Håller vi på att förstöra vår livsmedelsförsörjning?

”Den verkliga utmaningen i dag ... [är] inte skulder och underskott eller global konkurrens, utan att finna ett sätt att få ett rikt och tillfredsställande liv utan att förstöra planetens biosfär, som uppehåller allt liv. Mänskligheten har aldrig tidigare stått inför hotet att de element som håller oss vid liv skall kollapsa.” – Genetikern David Suzuki.

ETT äpple är något man lätt tar för givet. Om du bor i ett område där det växer mycket äpplen, kanske du förutsätter att det är lätt att få tag på dem eller, ännu bättre, att du kan välja mellan en mängd olika sorter. Men visste du att det i dag finns långt färre äppelsorter att välja mellan än det fanns för hundra år sedan?

Mellan 1804 och 1905 odlades 7 098 äppelsorter i USA. I dag är 6 121 av de här sorterna, dvs. 86 procent, utdöda. Päronen har gått ett liknande öde till mötes – omkring 88 procent av de 2 683 sorter som en gång odlades är nu utdöda. Statistiken är ännu dystrare när det gäller grönsaker. Ja, något är på väg att försvinna, nämligen den biologiska mångfalden – inte bara arternas variationsrikedom, utan också variationsrikedomen bland de sorter som finns inom varje art. Mångfalden bland de olika grönsakssorterna som odlas i USA har minskat med 97 procent på mindre än 80 år! Men är mångfald verkligen så viktigt?

Många vetenskapsmän säger att mångfald är viktigt. Den biologiska mångfaldens roll debatteras visserligen fortfarande, men ett stort antal miljöexperter säger att den är väsentlig för livet på jorden. De säger att mångfalden är lika viktig för de växter vi odlar för att få mat som den är för de växter som finns i vilt tillstånd i skogarna, djunglerna och på gräsmarkerna. Mångfald inom varje art är också viktigt. Som exempel kan nämnas att om man odlar ett stort antal rissorter, ökar möjligheten att åtminstone några sorter kommer att kunna stå emot vanliga växtsjukdomar. I en tidskrift som utges av Worldwatch Institute kunde man därför nyligen läsa att framför allt en försämrad livsmedelsförsörjning tydligt kan visa hur allvarligt det är att reducera jordens biologiska mångfald.

Att växter dör ut kan påverka grödor på åtminstone två sätt: för det första genom att det utplånar vildväxande ”släktingar” till odlade grödor, som är en potentiell källa till gener för framtida förädling, och för det andra genom att antalet sorter inom odlade arter minskar. I början av 1900-talet odlades det antagligen över 100 000 lokalsorter av ris i Asien och åtminstone 30 000 enbart i Indien. Nu står endast tio sorter för 75 procent av Indiens risproduktion. De 2 000 rissorter som en gång fanns på Sri Lanka har i stort sett ersatts av 5 sorter. I Mexico, som är majsodlingens vagga, odlas bara 20 procent av de majssorter som fanns där på 1930-talet.

Men det är mer än livsmedel som står på spel. Omkring 25 procent av de kommersiellt framställda medicinerna utvinns ur växter, och man finner fortfarande nya medicinalväxter. Men människans framfart gör hela tiden att olika växter dör ut. Kan det vara så att vi i själva verket sågar av den gren vi sitter på?

Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) riskerar mer än 11 000 av de 18 000 växt- och djurarter som granskats närmare att dö ut. I Latinamerika och länder som Indonesien och Malaysia, där stora skogsområden har röjts undan för att ge plats åt plantager, kan forskare bara gissa hur många arter som är på väg att dö ut eller redan har dött ut. Hur som helst säger somliga att utdöendet sker ”katastrofalt snabbt”, meddelar The UNESCO Courier.

