Hur man kan hantera panikattacker

Robert satt på sitt kontor och arbetade i lugn och ro. Plötsligt började hans hjärta bulta. Han satte sig käpprakt upp i stolen, medan svetten pärlade i pannan. Robert var övertygad om att han höll på att få en hjärtattack! Han lyfte telefonluren. ”Något hemskt håller på att hända mig”, flämtade han. ”Det känns som om jag skall dö!”

DETTA var första gången Robert fick en panikattack, men tyvärr inte den sista. Längre fram fick han en attack på en restaurang och kort därefter i ett köpcenter. Panikkänslorna återvände till och med när han var på besök hos några vänner. Snart var hemmet den enda plats där Robert kände sig trygg. Han blev alltmer deprimerad. ”Jag funderade till och med på att begå självmord”, erkänner han.

Sex månader senare råkade Robert få syn på en tidningsartikel om panikattacker och agorafobi. Det han läste där räddade hans liv.

Varför får man panik?

Panikkänslor är kroppens normala reaktion på fara. Tänk dig att du håller på att korsa en bred landsväg. Plötsligt får du se en bil komma emot dig i hög fart. Ögonblickligen inträffar i din kropp vissa fysiska och kemiska förändringar som gör det möjligt för dig att snabbt sätta dig i säkerhet.

Men tänk dig nu att samma panikkänsla uppträder utan någon synbar orsak. Doktor Reid Wilson förklarar: ”Panikattacker uppträder när panikkänslor får hjärnan att tro att det finns en överhängande fara. Du kanske står i gången i livsmedelsaffären utan att ha något otalt med en enda människa, när det plötsligt knäpper till. Larmet går. ’Högsta beredskap! Alla system till drabbning!’”

Endast de som själva har upplevt sådana attacker kan fatta hur oerhört ångestladdade de är. Tidskriften American Health beskriver panikångest som ”en adrenalinvåg som rusar fram genom din kropp i fem minuter eller en timme eller en dag och sedan försvinner lika snabbt och mystiskt som den kom och lämnar dig fullständigt kraftlös, utmattad och livrädd för nästa attack”.

Orsaker

Panikattacker debuterar vanligtvis mellan 20 och 30 års ålder och drabbar fler kvinnor än män. Vad är det som orsakar dessa ångestanfall? Man vet inte med säkerhet. Somliga menar att de som drabbas är predisponerade för ångest på grund av abnormiteter i det limbiska systemet. Många tror att defekten kan vara ärftlig, medan andra hävdar att hjärnans kemi ändras på grund av stressframkallande faktorer.

I vissa fall kan attackerna utlösas av minnen av traumatiska upplevelser, till exempel krig, våldtäkt eller övergrepp i barndomen. En undersökning visade att förekomsten av panikattacker var 13 gånger högre bland personer som utsatts för incest än bland den övriga befolkningen. Ja, även om panikångest och andra ångestsyndrom är nog så stora problem i sig själva, kan de också vara vad författarinnan E. Sue Blume kallar ”ekrar i ett hjul där incest är navet”.

All panikångest förorsakas naturligtvis inte av traumatiska upplevelser. Men när så är fallet är det viktigt att gå till botten med problemet. Som dr Wayne Kritsberg uttrycker det: ”Att behandla sekundäreffekterna av övergreppet — i stället för att läka det ursprungliga traumat — är inte någon varaktig lösning på problemet. Det är som att ta hostmedicin för att bota lunginflammation.”

Kan panikångest botas?

Man kan lära sig att klara av panikattacker. Många vars rädsla för att gripas av panik har gjort att de knappast vågat lämna hemmet har fått hjälp genom så kallad expositionsterapi. Behandlingen går ut på att låta patienterna utsätta sig för den ångestfyllda situationen och hjälpa dem att uthärda den tills panikkänslorna bedarrar. Personer med hjärtfel, astma, magsår, kolit och liknande sjukdomar bör tala med en läkare innan de prövar den här behandlingsformen.

Avslappningsövningar kan också vara till hjälp när det gäller att minska ångestattackens intensitet.a Några sådana beskrivs i rutan ”Om du får en panikattack”. Men vänta inte tills paniken kommer. Övningarna är mest verkningsfulla innan ångesten blir alltför stark. När man har lärt sig tekniken, kan de lindra eller till och med förhindra framtida attacker.

Perfektionism och låg självaktning är en utmärkt grogrund för panikångest. ”När jag hade ångestattacker, var det negativa känslor som styrde mitt liv”, säger en man. ”Jag intalade mig själv att eftersom jag hade ångest, var jag underlägsen andra människor och därför ovärdig andras kärlek.” Genom att övervinna sådana negativa känslor kan man minska risken för panikattacker.b

Det är till stor hjälp att anförtro sina bekymmer åt en vän som man verkligen litar på. Genom att tala ut om sin ångest kan den drabbade få hjälp att urskilja vilka problem som måste uthärdas och vilka som går att lösa. Något som inte heller bör underskattas är bönens kraft. Som det sägs i Psalm 55:22: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig. Aldrig kommer han att tillåta att den rättfärdige vacklar.”

