ÖVERSÄTTNINGSARBETE

År 1980 gav avdelningskontoret oss uppdraget att börja som översättare – ett arbete som vi kände oss helt okvalificerade för. (1 Kor. 1:28, 29) Till att börja med köpte vi en gammal stencilapparat av myndigheterna och tryckte upp material för hand till våra möten. Vi översatte också boken Sanningen som leder till evigt liv till tuvalu och tryckte den på samma apparat. När jag tänker tillbaka på den här tiden kan jag fortfarande känna den starka doften av tryckfärg och den intensiva tropiska hettan. Att trycka alla de här publikationerna för hand var verkligen hårt arbete. Och då hade vi inte ens elektricitet!

Något annat som försvårade arbetet var att det praktiskt taget inte fanns någon referenslitteratur på tuvalu. Men ibland fick vi hjälp från oväntat håll. En förmiddag råkade jag av misstag knacka på hos en äldre man som inte tyckte om vittnena. Han hade varit lärare, och han påminde mig direkt om att han inte ville ha besök av oss. Men sedan sa han: ”Jag skulle bara vilja säga en sak. Ni använder passiv form alldeles för mycket i era översättningar. Det är inte så vanligt på tuvalu.” Jag frågade några andra, och det visade sig att han hade rätt. Så vi gjorde en del förändringar och fick på så sätt en bättre översättning. Jag var helt fascinerad över att Jehova hade väglett oss med hjälp av en man som var motståndare till sanningen men som uppenbarligen läste vår litteratur!

Det allra första vi fick på tuvalu för att sprida i tjänsten var en inbjudan till minneshögtiden. Sedan fick vi vikbladet Nyheter om Guds rike nummer 30, och det gavs ut samtidigt som på engelska. Vi var så otroligt glada över att kunna ge människor något på deras eget språk! Med tiden fick vi några broschyrer och även en del böcker på tuvalu. År 1983 började också Vakttornet ges ut på tuvalu. Tidskriften trycktes på avdelningskontoret i Australien, hade 24 sidor och kom ut var tredje månad. Det innebar att vi i genomsnitt hade 7 paragrafer i veckan att studera. Hur togs litteraturen emot? Tuvaluanerna älskar att läsa, så vår litteratur blev väldigt populär. Varje gång en ny publikation gavs ut meddelades det i nyheterna på radion, och ibland blev det till och med en förstasidesnyhet!a

Hur gick översättningsarbetet till? Vi började med papper och penna. Sedan bearbetade vi texten i flera steg och skrev ut den på maskin flera gånger om tills den var färdig att skickas till avdelningskontoret i Australien. Under en period fick två systrar på avdelningskontoret skriva in all text på tuvalu i en dator. De kunde inte tuvalu själva, men eftersom texten skrevs in två gånger och datorn sedan jämförde dokumenten, kunde nästan alla misstag upptäckas. De fotosatta sidorna skickades sedan tillbaka till oss med flygpost, och när vi hade checkat dem skickade vi tillbaka dem igen för tryckning.

Tänk vad mycket som har hänt sedan dess! Nu skriver översättningsteamen in texten direkt i sina datorer. Fotosättningen görs för det mesta på samma plats, och sedan skickas de färdiga filerna elektroniskt till det avdelningskontor som sköter tryckningen. Ingen behöver längre kasta sig i väg till en brevlåda i sista minuten för att få i väg den översatta texten.

NYA UPPDRAG

Allteftersom åren gick fick Jenny och jag olika uppdrag runt om i Stillahavsområdet. Efter Tuvalu blev vi skickade till avdelningskontoret i Samoa 1985. Där fick vi hjälpa dem som översatte till samoanska, tonganska och tokelauiska, samtidigt som vi fortsatte att översätta litteratur till tuvalu.b År 1996 fick vi ett liknande uppdrag på avdelningskontoret i Fiji och kunde då hjälpa dem som översatte till fiji, kiribati, nauruanska, rotumanska och tuvalu.

Vid ett tillfälle kom frågan upp om det var värt alla ansträngningar att ge ut litteratur på tuvalu. Jag blev så uppmuntrad när jag läste det här svaret från den styrande kretsen: ”Det finns absolut ingen anledning att sluta översätta till tuvalu. Det tuvaluanska fältet kanske är litet i jämförelse med andra språkgrupper, men människorna behöver ändå få höra de goda nyheterna på sitt eget språk.”