Naturligtvis producerar jorden fortfarande en häpnadsväckande mängd livsmedel. Men hur länge kan dess växande befolkning få livsmedel, om planetens biologiska mångfald fortsätter att minska? Olika länder har tagit det här problemet på allvar och bildat fröbanker, så att de inte skall förlora viktiga växtsorter. I en del botaniska trädgårdar har man tagit itu med uppgiften att bevara arterna, och från vetenskapen kommer det kraftfulla redskapet genteknik. Men kan fröbanker och vetenskapen verkligen lösa problemet? I följande artikel kommer den frågan att undersökas.

Variationsrikedom – nödvändigt för livet

PÅ 1840-talet översteg Irlands befolkning åtta miljoner, vilket gjorde det till det mest tättbefolkade landet i Europa. Basfödan var potatis, och den sort som de flesta odlade kallades lumpers.

År 1845 satte jordbrukarna sin potatis som vanligt, men potatisbladmögel slog till och förstörde nästan hela skörden. ”Större delen av Irland överlevde det svåra året”, skrev Paul Raeburn i sin bok The Last Harvest—The Genetic Gamble That Threatens to Destroy American Agriculture. ”Katastrofen kom året därpå. Jordbrukarna hade inget annat val än att sätta potatis av samma sort igen, för det var den enda sort de hade. Potatisbladmöglet slog till igen, och den här gången med oerhörd kraft. Lidandet som blev följden var obeskrivligt.” Historiker beräknar att uppemot 1 miljon människor dog av svält och att ytterligare 1,5 miljoner emigrerade, de flesta till USA. De som stannade kvar drabbades av förkrossande fattigdom.

I Anderna i Sydamerika odlade jordbrukarna många olika potatissorter, men bara några få sorter drabbades av potatisbladmögel, och därför utbröt inga epidemier. Det är tydligt att en mångfald arter och mångfald inom arter är ett skydd. Att bara odla en enda sort går emot den här grundläggande överlevnadsstrategin och gör att skörden kan förstöras i ett stort område om växterna drabbas av sjukdomar eller skadedjur. Det är därför många jordbrukare måste använda bekämpningsmedel, växtgifter och svampdödande medel, trots att sådana kemikalier ofta är miljöfarliga.

Varför ersätter då jordbrukare sina många lokalsorter med en enda sort? Vanligtvis av ekonomiska skäl. Det tycks finnas en rad fördelar med att odla en enda sort, till exempel större skördar, att grödan blir lättare att skörda och att den får bättre kvalitet och hållbarhet. Den här trenden slog igenom i större skala på 1960-talet med det som kom att kallas den gröna revolutionen.

Den gröna revolutionen

Genom omfattande kampanjer från myndigheter och företag övertalades jordbrukare i svältdrabbade områden att ersätta sina många lokalsorter med några få högavkastande sädesslag, i synnerhet ris och vete. De här ”mirakelgrödorna” hyllades som lösningen på världens svält. Men de var inte billiga – utsädet kostade upp till tre gånger så mycket som normalt. För att få hög avkastning var man också tvungen att använda konstgödsel och andra kemikalier, för att inte tala om sådan dyr utrustning som traktorer. Men med statligt stöd fick den gröna revolutionen en flygande start. Ändå säger Raeburn: ”Även om den har räddat miljoner från svält, hotar [den] nu världens livsmedelsförsörjning.”

I själva verket kan den gröna revolutionen ha gett kortsiktiga fördelar till priset av långsiktiga nackdelar. Att odla en och samma sort blev snart vanligt på hela kontinenter. Den stora användningen av gödselmedel bidrog till att ogräset grasserade, och bekämpningsmedel dödade både nyttiga insekter och skadeinsekter. På risfält dödade giftiga kemikalier fiskar, räkor, krabbor, grodor, örter och vilda växter, av vilka de flesta var viktiga tillskott till kosten. Dessutom blev en del jordbrukare förgiftade när de utsattes för vissa kemikalier.

