Visar du respekt för den plats där du tillber Gud?
”De kristna har alltid, ända sedan evangeliets tidigaste barndom, haft en fast, bestämd plats för sin tillbedjan av Gud.” — William Cave ”Primitive Christianity”.
GUDS folk har alltid med glädje samlats för att tillbe Gud. Så var det under det första århundradet, och så är det också nu. Sådana tidiga författare och teologer som Lukianos, Clemens Alexandrinus, Justinus Martyren och Tertullianus var alla överens om att de kristna hade bestämda platser där de regelbundet samlades för att tillbe Gud.
Bibeln visar också det, för det nämns många gånger att de kristna samlades regelbundet i grupper för att ha möten. Dessa grupper kallades församlingar. Detta var lämpligt, eftersom ordet ”församling” på Bibelns grundspråk betecknar en grupp människor som samlas i ett särskilt syfte eller för en särskild verksamhet.
De första platserna för kristen tillbedjan
Vad gjorde de kristna under det första århundradet då de kom tillsammans? Bibeln beskriver ett antal sådana möten och visar att undervisningen var ett viktigt inslag i dessa. (Apostlagärningarna 2:42; 11:26; 1 Korinthierna 14:19, 26) Undervisningsprogram anordnades med tal, uppmuntrande erfarenheter som berättades och noggrann genomgång av brev som kom från den styrande kretsen i Jerusalem eller från någon apostel.
I Apostlagärningarna 15:22—35 läser vi att ett sådant brev lästes upp för en grupp kristna i Antiokia och att Judas och Silas sedan ”uppmuntrade bröderna med månget tal och styrkte dem”. I en annan skildring sägs det att Paulus och Barnabas kom till Antiokia och att de då, när de ”hade samlat ihop församlingen, började ... berätta om de många ting, som Gud hade gjort med hjälp av dem”. Bön till Jehova var också ett viktigt inslag vid kristna möten. — Apostlagärningarna 14:27.
De platser där församlingarna samlades under det första århundradet för att tillbe Gud var inte rikt utsmyckade som många av kristenhetens kyrkor är i dag. För det mesta samlades de första kristna i privata hem. (Romarna 16:5; 1 Korinthierna 16:19; Kolosserna 4:15; Filemon, vers 2) Man använde ofta takkammaren eller den övre salen i ett privat hem. Det var i en övre sal som Herrens kvällsmåltid hölls. Det var också i en övre sal som de 120 lärjungarna blev smorda med helig ande vid pingsten. — Lukas 22:11, 12, 19, 20; Apostlagärningarna 1:13, 14; 2:1—4; 20:7, 9.
I vår tid följer Jehovas vittnen apostlarnas mönster. De använder möteslokaler som kallas Rikets salar. Där övas de som förkunnare av de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14) I Rikets sal studerar de också Bibeln, ber till Gud och uppmuntrar varandra. Detta är i överensstämmelse med Bibelns uppmaning i Hebréerna 10:24, 25: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.”
Vår plats för tillbedjan skall användas riktigt
Kommer du ihåg aposteln Paulus’ ord: ”Gud är ju inte oordningens Gud, utan fridens”, och ”låt allting ske anständigt och med ordning”? Om du granskar sammanhanget där dessa ord står, upptäcker du att Paulus talar om hur kristna möten skall ledas. Precis som på apostlarnas tid ser de kristna i vår tid till att deras möten är ordningsamma och väl organiserade. — 1 Korinthierna 14:26—40.
I Vakttornet för 15 april 1970 heter det: ”Den andliga atmosfären eller stämningen i Rikets sal är ... äkta, den framspringer från ett verkligt intresse för sann gudsdyrkan och biblisk undervisning. De närvarande sporras dessutom av den ljusa, naturliga miljön till att vara utåtriktade och vänliga, inte hämmade av någon hemlighetsfull påtvingad högtidlighet.”
Kristenheten har i hög grad försummat att visa respekt på detta område. En del religiösa organisationer använder sina gudstjänstlokaler som underhållningscentraler i samhället. Dit kan man gå för att höra konserter med religiös rockmusik, öva tyngdlyftning, spela biljard, lämna in barnen på ”dagis” och gå på bio. I en kyrka ingick en brottningsmatch i deras program. Detta harmonierar knappast med det mönster som apostlarna gav.
Om någon församling i det första århundradet handlade orätt, gavs lämplig tillrättavisning. Som exempel kan nämnas att en del i den kristna församlingen i Korinth utnyttjade firandet av Herrens kvällsmåltid som ett tillfälle att äta och dricka. De tog med sig egen mat och åt den före eller under mötet, och en del både åt och drack rentav för mycket. Detta var verkligen opassande. Aposteln Paulus skrev till dem: ”Ni har ju hus att äta och dricka i, inte sant?” — 1 Korinthierna 11:20—29.
Jehovas vittnen strävar efter att följa Paulus’ råd och sköta personliga angelägenheter hemma eller någon annanstans i stället för i Rikets sal. Det är sant att våra regelbundna möten är tillfällen då man bekvämt kan träffa ett antal vänner på en gång. Men Rikets sal är överlämnad åt Jehova, och därför bör den uteslutande användas för tillbedjan av honom. Vi passar inte på när vi är där att göra affärer eller ordna personliga ekonomiska transaktioner.
