Vad menas med ras?

VAD tänker du på när du hör ordet ”ras”? För somliga betyder det diskriminering och förtryck, för andra betyder det hat, kravaller och till och med mord.

Ja, rasmässiga problem har stått i brännpunkten för outsägliga lidanden och oerhörd förödelse i många sammanhang — från raskravallerna i Förenta staterna till apartheidsystemet i Sydafrika och från krigen mellan olika etniska grupper i Östeuropa till stridigheterna i sådana länder som Sri Lanka och Pakistan.

Men varför är det så? Varför är ras ett så brännbart ämne, till och med i länder där människor tycks vara toleranta i fråga om nästan allting annat? Varför är rasproblem den tändande gnistan till så mycket oroligheter och orättvisor? Ja, varför har människor av olika raser så svårt att komma överens?

För att kunna besvara dessa frågor räcker det inte att veta vad begreppet ras egentligen innebär och på vilka sätt de olika raserna skiljer sig från varandra. Vi måste också förstå den historiska bakgrunden till de nuvarande rasmotsättningarna. Men låt oss först se vad vetenskapen har att säga om detta ämne.

Problemet med att klassificera människosläktet

Människor som bor i olika delar av världen skiljer sig åt genom vissa fysiska särdrag, till exempel hudens färg, ansiktsdragens form och hårets beskaffenhet. Det är sådana fysiska skillnader som särskiljer de olika raserna från varandra.

Människor talar till exempel ofta om vita och svarta och riktar då uppmärksamheten på hudfärgen. Men man talar också om latinamerikaner, asiater, skandinaver, judar och ryssar. De sistnämnda beteckningarna har inte så mycket avseende på fysiska särdrag som på geografiska, nationella eller kulturella olikheter. För de flesta har begreppet ras således inte bara med de yttre dragen att göra, utan också med människors sedvänjor, språk, kultur, religion och nationalitet.

Det är intressant att lägga märke till att somliga skribenter drar sig för att alls använda ordet ”ras”; de sätter ordet inom citationstecken varje gång det förekommer. Andra undviker ordet helt och hållet och använder i stället sådana uttryck som ”etniska grupper”, ”populationer” och ”varieteter”. Varför det? Därför att ordet ”ras”, såsom det vanligen uppfattas, är så laddat med övertoner och undermeningar att det knappast kan användas utan närmare förklaring utan att resonemanget fördunklas.

Bland biologer och antropologer definieras ordet ”ras” i allmänhet som ”en underavdelning av en art med ärftliga fysiska särdrag som skiljer den från andra populationer av arten”. Frågan är emellertid: Vilka karakteristika kan användas för att särskilja olika grupper inom människosläktet?

Sådana faktorer som hudfärg, hårets färg och beskaffenhet, ögonens och näsans form, hjärnans storlek samt blodgrupp har föreslagits, men ingen av dessa faktorer har visat sig vara helt tillfredsställande när det gäller att klassificera de olika underarterna av människosläktet. Orsaken till detta är att det inte finns några naturligt förekommande folkgrupper inom vilka samtliga medlemmar är ensartade i dessa avseenden.

Tänk till exempel på hudfärgen. De flesta tror att mänskligheten lätt låter sig indelas i fem raser efter hudens färg: vita, svarta, bruna, gula och röda. Medlemmar av den vita rasen anses i allmänhet ha vit hud, ljust hår och blå ögon. Men i verkligheten finns det stor variation i fråga om hårfärg, ögonfärg och hudfärg bland medlemmar av den så kallade vita rasen. I boken The Human Species sägs det: ”Det finns inga populationer i dagens Europa inom vilka de flesta av medlemmarna tillhör en enhetlig typ, och det har heller aldrig funnits några sådana populationer.”

Ja, att klassificera människosläktet är verkligen en svår uppgift. Som det sägs i boken The Kinds of Mankind: ”Allt vi tycks kunna säga är detta: även om inte alla mänskliga varelser ser ut som alla andra mänskliga varelser, och även om vi tydligt kan se en mängd sätt på vilka människors utseenden skiljer sig från varandra, är vetenskapsmännen fortfarande inte överens om exakt hur många varieteter det finns av människosläktet. De har inte ens bestämt sig för vilka kriterier man kan använda för att hänföra människor till den ena eller den andra rasen. En del forskare skulle helst av allt vilja ge upp och säga att problemet är alltför svårt — att det inte finns någon lösning!”

