Vad vi vet om människoraserna

NÄR européer för omkring 500 år sedan seglade i väg för att utforska jorden, undrade de vilka slags människor de skulle komma att möta. Det fanns legender om jättar som kunde vada ut i havet och krossa ett fartyg med ena handen. Det fanns berättelser om människor med hundhuvuden som sprutade eld. Skulle de kanske träffa på sagornas ”osällskapliga”, som livnärde sig på rått kött och vars stora, utskjutande läpp skyddade dem mot solen? Eller skulle de få se människor utan mun, som levde av att lukta på framför allt äpplen? Och hur var det egentligen med de där människorna som hade så stora öron att de kunde använda dem som vingar eller med dem som alltid låg på rygg och skuggade sig med sin enda, stora fot?

Människor plöjde havets vågor, klättrade upp på höga berg, banade sig väg genom djungler och släpade sig fram genom öknar, men ingenstans träffade de på sådana egendomliga varelser. I stället fann dessa upptäcktsresande till sin förvåning att de människor som de mötte såg ut ungefär som de själva. Kristofer Columbus skrev: ”På dessa öar [Västindien] har jag hittills inte funnit några mänskliga monster, vilket många väntade att jag skulle göra. Tvärtom sätter alla dessa folk högt värde på ett vackert utseende. ... Sålunda har jag varken funnit monster eller hört berättas om några sådana, bortsett från ... ett folk som äter människokött. ... De är inte mer missbildade än andra folk.”

Klassificering av människor

I och med dessa upptäcktsresor var variationerna inom människosläktet inte längre något som hörde till sagans och myternas värld. De olika folkslagen med deras verkliga variationer kunde nu observeras och studeras. Med tiden försökte olika vetenskapsmän klassificera dem.

År 1735 utgav botanisten Carl von Linné sin Systema Naturae. I detta verk fick människan namnet Homo sapiens, vilket betyder ”den visa människan” — en beteckning som enligt en författare förmodligen är den mest enfaldigt arroganta definition som en art någonsin fått! Linné delade upp människosläktet i fem olika grupper, som han beskrev på följande sätt:

AFRIKANER: Svarta, flegmatiska, avslappade. Håret svart, krulligt; huden silkeslen; näsan platt; läpparna svällda; listiga, lata, slarviga; smörjer in sig med fett. Styrs av nycker.

AMERIKANER: Kopparfärgade, koleriska, upprätta. Håret svart, rakt, tjockt; näsborrar vida, ansiktet kärvt; skäggväxten gles; envisa, nöjda, fria. Bemålar sig med tunna röda streck. Styrs av vanor.

ASIATER: Melankoliska, hårda. Håret svart; ögonen mörka; stränga, högdragna, lystna. Bär löst sittande plagg. Styrs av åsikter.

EUROPÉER: Ljusa, sangviniska, muskulösa. Håret gult, brunt, flödande; ögonen blå; blida, fyndiga, uppfinningsrika. Höljer sig i tättsittande kläder. Styrs av lagar.

VILDAR: Fyrfota, stumma, lurviga.

Vi kan lägga märke till att även om Linné indelade mänskligheten efter genetiskt betingade drag (hudfärg, hårkvalitet osv.), gjorde han också fördomsfulla värderingar av de olika gruppernas personlighet. Han hävdade att européer var ”blida, fyndiga, uppfinningsrika”, medan han betecknade asiater som ”stränga, högdragna, lystna” och afrikaner som ”listiga, lata, slarviga”!

Men Linné hade fel. Sådana personliga drag har ingen plats i moderna rasklassificeringssystem, eftersom forskarna har bevisat att det finns lika stora variationer i fråga om temperament och intelligens inom varje mänsklig population. Vi finner med andra ord samma blandning av positiva och negativa egenskaper hos alla människoraser.

Moderna rasklassificeringssystem indelar ofta mänskligheten i tre grupper med utgångspunkt från enbart yttre skillnader: 1) europida (kaukasier), med ljus hy och rakt eller vågigt hår; 2) mongolida, med gulaktig hy och epicanthus, dvs. hudveck som täcker inre ögonvrån; och 3) negrida, med mörk hy och krulligt hår. Det finns emellertid folkslag som inte passar in i någon av dessa kategorier.

Khoisaniderna (hottentotterna) i södra Afrika, till exempel, har kopparfärgad hud, krulligt hår och mongolida ansiktsdrag. En del indiska folk har mörk hudfärg men europida ansiktsdrag. Australiska aboriginer har mörk hy, men deras krulliga hår är ofta blont. En del mongoler har europida ögon. Det finns inga klara gränser.

Många antropologer menar därför att det är meningslöst att försöka klassificera mänskligheten och hävdar att begreppet ”ras” är utan innebörd och värde vetenskapligt sett.

