En bok som man bör läsa

”Bibeln skall man inte ta så allvarligt”, sade en universitetsprofessor till en frispråkig ung kvinna.

”Har du någonsin läst Bibeln?” frågade hon.

Professorn blev lite förvånad och måste medge att han inte hade gjort det.

”Men hur kan du yttra dig så bestämt om en bok som du aldrig har läst?”

Det argumentet gick hem. Han beslöt sig för att läsa Bibeln och sedan bilda sig en egen uppfattning om den.

BIBELN, som består av 66 böcker, har beskrivits som ”den förmodligen mest inflytelserika boksamlingen i människans historia”.¹ Ja, den har haft inflytande på en del av de stora mästarna inom konsten, litteraturen och musiken. Den har på ett betydande sätt haft inflytande på lag och rätt. Den har lovprisats som ett litterärt storverk, och den har värderats högt av många välutbildade. Den har påverkat människors liv i alla samhällsklasser och gjort det på ett synnerligen djupgående sätt. Den har ingjutit en beaktansvärd lojalitet i många av sina läsare. Somliga har till och med riskerat livet bara för att få läsa den.

Samtidigt är en del skeptiska till Bibeln. Det finns de som har bestämda åsikter om den, trots att de själva aldrig har läst den. De kan erkänna dess litterära eller historiska värde, men de undrar: Hur kan en bok som har skrivits för tusentals år sedan vara tillämplig i vår moderna värld? Vi lever i ”informationsåldern”. Vi får rykande färsk information om det senaste som har hänt, och tekniska hjälpmedel är tillgängliga för alla. ”Experter” ger råd om praktiskt taget alla problem som kan uppstå i livet, och dessa råd är lätta att få tag i. Kan Bibeln verkligen innehålla upplysningar som är av praktiskt värde i dag?

Den här broschyren försöker besvara sådana frågor. Syftet är inte att tvinga på dig religiösa trosuppfattningar, utan att visa att den här historiskt inflytelserika boken, Bibeln, är värd att undersöka. I ett informationsblad som gavs ut år 1994 konstaterade man att en del pedagoger har den bestämda uppfattningen att Bibeln är så starkt knuten till den västerländska kulturen att ”alla, troende eller icke troende, som inte är bekanta med Bibelns läror och berättelser är kulturellt obildade”.²

När du har läst den här broschyren, kommer du kanske att hålla med om att Bibeln är en bok som både den som är religiös och den som inte är det bör läsa.

En bok som har framställts i oriktig dager

”Läran att jorden roterar både kring sin axel och kring solen är falsk och helt i strid med Bibeln.” Så uttryckte sig romersk-katolska kyrkans indexförsamling i ett dekret år 1616.1 Är det verkligen så att Bibeln inte stämmer med vetenskapliga fakta? Eller har den framställts i oriktig dager?

UNDER vintern 1609/1610 riktade Galileo Galilei sitt nyligen konstruerade teleskop mot himlen och upptäckte fyra månar som kretsade kring planeten Jupiter. Vad han såg gjorde slut på den då allmänna uppfattningen att alla himlakroppar måste kretsa kring jorden. Tidigare, år 1543, hade den polske astronomen Nicolaus Copernicus framfört teorin att planeterna kretsar kring solen. Galilei bekräftade att den teorin var vetenskapligt riktig.

De katolska teologerna betraktade emellertid denna tanke som kättersk. Kyrkan hade länge haft uppfattningen att jorden var universums centrum.² Denna uppfattning var grundad på en bokstavlig tolkning av vissa skriftställen, till exempel: ”Jorden har du ställt på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas.” (Psalm 104:​5, Bibelkommissionens provöversättning, 1995) Galilei blev kallad till Rom och fick träda fram inför inkvisitionen. Han förhördes rigoröst och tvingades att ta tillbaka allt han hade sagt om sina upptäckter, och sedan fick han tillbringa resten av sitt liv i husarrest.

År 1992, 350 år efter Galileis död, erkände katolska kyrkan till sist att han trots allt hade rätt.³ Men om Galilei hade rätt, hade då Bibeln fel?

Att finna den rätta innebörden i skriftställena

Galilei trodde att Bibeln är sann. Han resonerade som så att om hans vetenskapliga upptäckter stred mot dåtidens tolkning av vissa bibelverser, måste teologerna ha feltolkat och missförstått dessa bibelställen och inte ha sett den rätta innebörden i dem. Han skrev att det trots allt är så att ”två sanningar inte kan motsäga varandra”.⁴ Han hävdade att vetenskapens exakta termer inte motsäger Bibelns vardagliga ord. Men teologerna lät sig inte övertygas. De höll envist fast vid att Bibelns uttalanden om jorden måste tas bokstavligt. Det ledde till att de inte bara förkastade Galileis upptäckter, utan också till att de inte uppfattade den sanna innebörden i dessa uttalanden i Bibeln.

Det sunda förnuftet bör säga oss att när Bibeln talar om ”jordens fyra hörn”, betyder inte det att bibelskribenterna trodde att jorden rent bokstavligt var fyrkantig. (Uppenbarelseboken 7:1) Bibeln är skriven på det språk som vanliga människor talade, och den innehåller ofta livfulla bildliga uttryck. När Bibeln talar om att jorden har ”fyra hörn”, en varaktig ”grund”, ”socklar” och en ”hörnsten”, ger den därför inte en vetenskaplig beskrivning av jorden; den använder sig uppenbarligen av bildspråk, precis som vi gör i dagligt tal.a — Jesaja 51:13; Job 38:6.

Levnadstecknaren L. Geymonat konstaterar i sin bok Galileo Galilei: ”Trångsynta teologer, som ville begränsa vetenskapen med utgångspunkt i bibliska resonemang, gjorde i själva verket ingenting annat än att misskreditera Bibeln själv.”⁵ Ja, de misskrediterade verkligen Bibeln. Det var faktiskt teologernas tolkning av Bibeln — inte Bibeln själv — som på ett oresonligt sätt lade band på vetenskapen.

Det är likadant i dag. Religiösa fundamentalister förvränger Bibeln, när de påstår att jorden skapades på sex 24-timmarsdagar. (1 Moseboken 1:​3–31) En sådan uppfattning stämmer varken med vetenskapen eller med Bibeln. I Bibeln, precis som i dagligt tal, är ordet ”dag” en flexibel term, som syftar på tidsenheter av varierande längd. I Första Moseboken 2:4 omtalas alla sex skapelsedagarna som en enda alltomfattande ”dag”. Det hebreiska ord som översatts med ”dag” i Bibeln kan helt enkelt betyda ”en lång tid”.⁶ Det finns därför ingen biblisk grund för att säga att skapelsedagarna var 24 timmar långa. Fundamentalisterna framställer Bibeln i en oriktig dager, om de lär ut något annat. — Se också 2 Petrus 3:8.

Teologer har historien igenom ofta förvrängt Bibeln. Vi skall se några andra exempel på hur man i kristenheten har förvrängt det som Bibeln säger.

Religionen ger en oriktig bild av Bibeln

De som säger sig följa Bibeln har ofta genom sina handlingar fläckat ner dess rykte, trots att de påstår att de känner sådan vördnad för den boken. ”Kristna”, dvs. så kallade kristna, har utgjutit andra ”kristnas” blod i Guds namn, trots att Bibeln uppmanar Kristi efterföljare att ”älska varandra”. — Johannes 13:​34, 35; Matteus 26:52.

En del präster har skinnat sina hjordar genom att med inställsamma metoder locka av dem pengar som de med möda har tjänat ihop, vilket är långt ifrån vad Bibeln anvisar: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” — Matteus 10:8; 1 Petrus 5:​2, 3.

Det är tydligt att Bibeln inte kan dömas efter deras ord och gärningar som enbart citerar Bibeln eller påstår sig leva enligt den. En fördomsfri människa kan därför ha en önskan att själv undersöka Bibeln för att se vad den innehåller och se varför den är en sådan märklig bok.

[Fotnot]

[Bild på sidan 4]

Två av Galileis teleskop

[Bild på sidan 5]

Galilei inför sina inkvisitorer

Världens mest spridda bok

”Bibeln är den mest lästa boken i historien. ... Det har spridits fler exemplar av Bibeln än av någon annan bok. Den har också översatts fler gånger och till fler språk än någon annan bok.” — ”The World Book Encyclopedia”.1

DE FLESTA böcker är som människor, åtminstone i vissa avseenden. De träder fram på scenen, växer eventuellt i popularitet och blir sedan — med undantag av en handfull klassiker — gamla och dör. Biblioteken tjänar ofta som begravningsplatser för ett otal böcker som är föråldrade, står där olästa och i själva verket är döda.

Bibeln saknar emellertid motstycke även bland de klassiska verken. Den började skrivas för 3.500 år sedan, men den är trots detta fortfarande i högsta grad levande. Den är den absolut mest spridda boken i världen.a Varje år sprids omkring 60 miljoner exemplar av hela Bibeln eller delar av den. Den första upplaga som trycktes med lösa typer lämnade den tyske uppfinnaren Johann Gutenbergs tryckpress omkring år 1455. Sedan dess har uppskattningsvis fyra miljarder exemplar av Bibeln (hela boken eller delar av den) tryckts. Ingen annan bok, i någon genre, kommer i närheten av den siffran.

Bibeln är också den mest översatta boken i historien. Bibeln har helt eller delvis översatts till mer än 2.100 språk och dialekter.b Mer än 90 procent av alla människor har tillgång till åtminstone någon del av Bibeln på sitt eget språk.² Den här boken har således tagit sig över nationsgränser, rasbarriärer och etniska skiljemurar.

Enbart statistik kan inte ge någon något tvingande skäl till att undersöka Bibeln. Men ändå imponerar siffrorna för hur spridd och översatt Bibeln är, och de bevisar att den är en allmänt omtyckt bok. Ja, den mest sålda och mest översatta boken i hela människans historia är sannerligen värd att undersöka.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 6]

Gutenbergbibeln på latin var den första bok som trycktes med lösa typer

Hur har boken kunnat leva kvar?

Äldre skrifter hade naturliga fiender — eld, fukt och mögel. Detta gällde även Bibeln. Hur Bibeln av alla forntida skrifter har kunnat överleva tidens härjningar och bli världens mest spridda bok är något helt fantastiskt. Hur detta har gått till förtjänar mer än bara ett ytligt intresse.

BIBELNS skribenter högg inte in sina ord i sten, och inte heller skrev de på hållbara lertavlor. De skrev uppenbarligen ner sina ord på förgängliga material — papyrus (som gjordes av en växt från Egypten med samma namn) och pergament (som gjordes av djurhudar).

Vad har hänt med originalskrifterna? De har troligtvis gått förlorade för länge sedan, de flesta av dem i det forntida Israel. Forskaren Oscar Paret förklarar: ”Båda dessa skrivmaterial [papyrus och läder] angrips med mycket stor lätthet av fukt, mögel och olika slag av larver. Vi vet av erfarenhet hur lätt papper, och till och med starkt läder, förfars ute i det fria eller i ett fuktigt rum.”¹

Om originalen inte längre finns, hur har då de ord som Bibelns skribenter tecknade ner kunnat leva kvar ända fram till vår tid?