Allt detta kan verka förbryllande. Forskare har uppenbarligen inga större svårigheter att dela in växter och djur i släkten, arter och underarter, så varför har de sådana problem med att dela in mänskligheten i olika raser?

”Människans farligaste myt”

Enligt antropologen Ashley Montagu är många av den uppfattningen att ”fysiska och mentala drag hänger ihop, att de fysiska skillnaderna är förbundna med ganska uttalade skillnader i fråga om mentala förmågor och att dessa skillnader kan mätas genom IQ-tester och de kulturella bedrifterna inom dessa populationer”.

Många menar således att eftersom raserna uppvisar olika fysiska särdrag, är vissa raser överlägsna andra i intellektuellt avseende. Montagu kallar emellertid ett sådant resonemang för ”människans farligaste myt”. Andra experter är av samma uppfattning.

Morton Klass och Hal Hellman förklarar i sin bok The Kinds of Mankind: ”Individer är olika; i alla populationer finns det både genier och imbecilla. Men efter år av forskning har vederhäftiga vetenskapsmän inte funnit godtagbara bevis för att det finns genetiska skillnader med avseende på intelligens eller förmåga mellan olika populationer.”

Varför fortsätter då så många att tro att ytliga fysiska skillnader betyder att raserna är i grunden olika? Hur kommer det sig att frågan om ras har blivit ett så brännbart ämne? Nästa artikel tar upp dessa frågor.

Varför ett så brännbart ämne?

ÄNDA sedan historiens gryning har begreppen ”vi” och ”de” dominerat människors tänkesätt. Många har intalat sig att de själva är de enda normala människorna som gör allting på rätt sätt. Detta är vad vetenskapsmän kallar etnocentrism, dvs. uppfattningen att ens eget folk och ens egna sedvänjor är det enda som betyder något.

De forntida grekerna hade således mycket låga tankar om ”barbarerna”, en term som de använde om alla som inte var greker. Uttrycket ”barbar” är ett ljudhärmande ord som beskriver hur utländska tungomål lät för grekiska öron — som ett obegripligt ”bar-bar”. Deras egyptiska föregångare och romerska efterträdare på världsscenen kände sig också överlägsna andra folk.

I många hundra år kallade kineserna sitt land Zhong Guo, dvs. Mittens rike, eftersom de var övertygade om att Kina var världens, om inte rentav universums, medelpunkt. Längre fram, när europeiska missionärer med rött hår, gröna ögon och rödblommig hy kom till Kina, kallade kineserna dem ”främmande djävlar”. Och när orientaler för första gången kom till Europa och Nordamerika, gjorde deras sneda ögon och i andras tycke egendomliga sedvänjor dem till en måltavla för hån och misstänksamhet.

Det finns emellertid en viktig synpunkt som man också bör beakta. Som det sägs i boken The Kinds of Mankind: ”Att tro att man är överlägsen andra är en sak, men att försöka bevisa det genom vetenskapliga rön är något helt annat.” Försöken att bevisa att en viss ras är överlägsen en annan är något relativt nytt. Antropologen Ashley Montagu skriver: ”Föreställningen att mänskligheten kan indelas i naturliga eller biologiska raser som skiljer sig från varandra i såväl mentalt som fysiskt avseende är en uppfattning som inte framkom förrän under senare delen av 1700-talet.”

Varför kom frågan om rasmässig överlägsenhet så i förgrunden under 1700- och 1800-talen?

Slavhandeln och rasfrågan

En av de främsta orsakerna är att den lukrativa slavhandeln då nådde sin kulmen och hundratusentals afrikaner togs till fånga och tvingades utföra slavarbete i Europa och Amerika. Ofta splittrades familjerna, så att män, kvinnor och barn skickades till olika delar av världen för att aldrig återse varandra. Hur kunde slavägare och slavhandlare, som i de flesta fall påstod sig vara kristna, försvara sådana omänskliga handlingar?

Genom att sprida uppfattningen att svarta afrikaner var underlägsna av naturen. ”Jag är böjd för att misstänka att alla negrer, och i stort sett alla andra människotyper, av naturen är underlägsna de vita”, skrev den skotske filosofen David Hume på 1700-talet. Hume påstod att det aldrig har förekommit några ”genialiska uppfinningar bland [negrer] ..., ingen konst, ingen vetenskap”.

