tvärtemot den lära som ni har inhämtat; undvik dem. ... Genom fagert tal och smicker förleder de sveklösa människors hjärtan.”

Skulle någon allvarlig skada kunna bli följden av att man stillade sin nyfikenhet på vad avfällingar tänker och tycker?

Ords. 11:9: ”Genom sin mun bringar avfällingen fördärv över sin medmänniska.”

Jes. 32:6: ”Den oförståndige, han kommer att tala blott oförstånd, och hans eget hjärta kommer att arbeta på det som är skadligt, för att åstadkomma avfall och tala mot Jehova det som är egensinnigt, för att låta den hungriges själ gå tom, och utan dryck låter han till och med den törstige gå.” (Jämför Jesaja 65:13, 14.)

Hur allvarligt är det med avfällighet?

2 Petr. 2:1: ”Just dessa skall i hemlighet införa fördärvliga sekter och skall förneka till och med den ägare som har köpt dem och skall därigenom dra snar tillintetgörelse över sig själva.”

Job 13:16: ”Inför honom [Gud] skall ingen avfälling komma.”

Hebr. 6:4—6: ”Det är nämligen omöjligt vad dem beträffar som en gång för alla har blivit upplysta och som har smakat den himmelska fria gåvan och som har fått andel i helig ande och som har smakat Guds förträffliga ord och den kommande tingens ordnings krafter, men som har avfallit, att återigen uppliva dem till sinnesändring, då de ju på nytt hänger Guds Son på pålen för sig och utsätter honom för offentlig skam.”

Bekännelse eller bikt

Definition: En förklaring eller ett erkännande, antingen offentligt eller enskilt, 1) av vad en person tror eller 2) av synder.

Är försoningsceremonin, med bl.a. öronbikten (en personlig bekännelse som avläggs inför en prästs öron), som lärs ut av katolska kyrkan, skriftenlig?

Det sätt varpå man riktar sig till prästen

Den traditionella bekännelseformeln, som fortfarande ofta används, lyder: ”Välsigna mig, Fader, för jag har syndat. Det har nu gått [den tid som förflutit sedan den senaste bikten avlades] sedan jag senast biktade mig.” — Tidskriften U.S. Catholic för oktober 1982, sid. 6.

Matt. 23:1, 2, 9 (1981): ”Jesus ... sade: ’... Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.’”

Synder som kan förlåtas

”Kyrkan har alltid lärt att alla synder, oavsett hur allvarliga de kan vara, kan förlåtas.” — R. C. Broderick: The Catholic Encyclopedia (som bär beteckningen nihil obstat och imprimatur, dvs. med tryckningstillstånd av romersk-katolska kyrkan), (Nashville, Tennessee; 1976), sid. 554.

Hebr. 10:26 (1981): ”Syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen, återstår inte längre något offer för synderna.”

Mark. 3:29 (1981): ”Den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.”

Hur botgöring skall visas

Ofta uppmanar biktfadern biktbarnet eller botgöraren att uttala bönerna ”Fader vår” och ”Ave Maria” ett specificerat antal gånger.

Matt. 6:7 (1981): ”När ni ber, skall ni inte rabbla tomma ord [dvs. meningslöst upprepa en mängd ord] som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.”

Matt. 6:9—12 (1981): ”Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. ... Förlåt oss våra skulder.” (Ingenstans i Bibeln blir vi befallda att be till eller genom Maria. Se Filipperna 4:6, också sidorna 246 och 247, under rubriken ”Maria”.)

Rom. 12:9 (1981): ”Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda.”