-
Vad har hänt med den mänskliga naturen?Vakttornet – 1990 | 1 november
-
-
Vad har hänt med den mänskliga naturen?
”Varför förekommer det barnmisshandel i vår tid? Varför förekommer det djurplågeri? Varför förekommer det så mycket våld? ... Varför tillgriper människor terrorism? Varför använder människor narkotika? ... När människor har allting, varför börjar då somliga ägna sig åt just sådant som underminerar hela civilisationen?”
DESSA frågor ställdes av Storbritanniens premiärminister. Du har kanske själv många gånger ställt liknande frågor. Har du fått något tillfredsställande svar?
Premiärministern spinner vidare på samma ämne och säger: ”För många år sedan, när jag var ung och gav mig in i politiken med alla mina förhoppningar och drömmar och ambitioner, trodde jag och många av mina jämnåriga att om vi fick uppleva en tid då vi hade tillgång till bra bostäder, bra utbildning och en hygglig levnadsstandard, då skulle allting ordna sig och vi skulle få en ljus och mycket mer bekymmerslös framtid. Vi vet nu att det inte förhåller sig så. Det vi har att kämpa mot är egentligen den mänskliga naturen.” — Kursiverat av oss.
Ordet ”människonatur” kan definieras som ”sammanfattningen av grundläggande egenskaper och karaktärsdrag hos mänskliga varelser”. Oförenliga egenskaper och karaktärsdrag kan givetvis ställa till problem på det personliga, det nationella och rentav det internationella planet. Men i vilken utsträckning bär själva den mänskliga naturen skulden för våra dagars oroväckande tendenser i fråga om våld, terrorism, narkotikahandel och liknande företeelser?
Bär människonaturen ensam skulden för de förhållanden som hotar att ”underminera hela civilisationen”? Eller finns det andra faktorer som vi måste ta med i beräkningen, om vi vill förstå varför människor så lätt hemfaller åt ett fördärvligt och själviskt handlingssätt, när de skulle kunna sträva efter högre och ädlare mål?
-
-
En genomgripande förändring av den mänskliga naturenVakttornet – 1990 | 1 november
-
-
Alltför ofta dras den mänskliga naturen till sådant som är negativt och destruktivt.
I Storbritannien, till exempel, ökade antalet våldsbrott nyligen med 11 procent under ett enda år. ”Vår uppgift”, förklarar Storbritanniens premiärminister, ”är att försöka finna tvångsmedel med vars hjälp denna stora civilisation kan leva vidare.” Men kan lagar och politiska påtryckningar, hur välmenande de än må vara, verkligen förändra människors benägenhet att göra det som är orätt? Det faktum att laglösheten existerar och ökar trots all lagstiftning och trots stränga påföljder talar för sig självt. Det behövs något mer än lagliga tvångsmedel. Människans själva natur måste förändras.
Bibeln, som anlägger en ärlig, realistisk syn på livet, beskriver människans onda tendenser. Aposteln Paulus skrev till exempel till sina medkristna i Galatien och talade om ”otukt, orenhet och tygellöshet, ... fiendskap och stridslystnad, avund och vredesutbrott, ... missunnsamhet, dryckeslag, orgier och liknande”. Enligt David Hedegårds översättning, som citeras här, är alla dessa förnedrande handlingar ”den onda naturens gärningar”. — Galaterna 5:19—21.
Roten till problemet
Uttrycket ”den onda naturens gärningar” är emellertid en parafras och inte en ordagrann översättning av det som Paulus egentligen sade. Det grekiska ord som aposteln Paulus använde, sarx, betyder ”kött” och inte ”den onda naturen”. Av det skälet använder ordagranna översättningar uttrycket ”köttets gärningar” för att förmedla Paulus’ ord på vår tids språk.a
Bibelns skildring av hur synden gjorde sin entré på den mänskliga scenen är klar och enkel — så enkel att de flesta människor väljer att inte tro på den. Så här beskriver Paulus denna händelse: ”Synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat.” (Romarna 5:12) Paulus hänsyftar här på bibelns första bok, Första Moseboken, och på skapandet av det första människoparet, Adam och hans hustru, Eva. Deras uppsåtliga olydnad är väl känd. På grund av den blev de dömda till döden. Deras avkomlingar ärvde deras ofullkomligheter och dog liksom de. Det sägs därför i bibeln att ”alla har ... syndat och är i saknad av Guds härlighet”. Av detta grundläggande skäl är den mänskliga naturen i våra dagar i bästa fall en grumlig återspegling av hur den var när Gud ursprungligen skapade den fullkomliga människan. — Romarna 3:23; 1 Moseboken, kapitel 2 och 3.
Den mänskliga naturen förändras!
Det är emellertid möjligt att övervinna många av människonaturens sämsta drag. Det sägs faktiskt i bibeln att vi kan förändra vår natur i den bemärkelsen att vi förändrar vår personlighet. Hur då? Med hjälp av Guds heliga ande. — Romarna 8:9.
Aposteln Paulus uttryckte detta på följande sätt när han skrev till sina medkristna i Kolosse: ”Ta av er den gamla personligheten med dess förehavanden och ta på er den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas efter bilden av honom som har skapat den.” Bland det som hör till den gamla personligheten räknar han upp några av de drag som får människor att dras till det som är ont och fördärvligt: skadligt begär, vrede, förbittring och uselhet. — Kolosserna 3:5—10.