Dessa påståenden var emellertid osanna. The World Book Encyclopedia (1973 års upplaga) förklarar: ”Högt utvecklade negerriken existerade i olika delar av Afrika för flera hundra år sedan. ... Mellan åren 1200 och 1600 blomstrade ett negro-arabiskt universitet i Timbuktu i Västafrika och blev berömt i hela Spanien, Nordafrika och Mellersta Östern.” Men de som var inblandade i slavhandeln lade sig snabbt till med den uppfattning som framfördes av Hume och andra filosofer, nämligen att de svarta av naturen var underlägsna de vita, knappast ens människor.

Religionen och rasfrågan

Slavhandlarna fick avsevärt stöd för sina rasistiska uppfattningar från religiöst håll. Så tidigt som på 1450-talet utfärdade romersk-katolska påvar edikt i vilka de godkände att man underkuvade och förslavade ”hedningar” och ”otrogna” för att deras ”själar” skulle kunna frälsas till ”Guds rike”. När europeiska upptäcktsresande och slavhandlare på detta sätt hade fått kyrkans välsignelse, gjorde de sig inga samvetsförebråelser för sin brutala behandling av de infödda folken.

”På 1760-talet, liksom under många decennier därefter, sanktionerades negerslaveriet av katolska, anglikanska, lutherska, presbyterianska och reformerta präster och teologer”, förklarar boken Slavery and Human Progress och tillägger: ”Ingen modern kyrka eller sekt hade försökt avråda sina medlemmar från att äga eller ens handla med svarta slavar.”

Trots att en del av kyrkorna talade om ett globalt kristet brödraskap, förespråkade de läror som intensifierade rasmotsättningarna. Encyclopaedia Judaica framhåller till exempel: ”Det var först efter långdragna strider och teologiska diskussioner som spanjorerna erkände att de infödda stammar som de träffade på i Amerika var människor begåvade med själ.”

Detta ledde fram till uppfattningen att så länge dessa infödingars ”själar” blev ”frälsta” genom att de omvändes till kristendomen, spelade det ingen roll hur de behandlades kroppsligen. Och när det gällde de svartas situation, var det många religiösa ledare som framförde argumentet att de i alla händelser var förbannade av Gud. För att försöka bevisa detta vantolkade de olika bibelställen. Prästerna Robert Jamieson, A. R. Fausset och David Brown försäkrar i sin bibelkommentar: ”Förbannad vare Kanaan [1 Moseboken 9:25] — denna dom har gått i uppfyllelse genom tillintetgörandet av kanaanéerna, genom Egyptens förnedring och genom att afrikanerna, Hams avkomlingar, gjorts till slavar.” — Commentary, Critical and Explanatory, on the Whole Bible.

Läran att den svarta rasens stamfader blev förbannad av Gud förekommer helt enkelt inte i Bibeln. Faktum är att den svarta rasen härstammar från Kus, inte från Kanaan. Att använda denna bibliska förbannelse för att rättfärdiga att de svarta förslavas och berövas sina självklara rättigheter är, enligt 1700-talsförfattaren John Woolman, ”en hypotes som är alltför grov för att en person som uppriktigt önskar vägledas av höga principer skulle ge den tillträde till sitt sinne”.

Kvasivetenskapen och rasfrågan

Kvasivetenskapen har också höjt sin röst för att försöka stödja teorin om den svarta rasens underlägsenhet. Den franske 1800-talsförfattaren Joseph de Gobineau lade genom sin bok Essai sur l’inégalité des races humaines (Essä över människorasernas olikhet) grunden för många sådana verk. Gobineau delade där in mänskligheten i tre olika raser efter rangordning: vita, gula och svarta. Han hävdade att de unika egenskaper som utmärkte var och en av raserna fanns i blodet och att all beblandelse genom äktenskap över rasgränserna därför skulle resultera i degenerering och att överlägsna egenskaper gick förlorade.

Gobineau påstod att det en gång hade funnits en ren ras bestående av vita, högresta, ljushåriga och blåögda människor som han kallade arier. Det var dessa arier, menade han, som gjorde indierna bekanta med civilisationen och sanskrit, och det var de som grundade civilisationerna i antikens Grekland och Rom. Men genom blandäktenskap med den lägre stående infödda befolkningen gick dessa en gång så blomstrande civilisationer förlorade, och med dem också den ariska rasens högtstående förmågor och utmärkta egenskaper. De människor i modern tid som stod den rena ariska rasen närmast, försäkrade Gobineau, fanns i norra Europa, nämligen bland de nordiska och, i vidare bemärkelse, de germanska folken.

