Överrumplade av den dödsbringande jordbävningen!
Ögonvittnesskildring från Mexico
”Jag var sysselsatt med mitt arbete på tionde våningen, när byggnaden började skaka. Jag lutade mig mot dörren, som plötsligt skakades loss och föll på mig. När jag försökte kravla mig ut under bråten, fick jag syn på mina barn, som låg kringspridda i spillrorna. Min äldste son, Jose, badade i blod. Jag var säker på att min familj var död!” — Jose Melendrez s:r.
DET var den 19 september 1985. Klockan 7.19 på morgonen skakades Mexico Citys befolkning på 18.000.000 av ett av århundradets största jordskalv, uppmätt till 8,1 på Richterskalan.
För många var tidpunkten till deras favör. En timme senare skulle skolor och affärsområden ha myllrat av människor, alla i byggnader som kunde ha blivit gigantiska gravplatser. Av de drygt 700 byggnader som rasade ihop i Mexico City fanns minst 100 skolor!
Förenta staternas ambassadör, John Gavin, som iakttog förödelsen från en helikopter, sade: ”Det såg ut som om en jättes fot hade trampat på byggnaderna.” Instängda i byggnaderna fanns tusentals människor — både döda och levande! Enligt den mexikanska dagstidningen El Universal fann man drygt 8.000 kroppar under de första 15 dagarna, men man uppskattar att det totala antalet döda uppgick till 35.000.
Drygt 40.000 överlevande togs in för vård på sjukhus och hjälpcentraler. Långa köer av människor väntade på att identifiera liken. Namn på offer lästes upp i TV och radio och trycktes i pressen. Män, kvinnor och barn irrade omkring på gatorna i förtvivlan — de hade ingenstans att ta vägen. Åtminstone 400.000 människor berördes i en eller annan utsträckning.
De överlevde på ett märkligt sätt
När skalvet utbröt, befann sig Jose Melendrez’ hustru i familjens lägenhet på elfte våningen, en våning ovanför Joses arbetsplats. Hon berättar: ”Jag höll på att hjälpa min sexåriga dotter Elizabeth att göra sig i ordning för skolan. Plötsligt började det mullra i byggnaden. Jag sprang för att varna min son Jose och hans hustru, samtidigt som jag ropade på mina två döttrar Lourdes och Carmela. De tog med sig Elizabeth upp på husets tak, och när byggnaden rasade, grep jag tag i trappan. När jordskalvet upphörde, befann sig den elfte våningen på fjärde våningen!
Medan vi hjälplöst såg på, brakade golvet samman under Jose och hans hustru, och de kastades ännu längre in i husspillrorna. Vi var säkra på att de var döda, i synnerhet sedan vi hört en varmvattensberedare och en gastank explodera samtidigt på sjätte våningen. Gastanken, som vägde 1.500 kilo, träffade min son. Men till vår förvåning var de fortfarande vid liv!”
Anmärkningsvärt är att hela familjen Melendrez överlevde, även om den yngre Jose blev allvarligt skadad. ”För oss har det varit en mycket smärtsam upplevelse”, förklarar den äldre Jose, ”men vi tackar Jehova Gud för all den kärleksfulla hjälp vi fått från våra kristna bröder.”
Gregorio Montes och hans familj bodde på femte våningen i ett åttavåningshus. Han förklarar: ”Min hustru, Mary, var van att gå upp tidigt för att följa med vår dotter Lupita till skolan. De lämnade byggnaden omkring klockan 7.15 på morgonen, bara några minuter före skalvet. Mina döttrar, fem och sex år gamla, och jag vaknade vettskrämda upp, när byggnaden började skaka. Allting rörde sig! Men när jag började be till Jehova, kände vi omedelbart ett lugn komma över oss.
Just då började fönsterrutor gå sönder och lossna! Väggar började falla. Nu hörde jag skräckslagna kvinnor och barn skrika. Med mina två små döttrar sittande lugnt på sängen fortsatte jag knästående att be till Jehova.
Helt plötsligt — mitt under allt skrikande och medan byggnaden svajade och dammet flög omkring — rasade byggnaden samman! Det kändes som om vi åkte ner i en hiss! En av mina döttrar sade i det ögonblicket lugnt till mig: ’Pappa, Harmageddon har kommit’, men jag försäkrade henne om att det ännu inte var dags för det.
Det blev ett ögonblicks tystnad — allt var mörkt och dammigt. Utrymmet mellan innertaket och golvet i vår lägenhet hade krympt ihop till enbart omkring 50 centimeter! Jag kunde se mina döttrar fastkilade mitt i bråten och täckta med skärvor och glas. Men de var oskadade — utan ens en enda skråma!
Från sin plats på gatan såg min hustru, Mary, och Lupita byggnaden störta in. De var säkra på att vi var döda. Av de 32 familjer som bodde i bostadskomplexet var vi emellertid bland de få som hade överlevt!”