Bevarades genom minutiöst noggranna avskrivare

Kort efter det att originalen skrevs började man skriva av dem för hand. Det blev faktiskt ett yrke i det forntida Israel att göra avskrifter av Skrifterna. (Esra 7:6; Psalm 45:1) Men också avskrifterna gjordes på förgängliga material. Till sist blev man tvungen att ersätta dessa avskrifter med andra handgjorda avskrifter. När originalen försvann, kom dessa avskrifter att ligga till grund för de handskrifter som gjordes längre fram. Arbetet med att göra avskrifter pågick i många hundra år. Har avskrivarnas felskrivningar under århundradenas lopp drastiskt förändrat Bibelns text? Vittnesbörden säger nej.

Dessa avskrivare gick helt in för sin uppgift. De hade djup respekt för den text de skrev av. De var dessutom minutiöst noggranna. Det hebreiska ord som återges med ”avskrivare” är so·fẹr, vilket har avseende på någon som räknar och upptecknar. För att illustrera hur noggranna avskrivarna var kan vi se på masoreterna.a Forskaren Thomas Hartwell Horne säger så här om dem: ”De ... räknade vilken bokstav som var den mittersta i Pentateuken [de fem första böckerna i Bibeln], vilken sats som var den mittersta i varje bok och hur många gånger varje bokstav i [det hebreiska] alfabetet förekom i alla de hebreiska skrifterna.”³

Skickliga avskrivare gjorde således en rad olika dubbelkontroller. För att undvika att en enda bokstav i bibeltexten blev överhoppad gick de så långt att de räknade inte bara orden som de hade skrivit av, utan också bokstäverna. Tänk på vad denna noggrannhet innefattade: De sägs ha hållit reda på varenda en av de 815.140 bokstäver som finns i de hebreiska skrifterna!⁴ Att de gjorde sådana ansträngningar garanterade att avskriften blev i hög grad exakt.

Men avskrivarna var inte ofelbara. Finns det några bevis för att texten i Bibeln har levt kvar i tillförlitlig form, trots flera hundra års avskrivning?

Tillförlitlig av starka skäl

Det finns goda skäl att tro att Bibeln har blivit exakt vidarebefordrad till oss i vår tid. De handskrifter vi har i dag bevisar detta, och det finns uppskattningsvis 6.000 sådana handskrifter av hela de hebreiska skrifterna eller delar av dem och omkring 5.000 av de kristna skrifterna på grekiska. Det finns bland annat en handskrift av de hebreiska skrifterna som man fann år 1947, och den är ett exempel på hur noggrant man gjorde avskrifter av Skrifterna. Den har sedan dess kallats ”det största handskriftsfyndet i vår tid”.⁵

Tidigt på våren det året upptäckte en ung beduinherde en grotta, då han vallade sin hjord i närheten av Döda havet. I grottan fann han ett antal lerkrukor, av vilka de flesta var tomma. Men i en av krukorna, som var ordentligt förseglad, fann han en skriftrulle av läder som var noga inlindad i linne och innehöll hela bibelboken Jesaja. Denna välbevarade men slitna skriftrulle visade tecken på att ha lagats. Föga anade den unge herden att den gamla skriftrullen i hans hand till sist skulle få världsomfattande publicitet.

Vad var det som gjorde just den här handskriften så betydelsefull? Den äldsta fullständiga handskrift på hebreiska som man hade år 1947 daterade sig till omkring 900-talet v.t. Men den här skriftrullen daterade sig till 100-talet f.v.t.,b dvs. den var mer än tusen år äldre än de äldsta handskrifter man då hade.c Forskarna var mycket intresserade av att jämföra den här skriftrullen med de handskrifter som hade gjorts långt senare för att se hur stor skillnaden var.

I en undersökning jämförde forskare det femtiotredje kapitlet i Jesajas bok i Dödahavsrullen med den masoretiska text som är tusen år yngre. Boken A General Introduction to the Bible redogör för resultatet av undersökningen: ”Av de 166 orden i Jesaja 53 är det bara sjutton bokstäver som det råder tvivel om. Beträffande tio av dessa bokstäver är det helt enkelt en fråga om stavning, som inte påverkar betydelsen. Ytterligare fyra bokstäver gäller stilistiska förändringar av mindre betydelse, till exempel beträffande konjunktioner. De återstående tre bokstäverna utgör ordet ’ljus’, som är tillfogat i vers 11, och det har ingen större inverkan på betydelsen. ... I ett kapitel med 166 ord är det alltså efter tusen år av avskrivningar bara ett ord (på tre bokstäver) som det råder tvivel om — och detta ord ändrar inte i nämnvärd grad innebörden i skriftstället.”⁷

Professor Millar Burrows, som arbetade med skriftrullarna under flera år och analyserade deras innehåll, kom till en liknande slutsats: ”Många av skillnaderna mellan S:t Markusklostrets Jesajarulle och den masoretiska texten kan förklaras som avskrivningsfel. Frånsett detta föreligger det på det hela taget en märklig överensstämmelse med den text som vi finner i de medeltida handskrifterna. En sådan överensstämmelse i en så mycket äldre handskrift ger ett lugnande vittnesbörd om den traditionella textens noggrannhet i allmänhet.”⁸

Ett ”lugnande vittnesbörd” kan också ges när det gäller avskrivandet av de kristna grekiska skrifterna. Som exempel kan nämnas att man på 1800-talet fann Codex Sinaiticus, en pergamenthandskrift daterad till 300-talet v.t. Den bidrog till att man kunde bekräfta att de handskrifter till de kristna grekiska skrifterna som hade gjorts århundraden senare var tillförlitliga. Ett papyrusfragment av Johannes’ evangelium, som man fann i trakten av Fayyum (Faijum) i Egypten, daterar sig till första hälften av andra århundradet v.t., dvs. mindre än 50 år efter det att originalet skrevs. Det hade bevarats i århundraden i den torra sanden. Texten stämmer med den som man har funnit i mycket senare handskrifter.⁹

Vittnesbörden bekräftar således att avskrivarna i själva verket var mycket noggranna. Men trots det gjorde de misstag. Det finns inga handskrifter utan fel och brister, och Dödahavsrullen med Jesajas bok är inget undantag. Men forskare har kunnat upptäcka och rätta till sådana avvikelser från originalet.

Hur avskrivares fel kan rättas till

Anta att 100 personer blev ombedda att skriva av ett långt dokument för hand. Utan tvivel skulle åtminstone några av avskrivarna skriva fel. Men alla skulle inte göra samma fel. Om du skulle ta alla 100 avskrifterna och jämföra dem mycket noggrant, skulle du kunna urskilja felen och med bestämdhet säga hur originaltexten lyder, trots att du aldrig har sett den.

Det är likadant med dem som skrev av Bibeln. Alla gjorde inte samma fel. Det finns nu bokstavligt talat tusentals bibelhandskrifter som man kan jämföra med varandra, och forskarna har kunnat urskilja felen och med bestämdhet säga hur originaltexten lyder och notera vilka rättelser som behöver göras. Denna noggranna granskning har lett till att textforskarna har kunnat få fram s.k. kritiska (eller vetenskapliga) utgåvor av texten på originalspråken. Dessa textutgåvor på hebreiska och grekiska innehåller den ordalydelse som de flesta är överens om måste vara den ursprungliga, och de innehåller ofta fotnoter som anger avvikelser eller alternativa ordalydelser som kan förekomma i vissa handskrifter. De som översätter Bibeln till moderna språk använder sig av dessa tryckta textutgåvor som textforskarna har utarbetat.

När man läser en modern översättning av Bibeln, har man därför all anledning att lita på att den hebreiska och grekiska text som översättningen grundar sig på med beaktansvärd säkerhet är just den text som bibelskribenterna ursprungligen skrev.d Det är verkligen förunderligt att se hur Bibeln har kunnat förbli intakt under de tusentals år som den har skrivits av för hand. Sir Frederic Kenyon, som under lång tid varit intendent vid British Museum, kunde därför säga: ”Det kan inte nog kraftigt framhållas att texten i Bibeln i allt väsentligt är riktig. ... Detta kan inte sägas om någon annan gammal bok i världen.”¹⁰

[Fotnoter]

[Bild på sidan 8]

Bibeln har bevarats tack vare skickliga avskrivare

[Bild på sidan 9]

Dödahavsrullen med Jesajas bok (här i faksimil) är praktiskt taget identisk med den masoretiska text som skrivits tusen år senare

En bok som ”talar” levande språk

Om det språk som en bok är skriven på dör, dör i praktiken även boken. Det är få människor i vår tid som kan läsa de språk som Bibeln ursprungligen skrevs på. Ändå lever Bibeln. Den har levt kvar därför att den har ”lärt sig tala” de levande språk som människor talar. De översättare som ”lärde” den tala andra språk ställdes ibland inför till synes oöverstigliga hinder.

Att översätta bibeln — med dess mer än 1.100 kapitel och 31.000 verser — är en mödosam uppgift. Men under århundradenas lopp har hängivna översättare med glädje antagit den utmaningen. Många av dem var villiga att utstå mycket lidande och var till och med villiga att dö för sitt verk. Hur Bibeln har översatts till människors språk är en märklig historia om uthållighet och påhittighet. Låt oss se på bara en liten del av den fängslande historien.

Utmaningar som översättarna har ställts inför

Hur översätter man en bok till ett språk som inte finns i skrift? Många bibelöversättare har ställts inför just den utmaningen. Som exempel kan nämnas Wulfila, som levde på 300-talet v.t. Han började översätta Bibeln till ett språk som då var modernt men som inte hade något skriftspråk, nämligen gotiska. Wulfila övervann problemet genom att utforma det av 27 bokstäver bestående gotiska alfabetet, vilket han främst grundade på det grekiska och det latinska alfabetet. Han översatte nästan hela Bibeln till gotiska, och den översättningen blev klar före år 381 v.t.

På 800-talet ville två grekisktalande bröder, Kyrillos (som ursprungligen hette Konstantinos) och Methodios, båda framstående lärda och språkkännare, översätta Bibeln för människor som talade en slavisk dialekt. Men den tidens slaviska, som var föregångare till dagens slaviska språk, saknade skrift. De två bröderna skapade därför ett alfabet för att kunna översätta Bibeln. Bibeln kunde på så sätt ”tala” till många fler, nu även till människor som tillhörde den slaviska världen.

På 1500-talet började William Tyndale översätta Bibeln från grundspråken till engelska, men han mötte våldsamt motstånd från både kyrkan och staten. Tyndale, som var utbildad i Oxford, ville göra en översättning som till och med ”en pojke som går bakom plogen” kunde förstå.¹ Men för att kunna göra detta måste han fly till Tyskland, där hans översättning av ”Nya testamentet” till engelska trycktes år 1526. Exemplar av översättningen smugglades sedan in i England, men då blev myndigheterna så rasande att de började bränna dem offentligt. Tyndale blev senare förrådd. Strax innan han blev strypt och bränd på bål sade han med hög röst: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon!”²

Man fortsatte att översätta Bibeln; det gick inte att stoppa översättarna. År 1800 hade åtminstone delar av Bibeln blivit översatta till 68 språk. I och med att man sedan bildade bibelsällskap — i synnerhet British and Foreign Bible Society, som grundades år 1804 — ”lärde sig” Bibeln snabbt ännu fler nya språk. Hundratals unga män gav sig frivilligt i väg till främmande länder som missionärer, och många gjorde det främst i syfte att översätta Bibeln.