Gobineaus grundläggande idéer — indelningen i tre raser, blodsbandens betydelse och den ariska rasens överlägsenhet — hade inget som helst vetenskapligt underlag och har fullständigt vederlagts av våra dagars forskare. Trots detta vann de snart gehör hos andra. En sådan person var engelsmannen Houston Stewart Chamberlain, som blev så förtjust i Gobineaus idéer att han bosatte sig i Tyskland och började förfäkta att det endast var genom germanerna som det fanns hopp om att bevara den ariska rasens renhet. Chamberlains skrifter fick av naturliga skäl stor spridning i Tyskland, och resultatet blev skrämmande.

Rasismens skrämmande konsekvenser

I boken Mein Kampf (Min kamp) hävdade Adolf Hitler att den germanska rasen var den ariska superras som var bestämd att styra världen. Hitler påstod att judarna, som enligt honom bar ansvaret för att ha saboterat Tysklands ekonomi, stod i vägen för denna ärofulla bestämmelse. Den därpå följande förintelsen av judar och andra minoritetsgrupper i Europa, som obestridligen är ett av de sorgligaste kapitlen i mänsklighetens historia, blev det ödesdigra resultatet av de rasistiska idéer som framfördes av bland andra Gobineau och Chamberlain.

De negativa konsekvenserna var emellertid inte begränsade till Europa. På andra sidan Atlanten, i den så kallade nya världen, medförde samma typ av ogrundade idéer outsägliga lidanden för generationer av oskyldiga människor. Även om slaveriet till sist avskaffades i Förenta staterna efter inbördeskriget, utfärdade många stater lagar som utestängde de svarta från många av de privilegier som andra medborgare åtnjöt. Varför det? Vita medborgare trodde att de svarta inte hade de intellektuella förmågor som behövdes för att utföra samhälleliga och administrativa uppgifter.

Hur djupt rotade sådana rasistiska känslor var framgår av ett fall som gällde överträdelse av en lag som förbjöd blandäktenskap mellan svarta och vita. I sin dom mot ett par som hade brutit mot denna lag sade domaren: ”Gud, den Allsmäktige, skapade de vita, svarta, gula, malajiska och röda raserna och satte dem på olika kontinenter, och om ingen inkräktade på Hans ordning, skulle det inte finnas någon grund till sådana äktenskap.”

Det här uttalandet gjordes inte på 1800-talet och inte heller i någon avkrok av världen, utan år 1958 — och inte mer än tio mil från Förenta staternas huvudstad! Ja, det var faktiskt inte förrän år 1967 som Förenta staternas högsta domstol ogiltigförklarade alla lagar som förbjöd blandäktenskap.

Sådana diskriminerande lagar — och likaså segregationen i skolor, kyrkor och andra offentliga institutioner samt diskrimineringen i fråga om arbete och bostäder — har lett till oroligheter, protestmarscher och våldshandlingar, som har blivit en del av det dagliga livet i Förenta staterna och andra delar av världen. Även om man bortser från förlusten av liv och egendom, måste den vånda och det hat och de personliga förödmjukelser och lidanden som allt detta har fört med sig betraktas som en stor skam för ett så kallat civiliserat samhälle.

Rasism har följaktligen kommit att bli en av de mest splittrande krafterna i det mänskliga samhället. Det är därför på sin plats att vi alla rannsakar vårt hjärta och frågar oss själva: Tar jag avstånd från alla läror som hävdar att en viss ras är förmer än en annan? Har jag uppriktigt försökt göra mig kvitt varje kvarvarande känsla av rasmässig överlägsenhet?

Vi kan också fråga oss: Finns det något hopp om att de rasfördomar och rasmotsättningar som är så vanliga i våra dagar någonsin skall försvinna? Kan människor med olika nationalitet, språk och sedvänjor leva tillsammans i fred?

[Bild på sidan 7]

De svarta betraktades av många vita som lägre stående varelser

[Bildkälla]

Återgiven från DESPOTISM—A Pictorial History of Tyranny

[Bild på sidan 8]

De nazistiska förintelselägren var en ödesdiger följd av rasistiska uppfattningar

[Bildkälla]

Foto: U.S. National Archives

När alla raser lever tillsammans i fred

GUD ”har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta”. (Apostlagärningarna 17:26) Detta är Bibelns enkla förklaring till den mänskliga familjens ursprung.