Vanligtvis är det inte ett enda jättelikt problem som utlöser panikattacker, utan en mängd små och till synes obetydliga stressfaktorer — på liknande sätt som säkringen kan gå om man har alltför många elektriska apparater inkopplade på samma krets. En lösning är att skriva ner vart och ett av problemen på ett kort och rangordna dem från det lättaste till det mest svårlösta. Ta sedan itu med ett problem i taget. Att du sätter dina bekymmer på pränt kan hjälpa dig att betrakta dem som något som du kan tackla och lösa i stället för något som du fruktar och undviker.

Somliga har fått hjälp genom att ta lugnande eller antidepressiva medel. Ett varningens ord är emellertid på sin plats. ”Enligt min mening är enbart medicinering ingen lösning”, säger författaren Melvin Green. ”Det kan användas som ett hjälpmedel medan man letar efter en lösning. ... Lugnande mediciner kan hjälpa dig att fungera bättre i det dagliga livet, och det i sin tur kan göra det möjligt för dig att söka annan hjälp för att ta itu med orsakerna till din agorafobi och hjälpa dig att tillfriskna.”

Ett andligt problem?

”Jag trodde att kristna aldrig borde känna någon ångest eller oro”, säger Brenda, ”eftersom Jesus sade: ’Var aldrig bekymrade.’ Jag drog därför slutsatsen att jag inte litade tillräckligt mycket på Gud.” Sammanhanget visar emellertid att Jesus inte talade om paniksyndrom när han yttrade orden i Matteus 6:34. Det han ville framhålla var i stället de faror som är förbundna med att ägna större uppmärksamhet åt de materiella behoven än åt de andliga.

Men även de som sätter andliga intressen främst i livet kan drabbas av panikattacker. En kvinna från Finland berättar:

”Min mor och jag, båda Jehovas vittnen, var ute och predikade från hus till hus. Plötsligt kände jag mig yr i huvudet. Mina tankar gick i baklås. Allting kändes overkligt, och jag var rädd att jag skulle förlora balansen. Vid nästa dörr tappade jag helt greppet om samtalet.

Den här skrämmande händelsen inträffade år 1970. Det var den första av en lång rad egendomliga anfall som skulle komma att plåga mig de närmaste 20 åren. När jag fick dessa attacker, tyckte jag att jag befann mig i en egendomlig dimvärld och kunde inte tänka klart. Jag blev alldeles yr i huvudet, och mitt hjärta dunkade. När jag skulle tala, hakade orden upp sig, eller också stockade rösten sig.

Jag var ung, energisk och glad och verkade som heltidstjänare bland Jehovas vittnen. Jag tyckte verkligen om att hjälpa andra att förstå Bibeln! Men dessa attacker var en ständig plåga för mig. Jag undrade: ’Vad är det för fel på mig?’ En neurolog ställde diagnosen temporal epilepsi. I tio år tog jag den medicin som han ordinerade, men jag undrade ofta varför den hade så liten verkan. Jag började acceptera mitt tillstånd som något som jag helt enkelt var tvungen att stå ut med.

Så småningom insåg jag att det inte var epilepsi som jag led av och att medicinen som jag åt var helt verkningslös. Även den enklaste promenad var en nära nog oöverstiglig uppgift. Jag var livrädd för att möta någon på vägen. Jag fick uppbjuda alla mina krafter för att kunna besöka kristna möten. Jag satt ofta med händerna vid tinningarna, yr och kallsvettig och med bultande hjärta utan att fatta något. Ibland kändes hela kroppen stel och krampartad. En gång var jag övertygad om att jag skulle dö.

Min tjänst hjälpte mig att hålla mig uppe, även om det var ett rent under att jag över huvud taget kunde fortsätta i heltidstjänsten. Att leda ett bibelstudium var ibland en så överväldigande uppgift att min kamrat var tvungen att överta studiet. Vårt predikande är verkligen ett lagarbete, och när allt kommer omkring är det Gud som får det att växa. (1 Korinthierna 3:6, 7) Fårlika människor lyssnar och ger gensvar trots förkunnarens begränsningar.

En dag i mars 1991 visade min man mig en liten broschyr om panikångest. De symptom som beskrevs där var precis desamma som mina! Jag läste mer om ämnet, gick på några föreläsningar och beställde tid hos en specialist. Efter tjugo år fick jag äntligen rätt diagnos. Jag var på väg att tillfriskna!

De flesta som lider av panikångest kan få hjälp med rätt behandling. Vänner kan vara ett verkligt stöd, om de är förstående. I stället för att öka på den drabbades skuldkänslor inser en klok vän att den som lider av panikångest inte är avsiktligt asocial. — Jämför 1 Thessalonikerna 5:14.