Översättning till afrikanska språk

År 1800 fanns det i Afrika bara ett tiotal språk som hade skriftspråk. Hundratals andra språk som talades fick vänta tills någon skapade ett skriftspråk åt dem. Missionärer kom och lärde sig språken, utan hjälp av några läroböcker eller lexikon. Sedan arbetade de hårt med att utveckla ett skriftspråk, och därefter lärde de människor hur man skulle läsa skrivtecknen och den skrivna texten. De gjorde allt detta för att människor en dag skulle kunna läsa Bibeln på sitt eget språk.³

En sådan missionär var skotten Robert Moffat. År 1821 började han, 25 år gammal, som missionär bland de tswanatalande människorna i södra Afrika. För att lära sig deras skriftlösa språk umgicks han med dem och reste ibland till de inre delarna av landet för att bo tillsammans med dem. Han skrev senare: ”Människorna var vänliga, och mina språkliga felsägningar gav upphov till många skrattsalvor. Aldrig, nej, inte en enda gång, rättade någon till det ord eller den mening som jag hade sagt fel förrän han eller hon hade härmat mig så bra att andra fick sig ett hjärtligt skratt.”⁴ Moffat höll ut och lärde sig till slut språket så väl att han kunde utveckla ett skriftspråk till det.

År 1829, då Moffat hade arbetat bland tswanafolket i åtta år, var han klar med sin översättning av Lukas’ evangelium. För att få det i tryck reste han omkring 100 mil med oxkärra för att komma till kusten och sedan ta ett fartyg till Kapstaden. Guvernören gav Moffat tillåtelse att använda en tryckpress som tillhörde staten, men han fick själv utföra sättningen och tryckningen. Evangeliet gavs slutligen ut år 1830. För första gången kunde de som talade tswana läsa en del av Bibeln på sitt eget språk. År 1857 hade Moffat översatt hela Bibeln till tswana.

Moffat beskrev senare hur dessa människor reagerade när de för första gången kunde läsa Lukas’ evangelium på sitt eget språk, tswana. Han sade: ”Jag vet sådana som har gett sig i väg hundratals kilometer för att få tag i exemplar av Lukas’ evangelium ... Jag har sett dem få tag i delar av Lukas’ evangelium, gråta över dem och trycka dem mot sitt bröst och sedan låta tårarna flöda av tacksamhet, tills jag har sagt till mer än en av dem: ’Ni förstör era böcker med era tårar.’”⁵

Hängivna översättare, sådana som Moffat, gav således många afrikaner, av vilka några till att börja med inte såg något behov av att ha ett skriftspråk, möjlighet att för första gången kommunicera i skrift. Översättarna däremot ansåg att de hade gett människorna i Afrika en ännu värdefullare gåva — Bibeln på deras eget språk. I dag finns hela Bibeln eller delar av den på mer än 600 afrikanska språk.

Översättning till asiatiska språk

Medan översättare i Afrika kämpade med att utveckla skriftspråk till språk som bara talades, hade andra översättare på andra sidan jorden helt andra svårigheter att övervinna, nämligen att översätta till språk som redan hade mycket invecklade skriftspråk. Detta var vad de som översatte Bibeln till asiatiska språk fick kämpa med.

I början av 1800-talet begav sig William Carey och Joshua Marshman till Indien och lärde sig att behärska många av det landets skriftspråk. Med hjälp av tryckaren William Ward framställde de översättningar av åtminstone delar av Bibeln på närmare 40 språk.⁶ Författaren J. Herbert Kane säger så här om William Carey: ”Han skapade en vacker, flytande och vardaglig stil [av det bengaliska språket] som ersatte den gamla klassiska formen och gjorde därigenom språket mer lättförståeligt och tilltalande för nutida läsare.”⁷

Adoniram Judson, som föddes och växte upp i USA, reste till Burma och började år 1817 översätta Bibeln till burmesiska. Han beskriver svårigheten att lära sig ett österländskt språk så väl att man kan översätta Bibeln till det och säger: ”När vi lär oss ett språk som talas av ett folk på andra sidan jorden vars tankebanor skiljer sig från våra och vars språkregler som en följd av det är helt nya, ett språk vars bokstäver och ord fullständigt skiljer sig från bokstäverna och orden i alla språk som vi tidigare stött på och när vi inte har något lexikon eller någon tolk och först måste lära oss något av språket innan vi alls kan ha någon nytta av en infödd lärare — det innebär mycket arbete!”⁸

I Judsons fall innebar det omkring 18 års mödosamt arbete. Den sista delen av Bibeln på burmesiska trycktes år 1835. Hans vistelse i Burma kostade honom emellertid en hel del. Medan han arbetade på översättningen blev han anklagad för att vara spion och fick som en följd av det sitta nästan två år i ett fängelse fullt med myggor. Inte långt efter hans frigivning dog hans hustru och unga dotter i feber.

När den 25-årige Robert Morrison kom till Kina år 1807, satte han i gång med den extremt svåra uppgiften att översätta Bibeln till kinesiska, ett av världens mest invecklade skriftspråk. Han hade mycket begränsade kunskaper i kinesiska, som han hade börjat studera bara två år dessförinnan. Morrison fick också föra en kamp mot den kinesiska lagen, genom vilken man sökte hålla Kina isolerat. En kines fick inte lära en utlänning kinesiska. Då straffades han med döden. Och en utlänning som översatte Bibeln till kinesiska riskerade dödsstraff.

Morrison fortsatte oförskräckt, men försiktigt, att lära sig språket, och han lärde sig det snabbt. Inom två år hade han fått arbete som översättare för det brittiska Ostindiska kompaniet. På dagarna arbetade han för kompaniet, men i hemlighet och med ständig risk för att bli upptäckt arbetade han med att översätta Bibeln. År 1814, sju år efter sin ankomst till Kina, var hans översättning av de kristna grekiska skrifterna klar för tryckning.⁹ Fem år senare hade han, med hjälp av William Milne, översatt de hebreiska skrifterna.

Det var en enorm prestation — Bibeln kunde nu ”tala” det språk som talades av fler människor än något annat språk i hela världen. Tack vare duktiga översättare kunde sedan Bibeln översättas till fler asiatiska språk. I dag finns delar av Bibeln på över 500 asiatiska språk.

Varför arbetade sådana män som Tyndale, Moffat, Judson och Morrison så hårt i åratal, och i vissa fall med livet som insats, för att översätta en bok för människor som de inte kände och som dessutom i vissa fall inte hade något skriftspråk? De gjorde det sannerligen inte för att få ära eller någon ekonomisk vinning av det. De trodde att Bibeln är Guds ord och att den bör ”tala” till människor — till alla människor, ja, alla folk — på deras eget språk.

Oavsett om du anser att Bibeln är Guds ord eller inte, håller du kanske med om att det slag av självuppoffrande anda som dessa hängivna översättare visade är mycket sällsynt i våra dagars värld. Är inte en bok som får människor att bli så osjälviska värd att undersöka?

[Tabell på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal språk på vilka delar av Bibeln har tryckts sedan år 1800

68 107 171 269 367 522 729 971 1.199 1.762 2.123

1800 1900 1995

[Bild på sidan 10]

Tyndale översätter Bibeln

[Bild på sidan 11]

Robert Moffat

[Bild på sidan 12]

Adoniram Judson

[Bild på sidan 13]

Robert Morrison

Vad boken innehåller

Den som kommer in i ett bibliotek för första gången kanske känner sig förvirrad, när han ser hela samlingen av böcker. Men om han bara får en enkel förklaring av hur böckerna är ordnade, lär han sig snart hur han skall hitta det han söker. Det är likadant med Bibeln. Det är lättare att hitta i den, när man känner till vad den innehåller och vet hur böckerna i den är ordnade.

ORDET ”bibel” kommer från det grekiska ordet bi·blị·a, som betyder ”papyrusrullar” eller ”böcker”.¹ Bibeln är i själva verket en samling av — ett bibliotek med — 66 separata böcker, vilka har skrivits under en tidsperiod av omkring 1.600 år — från år 1513 f.v.t. till omkring år 98 v.t.

De 39 första böckerna, dvs. omkring tre fjärdedelar av Bibelns innehåll, kallas de hebreiska skrifterna, eftersom det mesta av dem skrevs på hebreiska. Dessa böcker kan generellt uppdelas i tre grupper: 1) de historiska: 1 Moseboken till och med Ester, 17 böcker; 2) de poetiska: Job till och med Höga Visan, 5 böcker, och 3) de profetiska: Jesaja till och med Malaki, 17 böcker. De hebreiska skrifterna behandlar jordens och mänsklighetens tidiga historia men också det forntida Israels historia — från nationens tillblivelse till vad som hände under 400-talet f.v.t.

De 27 återstående böckerna kallas de kristna grekiska skrifterna, för de skrevs på grekiska, det internationella språket på den tiden. De är i huvudsak ordnade ämnesvis: 1) de 5 historiska böckerna — evangelierna och Apostlagärningarna, 2) de 21 breven samt 3) Uppenbarelseboken. De kristna grekiska skrifterna koncentrerar sig på vad Jesus Kristus och hans lärjungar lärde och gjorde under det första århundradet v.t.

Kan man lita på den här boken?

”Jag finner fler säkra tecken på äkthet i Bibeln än i någon som helst profanhistorisk skildring.” — Den kände engelske vetenskapsmannen sir Isaac Newton.1

KAN man lita på den här boken — Bibeln? Talar den om människor som verkligen har levt, platser som verkligen har existerat och händelser som verkligen har inträffat? Om den gör det, bör det finnas bevis för att de som skrev den var noggranna och ärliga. Sådana bevis finns. Många av dem har man funnit vid utgrävningar, och ännu fler kan man finna i själva Bibeln.

Framgrävda bevis

Arkeologiska fynd som man har gjort i Bibelns länder visar att Bibelns historiska och geografiska uppgifter är riktiga. Vi kan se på bara några av de bevis som arkeologer har grävt fram.

David, den modige unge herde som blev kung i Israel, är välkänd för dem som läser Bibeln. Hans namn förekommer 1.138 gånger i Bibeln, och uttrycket ”Davids hus”, som ofta åsyftar hans dynasti, förekommer 25 gånger. (1 Samuelsboken 16:13; 20:16) Men det har inte förrän helt nyligen funnits några klara bevis för att David verkligen har existerat, förutom i Bibeln. Var David bara en uppdiktad person?

År 1993 gjorde ett lag arkeologer, lett av professor Avraham Biran, en häpnadsväckande upptäckt, som tidskriften Israel Exploration Journal skrev om. På en gammal ruinkulle, Tel Dan, i norra Israel frilade de en basaltsten. I stenen var orden ”Davids hus” och ”Israels kung” ingraverade.² Inskriften daterar sig till 800-talet f.v.t. och sägs utgöra en del av ett segermonument rest av araméer, som var fiender till Israel och bodde österut. Varför är den här gamla inskriften så betydelsefull?

I tidskriften Biblical Archaeology Review, i en artikel som grundar sig på en rapport från professor Biran och hans kollega, professor Joseph Naveh, heter det: ”Det här är första gången som man har hittat namnet David i någon forntida skrift förutom Bibeln.”3a Det finns också något annat märkligt i den här inskriften. Uttrycket ”Davids hus” är skrivet i ett ord. Språkexperten professor Anson Rainey förklarar att ”en orddelare ... ofta utelämnas, särskilt om kombinationen är ett väl fastställt egennamn. ’Davids hus’ var sannerligen ett sådant politiskt och geografiskt egennamn i mitten av 800-talet f.v.t.”⁵ Kung David och hans dynasti var tydligtvis välkända i den forntida världen.