En biologilärare vid Open University i Storbritannien, dr Mae-Wan Ho, skrev: ”Det är nu obestridligt att monokultur [systemet med att odla ett enda växtslag], som introducerades i och med ’den gröna revolutionen’, har haft negativ inverkan på den biologiska mångfalden och livsmedelsförsörjningen i hela världen.” Enligt FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor (FAO) har 75 procent av den genetiska mångfald som fanns bland odlade grödor för hundra år sedan försvunnit, i huvudsak på grund av industriella jordbruksmetoder.

I en bulletin som utges av Worldwatch Institute heter det varnande att ”de ekologiska risker vi tar när vi inför genetisk likformighet är enorma”. Hur hålls då de här riskerna i schack? Jo, bland annat genom jordbruksforskning, kraftiga kemikalier och ekonomiskt stöd till jordbrukare. Men det finns inga garantier – genetisk likformighet bidrog till att en förödande sjukdom drabbade majs i USA och att ris på en yta av omkring 200 000 hektar gick förlorat i Indonesien. På senare år har emellertid en ny jordbruksrevolution börjat, och den går ut på att liv manipuleras på en mer grundläggande nivå – genom genetisk modifiering.

Den genetiska revolutionen

Studier inom genetiken har infört en ny och lukrativ näringsgren som kallas bioteknik. Som namnet antyder blandas biologi och modern teknik med metoder som genteknik. En del av de nya bioteknikföretagen, som de kallas, specialiserar sig på jordbruk och arbetar febrilt för att patentera växtsorter som ger hög avkastning, är sjukdomsresistenta och tål torka och frost och minskar behovet av farliga kemikalier. Det skulle vara utmärkt om man kunde uppnå sådana mål. Men många ställer sig frågande till genetiskt modifierade grödor.

”I naturen uppkommer genetisk mångfald inom vissa gränser”, heter det i boken Genetic Engineering, Food, and Our Environment. ”En ros kan korsas med en annan sorts ros, men en ros går inte att korsa med en potatis. ... Genmanipulation innebär å andra sidan vanligtvis att man tar gener från en art och sätter in dem i en annan art i ett försök att överföra en önskad egenskap. Det här kan innebära att man från en arktisk fisk (till exempel en flundra) tar en gen som ger frostskydd och för över den till en potatis eller en jordgubbe. Det är nu möjligt att modifiera växter med gener som tagits från bakterier, virus, insekter, djur eller till och med människor.”a I själva verket gör biotekniken alltså att människan kan riva de genetiska murar som skiljer arterna åt.

Likt den gröna revolutionen bidrar den så kallade genetiska revolutionen till problemet med genetisk likformighet. Ja, somliga säger att problemet med likformighet nu blir ännu värre, eftersom genetiker och forskare använder metoder som kloning och vävnadsodling – processer som skapar helt identiska kopior, eller kloner. Det kvarstår därför många frågetecken kring urholkningen av den biologiska mångfalden. Men genetisk förändring av växter väcker också nya frågor, till exempel vilken verkan det kan ha på oss och miljön. ”Med höga förväntningar, få begränsningar och knappt någon tanke på den möjliga utgången rusar vi med förbundna ögon in i en ny era av agrar bioteknik”, sade vetenskapsskribenten Jeremy Rifkin.b

Å andra sidan är förmågan att modifiera liv på genetisk nivå en potentiell guldgruva, så kapplöpningen fortsätter när det gäller att patentera nya växtsorter och modifierade organismer. Under tiden fortsätter växter att dö ut med oförminskad hastighet. Som det nämndes tidigare har en del myndigheter och privata institutioner inrättat fröbanker för att förhindra katastrofer. Kommer de här bankerna att göra att framtida generationer har en stor mängd frösorter att välja mellan?

Kan fröbanker hindra utdöendet?