UNESCO:s deklaration

Den kanske mest auktoritativa vetenskapliga förklaringen av begreppet ”ras” gjordes för en del år sedan av en grupp sakkunniga som sammankallats av UNESCO (Förenta nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur). Under åren 1950, 1951, 1964 och 1967 hölls en rad möten, vid vilka en internationell expertgrupp bestående av antropologer, zoologer, läkare, anatomer med flera gemensamt avgav fyra yttranden beträffande begreppet ”ras”. I det slutgiltiga yttrandet framhölls följande tre punkter:

A ”Alla nu levande människor tillhör samma släkte och har samma härstamning.” Detta uttalande bekräftas av en ännu mer framstående auktoritet. Det sägs i bibeln: ”[Gud] har från en enda människa [Adam] gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta.” — Apostlagärningarna 17:26.

UNESCO-deklarationen fortsätter:

B ”Indelningen av människosläktet i ’raser’ grundar sig delvis på hävd och delvis på godtycke och inbegriper ingen som helst rangordning. ...”

C ”Den moderna biologin har visat att kulturella prestationer inte kan sättas i samband med skillnader i genetisk potential. Skillnaderna i prestationsförmåga mellan olika folkslag bör uteslutande tillskrivas deras kulturella bakgrund. Alla de folk som finns på jorden i våra dagar tycks ha samma biologiska förutsättningar att uppnå varje stadium av kulturell utveckling.”

Rasismens gissel

Det finns således inga som helst skäl att tro att någon ras i sig själv är överlägsen en annan eller har rätt att behärska en annan. Men människor har inte alltid handlat i överensstämmelse med detta faktum. Tänk till exempel på den afrikanska slavhandeln.

När de europeiska nationerna började bygga upp sina kolonialvälden, var det ekonomiskt fördelaktigt för dem att utnyttja den infödda befolkningen. Men här fanns en paradox. Miljontals afrikaner blev ivägsläpade från sina hem, skilda från sina närmaste, fastkedjade, pryglade, brännmärkta, sålda som djur och tvingade att arbeta utan lön till dess de dog. Hur skulle allt detta kunna rättfärdigas moraliskt av nationer som påstod sig vara kristna och som förutsattes älska sin nästa som sig själva? — Lukas 10:27.

Den lösning de valde var att avhumanisera sina offer. Så här resonerade en antropolog på 1840-talet:

”Om negrerna och australierna inte är våra medmänniskor och av samma familj som vi, utan är lägre stående varelser, och om våra skyldigheter mot dem inte åsyftas ... i några av de uttryckliga bud på vilka den kristna världens moral är grundad, kommer våra relationer med dessa stammar inte att förefalla mycket annorlunda dem som kan tänkas existera mellan oss och en grupp orangutanger.”

De som sökte stöd för uppfattningen att icke-vita var lägre stående varelser tog fasta på Darwins evolutionsteori. Den inhemska befolkningen i kolonierna hade inte kommit lika långt som de vita i utvecklingen, menade man. Andra hävdade att icke-vita var resultatet av en separat evolutionsprocess och inte var helt och fullt mänskliga. Andra citerade bibeln och vantolkade avsiktligt vissa skriftställen för att få stöd för sina egna rasistiska uppfattningar.

Det fanns naturligtvis många människor som inte godtog detta tänkesätt. Slaveriet är nu avskaffat i de flesta av världens länder. Men diskriminering, fördomar och rasism har levt vidare och har spritt sig till etniska grupper som är ”raser” endast i människors fantasi. Så här skrev en professor i zoologi: ”Eftersom vem som helst tycks ha rätt att upprätta raser efter eget gottfinnande, har politiker, vissa agitatorer och rena äventyrare inlåtit sig på rasklassificering. De har fabricerat bestickande rasbeteckningar för att förläna sina egna älsklingsteser och fördomar ett sken av ’vetenskaplig’ aktningsvärdhet.”

Ett framträdande exempel är den rasistiska ideologin i Nazisttyskland. Adolf Hitler höjde den ariska rasen till skyarna, men biologiskt sett finns det inte någon sådan ras. Det har aldrig funnits någon heller. Det finns blonda, blåögda judar i Sverige, svarta judar i Etiopien och mongolida judar i Kina. Inte desto mindre föll både judar och andra offer för denna rasistiska politik — en politik som ledde till koncentrationsläger, gaskammare och mordet på sex miljoner judar och på många människor av andra folkgrupper, till exempel bland de slaviska folken i Polen och Sovjetunionen.

[Infälld text på sidan 5]

Forskarna har bevisat att det finns lika stora variationer i intelligens inom varje mänsklig population

[Infälld text på sidan 6]

”Politiker, vissa agitatorer och rena äventyrare ... har fabricerat bestickande rasbeteckningar för att förläna sina egna älsklingsteser och fördomar ett sken av ’vetenskaplig’ aktningsvärdhet”

[Bilder på sidan 7]

Som framgår av dessa notiser blev afrikanska slavar utannonserade och sålda som om de hade varit boskap