Är du omdömesgill?

NÄR Mose tillsatte domare över Israel, bemödade han sig om att finna ”visa och omdömesgilla och erfarna män”. (5 Moseboken 1:13) Erfarenhet, vilken kom med åren, var inte det enda kriteriet. Vishet och omdöme var också viktigt.

Den som är omdömesgill visar gott omdöme i fråga om sitt tal och uppförande. Enligt Webster’s Ninth New Collegiate Dictionary är den omdömesgille också ”i stånd att inse när det är klokt att vara tyst”. Ja, det finns ”en tid att tala”, och det finns ”en tid att tiga”, och den omdömesgille inser skillnaden. (Predikaren 3:7) Många gånger finns det goda skäl att tiga, för det sägs i Bibeln: ”I överflödet av ord uteblir inte överträdelse, men den som håller sina läppar i styr handlar omdömesgillt.” — Ordspråken 10:19.

De kristna är noga med att vara omdömesgilla när de umgås med andra. Den som talar oftast eller mest kraftfullt är inte alltid den viktigaste eller mest oumbärliga personen. Kom ihåg att Mose var ”kraftfull i sina ord”, men han kunde ändå inte leda Israels nation på ett effektivt sätt förrän han hade uppodlat tålamod, saktmodighet och självbehärskning. (Apostlagärningarna 7:22) De som är betrodda med myndighet över andra måste därför särskilt sträva efter att vara blygsamma och visa en medgörlig anda. — Ordspråken 11:2.

De som Jesus Kristus har anförtrott ”alla sina tillhörigheter” beskrivs i Guds ord som trogna och omdömesgilla. (Matteus 24:45–47) De visar inte bristande blygsamhet genom att gå Jehova i förväg på grund av något infall, och inte heller sackar de efter när Guds vägledning i en fråga är klar och tydlig. De vet när det är tid att tala och när det är tid att i tysthet vänta på ytterligare klarlägganden. Alla kristna gör väl i att inte bara efterlikna deras tro, utan också vara omdömesgilla, vilket slavklassen är. — Hebréerna 13:7.