I Kew Gardens, den kungliga botaniska trädgården i England, har man gett sig in på vad som hyllas som ”ett av de största internationella projekten för bevarande av växter som någonsin genomförts”, nämligen Millennium Seed Bank. De främsta målen med projektet är 1) att före 2010 samla in och bevara 10 procent – över 24 000 arter – av världens fröbärande växter och 2) att långt innan dess samla in och bevara frön från hela den inhemska floran i Storbritannien. Även andra länder, däribland Sverige, har inrättat fröbanker eller genbanker, som de ibland kallas.

Biologen John Tuxill säger att minst 90 procent av de miljoner frön som lagras i fröbanker kommer från värdefulla nyttoväxter, till exempel vete, ris, majs, durra, potatis, lök, vitlök, sockerrör, bomull, sojabönor och andra bönor, för att bara nämna några få. Men frön är levande organismer och lever bara så länge som deras inbyggda energireserver räcker till. Så hur säkra är fröbanker?

Problem på fröbankerna

Det kostar mycket att driva fröbankerna – årligen en summa på motsvarande omkring 3 miljarder kronor, enligt Tuxill. Men han säger att den här summan kanske är ännu högre, eftersom ”bara 13 procent av de frön som finns lagrade i fröbanker finns i välskötta inrättningar som har kapacitet för långtidslagring”. Eftersom dåligt lagrade frön inte lever länge, måste de sås tidigt, så att nästa generation frön kan samlas in. Annars blir fröbanken bara ett dödens väntrum. Men sådant arbete är naturligtvis resurskrävande, vilket bara försvårar saken för inrättningar som redan har ansträngd ekonomi.

I boken Seeds of Change—The Living Treasure förklaras det att den stora fröbanken i Colorado har ”upplevt många svårigheter, till exempel elavbrott, trasig kylutrustning och underbemanning, vilket har lett till enorma och kaotiska högar med okatalogiserade frön”. Fröbanker påverkas också av politiska förändringar, ekonomiska nedgångar och naturkatastrofer.

Långtidsförvaring skapar också andra problem. I sin naturliga miljö har växter en begränsad men viktig förmåga att anpassa sig, och det gör att de kan överleva sjukdomar och andra utmaningar. I fröbankens skyddade miljö kan de emellertid efter några få generationer förlora något av sin återhämtningsförmåga. Men om fröna lagras väl kan de bevaras i århundraden innan de måste sås. Trots sådana begränsningar och osäkerhetsfaktorer återspeglar fröbankernas själva existens ett växande intresse för våra livsmedelsgrödors framtid.

Men det bästa sättet att minska utdöendet är naturligtvis att skydda den naturliga miljön och återinföra grödornas mångfald. För att göra det, säger Tuxill, måste vi ”utveckla en ny balans mellan människans behov och naturens behov”. Men hur realistiskt är det att tro att människan kommer att ”utveckla en ny balans” mellan sig och naturen, samtidigt som hon med näst intill religiös iver strävar efter industriella och ekonomiska framsteg? Som vi har sett håller till och med jordbruket på att bli en del av högteknologisk, marknadsdriven ”big business”. Det måste finnas en annan lösning.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 7]

”Monokultur, som introducerades i och med ’den gröna revolutionen’, har haft negativ inverkan på den biologiska mångfalden och livsmedelsförsörjningen i hela världen.” – Doktor Mae-Wan Ho

[Bildkällor]

Bakgrund: U.S. Department of Agriculture

Centro Internacional de Mejoramiento de Maíz y Trigo (CIMMYT)

Vem kommer att förse världen med mat?

KOMMER människan någonsin att sätta i gång med att bevara den biologiska mångfalden i stället för att utplåna den? Enligt biologen John Tuxill skulle det kräva ”en stor kursändring”. Men han tillägger att ”det inte är troligt att det kommer att bli en sådan ändring, om inte människor blir mer medvetna om fördelarna med biologisk mångfald, villigt förändrar sina vanor och provar nya metoder”.