Har Nineve — den stora assyriska staden som omnämns i Bibeln — verkligen existerat? I början av 1800-talet fanns det en del bibelkritiker som vägrade att tro det. Men år 1849 grävde sir Austen Henry Layard fram ruinerna av kung Sanheribs palats vid Kuyunjik, en plats som visade sig vara en del av det forntida Nineve. Därmed tystades kritikerna på den punkten. Men de här ruinerna hade mer att berätta. Väggpanelerna i ett välbevarat gemak skildrade intagandet av en väl befäst stad, och man kunde se hur fångar tvingades defilera inför den invaderande kungen. Ovanför kungen finns en inskrift som lyder: ”Sanherib, världens kung, kungen i Assyrien, satte sig på en nimedu-tron och lät bytet [som tagits] från Lakis [La-ki-su] passera revy framför sig.”⁶

Den här panelen och inskriften, som kan beskådas i British Museum i London, stämmer med Bibelns skildring i 2 Kungaboken 18:13, 14 av hur Sanherib intog den judeiska staden Lakis. Layard skrev om och kommenterade betydelsen av fyndet: ”Vem skulle, innan dessa fynd gjordes, ha ansett det troligt eller möjligt att man under den hög av jord och skräp som markerade Nineves läge skulle finna den historiska redogörelsen för krigen mellan Hiskia [kungen i Juda] och Sanherib, skriven av Sanherib själv vid precis den tid då de ägde rum och på ett sätt som i minsta detalj bekräftar den bibliska skildringen?”⁷

Arkeologer har grävt fram många andra artefakter — lerkärl, ruiner av byggnader, lertavlor, mynt, dokument, monument och inskrifter — som bekräftar Bibelns äkthet. Man har grävt fram den kaldeiska staden Ur, det kommersiella och religiösa centrum där Abraham bodde.⁸ (1 Moseboken 11:27–31) Nabonidkrönikan, som grävdes fram på 1800-talet, beskriver Babylons fall för Cyrus (Kyros) den store år 539 f.v.t., en händelse som skildras i Daniels bok, kapitel 5.⁹ En inskription (av vilken fragment finns bevarade på British Museum), som man fann på en valvport i det forntida Thessalonike, innehåller namnen på stadens styresmän, och de beskrivs som ”politarker” (stadsstyresmän), ett ord som är okänt i den klassiska grekiska litteraturen men som bibelskribenten Lukas använde.¹⁰ (Apostlagärningarna 17:6, fotnot i NW, studieutgåvan) Lukas’ trovärdighet blev på så sätt bestyrkt, vilket den redan hade blivit i andra detaljer. — Jämför Lukas 1:3.

Arkeologer är emellertid inte alltid eniga — speciellt när det gäller Bibeln. Bibeln själv innehåller emellertid starka bevis för att den är en bok som man kan lita på.

Ärliga och uppriktiga skildringar

Ärliga historiker redogör inte bara för segrar (som inskriften som berättade om hur Sanherib intog Lakis), utan också för nederlag, inte bara för framgångar, utan också för misslyckanden, inte bara för starka sidor, utan också för svaga. Profanhistorien är sällan så ärlig.

Daniel D. Luckenbill säger så här om assyriska historiker: ”Ofta framgår det tydligt att den kungliga fåfängan krävde att det fick bli hur som helst med den historiska exaktheten.”¹¹ Kung Assurnasirpal i Assyrien skryter i annalerna, vilket är ett exempel på denna ”kungliga fåfänga”. Han säger där: ”Jag är kunglig, jag är förnäm, jag är upphöjd, jag är mäktig, jag är ärad, jag är prisad, jag är den mest framstående, jag är kraftfull, jag är tapper, jag är modig som ett lejon och jag är hjältemodig!”¹² Skulle du godta allt som står i dessa annaler som tillförlitlig historia?

Bibelns skribenter däremot visar en ärlighet och uppriktighet som är uppfriskande. Mose, som var Israels ledare, berättar öppet om vilka fel och brister hans bror Aron, hans syster Mirjam, hans brorsöner Nadab och Abihu och hans folk hade, men han berättar även om sina egna. (2 Moseboken 14:11, 12; 32:1–6; 3 Moseboken 10:1, 2; 4 Moseboken 12:1–3; 20:9–12; 27:12–14) De allvarliga misstag som kung David begick täcktes inte över, utan skrevs ner, och detta medan David fortfarande regerade som kung. (2 Samuelsboken, kapitel 11 och 24) Matteus, som skrev ett av evangelierna, berättar om hur apostlarna (av vilka han själv var en) tvistade om vem av dem som var mest betydelsefull och om hur de övergav Jesus den natt då han greps. (Matteus 20:20–24; 26:56) De som skrev breven i de kristna grekiska skrifterna erkände öppet vilka problem som förekom i några av de första kristna församlingarna, till exempel sexuell omoraliskhet och söndringar. Och de skrädde inte orden när de talade om dessa problem. — 1 Korinthierna 1:10–13; 5:1–13.

En sådan öppenhet visar ett uppriktigt intresse för att alla uppgifter skall stämma med sanningen. Finns det inte goda skäl att lita på Bibelns redogörelser, när dess skribenter var villiga att lämna ut negativa uppgifter om sina nära och kära, om sitt folk och även om sig själva?

Exakt i detaljer

I rättegångar kan ett vittnes trovärdighet ofta avgöras på grundval av sakuppgifter. Samstämmighet i små detaljer kan visa att vittnet ger riktiga uppgifter och är ärlig, medan allvarliga avvikelser i vittnesmålet kan avslöja att det är fullt med lögner. Å andra sidan kan en mycket städad och ordentlig skildring, där varenda detalj är snyggt och prydligt ordnad, också avslöja att vittnesmålet är falskt.

Hur klarar sig bibelskribenternas ”vittnesmål” enligt den här måttstocken? Bibelskribenternas uttalanden stämmer beaktansvärt väl överens med varandra. De stämmer överens med varandra in i minsta detalj. Men samstämmigheten är inte noggrant arrangerad, så att man skulle kunna misstänka att de hade gjort något hemligt avtal med varandra. Det framgår tydligt att skribenterna inte avsiktligt kommer med samstämmiga skildringar, utan att det ofta är en tillfällighet att de är samstämmiga. Vi kan se på några exempel.

Bibelskribenten Matteus säger: ”Och när Jesus nu kom in i Petrus’ hus, fick han se att Petrus’ svärmor var liggande och sjuk med feber.” (Matteus 8:14) Matteus ger här en intressant, men oväsentlig, sakuppgift: Petrus var gift. Den här detaljupplysningen stämmer med det som Paulus skrev: ”Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och ... Kefas?”b (1 Korinthierna 9:5, Bibelkommissionens översättning av Nya testamentet, 1981) Sammanhanget visar att Paulus försvarade sig mot oberättigad kritik. (1 Korinthierna 9:1–4) Det är tydligt att Paulus inte avsiktligt nämnde den här lilla detaljen — att Petrus var gift — för att stödja Matteus’ skildring; den nämns bara i förbigående.

Alla fyra evangelieskribenterna — Matteus, Markus, Lukas och Johannes — nämner att en av Jesu lärjungar drog ett svärd den natt då Jesus greps och att denne lärjunge då slog efter översteprästens slav och högg av honom örat. Det är bara Johannes som i sitt evangelium ger en till synes oväsentlig detalj: ”Slavens namn var Malkos.” (Johannes 18:10, 26) Varför är det bara Johannes som namnger mannen? Några verser längre fram nämns en detalj som inte nämns någon annanstans: Johannes ”var känd av översteprästen”. Han var också känd av översteprästens hushåll; tjänarna var bekanta med honom, och han var bekant med dem. (Johannes 18:15, 16) Det var därför helt naturligt att Johannes namngav den skadade mannen, medan de andra evangelieskribenterna, som inte kände honom, inte gjorde det.

Ibland kan vissa förklarande detaljer vara överhoppade i en skildring men tas med i förbigående i en annan. När Matteus skildrar det tillfälle då Jesus förhörs inför den judiska Sanhedrin, säger han att några ”slog honom i ansiktet med flata handen och sade: ’Profetera för oss, du Kristus. Vem var det som slog till dig?’” (Matteus 26:67, 68) Varför bad de Jesus ”profetera” om vem som slog honom, när den personen stod framför honom? Det förklarar inte Matteus. Men två av de andra evangelieskribenterna lägger till den detaljen: Jesu förföljare höljde över hans ansikte innan han blev slagen. (Markus 14:65; Lukas 22:64) Matteus presenterar sitt material utan att bekymra sig om ifall alla detaljer kommit med eller inte.

I Johannes’ evangelium berättas det om ett tillfälle då en stor skara människor samlades för att höra Jesus undervisa. När Jesus, enligt skildringen, såg folkskaran, ”sade han till Filippus: ’Varifrån skall vi köpa bröd åt dessa att äta?’” (Johannes 6:5) Varför frågade Jesus Filippus av alla de lärjungar som var närvarande var de skulle köpa lite bröd? Det säger inte skribenten. Men i parallellskildringen i Lukas’ evangelium sägs det att den här händelsen ägde rum i närheten av Betsaida, en stad på norra sidan av Galileens hav, och Johannes säger tidigare i sitt evangelium att ”Filippus [var] från Betsaida”. (Johannes 1:44; Lukas 9:10) Det var därför logiskt att Jesus vände sig till någon som var från trakten. Samstämmigheten i detaljerna är anmärkningsvärd, men ändå helt klart oavsiktlig.

I några fall gör utelämnandet av vissa detaljer att bibelskribentens trovärdighet faktiskt ökar. För att ta ett exempel: Den som har skrivit Första Kungaboken berättar om en svår torka i Israel. Den var så svår att kungen inte kunde finna så pass mycket vatten och gräs att han kunde hålla hästarna och mulorna vid liv. (1 Kungaboken 17:7; 18:5) Men i samma skildring läser vi att profeten Elia begärde att få så mycket vatten upp till berget Karmel (för att använda i samband med ett offer) att han kunde fylla en ränna som gick runt ett område på kanske 1.000 kvadratmeter. (1 Kungaboken 18:33–35) Varifrån kom allt vattnet, då det var en sådan torka? Det brydde sig inte den som skrev Första Kungaboken om att förklara. Men alla som bodde i Israel visste att Karmel låg vid Medelhavskusten, vilket en oväsentlig kommentar längre fram i skildringen visar. (1 Kungaboken 18:43) Det var således lätt att få tag i havsvatten. Om denna annars så detaljerade bok bara hade gett sken av att innehålla fakta, varför skulle då skribenten, som i så fall hade varit en skicklig bedragare, ha låtit en sådan uppenbar svårighet stå kvar i texten?

Kan man lita på Bibeln? Arkeologer har grävt fram tillräckligt många artefakter för att bekräfta att Bibeln talar om verkliga människor, verkliga platser och verkliga händelser. Men de bevis som är ännu mer övertygande är de som finns i själva Bibeln. Ärliga och uppriktiga skribenter skonade inte någon — inte ens sig själva — när de skrev ner fakta. Den inre samstämmigheten i skrifterna, med detaljer som oavsiktligt och mera av en tillfällighet har kommit med, ger ”vittnesbördet” en klar klang av sanning. Med sådana ”säkra tecken på äkthet” är Bibeln verkligen en bok som man kan lita på.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Tel Dan-fragmentet

[Bild på sidorna 16, 17]

Assyrisk relief som visar belägringen av Lakis, vilken nämns i 2 Kungaboken 18:13, 14

Stämmer den här boken med vetenskapen?

