Fruktan för en alltmer splittrad värld

Det hittills kanske största problemet med globaliseringen är att den har ökat klyftan mellan fattiga och rika. Utan tvivel har välståndet i världen ökat, men det har kommit ett färre antal människor och länder till godo. Nettoinkomsten för de 200 rikaste personerna i världen överstiger den sammanlagda inkomsten för 40 procent av jordens befolkning – cirka 2,4 miljarder människor. Och medan lönerna fortsätter att stiga i rika länder har man under de senaste tio åren sett en nedgång av den genomsnittliga inkomsten i åttio av världens fattigaste länder.

Miljön utgör ett annat stort problem. Ekonomisk globalisering har underblåsts av marknadskrafter som är mer intresserade av vinst än av bättre miljö. Agus Purnomo, ordförande för Världsnaturfonden i Indonesien, beskriver dilemmat: ”Vi är i en ständig kapplöpning med utvecklingen. ... Jag befarar att vi alla inom det närmaste årtiondet kommer att vara medvetna om miljön, men att det då inte finns något kvar att värna om.”

Många oroar sig också för sina jobb. Både arbeten och inkomster har blivit mer osäkra när internationella fusioner och hård konkurrens gör att företagen ser sig tvingade att rationalisera sin verksamhet. Minsta förändring på marknaden ger företag en anledning att anställa eller avskeda personal om det påverkar vinsten, men i slutändan är det ändå människors liv det handlar om.

Globaliseringen av finansmarknaderna har medfört en annan osäkerhetsfaktor. Internationella investerare kan plöja ner enorma summor i utvecklingsländer men plötsligt dra dem tillbaka, när de ekonomiska utsikterna mörknar. Sådana omfattande transaktioner kan försätta det ena landet efter det andra i ekonomisk kris. Den ekonomiska krisen i Asien 1998 gjorde att 13 miljoner människor förlorade sina arbeten. I Indonesien fick de som trots allt kunde behålla sitt arbete se sin reallön minska till hälften.

Den ökande klyftan

Fördelningen av världens välstånd och resurser har aldrig varit rättvis, men den ekonomiska globaliseringen har vidgat klyftan mellan fattiga och rika. Det är visserligen sant att en del utvecklingsländer verkar ha dragit nytta av att bli integrerade i den globala ekonomin. Experter hävdar att under de senaste tio åren har antalet människor som lever under existensminimum i Indien minskat från 39 procent till 26 procent och att Asien som helhet har upplevt en liknande förbättring. En undersökning visar att 1998 var det bara 15 procent av befolkningen i Östasien som levde på runt tio kronor om dagen, jämfört med 27 procent år 1988. Men globalt sett går bilden inte i rosenrött.

I området söder om Sahara i Afrika och i andra utvecklingsområden har inkomsterna faktiskt minskat under de senaste trettio åren. ”Det världsomspännande samhället ... låter nära tre miljarder människor – nästan halva jordens befolkning – leva på tjugo kronor om dagen eller inte ens det, i en värld som saknar motstycke i fråga om välstånd”, framhåller FN:s generalsekreterare, Kofi Annan. Ekonomiskt egenintresse är en av de största anledningarna till det här enorma sociala svalget. ”När det gäller de mycket fattiga, sviker världens finansmarknader. Vanliga konventionella banker etablerar sig inte i fattiga områden – där finns inga pengar att tjäna”, förklarar Larry Summers, tidigare finansminister i USA.

De oerhörda skillnaderna vad gäller inkomst segregerar människor och till och med länder från varandra. För inte så länge sedan hade den rikaste mannen i USA en förmögenhet som var större än 100 miljoner amerikaners sammanlagda tillgångar. Globaliseringen har också gynnat tillväxten för rika multinationella företag som i stort sett har tagit över världsmarknaden för vissa produkter. År 1998, till exempel, kontrollerade endast tio företag 86 procent av marknaden för telekommunikation, som omsatte 2 750 miljarder kronor. De här multinationella företagen har ofta större ekonomiskt inflytande än regeringar, och som Amnesty International påpekar är ”de mänskliga rättigheterna och arbetstagarnas rättigheter inte något som står överst på företagens agenda”.

Människorättsorganisationer är av förklarliga skäl oroade över att världens välstånd har koncentrerats så att det ligger i händerna på några få privilegierade. Skulle du vilja leva i ett samhälle där de 20 procent som är rikast tjänar 74 gånger mer än de fattiga? Och tack vare TV-n är de 20 procent av jordens befolkning som är fullständigt utblottade helt på det klara med hur deras rika medmänniskor lever, trots att de själva inte ser någon större möjlighet att förbättra sin lott. Sådan djup orättvisa i det globala samhället sår självklart många frön av missnöje och frustration.