Många har svårt att tro att det kommer att bli sådana stora ändringar, och många håller inte med om det Tuxill säger. Det finns miljöforskare som menar att man fortfarande förstår den biologiska mångfaldens roll dåligt och att den kan ha överdrivits av vissa av deras kolleger. Men medan forskare debatterar vidare om det här ämnet, verkar det vara värt att lyssna till det varningsrop som kommer från en del experter på området. De verkar oroade, inte bara över att den biologiska mångfalden är hotad, utan också över den girighet och kortsynthet som ligger bakom problemen. Se på följande kommentarer från några författare.

”För bara hundra år sedan fanns det hundratals miljoner jordbrukare över hela jorden som själva hade hand om sitt utsäde. ... I dag har mycket av utsädet framställts, modifierats och patenterats av multinationella företag och skyddas genom växtförädlarrätten. ... Eftersom bioteknikindustrin inriktar sig på kortsiktiga vinster, hotar den att förstöra det genetiska arvegods som en dag kan vara värt sin vikt i guld. Det här arvegodset kan till exempel skydda oss mot nya sjukdomar eller ’superinsekter’ som inget biter på.” – Vetenskapsskribenten Jeremy Rifkin.

”Det mantra som massmedierna upprepar om och om igen är att det viktigaste är marknaden, den fria handeln och den globala ekonomin. När medierna domineras av pengar och storföretagens intressen, är den här tron på ekonomin som en religiös dogm, och den blir sällan ifrågasatt.” – Genetikern David Suzuki.

I sin bok Seeds of Change—The Living Treasure skriver författaren Kenny Ausubel att det är ett stort hyckleri när i-ländernas ”myndigheter och företag klagar över den överhängande faran att mänsklighetens ’gemensamma arv’ – genpoolen – hotas”. Han säger att också de hotar den biologiska mångfalden genom att använda nya jordbruksmetoder och monokultur.

Oavsett om miljövännernas värsta farhågor besannas eller inte, kan det vara svårt att känna trygghet inför framtiden. Ja, eftersom mänskligheten verkar styras av girighet, är frågan hur länge världen kan överleva. Många söker desperat efter ett svar och hoppas att vetenskapen skall komma till vår undsättning.

Kan vetenskapen och tekniken rädda oss?

Royal Society of Edinburgh uttryckte nyligen oro över att de vetenskapliga framstegen nu är så snabba och raffinerade att vetenskapsmännen kanske inte riktigt kan förstå följderna av framstegen. ”Från vetenskapen får vi bara små glimtar av naturen”, skrev David Suzuki. ”Vi vet nästan ingenting om livsformernas biologiska sammansättning, för att inte tala om hur lite vi vet om hur de är förbundna med varandra och hur de är beroende av varandra.”

Som det förklarades i tidskriften Science ”är varken riskerna eller fördelarna med genetiskt modifierade organismer (GMO) säkerställda eller allmänt erkända. ... Vi har inte riktigt förmågan att förutsäga de ekologiska följder som kommer av att man planterar in arter, däribland genetiskt modifierade organismer, på nya platser.”

Många av ”framstegen” har verkligen haft två sidor. De har gjort en del gott, men de har också uppenbarat mänsklighetens brist på vishet och, alltför ofta, dess girighet. (Jeremia 10:23) Så har till exempel den gröna revolutionen frambringat ett överflöd och mättat många munnar, men den har också bidragit till att den biologiska mångfalden hotas. Eftersom den gröna revolutionen har inneburit kostsamma jordbruksmetoder och att man använt mycket bekämpningsmedel, har den i slutändan gynnat ”kommersiella växtförädlare och den tredje världens elit på bekostnad av ’vanliga’ människor”, skrev dr Mae-Wan Ho. Den här trenden fortsätter – ja, jordbruksmetoder som inbegriper bioteknik används i allt större omfattning och för oss in i en framtid där livsmedelsförsörjningen blir alltmer beroende av vetenskapen.