Sextonåriga Judith Ramirez befann sig redan i skolan, när skalvet kom. ”Läraren hade börjat diktera för klassen”, sade hon. ”Sedan kände jag helt plötsligt hur byggnaden skakade som om jag befann mig på ett fartyg i sjögång. Det blev panik. Elever försökte ta sig ut genom att krossa fönsterrutor och forcera dörrar.
Från ett fönster på tredje våningen kunde jag se att halva byggnaden hade rasat med omkring 500 elever och skolpersonal kvar inne i den! Jag var rädd för att vår sida av byggnaden också skulle störta samman. Eftersom trappan hade försvunnit, tog vi oss ut ur skolan genom en tunnel som man hade gjort för oss. När vi slutligen hade befriat oss från bråten, såg vi brinnande byggnader och kaos på gatorna.”
Till undsättning!
Kort efter det att jordskalvet gått fram vidtog de mexikanska myndigheterna åtgärder för att avhjälpa situationen. Polisen, brandmän och andra befattningshavare samordnade sina ansträngningar för att rädda så många liv som möjligt. Omkring 2.800 marinsoldater deltog i räddningsoperationerna tillsammans med tiotusentals andra. Militären sattes också i beredskap i händelse av plundring. Drygt 22.000 offer togs om hand i hjälpcentraler och i läger.
Flygplan lastade med förnödenheter och räddningsutrustning anlände från nästan 50 länder. Hundratals utländska experter kom som frivilliga. Detta samarbete mellan så många tusentals människor bevakades av nyhetsmedier runt omkring i världen. Som ett resultat av denna laginsats blev 3.266 personer räddade inom tio dagar efter skalvet, och minst 17.000 saknade återfanns slutligen. Men att rädda överlevande var inte lätt.
Riskfyllda räddningsinsatser
Rop från enskilda personer som ännu befann sig i ruinerna hördes mer än en vecka efter jordbävningen! En ung frivillig arbetare satte sig helt enkelt ner, begravde ansiktet i sina korslagda armar och grät. Han kände sig så hjälplös. Räddningsarbetarna var ofta ur stånd att avlägsna bråten av fruktan för att en byggnad kunde rasa, och detta ökade hopplösheten.
Å andra sidan infann sig en känsla av glädje varje gång en överlevande räddades. ”Jag hade tillfredsställelsen att rädda nio personer”, sade paramedicern Juan Labastida. Han hade anlänt tillsammans med ett räddningslag från Förenta staterna. ”Fastän vi saknade nödvändig utrustning”, förklarade han, ”kröp vi i alla fall in i bråten och sökte efter överlevande. Det var inte lätt.”
Han beskrev hur de räddade två liv och sade: ”Efter att ha anlänt till vad som fanns kvar av en restaurang använde vi en speciell elektronisk utrustning för att upptäcka vibrationer. Dess registreringsförmåga är så känslig att enbart vibrationerna från människokroppens energi kan upptäckas. Utan den hade vi kanske aldrig uppfattat närvaron av fyra personer som var instängda! Genom att använda en lång slang sände vi in vatten och syre i restaurangens förrådsrum, där två män och två kvinnor hade varit instängda i flera dagar.
Medan räddningslaget väntade utanför ruinerna, började en expert från Frankrike och jag arbeta oss in i byggnaden. Samma elektroniska utrustning upptäckte också vibrationer — signaler som tydde på svagheter — i väggarna och golven, medan vi arbetade oss fram. Vi hade fått lära oss att känna på väggarna och golven med händerna. Om byggnaden var nära att rasa, skulle vi märka en krypande känsla till följd av att lösa partiklar föll ner inuti väggarna. Det tog oss sju timmar att nå de överlevande.
När vi äntligen nådde fram till dem, hade de två männen dött. De två kvinnorna var kliniskt döda, men vi gjorde återupplivningsförsök med mun mot mun-metoden och hjärtmassage, tills de slutligen kvicknade till 15 minuter senare! Ja, våra ansträngningar hade lönat sig!”
Var det helt och hållet över?
”På fredagskvällen, dagen efter jordbävningen”, förklarade en medlem av Sällskapet Vakttornets personal vid avdelningskontoret i Mexico, ”fick jag komma in och titta på Sergio Morans bostad på andra våningen. Väggarna var spruckna, och de tunga taken och golven hade blivit försvagade. Förvånansvärt nog hade byggnaden klarat skalvet, trots att många kringliggande byggnader hade rasat, med döda och skadade offer begravda under spillrorna som följd.
Det vilade en stämning av spändhet och dysterhet över stadsdelen. Ambulanser hade jagat förbi hela dagen. Strax runt hörnet fanns en lång kö av människor som väntade på att få identifiera liken av vänner och familjemedlemmar. Jag hade ägnat hela dagen åt att till fots bese stadens centrala delar. Många gator var avspärrade med rep på grund av höga byggnader som lutade och föreföll nära att falla vilket ögonblick som helst. När man hörde ropen på hjälp från människor som ännu var instängda i ruinerna, var det svårt att hålla tårarna tillbaka.
