hoppas de som förespråkar en enda valuta att de länder som ännu inte är med i EMU skall övervinna sina hinder före år 2002, när euromynt och eurosedlar förväntas ersätta dagens europeiska valutor. Om Danmark, Storbritannien och Sverige kommer över sin motvilja, kanske man också i dessa länder får se kroner, pund och kronor ersättas av euron.

Samtidigt står sex andra länder i Europa och knackar på EU:s dörr. Det är Cypern, Estland, Polen, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Ytterligare fem väntar på sin tur, nämligen Bulgarien, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien. Deras inträde blir inte billigt. Man beräknar att mellan åren 2000 och 2006 måste EU betala 80 miljarder euro för att hjälpa de tio nykomlingarna från Östeuropa.

De pengar som de nya medlemsländerna måste skaffa fram för att klara EU:s inträdeskrav uppgår till mycket högre belopp än vad de kommer att få i EU-bidrag. Ungern, till exempel, måste betala 12 miljarder euro för att utveckla sitt väg- och järnvägsnät. Tjeckien måste betala mer än 3,4 miljarder euro enbart på vattenrening, och Polen måste betala 3 miljarder euro för att minska sina svavelutsläpp. Trots detta tycker de sökande att fördelarna uppväger kostnaderna. En sak är att deras handel med EU-länderna kommer att öka. Men de sökande måste kanske stå i kö och vänta en tid. Enligt den allmänna opinionen i dag bör nya medlemsnationer tas emot först efter det att EU har fått ordning på sin egen ekonomi.

[Ruta på sidan 6]

Här kommer euron!

Även om EU-ländernas nuvarande egna mynt och sedlar inte försvinner förrän år 2002, används euron redan nu i kontantlösa transaktioner. Denna monetära övergång har varit en stor utmaning för bankerna. Men nu är växlingskurserna mellan medlemsländernas nationella valutor och euron fastställda. Börshandeln visar också priserna i euro. Många butiker och företag visar nu priset på sina varor i både euro och lokal valuta.

En sådan handel kräver drastiska justeringar — särskilt för många äldre människor, som inte längre kommer att kunna använda sina D-mark, francs eller lire som de är vana vid. Även kassaapparater och uttagsautomater måste göras om. För att göra övergången så smidig som möjligt har man satt i gång informationskampanjer för att ge upplysning om att euron har kommit och hur den används.

Oavsett vilka hinder som finns kvar, är euron på frammarsch. Man har faktiskt redan börjat tillverka mynt och sedlar, vilket är ett enormt arbete. Till och med i ett litet land som Nederländerna, med cirka 15 miljoner invånare, kommer präglingsmaskinerna och tryckpressarna att gå oavbrutet i tre år för att producera 2,8 miljarder mynt och 380 miljoner sedlar till den 1 januari 2002. Om alla dessa nya sedlar skulle läggas i en stapel, skulle denna bli cirka 20 kilometer hög!