Detta innebär att alla människor, var de än bor och vilka fysiska särdrag de än har, kommer från samma familj. Det betyder också att ”varje nation” av människor, trots alla märkbara olikheter, har samma potential vad beträffar intelligens och förmågor. Ja, i Guds ögon är alla människor lika mycket värda, oavsett ras och nationalitet. — Apostlagärningarna 10:34, 35.

Om Bibelns uppgifter är tillförlitliga, då finns det hopp om att alla fördomar och orättvisor som grundar sig på rasmotsättningar kommer att undanröjas. Och om Bibeln har rätt när det gäller den mänskliga familjens ursprung, då borde samma bok logiskt sett också kunna tillhandahålla upplysningar som visar hur vi människor skall kunna leva tillsammans i fred.

Vad visar då fakta? Har Bibelns redogörelse för mänsklighetens ursprung bekräftats av vetenskapen?

Vetenskapliga bevis

Antropologerna R. Benedict och G. Weltfish skriver i sin bok The Races of Mankind (Människosläktets raser): ”Bibelns berättelse om Adam och Eva, som blev fader och moder till hela människosläktet, skildrade för hundratals år sedan samma sanning som vetenskapsmännen har påvisat i våra dagar: att alla folk på jorden utgör en enda familj och har ett enda gemensamt ursprung.” De framhåller vidare: ”Människokroppens invecklade beskaffenhet. ... skulle aldrig ha ’råkat’ bli densamma hos alla människor, om de inte hade ett gemensamt ursprung.”

Leslie C. Dunn, professor i zoologi vid Columbia University i USA, skriver i broschyren Race and Biology: ”Alla människor tillhör helt visst en enda art och liknar varandra i fråga om alla väsentliga egenskaper. Medlemmar av alla folkgrupper kan gifta sig med varandra och gör det också.” Han fortsätter: ”Ändå är varje människa unik och skiljer sig i mindre avseenden från varje annan människa. Detta beror dels på de olika miljöer som människor lever i och dels på olikheter i de gener som de har fått i arv.”

De vetenskapliga bevisen är obestridliga. Biologiskt sett finns det inte något sådant som en överlägsen eller en underlägsen ras, en ren eller en uppblandad ras. Sådana karakteristika som hudfärg, hårfärg eller ögonfärg — egenskaper som somliga anser vara av rasmässig betydelse — har ingenting med en persons intelligens eller förmågor att göra, utan beror på genetiska faktorer.

Skillnaderna raserna emellan är i själva verket minimala, som Hampton L. Carson påpekar i sin bok Heredity and Human Life (Ärftlighet och mänskligt liv): ”Den paradox som möter oss är att varje grupp av människor tycks vara olikartad till det yttre, men under dessa olikheter finns grundläggande likheter.”

Men om alla människor i realiteten utgör en enda familj, varför förekommer då dessa fruktansvärda rasproblem?

Orsaken till problemet

Den grundläggande orsaken till de rådande rasproblemen är den dåliga start som det första människoparet gav sina avkomlingar. Adam och Eva gjorde med berått mod uppror mot Gud och blev därigenom ofullkomliga, defekta. Följden blev att Adams ofullkomlighet — tendensen att göra det som är ont — vidarebefordrades till hans avkomma. (Romarna 5:12) Alla människor har därför ända från födelsen en benägenhet för själviskhet och stolthet, vilket har lett till rashat och rasmotsättningar.

Det finns också en annan orsak till rasproblemen. När Adam och Eva vände sig bort från Guds styre, kom de att behärskas av en ond andevarelse som i Bibeln kallas Satan eller Djävulen och som ”vilseleder hela den bebodda jorden”. Under dennes inflytande har det ofta gjorts medvetna ansträngningar att föra människor bakom ljuset i frågor som gäller ras. (Uppenbarelseboken 12:9; 2 Korinthierna 4:4) Pyrande etnocentrism — föreställningen att ens eget folk är överlägset — har piskats upp till ett flammande hat, och miljontals människor har låtit sig påverkas, med eller mot sin vilja, med ödesdigra konsekvenser.

För att tala klarspråk: själviska, ofullkomliga människor som står under Satans inflytande har spridit alla de falska läror som har gett upphov till rasproblem.