Religionen har inte alltid betraktat vetenskapen som sin vän. Under tidigare århundraden har en del teologer opponerat sig emot vissa vetenskapliga upptäckter, då de har ansett att dessa har äventyrat deras tolkning av Bibeln. Men är vetenskapen verkligen Bibelns fiende?

OM DE som skrev Bibeln hade stött sin tids allmänna vetenskapliga uppfattningar, skulle Bibeln ha varit full av vetenskapliga felaktigheter. Men skribenterna understödde inte sådana ovetenskapliga missuppfattningar. Tvärtom gjorde de ett antal uttalanden som inte bara är vetenskapligt riktiga, utan också var i direkt strid med den tidens allmänt accepterade uppfattningar.

Vilken form har jorden?

Den frågan har intresserat människor i tusentals år. Den allmänna uppfattningen i forna tider var att jorden var platt. Babylonierna, till exempel, trodde att universum var en låda eller ett rum med jorden som golv. Vediska präster i Indien föreställde sig att jorden var platt och att bara ena sidan var bebodd. En primitiv stam i Asien utmålade jorden som en stor tebricka.

Redan på 500-talet f.v.t. lade den grekiske filosofen Pythagoras fram teorin att eftersom månen och solen är sfäriska, så måste även jorden vara det. Aristoteles (300-talet f.v.t.) instämde längre fram och förklarade att månförmörkelserna bevisar att jorden är sfärisk. Jordens skugga på månen är bågformig.

Men uppfattningen att jorden är platt (med enbart övre sidan bebodd) försvann inte helt. En del kunde inte godta den logiska tanken att om jorden är rund, så måste det finnas antipoder.a Lactantius, en kristen apologet som levde på 300-talet v.t., förlöjligade den tanken. Han sade: ”Finns det någon som är så vansinnig att han tror att det finns människor som går med fötterna upp och huvudet ner, ... att säden och träden växer neråt med rötterna upp och att regnet och snön och haglet faller nerifrån och upp?”²

Begreppet antipoder utgjorde ett dilemma för en del teologer. Om det fanns människor som bodde på rakt motsatt sida av jorden, kunde de, enligt vissa teorier, omöjligen ha haft någon förbindelse med kända människor antingen därför att havet var för vidsträckt att segla över eller därför att det fanns en het, förbränd zon runt ekvatorn som man inte kunde passera. Varifrån kunde då dessa människor på andra sidan jorden ha kommit? En del teologer var förbryllade och ville hellre tro att det inte kunde finnas människor på andra sidan jorden, eller också ville de rentav tro, som Lactantius, att jorden absolut inte kunde vara ett klot.

Men uppfattningen att jorden var ett klot höll i sig, och till sist accepterades den tanken allmänt. Det är först när vi kommit in i rymdåldern nu på 1900-talet som det har blivit möjligt för människor att resa så långt ut i rymden att de med egna ögon kan se, och därmed bekräfta, att jorden är ett klot.b

Var står nu Bibeln i den här frågan? På 700-talet f.v.t., dvs. ett par hundra år innan grekiska filosofer kom med teorin att jorden troligtvis är sfärisk och drygt två tusen år innan människor såg från rymden att jorden är ett klot, trodde man allmänt att jorden var platt, och då yttrade den hebreiske profeten Jesaja de enkla men beaktansvärda orden: ”Det är En som bor över jordens cirkel.” (Jesaja 40:22) Det hebreiska ordet chugh, som här översatts med ”cirkel”, kan också återges med ”sfär”.³ Andra bibelöversättningar återger det med ”jordklotet” (Douay Version) och ”den runda jorden”. — Moffatt.c

Bibelskribenten Jesaja undvek de vanliga myterna om jorden. Han skrev i stället ner ett påstående som inte kunde motsägas av de vetenskapliga upptäckter som man gjorde längre fram.

Vad håller jorden på plats?

I forna tider fanns det andra frågor om världsalltet som förbryllade människor: Vad vilar jorden på? Vad håller solen, månen och stjärnorna på plats? De hade ingen kunskap om lagen om den allmänna gravitationen, som Isaac Newton formulerade och sedan publicerade år 1687. Tanken att himlakroppar faktiskt svävar i en tom rymd utan att vara upphängda i något var okänd för dem. Deras förklaringar gick således ofta ut på att olika reella föremål eller substanser höll jorden och andra himlakroppar på plats.

Som exempel kan nämnas en gammal teori, som kanske har sitt ursprung hos ett folk som bodde på en ö. Den gick ut på att jorden var omgiven av vatten och att den flöt i detta vatten. Hinduerna föreställde sig att jorden vilade på flera grundvalar som stod ovanpå varandra. De tänkte sig att jorden vilade på fyra elefanter och att dessa elefanter stod på en jättesköldpadda, som i sin tur stod på en jättelik orm som låg hopringlad och flöt på ett universellt vatten. Empedokles, en grekisk filosof som levde på 400-talet f.v.t., trodde att jorden vilade på en virvelvind och att denna virvelvind fick himlakropparna att röra sig.

Aristoteles’ uppfattningar hörde till de mest inflytelserika. Hans teori gick ut på att jorden är en sfär, men han ansåg att jorden omöjligen kunde sväva i en tom rymd. I sin skrift ”Om himlen” framför han tankar som skiljer sig från uppfattningen att jorden vilar på vatten och säger: ”Varje element har ... sitt rätta område, vattnets befinner sig omedelbart ovanför jordytan, närmast detta luftens och eldens längst bort från medelpunkten och närmast den region som tillhör den ’himmelska materien’. I sin ’rätta region’ befinner sig en kropp helt enkelt i vila.”⁴ Vad vilar då jorden på? Aristoteles lärde att solen, månen och stjärnorna var fästa vid ytan av fasta, genomskinliga sfärer. Sfärerna låg i varandra, med den stillastående jorden i mitten. Allteftersom sfärerna roterade, den ena inuti den andra, rörde sig föremålen på dem — solen, månen och planeterna — över himlen.

Aristoteles’ förklaring verkade logisk. Hur skulle himlakropparna kunna stanna kvar där uppe, om de inte satt fast ordentligt i något? Den vördade Aristoteles’ uppfattningar godtogs som fakta i omkring 2.000 år. Under 1500- och 1600-talen blev det så som det sägs i The New Encyclopædia Britannica att Aristoteles’ läror ”upphöjdes till religiös dogm” i kyrkans ögon.⁵

När teleskopet uppfunnits, började astronomer ifrågasätta Aristoteles’ teori. De fann ändå inget svar förrän sir Isaac Newton förklarade att planeterna hänger fritt i en tom rymd och att de hålls på plats i sina banor av en osynlig kraft — gravitationen. Det verkade otroligt, och några av Newtons kolleger hade svårt att tro att rymden kunde vara ett tomrum, i stort sett utan materia.d⁶

Vad säger Bibeln i den här frågan? För närmare 3.500 år sedan blev det klart och tydligt skrivet i Bibeln att jorden hänger ”på ingenting”. (Job 26:7) Det hebreiska ordet för ”ingenting” (beli-mạh) som används här betyder ordagrant ”utan något”.⁷ I The Holy Bible, Contemporary English Version används uttrycket ”i en tom rymd”.

Den bild av jorden som de flesta människor hade på den tiden var inte alls en bild av en planet som hänger ”i en tom rymd”. Men bibelskribenten var långt före sin tid, för det han skrev är vetenskapligt riktigt.

Bibeln och läkarvetenskapen — stämmer de överens?

Den moderna läkarvetenskapen har lärt oss mycket om hur sjukdomar sprids och hur man förebygger dem. De medicinska framstegen på 1800-talet ledde till att man började använda antiseptiska medel för att minska infektionerna genom renlighet. Det fick en dramatisk effekt. Infektionerna minskade markant, likaså för tidig död.

Forntida läkare förstod emellertid inte särskilt mycket om hur sjukdomar spreds, och de insåg inte heller vikten av renlighet för att förhindra sjukdom. Det är inte underligt att många av deras medicinska metoder verkar barbariska för oss med de normer vi har i dag.

Ett av de äldsta medicinska verk som finns är Papyrus Ebers, en egyptisk ”medicinbok” från omkring år 1550 f.v.t. Den här skriftrullen beskriver cirka 700 botemedel för olika besvär ”från krokodilbett till nageltrång”.⁸ I The International Standard Bible Encyclopaedia heter det: ”Dessa läkares medicinska kunskap var alltigenom empirisk, i stor utsträckning uppblandad med magi och helt och hållet ovetenskaplig.”⁹ De flesta botemedlen var helt enkelt ineffektiva, och några av dem var ytterst farliga. I ett recept på hur man behandlar sår blir man rekommenderad att på såret lägga en blandning bestående av avföring från en människa och en del andra ämnen.¹⁰

Denna egyptiska ”medicinbok” skrevs ungefär samtidigt som de första böckerna i Bibeln, vilka innefattade den mosaiska lagen. Mose, som föddes år 1593 f.v.t., växte upp i Egypten. (2 Moseboken 2:1–10) Han var medlem av Faraos hushåll och blev därför ”undervisad i all egyptiernas vishet”. (Apostlagärningarna 7:22) Han kände väl till ”läkarna” i Egypten. (1 Moseboken 50:1–3) Påverkade deras ineffektiva eller farliga behandlingsmetoder vad han skrev?

Nej, tvärtom. I den mosaiska lagen fanns sanitära regler och anvisningar som var långt före sin tid. En lag som gällde militära läger krävde att man grävde ner sin avföring utanför lägret. (5 Moseboken 23:13) Detta var en mycket avancerad förebyggande åtgärd. Den bidrog till att hålla vattnet rent från förorening, och den skyddade också människor mot insektsburen shigellos och andra diarrésjukdomar, som fortfarande tar miljoner människors liv varje år i länder där de sanitära förhållandena är mycket dåliga.

Den mosaiska lagen innehöll andra sanitära regler som skyddade israeliterna mot spridningen av infektionssjukdomar. En person som hade eller misstänktes ha en smittsam sjukdom sattes i karantän. (3 Moseboken 13:1–5) Kläder eller kärl av olika slag som kom i kontakt med ett djur som hade självdött (kanske i någon sjukdom) skulle antingen tvättas innan de användes igen eller också förstöras. (3 Moseboken 11:27, 28, 32, 33) Den som rörde vid en död kropp betraktades som oren och måste gå igenom en reningsprocedur som innebar att han måste bada och dessutom tvätta sina kläder. Under den sjudagarsperiod som han var oren fick han inte ha någon som helst fysisk kontakt med andra. — 4 Moseboken 19:1–13.

Denna sanitära lag ger prov på en vishet som läkarna i de kringliggande nationerna på den tiden inte hade. Tusentals år innan läkarvetenskapen fick kunskap om hur sjukdomar sprids föreskrev Bibeln förnuftiga preventiva åtgärder som skyddade folket mot sjukdomar. Det är inte underligt att Mose kunde säga att israeliterna på hans tid vanligtvis levde i 70 eller 80 år.e — Psalm 90:10.