Plötsligt, medan jag ännu talade med Sergio Moran, inträffade ett andra skalv! Först blev det dödstyst. Jag frågade mig själv: ”Kunde det vara enbart min egen inbillning?” Sedan slocknade lamporna. Klockor stannade på 19.38 — omkring 36 timmar efter det första skalvet. Byggnaden som jag befann mig i började svaja fram och tillbaka. Allt tvivel var bortblåst ur mitt sinne. Samma sak höll på att hända ännu en gång!
Vi befann oss fortfarande på andra våningen och rusade mot dörröppningen och tog stöd mot dörrposterna. Vi bad intensivt till Jehova om hjälp. När byggnaden skakade, kunde vi höra ett genomträngande gnissel, som kom från hustaket och de bjälkar som det vilade på. Efter att ha sett vilket tillstånd bostaden befann sig i var jag säker på att byggnaden skulle störta samman! Men den höll sig uppe, och vi kunde sätta oss i säkerhet på gatan, där vi möttes av kaos, skrik och rop och ovisshet.
Lyckligtvis fick den andra vågen inte lika svåra skadeverkningar på stadsdelen som det första skalvet. Under de 12 dagarna efter den första jordbävningen rapporterades minst 73 skalv, med en styrka som kunde avläsas till mellan 3,5 och 7,3 på Richterskalan!”
”Det skall vara stora jordbävningar”
Jesus Kristus talade om ”jordbävningar på den ena orten efter den andra” som ett av dragen i ”tecknet” som skulle ange att vi lever under ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3, 7) Han avsåg inte helt enkelt skalv; han sade i stället att ”det skall vara stora jordbävningar”. (Lukas 21:11) Följaktligen är det så att den nyligen inträffade katastrofen i Mexico — tillsammans med de drygt 600 större jordbävningar som har ägt rum sedan år 1914 — ger ökad realitet åt de bibliska profetior som går i uppfyllelse i vår tid.
Jehovas vittnen i Mexico uppskattar — fastän överrumplade för ett ögonblick — Jesu Kristi trösterika ord: ”När dessa ting [de olika dragen i tecknet] börjar inträffa, räta då upp er och lyft upp era huvuden, därför att er befrielse närmar sig.” (Lukas 21:28) Ja, vi är förvissade om en ljusare framtid. I Guds kommande nya tingens ordning skall hans folk skyddas mot jordbävningar och andra sådana katastrofer. — Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Åtminstone 38 Jehovas vittnen och intresserade förlorade livet i denna tragedi. Det uppstod också avsevärda materiella skador. Minst 146 familjer som är vittnen har förlorat sina hem. Som bibeln framhåller kan smärtfyllda situationer drabba var och en av oss till följd av ”tid och oförutsedd händelse”. — Predikaren 9:11, NW.
Kärleksfull hjälp
Omedelbara åtgärder vidtogs emellertid av Jehovas vittnen för att leta reda på alla vittnen i de drabbade stadsdelarna. ”Det var underbart att se sådan kärleksfull omsorg om oss”, berättar Victor Castellanos. Drygt 5.000 kilo livsmedel mottogs och utdelades till alla drabbade. Familjer som var vittnen och bodde i stadsdelar som undgick skador har delat med sig av sina hem och materiella tillhörigheter åt sina hemlösa kristna bröder.
Juan Chavez, hans hustru och två av hans barn, som undkom med livet i behåll när deras hem raserades, körde till skolan på orten för att leta reda på sina två andra barn. När denna familj på sex personer återvände hem, blev de förvånade över att se en stor skara kristna bröder samlade runt deras hem — däribland en resande tillsyningsman och församlingsäldste.
”De trodde att vi fortfarande var instängda i huset och ville därför hjälpa oss!” uppger fru Chavez. ”Det var häpnadsväckande! Vi hade aldrig ens träffat somliga av de vittnen som hade kommit för att hjälpa oss.”
Ja, trots att den dödsbringande jordbävningen har lämnat sina ärr efter sig i Mexico, har den inte negativt påverkat den tro och det mod som finns bland Jehovas vittnen där. Som fru Melendrez, som tidigare citerats, säger: ”Vi har alla dragit fördel av situationen genom att sprida hoppet om Riket till var och en som vi kommit i kontakt med. Jordbävningen har inte fått oss att ge upp i våra ansträngningar att tjäna Jehova. Vi känner oss snarare starkare i vår tro och mera beslutsamma än någonsin.”
[Bilder på sidan 22]
Jose Melendrez s:r, hans hustru och den byggnad där de bodde
[Bilder på sidan 23]
Judith Ramirez överlevde CONALEP-skolans ödeläggelse