Även i sitt brev till de kristna i Efesus talar Paulus om behovet av att ta på sig ”den nya personligheten”, en personlighet som är ”skapad enligt Guds vilja i sann rättfärdighet och lojalitet”. Han utvecklar sitt resonemang med orden: ”Låt all illvillig bitterhet och häftighet och vrede och allt skrikande och skymfande skaffas bort ifrån er jämte all uselhet. Men bli hänsynsfulla mot varandra, ömt medlidsamma.” — Efesierna 4:24, 31, 32.
Är Paulus’ ord realistiska? Kan en människa verkligen förändra sin personlighet? Ja, det finns många vittnesbörd om att de första kristna gjorde genomgripande förändringar i sitt liv. Som grupp skilde de sig från världen omkring dem. Justinus Martyren, en historiker som levde under den första kristna tiden, skrev: ”Vi, som hatade och förintade varandra och som till följd av skilda sedvänjor vägrade att leva tillsammans med människor av en annan folkstam, lever nu, sedan Kristi framträdande, i förtroligt umgänge med dem och ber för våra fiender och försöker övertala dem som hatar oss utan sak att leva i överensstämmelse med Kristi fullkomliga bud.”
Hur är det då i våra dagar? Är det fortfarande möjligt att göra så radikala förändringar i sin personlighet? Ja, det är det! Det finns tiotusentals exempel som visar att dramatiska förändringar fortfarande äger rum. Följande erfarenhet är bara en av dem.
Stephen växte upp i en engelsk industristad. Hans far var ateist. Vid tolv års ålder dömdes Stephen till tre års vistelse på ungdomsvårdsskola. Han hade erkänt 64 inbrott! Han förlorade snart respekten för alla former av myndighet och begick under uppväxtåren allt allvarligare brott. Han anklagades för bland annat bedrägeri, fylleri, förargelseväckande beteende och våld mot polisman, och han blev för det sistnämnda brottet dömd till fängelse. Han blev mycket våldsam till sin natur. ”Det finns inget brott som en gudlös människa inte kommer att begå, om hon är i tillräckligt stort behov av något”, sade han.
Vad skulle kunna få en sådan förhärdad brottsling att ändra sig? Stephen tog emot hjälp av sin bror, som hade blivit ett Jehovas vittne. Efter att ha studerat bibeln en kort tid började Stephen ta på sig ”den nya personligheten”. De förändringar som han gjorde i sitt liv var verkligen dramatiska. Nu, fem år senare, är han lyckligt gift och en ansvarskännande medlem av en av Jehovas vittnens församlingar, där han är förordnad som biträdande tjänare.
Den mänskliga naturen kan således förändras i enskilda fall. Men är mänskliga svagheter det enda som ”underminerar hela civilisationen” i våra dagar?
”Skriftens djävul”
Aposteln Paulus fick nedteckna en anmärkningsvärd profetia beträffande dessa ”yttersta” dagar. Hans ord finns återgivna i rutan här ovan. Lägg märke till att detta crescendo av våld och ondska skulle resultera i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. Bär den mänskliga naturen ensam ansvaret för detta? — 2 Timoteus 3:1.
Nej, det finns en annan faktor, en illvillig kraft som spelar på mänskliga svagheter. Precis som människor har svårt att tro på arvsynden, har de också svårt att acceptera att det finns en kraft som står över människan och som försöker manipulera henne. Men bibeln förklarar att det verkligen finns en sådan kraft: Satan, djävulen.
Ordet ”djävul” (som betyder ”baktalare”) förekommer 33 gånger i bibeln, och ordet ”satan” (som betyder ”motståndare”) 52 gånger. De flesta av dessa förekomster har att göra med samma onda andevarelse. Somliga vägrar emellertid att tro på en personlig Satan och föredrar att säga: ”Den mänskliga naturen med dess benägenhet för synd är Skriftens djävul.”b Det är dock intressant att lägga märke till att i berättelsen om Jehovas trogne tjänare Job används det hebreiska uttrycket has·Sa·tán (den Satan, dvs. Satan i bestämd form). (Job 1:6) Likaså läser vi i Lukas 4:2 att det var djävulen (grek.: ho di·á·bo·los) som frestade Jesus. I båda dessa fall visar den grammatiska konstruktionen att det är en särskild person som avses. Den mänskliga naturen kommer inte alls in i bilden.
Aposteln Paulus hjälper oss att förstå hur mäktig Satan är, när han i sitt brev till efesierna talar om ”världshärskarna i detta mörker, ... de onda andemakterna i det himmelska”. (Efesierna 6:12) Förutom Satan, djävulen, inbegriper de här nämnda ”världshärskarna” också demoner, osynliga onda andevarelser. De ”vilseleder hela den bebodda jorden” genom att i största möjliga utsträckning utnyttja människans fallna tillstånd. (Uppenbarelseboken 12:9) Det är därför Paulus på det bestämdaste uppmanar de kristna att ”stå fasta mot djävulens onda anslag”. Han bär en mycket stor del av skulden för det mänskliga förfall som vi ser runt omkring oss. — Efesierna 6:11.
-