Du kanske erkänner att de uttalanden i Bibeln som vi hittills har tittat på stämmer med vetenskapen. Men det finns andra uttalanden i Bibeln som inte kan bevisas vetenskapligt. Innebär det med nödvändighet att Bibeln strider mot vetenskapen?

Att godta det som inte går att bevisa

Ett uttalande som inte går att bevisa är inte nödvändigtvis osant. Vetenskapliga bevis är begränsade på grund av människans oförmåga att finna tillräckliga bevis och att tolka iakttagelser riktigt. Men vissa sanningar är omöjliga att bevisa, därför att det inte finns några bevis kvar eller därför att bevisen är svårfattliga eller oupptäckta eller därför att de vetenskapliga resurserna är otillräckliga och expertisen inte kan komma fram till en slutsats som alla är överens om. Kan det vara så med vissa bibliska uttalanden som det saknas självständiga fysiska bevis för?

Bibeln talar exempelvis om en osynlig värld med andevarelser. Existensen av en sådan går inte att bevisa — eller motbevisa — vetenskapligt. Samma sak kan sägas om de underverk som Bibeln nämner. Det finns inte tillräckligt med klara geologiska bevis för den världsomfattande översvämningen på Noas tid för att tillfredsställa vissa människor. (1 Moseboken, kapitel 7) Måste vi då dra den slutsatsen att denna översvämning aldrig har inträffat? Tid och förändringar kan göra att historiska händelser fördunklas. Kan det då inte vara så att många av bevisen för att den stora översvämningen har ägt rum har suddats ut efter årtusenden av geologisk aktivitet?

Det är sant att Bibeln innehåller uttalanden som inte kan bevisas eller motbevisas genom tillgängliga fysiska bevis. Men bör det förvåna oss? Bibeln är inte någon vetenskaplig lärobok. Men den är en bok fylld av sanningar. Vi har redan fått starka bevis för att bibelskribenterna var ostraffliga och ärliga män. Och när de kom in på vetenskapliga ämnen, gjorde de korrekta uttalanden som inte på något sätt understödde dåtidens ”vetenskapliga” teorier, som visade sig vara blott och bart myter. Vetenskapen är således inte någon fiende till Bibeln. Vi har all anledning att överväga vad Bibeln säger och göra det med ett öppet sinne.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 21]

Ett uttalande som inte går att bevisa är inte nödvändigtvis osant

[Bild på sidan 18]

Tusentals år innan människor betraktade jorden från rymden och såg den som ett klot talade Bibeln om ”jordens cirkel”

[Bild på sidan 20]

Sir Isaac Newton förklarade att planeterna hålls på plats i sina banor av gravitationen

En praktisk bok för nutidsmänniskan

Böcker med råd av olika slag är mycket populära i våra dagars värld. Men sådana böcker blir föråldrade och behöver därför snart revideras. Hur är det då med Bibeln? Det är nu nästan 2.000 år sedan den fullbordades. Men ändå har dess ursprungliga budskap inte bättrats på eller moderniserats. Kan det vara möjligt att en sådan bok innehåller praktisk vägledning för vår tid?

SOMLIGA säger nej. ”Ingen skulle rekommendera att man använde 1924 års upplaga av en lärobok i kemi i modern kemiundervisning”, skriver dr Eli S. Chesen då han förklarar varför han anser att Bibeln är en föråldrad bok.¹ Ytligt sett låter det här argumentet vettigt. När allt kommer omkring har människan lärt sig mycket om mental hälsa och mänskligt uppförande sedan Bibeln skrevs. Hur kan det då vara möjligt att en sådan gammal bok är av vikt och betydelse för oss nutidsmänniskor?

Tidlösa principer

Det är sant att tiderna har förändrats, men människors grundläggande behov är fortfarande desamma. Människor har historien igenom haft behov av kärlek och tillgivenhet. De har önskat vara lyckliga och glada och önskat leva ett meningsfullt liv. De har varit i behov av råd om hur man klarar av ekonomiska påfrestningar, hur man lyckas i äktenskapet och hur man lär barnen god moral och ger dem goda etiska värderingar. Bibeln innehåller råd om dessa grundläggande ting och fyller på så sätt detta behov. — Predikaren 3:12, 13; Romarna 12:10; Kolosserna 3:18–21; 1 Timoteus 6:6–10.

Bibelns råd återspeglar en stark medvetenhet om människans natur. Vi kan se på några exempel som visar att Bibelns uttryckliga och tidlösa principer är av praktiskt värde för oss nutidsmänniskor.

Praktiska råd för äktenskapet

I UN Chronicle sägs det att familjen ”är den mänskliga organisationens äldsta och mest grundläggande enhet; den mest centrala länken mellan generationer”. Men den här ”centrala länken” håller på att brytas sönder i alarmerande takt. Man konstaterar i artikeln att ”många familjer i dagens värld ställs inför skrämmande utmaningar som gör att familjens förmåga att fungera, ja, att överleva, hotas”.² Vilka råd erbjuder Bibeln till hjälp, så att familjeenheten kan överleva?

Bibeln har, till att börja med, mycket att säga om hur äkta män och hustrur bör behandla varandra. När det gäller äkta män säger Bibeln: ”Männen [bör] älska sina hustrur som sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och vårdar det ömt.” (Efesierna 5:28, 29) En hustru får rådet att ”ha djup respekt för sin man”. — Efesierna 5:33.

Hur skall då detta bibliska råd tillämpas? En äkta man som älskar sin hustru som sin egen kropp är inte hätsk eller brutal mot henne. Han slår henne inte fysiskt och misshandlar henne inte heller verbalt eller känslomässigt. Han värdesätter och högaktar henne lika mycket som sig själv. (1 Petrus 3:7) Hans hustru kan på så sätt känna sig älskad och trygg i äktenskapet. Han ger därigenom barnen ett gott exempel på hur kvinnor bör behandlas. Å andra sidan är det så att en hustru som har ”djup respekt” för sin man inte berövar honom hans värdighet genom att ständigt kritisera eller nedvärdera honom. Genom att hon respekterar honom känner han att hon litar på honom och att hon även godtar och uppskattar honom.

Är dessa råd praktiska i dagens värld? Det är intressant att de som i dag specialiserar sig på att studera familjen har kommit fram till samma slutsats. En familjerådgivare konstaterade: ”De stabilaste och lyckligaste familjer jag känner är de i vilka modern och fadern har starka, kärleksfulla relationer till varandra. ... Denna starka, framträdande egenskap tycks ingjuta en känsla av trygghet hos barnen.”³

Bibelns råd när det gäller äktenskapet har genom åren visat sig vara mer tillförlitliga än dem som otaliga familjerådgivare har gett i all välmening. Ja, det var inte så länge sedan som många experter förordade skilsmässa som ett snabbt och lättvindigt sätt att komma ur ett olyckligt äktenskap. I dag är det många av dessa experter som uppmanar människor att hålla ihop sina äktenskap så långt det över huvud taget är möjligt. Men denna ändrade inställning har kommit först sedan stor skada har skett.

Bibeln, däremot, ger pålitliga och balanserade råd när det gäller äktenskapet. Den erkänner att det finns extrema omständigheter som gör det tillåtet att ta ut skilsmässa. (Matteus 19:9) Men samtidigt fördömer den att man lättvindigt skiljer sig. (Malaki 2:14–16) Den fördömer också otrohet i äktenskapet. (Hebréerna 13:4) Den säger att äktenskapet är förbundet med en förpliktelse: ”Det är därför en man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.”a — 1 Moseboken 2:24; Matteus 19:5, 6.

Bibelns råd angående äktenskapet är lika tillämpliga i dag som de var när Bibeln skrevs. När man och hustru behandlar varandra med kärlek och respekt och betraktar äktenskapet som ett mycket speciellt förhållande, kommer äktenskapet med större sannolikhet att överleva — och därmed också familjen.

Praktisk vägledning för föräldrar

För ett antal decennier sedan stimulerades många föräldrar av ”nya idéer” i fråga om barnuppfostran och trodde att det var ”förbjudet att förbjuda”, dvs. de trodde på fri barnuppfostran.⁸ De var rädda att barnen skulle uppleva gränsdragningar som traumatiska och frustrerande. Välmenande rådgivare i fråga om barnuppfostran menade att föräldrar bara skulle ge sina barn en mild form av tillrättavisning. Men många sådana experter har nu ändrat åsikt om vilken roll tillrättavisning och ”tuktan” spelar, och bekymrade föräldrar söker få klarhet i hur man skall fostra barn.

Bibeln har emellertid hela tiden gett klara, förnuftiga råd i fråga om barnuppfostran. I närmare 2.000 år har man kunnat läsa dessa ord i Bibeln: ”Fäder, håll inte på med att irritera era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.” (Efesierna 6:4) Det grekiska substantiv som återgetts med ”tuktan” betyder ”fostran, övning, undervisning”.⁹ Bibeln säger att sådan ”tuktan”, eller undervisning, är ett tecken på kärlek från föräldrarnas sida. (Ordspråken 13:24) Barn tycker om att få klara, tydliga riktlinjer att gå efter på moralens område och att få utveckla en känsla för vad som är rätt och vad som är orätt. Barnen vet att föräldrar som ”tuktar” sina barn bryr sig om dem och dessutom bryr sig om vad slags person de blir.

Men föräldramyndigheten — ”tuktans käpp” — får aldrig missbrukas.b (Ordspråken 22:15; 29:15) Bibeln ger föräldrar varningen: ”Tukta inte era barn för hårt, för då kommer ni att göra dem modlösa.” (Kolosserna 3:21, Phillips) Den erkänner också att fysisk bestraffning vanligtvis inte är den effektivaste metoden att ge undervisning. Ordspråken 17:10 säger: ”En förebråelse har djupare verkan på den som har förstånd än hundra slag på den enfaldige.” Dessutom rekommenderar Bibeln förebyggande ”tuktan”. I 5 Moseboken 11:19 uppmanas föräldrar att utnyttja alla tillfällen som ges till att inskärpa moraliska värderingar hos sina barn. — Se också 5 Moseboken 6:6, 7.

Bibelns tidlösa råd till föräldrar är klara och tydliga. Barn behöver fostran som är konsekvent och kärleksfull. Erfarenheten visar att sådana råd verkligen fungerar.c

Hur man övervinner barriärer som söndrar

Människor är i dag söndrade på grund av ras, nationalitet och etniskt ursprung. Sådana artificiella murar har bidragit till att oskyldiga människor har dödats i olika krig jorden runt. Med tanke på vad som har hänt i historien är utsikten att män och kvinnor av olika raser och nationaliteter skall betrakta och behandla varandra som jämlika inte särskilt stor. En afrikansk statsman säger att ”lösningen ligger i vårt hjärta”.¹¹ Men att ändra en människas hjärta är inte lätt. Tänk då på hur Bibelns budskap vädjar till hjärtat och ger näring åt inställningen att vi människor är jämlika.

Bibeln lär: Gud ”har från en enda människa gjort varje nation av människor”, och detta utesluter varje tanke på att någon ras skulle vara överlägsen en annan. (Apostlagärningarna 17:26) Det visar att det egentligen finns bara en ras — människorasen. Bibeln uppmuntrar oss också att bli ”Guds efterliknare”, och den säger vidare att ”Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom”. (Efesierna 5:1; Apostlagärningarna 10:34, 35) För dem som tar Bibeln på allvar och verkligen försöker leva enligt dess läror har den här kunskapen en enande verkan. Bibeln påverkar människor så djupt det går, ända ner i hjärtat, vilket gör att människogjorda barriärer som söndrar människor upplöses. Vi kan ta ett exempel.

