Den 16 nisan, den andra dagen av det osyrade brödets högtid, frambar översteprästen förstlingen av kornskörden, årets första skörd – eller det första av landets förstlingsgröda – som ett viftoffer. (3Mo 23:10, 11) Det är värt att lägga märke till att det var just den dagen, den 16 nisan, som Jesus Kristus blev uppväckt år 33 v.t. Aposteln jämför Kristus med andra som uppväcks och säger: ”Men nu har Kristus uppväckts från de döda, förstlingen av dem som har somnat in i döden. ... Men var och en i sin egen ordning: förstlingen Kristus, efteråt de som hör Kristus till under hans närvaro.” Kristus kallas också ”den förstfödde bland många bröder”. (1Kor 15:20–23; Rom 8:29)

Den andra dagen, den 16 nisan, bar man till prästen en kärve av förstlingen av kornskörden, den första gröda som blev mogen i Palestina. Före denna högtid skulle man inte äta något av den nya skörden, varken bröd, ny säd eller rostad säd. Prästen offrade i bildlig bemärkelse denna förstling åt Jehova genom att vifta en kärve fram och åter, och det skulle dessutom frambäras ”en felfri årsgammal ungbagge som brännoffer” tillsammans med ett sädesoffer som bestod av mjöl blandat med olja samt ett dryckesoffer. (3Mo 23:6–14) Det hade inte påbjudits att något av säden eller mjölet skulle brännas på altaret, något som prästerna längre fram gjorde. Det var inte bara nationen som helhet som frambar förstlingen som ett offer. Varje familj och varje enskild individ som hade egendom i Israel hade också möjlighet att frambära tackoffer under denna högtid. (2Mo 23:19; 5Mo 26:1, 2; se FÖRSTLING.)