När jag nu ser tillbaka på de gångna 20 åren, är jag tacksam för att jag trots allt har kunnat stanna kvar i heltidstjänsten. Den har varit en välsignelse som är väl värd att kämpa för. Men samtidigt inser jag att somliga, i likhet med Epafroditus, på grund av dålig hälsa måste avstå från vissa tjänsteprivilegier. Jehova blir inte besviken på sådana personer. Han förväntar inte mer av oss än vi rimligtvis kan klara av.

Att leva med det här problemet har lärt mig att inte ta mig själv alltför högtidligt. Det har också lärt mig att hysa medkänsla med andra som har begränsningar. Men framför allt har det hjälpt mig att komma nära Jehova. Under denna svåra tid har jag gång på gång funnit att han är en verklig källa till kraft och tröst.”

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 22]

Om du får en panikattack

Försök att andas lugnt. Panikattacker åtföljs ofta av hyperventilation. För att få hjälp att andas lugnare kan du pröva den här övningen: Lägg dig ner på magen. Andas djupt och räkna till sex vid varje inandning och varje utandning. Försök sedan andas på samma sätt i sittande ställning och därefter i stående. Andas med buken och upprepa övningen varje dag tills det känns naturligt att andas på det sättet. Somliga tycker att det går lättare om man tänker sig att man befinner sig i vackra omgivningar när man gör övningen.

Försök att tänka lugnt. ”Tänk om jag kollapsar?” ”Tänk om det inte finns någon i närheten som kan hjälpa mig?” ”Tänk om hjärtat inte orkar längre?” Tankar på katastrof uppammar panik. Eftersom sådana tankar vanligtvis kretsar kring framtida katastrofer eller tidigare attacker, bör du försöka koncentrera dig på den nuvarande situationen. ”Att man koncentrerar sig på nuet verkar omedelbart lugnande”, säger dr Alan Goldstein. Somliga rekommenderar att man bär ett gummiband runt handleden. När skrämmande tankar dyker upp, kan du smälla till med gummibandet och säga till dig själv: ”Stopp!” På det sättet kan du bryta ångestattacken innan den hinner trappas upp till panik.

Försök att handla lugnt. Om en panikattack skulle inträffa, spjärna då inte emot. Det är bara en känsla, och känslor är inte nödvändigtvis farliga. Tänk dig att du står vid havet och tittar på vågorna. Du ser hur de höjer sig och sänker sig och sedan försvinner. Det är likadant med panikångest. Försök att rida ut stormen i stället för att kämpa emot den. Den kommer att försvinna. Och när den väl är över bör du inte överreagera eller vara överdrivet analyserande. Den har försvunnit, precis som en nysattack eller huvudvärk.

Panikångest kan liknas vid en översittare eller mobbare. Om du provocerar honom, går han till angrepp; om du inte provocerar honom, kanske han går sin väg. Doktor Reid Wilson förklarar att avslappningsövningar ”inte är avsedda att hjälpa dig att ’kämpa emot’ paniken eller ’avvärja’ panikattacken omedelbart. Du bör i stället betrakta dem som ett sätt att fördriva tiden medan paniken försöker mucka gräl med dig.”

[Ruta på sidan 23]

Agorafobi — ångest för ångesten

Många som lider av panikångest utvecklar agorafobi. Ordet agorafobi definieras ofta som ”torgskräck”, dvs. en sjuklig skräck för att vistas på öppna platser, men skulle mer träffande kunna definieras som ”ångest för ångesten”. Personer som lider av agorafobi är så rädda för att gripas av panik att de undviker alla platser där de tidigare drabbats av ångestattacker. Snart finns det bara en enda ”trygg” plats kvar — vanligtvis hemmet.

”Tänk dig att du är på väg ut ur ditt hus”, skriver författaren Melvin Green, ”när den största man du någonsin sett plötsligt dyker upp ur tomma intet. Han har ett basebollslagträ i handen och slår till dig i huvudet utan någon som helst anledning. Du stapplar tillbaka in i huset så chockad att du knappast fattar vad som har hänt. När du känner dig lite bättre, kikar du ut genom dörren, och allt verkar normalt. Du börjar gå nerför trädgårdsgången igen. Plötsligt dyker han upp igen och slår till dig ännu en gång. Du går in i huset igen, för där kan du känna dig trygg. Du tittar ut genom bakdörren — men han är där. Du tittar ut genom fönstren — han är fortfarande där. Du vet att om du lämnar ditt trygga hem, så kommer han att slå dig igen. Frågan är: Skall du gå ut?”

Många agorafobiker känner igen sig i den situationen och tycker att allt känns hopplöst. Doktor Alan Goldstein ger emellertid sådana personer följande lugnande besked: ”Du är inte unik, du är inte ensam. ... Du kan hjälpa dig själv.”