När Hitler förde krig i Europa, fanns det en grupp kristna som orubbligt vägrade att ta del i att döda oskyldiga människor — det var Jehovas vittnen. De vägrade att ”lyfta svärd” mot sina medmänniskor. De handlade så därför att de önskade behaga Gud. (Jesaja 2:3, 4; Mika 4:3, 5) De trodde verkligen på det som Bibeln lär, nämligen att ingen nation eller ras är bättre än någon annan. (Galaterna 3:28) På grund av att Jehovas vittnen intog denna fredsälskande hållning hörde de till de första som sattes i koncentrationsläger. — Romarna 12:18.

Men det var inte alla som påstod sig följa Bibeln som intog den hållningen. Strax efter andra världskriget skrev den tyske protestantiske prästen Martin Niemöller: ”Den som här vill göra Gud ansvarig för kriget, känner icke Guds ord eller vill icke känna det. ... Kyrkan [har] århundradena igenom tvärtom lånat sig till att välsigna krigsföretag, armeer och vapen, och ... på ett helt och hållet okristligt sätt bedit om motståndarnas tillintetgörelse. Allt detta är vår skuld och våra fäders, men det är sannerligen icke Herrens. Isynnerhet stå vi kristna av idag med skam, då vi jämföra oss med ... [bibelforskarna, dvs. Jehovas vittnen], som i hundraden och tusenden låtit sig föras till koncentrationsläger och död, som en följd av att de vägrade krigstjänst och nekade att skjuta ned människor.”¹²

Jehovas vittnen är fortfarande kända för sitt broderskap, som förenar araber och judar, kroater och serber, hutuer och tutsier. Men Jehovas vittnen erkänner villigt att en sådan enhet är möjlig, inte därför att de är bättre än andra, utan därför att de drivs av den kraft som finns i Bibelns budskap. — 1 Thessalonikerna 2:13.

Praktisk vägledning som bidrar till god mental hälsa

En persons fysiska hälsa påverkas ofta av hans mentala och känslomässiga hälsa. Vetenskapliga undersökningar har till exempel visat vilka skadliga verkningar vrede har. ”Av de flesta tecken att döma löper lättretliga människor av olika anledningar större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar (men även av andra sjukdomar), bland annat därför att de får mindre socialt stöd av vänner, reagerar kraftigare fysiskt sett när de blir arga och i större utsträckning hänger sig åt onyttiga förehavanden”, säger dr Redford Williams, chef för avdelningen för beteendeforskning vid medicinska fakulteten vid Duke University, och hans hustru, Virginia Williams, i boken Anger Kills.¹³

Tusentals år innan sådana här vetenskapliga undersökningar gjordes sade Bibeln i enkla men klara ordalag att det finns ett samband mellan en människas känslomässiga tillstånd och hennes fysiska hälsa: ”Ett lugnt hjärta är den köttsliga organismens liv, men svartsjuka är röta för benen i kroppen.” (Ordspråken 14:30; 17:22) Bibeln ger de visa råden: ”Avstå från vrede och överge raseri” och ”Var inte hastig i din ande till att känna dig kränkt [eller ”att vredgas”, King James Version]”. — Psalm 37:8; Predikaren 7:9.

Bibeln innehåller också förnuftiga råd om hur man kan behärska vrede. I Ordspråken 19:11 heter det till exempel: ”En människas insikt bromsar sannerligen hennes vrede, och det är skönhet från hennes sida att gå förbi överträdelse.” Det hebreiska ordet för ”insikt” kommer från ett verb som riktar uppmärksamheten på ”kunskap om orsaken” till något.¹⁴ Det visa rådet är: ”Tänk innan du handlar.” Om man försöker förstå varför andra människor talar och handlar som de gör, kan det vara lättare att vara tolerant — och att hålla tillbaka vreden. — Ordspråken 14:29.

Ett annat praktiskt råd finns i Kolosserna 3:13, som lyder: ”Fortsätt att ha fördrag med varandra och att villigt förlåta varandra.” Irritationsmoment av mindre slag är en del av livet. Uttrycket ”fortsätt att ha fördrag med” antyder att vi måste tolerera vissa ting som vi inte gillar hos andra. ”Förlåta” innebär att inte längre hysa agg eller förbittring. Ibland är det förståndigt att stöta bort bittra känslor i stället för att nära dem; att hysa agg kommer bara att göra saken värre. — Se rutan ”Praktisk vägledning för goda relationer människor emellan”.

I vår tid kan man få råd och vägledning från många håll. Men Bibeln är verkligen unik. Dess råd är inte blott och bart teori, och inte heller kommer de någonsin att bli till skada för oss. Bibelns visa råd har i stället visat sig vara ”mycket tillförlitliga”. (Psalm 93:5) Dessutom är de tidlösa. Trots att det är närmare 2.000 år sedan Bibeln fullbordades, är dess innehåll fortfarande tillämpligt. Orden är lika tillämpliga på oss vilken hudfärg vi än har eller vilket land vi än bor i. Bibelns ord har också kraft — kraft att förändra människor till det bättre. (Hebréerna 4:12) Om vi läser den boken och tillämpar dess principer, kan vi således förbättra vår livskvalitet.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 24]

Bibeln ger klara, förnuftiga råd i familjefrågor

[Ruta på sidan 23]

Kännetecken på stabila, lyckliga familjer

För flera år sedan gjorde en lärare och familjeexpert en omfattande undersökning i vilken mer än 500 familjerådgivare blev ombedda att säga vad de har lagt märke till som kännetecknar ”stabila, lyckliga” familjer. Bland de vanligaste egenskaper som de räknade upp var intressant nog just de som Bibeln sedan lång tid rekommenderat.

Goda kommunikationsvanor stod högst upp på listan, och i dem ingick effektiva metoder att lösa tvister. Något som är vanligt hos stabila, lyckliga familjer är att ”ingen går till sängs arg på någon annan”, konstaterade undersökningsledaren.⁶ För mer än 1.900 år sedan skrevs följande råd ner i Bibeln: ”Vredgas, men synda ändå inte; låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Efesierna 4:26) På Bibelns tid räknades dagen från solnedgång till solnedgång. Långt innan experter i vår tid började studera familjen gav Bibeln således det visa rådet: Lös alla tvister snabbt — innan dagen är slut och en ny dag börjar.

Stabila, lyckliga familjer ”tar inte upp brännbara ämnen strax innan de går ut eller innan de går och lägger sig”, fann den som svarade för undersökningen. ”Gång på gång hörde jag uttrycket ’rätt tid’.”⁷ Utan att vara medvetna om det återgav dessa familjer tanken i det ordspråk i Bibeln som skrevs för mer än 2.700 år sedan: ”Som äpplen av guld i silverarbeten är ett ord som talas i dess rätta tid.” (Ordspråken 15:23; 25:11) Denna liknelse kan hänsyfta på de guldornament i form av äpplen som fanns ingraverade på silverbrickor, vilka på Bibelns tid var högt värderade och vackra ägodelar. Det visar skönheten och värdet i ord som yttras i rätt tid. I stressande situationer är de rätta orden sagda i rätt tid ovärderliga. — Ordspråken 10:19.

[Ruta på sidan 26]

Praktisk vägledning för goda relationer människor emellan

”Bli upprörda, men synda inte. Säg er mening i ert hjärta, på er säng, och var tysta.” (Psalm 4:4) I de flesta fall kan det, när det gäller mindre försyndelser, vara förståndigt att hålla tyst och på så sätt undvika en känslomässig konfrontation.

”Det finns de som talar obetänksamt såsom med svärdsstötar, men de visas tunga är en läkedom.” (Ordspråken 12:18) Tänk innan du talar. Tanklösa ord kan skada andra och kan ta död på vänskapsförhållanden.

”När ett svar är milt, avvänder det raseri, men ett ord som vållar smärta får vrede att stiga upp.” (Ordspråken 15:1) Det kräver självbehärskning att svara milt, men ett sådant handlingssätt krymper problemen och främjar fridsamma relationer.

”Början av stridigheter är som när man släpper lös vattenmassor; så innan grälet har brutit ut — dra dig tillbaka.” (Ordspråken 17:14) Det är förståndigt att i en laddad situation dra sig tillbaka — innan man tappar humöret.

”Var inte för hastig i ditt sinne till att gräma dig, ty grämelse bor i dårars bröst.” (Predikaren 7:10, Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision [1982] av 1917 års svenska översättning av Gamla testamentet) Känslor kommer ofta före handlingar. Den som snabbt tar anstöt är dåraktig, för hans handlingssätt kan leda till mindre välbetänkta ord eller handlingar.

[Bild på sidan 25]

Jehovas vittnen var bland de första som sattes i koncentrationsläger

En bok fylld av profetior

Människor är intresserade av framtiden. De söker tillförlitliga förutsägelser i många ämnen, från vädret till ekonomin. Men när de handlar enligt sådana förutsägelser, blir de ofta besvikna. Bibeln innehåller många förutsägelser eller profetior. Hur exakta eller riktiga är dessa profetior? Är de historia skriven i förväg, eller är de historia skriven i efterhand under sken av att vara profetior?

DEN romerske statsmannen Cato (234–149 f.v.t.) lär ha sagt: ”Jag förundrar mig över att en spåman kan hålla sig för skratt, när han möter en annan spåman.”¹ Ja, än i dag är många människor skeptiska till siare, astrologer och andra slag av spåmän. Ofta är förutsägelserna vagt uttryckta och kan tolkas på en mängd olika sätt.

Hur är det då med Bibelns profetior? Finns det skäl att vara skeptisk till dem, eller kan man lita på dem?

Inte helt enkelt kvalificerade gissningar

Välinformerade människor kan försöka utnyttja de tendenser de ser till att göra noggranna gissningar angående framtiden, men de gissar inte alltid rätt. I boken Framtidschocken konstateras det: ”Varje samhälle står inte endast inför en rad sannolika framtider, utan även en följd möjliga framtider och en konflikt om önskvärda framtider.” Och så tillägger författaren: ”Ingen kan naturligtvis ’veta’ framtiden hundraprocentigt. Vi kan endast systematisera och fördjupa våra beräkningar och försöka fastställa deras sannolikhetsgrad.”²

Men Bibelns skribenter gjorde inte helt enkelt ”beräkningar” om framtiden efter att ha försökt ”fastställa deras sannolikhetsgrad”. Man kan inte heller avfärda deras förutsägelser som vaga uttalanden som går att tolka på en mängd olika sätt. Tvärtom. Många av deras profetior var sällsynt klara och uttryckliga och förutsade ofta det som man minst av allt kunde vänta sig. Som exempel kan vi ta det som Bibeln sade i förväg om den forntida staden Babylon.

Skulle sopas bort ”med förintelsens kvast”

Det forntida Babylon blev ”kungarikens prydnad”. (Jesaja 13:19) Denna stora stad låg strategiskt vid handelsvägen mellan Persiska viken och Medelhavet och tjänade som centralort för handeln både till lands och till sjöss mellan Öst och Väst.

