”KEJSAR HIROHITO betraktades som en levande gudom”, förklarade publikationen Japan Quarterly tidigare i år. Det japanska uppslagsverket Kodansha Encyclopedia förklarar att han var den 124:e i raden av mänskliga avkomlingar av solgudinnan Amaterasu Omikami, som betecknas som den ”främsta gudomligheten i den shintoistiska gudavärlden”.

När japanska soldater uppmanades att offra sitt liv för denna ”levande gudom”, gjorde de det med förbluffande nit. Det fanns inga som kämpade hårdare under andra världskriget än japanska undersåtar som stred för sin gud, kejsar Hirohito.

Trots detta betvingades japanerna av överlägsna stridskrafter och förlorade kriget. Mindre än fem månader senare, den 1 januari 1946, tillbakavisade Hirohito i ett historiskt edikt ”den falska uppfattningen att kejsaren är gudomlig” och förklarade för folket att ”blott och bart legender och myter” hade legat till grund för denna uppfattning.

Vilken chock! Miljontals japaner var djupt skakade. I mer än 2.600 år hade kejsaren betraktats som en gudom.a Och nu var han plötsligt inte en gud! Den man som en gång var så upphöjd att människor inte ens vågade lyfta sina ögon för att titta på honom, skulle han inte vara en gud? Att överge den länge närda uppfattningen att kejsaren var gudomlig var emellertid inte lätt. Åtskilliga f. d. soldater i den kejserliga armén begick faktiskt, enligt urgammal sed, självmord när de fick veta att Hirohito var död.

Missriktat nit

Miljoner japaner offrade så att säga sitt liv på denna shintoguds altare, för att inte tala om de miljontals människor av andra nationaliteter som av kejsarens arméer offrades på samma altare. De som trodde på denne gud leddes in i en labyrint av militarism i hans namn, bara för att senare upptäcka att han egentligen inte var någon gud. Som Asahi Evening News uttryckte det: ”Miljontals japaner hade offrats på grund av ett missförstånd.”

Hur reagerade de troende när deras gud avsade sig sin gudomlighet år 1946? En av dem som hade kämpat för kejsaren sade att han kände sig som ”en båt som hade tappat rodret mitt ute på öppna havet”. Hans reaktion var typisk för det japanska folket. De som överlevde kriget ”kastades plötsligt in i ett vakuum”, klagade Sakon Sou, en japansk poet. Hur skulle de kunna fylla detta vakuum?

”Jag hade blivit fullständigt förd bakom ljuset. Jag hade inte kämpat för Gud, utan för en vanlig människa”, säger Kiyoshi Tamura. ”Vad fanns det nu kvar för mig att tro på?” Kiyoshi arbetade frenetiskt för att skaffa sig rikedomar, men dessa skänkte honom ingen tröst. När en människas tro slås i spillror, strömmar ofta tomma värderingar till och fyller det vakuum som uppstått.

Dessa reflexioner kring kejsar Showa och hans begravning kan ge oss en viktig lärdom: Det är ödesdigert att tillbe det man ”inte känner”. (Johannes 4:22)

Hängivna en människa som gud — Varför?

DEN djupa hängivenhet som japanerna kände för kejsaren före och under andra världskriget kan vara svår att förstå för många människor i våra dagar. ”En bild av Hirohito förvarades bakom en skärm i skolan”, berättar Mitsuko Takahashi, ”och varje morgon fick eleverna stanna till och utföra en handling av tillbedjan framför skärmen.”

”När kejsaren passerade”, erinrar sig Masato Sakamoto, ”var vi tvungna att buga oss så djupt vi kunde. Vi hade uppfostrats att tro att kejsaren var alltför vördnadsbjudande för att vanliga människor skulle kunna betrakta honom med egna ögon.” Barnen fick faktiskt lära sig att de skulle bli blinda om de såg på hans ansikte.

Japans militära och politiska ledare utnyttjade skolsystemet för att inskärpa vördnad för kejsaren. ”Jag lärde de unga: ’Var villiga att dö’”, säger Kazuo Matsumoto, vars 50-åriga lärarbana inbegrep krigstiden. ”Jag skickade ut många ungdomar till slagfältet. Jag kan inte utplåna denna skamfläck från mitt förflutna.”

Japanska ungdomar fick lära sig att kejsarens undersåtar var aohitogusa, dvs. ”växande mänskliga ogräs”, och att de skulle skydda honom genom att tjäna som hans sköld. Toshio Mashiko, som deltog i flera självmordsattacker i Filippinerna och överlevde dem, förklarar: ”Vi fick lära oss att det var den största tänkbara ära att dö för kejsaren.”

Många trodde så starkt på kejsarens frälsande kraft att de störtade sig in i striden utan den ringaste fruktan. Shunichi Ishiguro trodde till exempel att kulorna skulle studsa bort från hans kropp, eftersom han kämpade för det folk som de hade fått lära sig var ”den gudomliga nationen”.

När krigslyckan för Japans del definitivt hade vänt, uttryckte en ung pojke, Isamu, sina farhågor för sin mor. ”Du behöver inte vara orolig”, försäkrade hans shintoistiska mor och gjorde sig till tolk för den uppfattning som de flesta japaner hade på den tiden: ”Vi kommer aldrig att förlora, eftersom kamikazea (den gudomliga vinden) kommer att blåsa bort våra fiender.”

En gud men sällan en härskare

Kejsardyrkan har en lång historia i Japan — den har varit en del av människors liv i mer än 1.000 år. Och religiösa traditioner är svåra att utrota. Även i kristenheten kan man till exempel få höra människor säga: ”Om min religion dög åt mina föräldrar, så duger den åt mig.” Eller: ”Alla andra tror så, och de kan inte ha fel.” Men under århundradenas lopp har hundratals miljoner människor haft fel, när de trott att deras ledare var gudar! Låt oss därför helt kort undersöka de japanska kejsarnas historia.

Deras roll har varierat åtskilligt under århundradenas lopp. ”Kejsaren ansågs besitta magiska förmågor att försona eller medla med gudomligheter”, förklarar Kodansha Encyclopedia of Japan. ”Men på grund av den vördnad som omgav hans person ansågs det också opassande för kejsaren att befatta sig med världsliga regeringsärenden. Dessa ärenden, inbegripet såväl lagstiftande som verkställande befogenheter, handhades av ministrar i kejsarens tjänst.”

Kejsaren fyllde således främst en prästerlig funktion och inte en politisk. Det ovan nämnda uppslagsverket förklarar: ”Den enda längre period i Japans historia under vilken kejsaren i egentlig mening kombinerade båda dessa funktioner var från TENJI-eran under senare delen av 600-talet till och med KAMMU-eran i slutet av 700- och början av 800-talet.”