Rikets sal skall inte heller användas av församlingen för penninginsamlingar, rekreation eller sådan social service som barnpassning. Det finns andra ställen där man kan sköta sådana personliga angelägenheter och affärer.
De äldste i en Rikets sal märkte att församlingsmedlemmar hade för vana att låna ut eller återlämna lånade saker vid mötena. De hade också för vana att byta videofilmer med varandra i Rikets sal. De äldste hjälpte dem att se det förståndiga i att sköta sådana saker hemma, när så är möjligt, även om sådan verksamhet inte är av ekonomisk natur.
För att undvika situationer som kan ge orätt intryck och för att vara säker på att Rikets sal inte används oriktigt bör var och en fråga sig själv: ”Finns det några personliga angelägenheter som jag brukar ordna på Rikets sal som jag i stället kan ordna hemma?” Om man till exempel vill ordna med utflykter eller annan sällskaplig samvaro, är det då inte bättre att ordna sådant hemma? Kan vi inte använda telefonen eller gå hem till dem som vi vill kontakta? Vi skulle ju kunna låna Paulus’ ord och säga: ”Vi har ju hus att ordna sådant i, inte sant?”
En tid och en plats avsatta för tillbedjan av Jehova
I Bibeln, i Predikaren 3:1, heter det: ”För allt finns det en bestämd tid, ja en tid för varje angelägenhet under himlarna.” När vi är med vid möten i Rikets sal, kan vi helt ägna oss åt sådan verksamhet som är förbunden med den kristna tjänsten. Den tid vi är där är avsatt för tillbedjan av Jehova.
Jesu halvbror Jakob gav råd mot att visa partiskhet inom den kristna församlingen. (Jakob 2:1—9) Hur kan vi tillämpa detta råd i våra Rikets salar? Man kan visa partiskhet genom att där på ett iögonenfallande sätt överlämna skriftliga inbjudningar till fester. I en församling hade man för vana att lägga sådana inbjudningar i de inbjudnas väska eller i deras bibel. Visst är detta bekvämare än att skicka brev med inbjudningar eller att gå hem till var och en för att lämna sådana. Men hur känner de sig som inte får någon inbjudan när de ser andra bli inbjudna? Kan detta uppfattas som partiskhet?
Naturligtvis finns det ingen bestämd regel som säger att man inte får överlämna ett personligt budskap eller ett paket till någon i Rikets sal. Det är inte heller orätt att i Rikets sal tala om vardagliga ting eller händelser, att bjuda hem någon eller fråga om någon vill följa med en för att få lite rekreation. Men detta bör bara hända vid enstaka tillfällen och ske diskret och försynt. Personliga göromål får aldrig störa det verkliga syftet med att vi kommer tillsammans i Rikets sal, nämligen att bygga upp oss andligen. — Matteus 6:33; Filipperna 1:10.
Män som föregår med gott exempel
De äldste och de biträdande tjänarna föregår nitiskt i att visa respekt för Rikets sal. Vanligtvis är det en eller två äldste och biträdande tjänare som har i uppdrag att samordna förhållandena så att Rikets sal underhålls på rätt sätt. I de fall då mer än en församling använder samma Rikets sal ser en kommitté av äldste över sådana frågor.
Även om det är vissa som har fått det särskilda uppdraget att sköta dessa uppgifter, bör alla biträdande tjänare och äldste visa äkta intresse för Rikets sal. De inser att Rikets sal har överlämnats åt Jehova och skall användas för tillbedjan av honom.
De äldste bör inte skjuta upp reparationer när det är behov av sådana. (2 Krönikeboken 24:5, 13; 29:3; 34:8; Nehemja 10:39; 13:11) I en del församlingar inspekterar man Rikets sal regelbundet för att se till att allt som måste repareras åtgärdas omedelbart. Inventarieförteckningar görs upp för att se till att allt material som behövs finns hemma och finns tillgängligt. Om det finns förrådsutrymmen för litteratur, verktyg och olika slags redskap samt städutrustning, bör alla äldste och biträdande tjänare vara intresserade av hur dessa ser ut, så att de alltid är välstädade. De som arbetar i boklagret eller tidskriftsståndet kan visa sitt intresse genom att snabbt och resolut se till att inga tomma kartonger ligger och skräpar i Rikets sal.
Om de äldste och de biträdande tjänarna föregår med gott exempel, får resten av församlingen hjälp med att visa nitälskan för Rikets sal. (Hebréerna 13:7) Alla kan visa rätt respekt genom att göra sin del i att hålla Rikets sal ren och genom att visa äkta intresse för att den hel och hållen skall se snygg och proper ut.
Jesus sade i Matteus 18:20: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Ja, Jesus är intresserad av vad vi gör, då vi kommer tillsammans för att tillbe Jehova. Detta gäller också alla möten som hålls i privata hem och alla större möten som sammankomster av olika slag.
För Jehovas vittnen finns det ingen plats som ligger dem varmare om hjärtat än deras vanliga plats för tillbedjan, Rikets sal. De visar rätt slag av respekt för denna plats. De visar en anda av flit när det gäller att ta vård om den, och de strävar alltid efter att använda den på rätt sätt. Du kanske också kan följa den uppmaning som Jehova själv ger: ”Vakta dina fötter närhelst du går till den sanne Gudens hus.” — Predikaren 5:1.