På 600-talet f.v.t. tycktes Babylon vara den ointagliga huvudstaden i det babyloniska världsväldet. Floden Eufrat flöt genom staden, och flodens vatten leddes så att det bildade en bred, djup vallgrav och ett nätverk av kanaler. Dessutom skyddades staden genom ett massivt system av dubbla murar, försedda med en mängd försvarstorn. Det är inte underligt att stadens invånare kände sig trygga.

Men på 700-talet f.v.t., dvs. innan Babylon hade nått höjdpunkten av sin härlighet, förutsade Jesaja att Babylon skulle sopas bort ”med förintelsens kvast”. (Jesaja 13:19; 14:22, 23) Jesaja beskrev också hur Babylon skulle falla. De invaderande fienderna skulle ”torka ut” floden, som bland annat tjänade som vallgrav runt staden, och på så sätt göra staden sårbar. Jesaja till och med namngav erövraren — ”Cyrus” eller ”Kores”, en stor persisk kung, om vilken det sägs: ”Jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer är stängda.” — Jesaja 44:27–45:2, Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision (1982) av 1917 års svenska översättning av Gamla testamentet.

Det var djärva förutsägelser. Men gick de i uppfyllelse? Det svarar historien på.

”Utan strid”

Sent på kvällen den 5 oktober 539 f.v.t., dvs. två hundra år efter det att Jesaja hade tecknat ner sin profetia, låg Medo-Persiens härar under Cyrus den stores befäl lägrade i närheten av Babylon. Men babylonierna kände sig säkra. Enligt den grekiske historikern Herodotos (400-talet f.v.t.) hade de lagt upp ”proviant för många, många år”.³ De var också skyddade genom floden Eufrat och Babylons mäktiga murar. Trots det ”drog”, enligt Nabonidkrönikan, ”Cyrus’ här in i Babylon utan strid” just den natten.⁴ Hur var det möjligt?

Folket ”dansade nu under tiden och festade” inne i staden, förklarar Herodotos.⁵ Men utanför hade Cyrus lett bort Eufrats vatten. När vattennivån hade sjunkit, vadade hans här genom strömfåran med vatten upp till låren. De marscherade förbi murarna med tornen och gick in genom vad Herodotos kallar ”portarna ned till floden”, portar som oförsiktigt nog hade lämnats öppna.⁶ (Jämför Daniel 5:1–4; Jeremia 50:24; 51:31, 32.) Andra historiker, däribland Xenofon (omkr. 431–omkr. 352 f.v.t.), men även kilskriftstavlor som arkeologer har funnit, bekräftar Babylons plötsliga fall för Cyrus.⁷

Jesajas profetia om Babylon gick på så sätt i uppfyllelse. Eller var det inte så? Kan det vara så att det här inte var en förutsägelse, utan i själva verket något som skrivits efter själva händelsen? Egentligen skulle man kunna ställa samma fråga om andra profetior i Bibeln.

Historia skriven i efterhand under sken av att vara profetior?

Om Bibelns profeter, Jesaja medräknad, bara skrev om den historiska skildringen så att den liknade profetior, skulle dessa män inte vara något annat än skickliga bedragare. Men vad skulle deras motiv vara för att handla så? Sanna profeter var snara att framhålla att de inte kunde mutas. (1 Samuelsboken 12:3; Daniel 5:17) Och vi har redan tittat på övertygande bevis för att Bibelns skribenter (varav många var profeter) var trovärdiga män som villigt avslöjade även sina egna pinsamma fel och brister. Det verkar osannolikt att den här sortens män skulle vara benägna att finslipat och bedrägligt förvränga historien för att få sina uttalanden att se ut som profetior.

Det finns något annat att fundera över. Många profetior innehåller fördömande uttalanden om profeternas eget folk, också nationens präster och härskare. Jesaja fördömde till exempel israeliternas dåliga moral på hans tid och talade då om både ledarnas och folkets moral. (Jesaja 1:2–10) Andra profeter avslöjade kraftfullt prästernas synder. (Sefanja 3:4; Malaki 2:1–9) Det är svårt att fatta varför de skulle fabricera profetior som innehöll den hårdaste kritik man kan tänka sig mot deras eget folk och varför prästerna skulle ha samarbetat med dem i ett sådant bedrägeri.

Och hur kunde profeterna, om de inte var något annat än bedragare, klara av att göra ett sådant falsarium? Folket i Israel uppmuntrades att lära sig läsa och skriva. Barnen fick mycket tidigt lära sig det. (5 Moseboken 6:6–9) Israeliterna uppmanades att läsa Skrifterna på egen hand. (Psalm 1:2) Varje vecka var det på sabbatsdagen en offentlig föreläsning av Skrifterna i synagogorna. (Apostlagärningarna 15:21) Det verkar osannolikt att en hel läs- och skrivkunnig nation, som var väl insatt i Skrifterna, kunde bedras genom en sådan bluff.

Dessutom innehåller Jesajas profetia ytterligare något som rör Babylons fall, och den detaljen kan helt enkelt inte ha skrivits efter profetians uppfyllelse.

”Hon kommer aldrig att vara bebodd”

Vad skulle hända Babylon efter dess fall? Jesaja förutsade: ”Hon kommer aldrig att vara bebodd, inte heller kommer hon att ha sin boning där från generation till generation. Och där kommer araben inte att slå upp sitt tält, och inga herdar kommer att låta sina hjordar lägga sig ner där.” (Jesaja 13:20) Det kan ha verkat minst sagt underligt att förutsäga att en sådan stad med det gynnsamma läget skulle bli obebodd för gott. Kunde Jesaja ha skrivit dessa ord efter det att han hade sett Babylon bli obebott och öde?

Babylon fortsatte — om än i underordnad ställning — att vara bebott i flera hundra år efter Cyrus’ maktövertagande. Kom ihåg att Dödahavsrullarna innehåller en avskrift av hela Jesajas bok och att den är daterad till 100-talet f.v.t. Ungefär samtidigt som den skriftrullen gjordes tog partherna herraväldet över Babylon. Under det första århundradet v.t. fanns det en judisk koloni i Babylon, och den besöktes av bibelskribenten Petrus. (1 Petrus 5:13) Då hade Dödahavsrullen med Jesaja funnits i närmare två hundra år. Under det första århundradet v.t. var således Babylon fortfarande bebott och inte helt öde, och ändå hade Jesajas bok fullbordats långt innan dess.a

Till sist fanns ingenting mer kvar av Babylon än ”stenhögar”, precis som det var förutsagt. (Jeremia 51:37) Enligt den hebreiskkunnige Hieronymus (300-talet v.t.) var Babylon på hans tid en jaktmark där ”alla slags vilddjur” strövade omkring.⁹ Babylon ligger ännu i denna dag öde.

Jesaja levde inte så länge att han fick se Babylon bli obebott. Men ruinerna av den en gång så mäktiga staden, som ligger omkring 80 kilometer söder om Bagdad i det nutida Irak, bär tyst vittnesbörd om att hans ord har gått i uppfyllelse: ”Hon kommer aldrig att vara bebodd.” Att man bygger upp Babylon igen som turistattraktion kan kanske locka besökare, men Babylons ”efterkommande och ättlingar” är borta för alltid. — Jesaja 13:20; 14:22, 23.

Profeten Jesaja gjorde således inte några vaga förutsägelser som kunde passa in på vilka som helst händelser i framtiden. Inte heller skrev han om historien så att den skulle te sig som en profetia. Tänk på detta: Varför skulle en bedragare riskera att ”profetera” om något som han absolut inte kunde ha kontroll över — att det mäktiga Babylon skulle bli ödelagt och aldrig mer bli bebott av människor?

Denna profetia om Babylons fall och undergång är bara ett exempel från Bibeln.b Många förstår genom profetiornas uppfyllelse att Bibeln måste ha sitt ursprung hos någon som är högre än människan. Du kanske håller med om att den här boken, som är så fylld av profetior, i alla fall är värd att undersöka. En sak är säker: Det är stor skillnad mellan de dunkla eller sensationella förutsägelser som nutida siare framför och de klara, sansade och uttryckliga profetior som Bibeln innehåller.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 28]

Var bibelskribenterna tillförlitliga profeter eller skickliga bedragare?

[Bild på sidan 29]

Ruinerna av det forntida Babylon

En bok för dig?

”Framställandet av många böcker är det ingen ände på”, konstaterade Salomo för omkring 3.000 år sedan. (Predikaren 12:12) Den iakttagelsen är lika riktig i dag. Förutom de vanliga klassikerna trycks det tusentals nya böcker varje år. Om det nu finns så många böcker att välja mellan, varför bör du då välja att läsa Bibeln?

MÅNGA läser böcker antingen för att få underhållning eller för att få upplysning eller bådadera. Så kan det också vara när man läser Bibeln. Det kan vara upplyftande, men även underhållande, att läsa den. Men Bibeln ger mer än så. Den ger en kunskap som är unik. — Predikaren 12:9, 10.

Bibeln besvarar frågor som människor länge har funderat på — frågor som rör det förgångna, nuet och framtiden. Många undrar: Varifrån har vi kommit? Vad är meningen med livet? Hur kan vi finna lycka i livet? Kommer det alltid att finnas liv på jorden? Vilken framtid väntar oss?

Tillsammans visar alla de bevis som har presenterats här på ett klart och kraftfullt sätt att Bibeln är exakt och autentisk. Vi har redan sett hur Bibelns praktiska råd kan hjälpa oss att leva ett meningsfullt och lyckligt liv i dag. Eftersom Bibelns svar på frågor som rör nuet är tillfredsställande, förtjänar verkligen dess svar på frågor som rör det förgångna och dess profetior om framtiden att vi tar oss tid till att granska dem noga.

Hur man får största möjliga nytta av sin läsning

Många har börjat läsa Bibeln men slutat när de har kommit till avsnitt som de tycker är svåra att förstå. Om det är så i ditt fall, finns det något som kan vara till hjälp för dig.

Välj en bibelöversättning som är tillförlitlig och är skriven på ett modernt språk, till exempel Nya Världens översättning av den Heliga skrift.a En del börjar med att läsa evangelieskildringarna av Jesu liv. Hans läror, som man till exempel finner i ”bergspredikan”, är förnuftiga och återspeglar god kännedom om människans natur och visar hur man kan förbättra sin lott i livet. — Se Matteus, kapitlen 5–7.

Förutom att man läser igenom hela Bibeln, kan det vara mycket lärorikt att studera den ämnesvis. Det innebär att man noga undersöker vad Bibeln säger om ett visst ämne. Du kan bli förvånad över vad Bibeln egentligen säger om själen, himlen, jorden, livet och döden, men även om vad Guds kungarike är och vad det skall åstadkomma.b Jehovas vittnen har ett program som går ut på att man studerar Bibeln ämnesvis, och dessa bibelstudiekurser är kostnadsfria. Du kanske skulle vilja veta mer om det programmet. Skriv i så fall till Vakttornet, Box 5, 732 21 Arboga, eller till någon annan av de adresser som finns på sidan 2.

Många har, efter att ha undersökt bevisen, kommit fram till att Bibeln är från Gud. Bibeln visar att hans namn är ”Jehova”. (Psalm 83:18) Du är kanske inte övertygad om att Bibeln är av gudomligt ursprung, men varför inte undersöka saken själv? Vi är övertygade om att du, sedan du lärt känna, funderat på och kanske själv upplevt det praktiska värdet av den tidlösa vishet som Bibeln innehåller, kommer att finna att Bibeln verkligen är en bok för alla — också för dig.