Om endräkt skall kunna uppnås människor emellan, måste därför alla inse att vi utgör en enda mänsklig familj och att det verkligen är sant att Gud ”från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta”. (Apostlagärningarna 17:26) Om människor av alla raser skall kunna leva i fred med varandra, måste också Satans inflytande över mänskligheten avlägsnas. Kommer detta någonsin att inträffa? Finns det någon grundval för ett sådant hopp?

Ett slut på alla rasfördomar

Jesus Kristus visade hur rasfördomar kunde övervinnas, när han befallde sina efterföljare att ”älska varandra”, alldeles som han älskade dem. (Johannes 13:34, 35) Denna kärlek skulle inte bara omfatta medlemmar av vissa raser. Inte alls! ”Älska hela brödraskaran”, uppmanade en av hans lärjungar. — 1 Petrus 2:17.

Hur skall denna kärlek komma till uttryck? Bibeln visar detta när den uppmanar de kristna: ”Ta ledningen i att bevisa varandra ära.” (Romarna 12:10) Tänk om alla handlade så! Tänk om alla behandlade sina medmänniskor, oavsett ras eller nationalitet, med verklig värdighet och respekt och inte såg ner på dem, utan i stället betraktade dem som ”överlägsna”! (Filipperna 2:3) När en sådan anda av uppriktig kristen kärlek råder, då är alla rasproblem lösta.

För personer med djupt rotade rasfördomar kan det visserligen krävas stora ansträngningar att bli kvitt sådana sataniska uppfattningar — men det går! Under det första århundradet kom alla som fördes in i den kristna församlingen att åtnjuta en enastående endräkt. Aposteln Paulus skrev: ”Där är varken jude eller grek, där är varken slav eller fri, där är varken man eller kvinna; för ni är alla en enda person i gemenskap med Kristus Jesus.” (Galaterna 3:28) Ja, Kristi sanna efterföljare kom att utgöra ett verkligt brödraskap.

Men någon kanske invänder: ”Det kommer aldrig att ske i våra dagar.” Men det har redan skett bland Jehovas vittnen — en organisation som består av över fyra och en halv miljon människor! Det är visserligen sant att inte alla vittnen helt lyckats göra sig av med de fördomar som de skaffat sig i denna ogudaktiga värld. En svart kvinna i Förenta staterna sade realistiskt om sina vita medvittnen: ”Ibland upptäcker jag hos somliga av dem kvarvarande inställningar av rasöverlägsenhet, och jag har ibland märkt en viss olust hos somliga av dem när de varit tillsammans med personer av en annan ras.”

Hon erkänner emellertid: ”Jehovas vittnen [har] ..., i en utsträckning som inte uppnåtts av något annat folk på jorden, gjort sig fria från rasfördomar. De strävar verkligen efter att älska varandra oberoende av rastillhörighet. ... Ibland har jag känt en sådan värme i hjärtat att jag inte kunnat hålla tillbaka tårarna, när jag har fått röna äkta kärlek från vita vittnen.”

Men gör det verkligen någon större skillnad att några få människor — även om det rör sig om flera miljoner — åtnjuter rasmässig endräkt, när miljoner och åter miljoner är påverkade av sataniska uppfattningar om vissa rasers överlägsenhet? Nej, vi håller med om att detta inte löser problemen raserna emellan. Det övergår människans förmåga att lösa dessa problem. Det är endast vår Skapare, Jehova Gud, som kan göra det.

Glädjande nog kommer Jehova, genom sitt kungarike under ledning av sin Son, Jesus Kristus, mycket snart att befria jorden från all orättvisa och från alla som själviskt underblåser diskriminering och hat, av rasmässiga eller andra orsaker. (Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10) Därefter kommer människor av alla raser att förenas genom ett fullkomligt undervisningsprogram under Kristi ledning. Tack vare denna fortskridande undervisning kommer de att leva i fullkomlig endräkt, utan minsta spår av rasdiskriminering. Då kommer Guds löfte till sist att infrias: ”De förra tingen har försvunnit. ... Se! Jag gör allting nytt.” — Uppenbarelseboken 21:4, 5.

Är du en person som längtar efter den tid då ett verkligt brödraskap är rådande på jorden och alla raser lever tillsammans i fred? I så fall är du välkommen att besöka Rikets sal i din hemtrakt, där Jehovas vittnen regelbundet samlas för att studera Bibeln. Du kan då övertyga dig om att de lägger i dagen sann kristen kärlek — till människor av alla raser.

[Bild på sidan 10]

Snart kommer alla raser att leva tillsammans i fred överallt