• En katastrof drabbar Salomonöarna
    Vakttornet – 2008 | 1 maj

    • Sedan kom tsunamin

      Patson Baea befann sig hemma på ön Sepo Hite, omkring sex kilometer från Gizo, när jordbävningen inträffade. Hur gick det för honom och hans familj under den här katastrofen?

      Patson berättar vad som hände: ”Jag sprang längs stranden till min fru, Naomi, och våra fyra barn. De hade kastats till marken men var oskadda. Barnen darrade av rädsla, och några av dem grät. Naomi och jag försökte trösta dem.

      Jag lade märke till att havet drog sig tillbaka på ett onormalt sätt. Det var uppenbart att en tsunami var på väg. Vår lilla ö skulle förmodligen hamna under vatten. Min mor, Evalyn, som bodde på en annan liten ö i närheten, befann sig också i fara. Jag sade att alla i familjen genast skulle sätta sig i vår motordrivna kanot, och så gav vi oss i väg för att rädda henne.

      Vi hade inte kommit långt förrän en stor svallvåg drog förbi under kanoten. Det var kraftiga vågor. När vi kom fram till min mor var hon chockad och förvirrad och alltför rädd för att ge sig ut i vattnet. Naomi och vår 15-årige son Jeremy dök ner i det kraftigt upprörda havet och hjälpte henne att simma ut till kanoten. Sedan gav jag motorn full gas, och vi satte av ut till havs.

      Vid det här laget hade havet dragit sig så extremt långt tillbaka att korallreven runt öarna låg helt synliga. Plötsligt drog en enorm flodvåg in och översvämmade båda öarna. Vårt gästhus vid strandkanten slets loss från grunden och blev så förstört att det inte gick att reparera. Vattnet forsade in i vårt hus och förstörde mycket av det vi ägde. När vattnet så småningom sjönk undan samlade vi ihop biblar och sångböcker från vårt hem som fått stora skador och begav oss av till Gizo.”

      Död och omfattande förödelse syntes längs kusten. Den västra sidan av ön Gizo var värst drabbad. Rapporter talar om en fem meter hög vattenmur som utplånade minst 13 byar!

      Samma kväll samlades 22 personer i Jehovas vittnens Rikets sal i Gizo för att högtidlighålla minnet av Jesu död. Lyckligtvis hade ingen av dem blivit allvarligt skadad av katastrofen. ”Det fanns ingen elektricitet, och våra fotogenlampor var trasiga”, säger Ron, som citerades tidigare. ”Broder Shaw fick därför hålla talet i ljuset av en ficklampa. I mörkret sjöng vi högt och flerstämmigt sånger av tacksamhet till Jehova.”