Att finna verklig fred i ett land fyllt av svårigheter

”Det sekteriska våldets monster har släppts löst”, hette det i en rapport år 1969. Det var då svårigheterna — den oroliga situation som nu råder i Nordirland — började trappas upp.

SEKTERISKT våld och dödande blev ordningen för dagen när protestantiska och katolska mördare — ”de vilda männen på båda sidor” i den politiska och religiösa tvisten — intensifierade kampen om herraväldet på Irland. Sedan dess ”har mer än 3.600 människor dödats och tusentals lemlästats under nästan trettio år av våld”, rapporterar The Irish Times.

Det här är naturligtvis ingen ny kamp. Den har hemsökt Irland i hundratals år. På senare år har man erfarit dess mest dödsbringande verkningar i Nordirland, men människor på hela Irland har fått sina liv fördärvade av den bitterhet och oenighet som kampen har skapat.

Under dessa förhållanden har Jehovas vittnen i över hundra år varit sysselsatta med att peka på den verkliga lösningen på de problem som har hemsökt detta land som är fyllt av svårigheter. Denna lösning är Guds kungarike under Jesus Kristus. (Matteus 6:9, 10) När svårigheterna började år 1969, fanns det 876 Jehovas vittnen på Irland. Nu finns det gott och väl 4.500 i mer än 100 församlingar. Här följer några erfarenheter från några som har vänt ryggen åt politisk och paramilitär verksamhet.

”När jag blir stor skall jag gå med i IRA!”

Michaela växte upp som katolik i republiken Irland. I skolan fick han undervisning om Irlands historia och dess sekelgamla konflikt med Storbritannien. Som barn utvecklade han djupt hat mot engelsmännen. Han såg dem som ”förtryckare av det irländska folket”. När han var tio år sade han till sin mormor: ”När jag blir stor skall jag gå med i IRA!” (Irländska republikanska armén) ”Jag fick en smäll i ansiktet som jag minns än i dag”, säger han. Han fick senare veta att hans morfar hade varit i den brittiska armén under första världskriget. Mormor hade en gång varit tvungen att ställa sig framför morfar för att hindra medlemmar av IRA från att skjuta honom.

När Michael blev äldre ville han ändå göra något för att hjälpa sina katolska vänner i Nordirland. Han säger: ”För mig verkade det då vara så att de enda som gjorde något för att hjälpa det katolska folket i Nordirland var IRA.” Inspirerad av vad han ansåg vara en rättfärdig sak anslöt han sig till IRA och fick övning i hur man använder vapen. Tre av hans vänner blev ihjälskjutna av paramilitära protestanter i Nordirland.

Michael blev så småningom besviken på den militanta kampen. Han stördes till exempel av de bittra strider som pågick mellan olika paramilitära grupper. När han satt i fängelse för brott i samband med verksamhet för IRA, bad han till Gud att han skulle hjälpa honom att finna den verkliga vägen till varaktig fred och rättvisa. Någon tid senare besökte Jehovas vittnen honom i hans hem. Men gamla fördomar skapade barriärer. Vittnena var engelsmän. Hans djupt rotade hat gjorde det svårt för honom att lyssna. ”Jag visade inte alltid att jag var glad över att se dem”, säger han, ”men de var ihärdiga i att besöka mig och tala med mig, och jag började inse att Guds kungarike skulle göra slut på alla de politiska och sociala orättvisor som jag bekämpade.” — Psalm 37:10, 11; 72:12–14.

Den kritiska punkten kom en kväll då Michael träffade sin befälhavare i IRA som sade: ”Vi har en uppgift åt dig.” ”Jag kände att jag var tvungen att bestämma mig just då”, säger Michael, ”så jag tog ett djupt andetag och sade: ’Jag är nu ett Jehovas vittne’, trots att jag ännu inte var döpt. Jag visste bara att jag ville bli en tjänare åt Jehova.” ”Du borde ställas mot en vägg och skjutas”, blev befälhavarens svar. Trots hotet lämnade Michael IRA. Han fick mod att göra detta genom att låta Jehovas ord påverka hans sinne och hjärta. ”Med tiden överlämnade även min fru och några av mina barn sina liv åt Jehova. Vi har nu verklig frid i våra hjärtan. Och vi kommer alltid att vara tacksamma mot Jehova för att han har gett oss tillfälle att lära känna sanningen och att få ta del i att sprida ett fridfullt budskap i ett land som är fyllt av svårigheter.” — Psalm 34:14; 119:165.

Att vara neutral är ett verkligt skydd

”Jag växte upp på landsbygden i grevskapet Derry i Nordirland”, säger Patrick. ”Som barn visste jag inte om något annat än svårigheterna. Den miljön påverkade naturligtvis min uppfattning och inställning.” Patrick utvecklade extremistiska åsikter under påverkan av hätsk nationalism och djupa antibrittiska fördomar. Han såg religiösa människor på båda sidor i den politiska kampen överträda fundamentala kristna principer och även principer för grundläggande mänsklig anständighet. Följden blev att han vände sig bort från religion, och han blev så småningom ateist och övertygad marxist. — Jämför Matteus 15:7–9; 23:27, 28.

”De tidigaste minnen jag har är från de hungerstrejker som republikanska fångar i norr tog del i”, säger Patrick. ”De påverkade mig mycket. Jag minns att jag satte upp irländska flaggor och klottrade antibrittisk graffiti överallt där jag kunde. Vid bara 15 års ålder medverkade jag som vakt vid begravningen av en som hade hungerstrejkat och dött i fängelse.” Likt många andra som rycktes med av omvälvningarna och förvirringen vid den tiden tog Patrick del i upplopp och protestmarscher i en strävan efter att uppnå vad han ansåg vara social rättvisa och jämlikhet. Han utvecklade nära vänskap med ett antal extrema nationalister. Många av dessa fängslades av de brittiska myndigheterna.

”Av ekonomiska skäl uppehöll jag mig sedan någon tid i England”, säger Patrick. ”När jag var där, grep den brittiska polisen en av mina vänner som var på ett bombningsuppdrag.” Trots att Patrick fortfarande sympatiserade mycket med den nationalistiska saken, började hans attityd förändras. Han började inse att hans fördomar mot alla engelsmän var grundlösa. ”Jag började också förstå”, säger han, ”att paramilitär verksamhet aldrig riktigt skulle lösa problemen och ta bort alla orättvisor som bedrövade mig. Det var för mycket korruption och andra bristfälligheter bland dem som styrde de paramilitära organisationerna.” — Predikaren 4:1; Jeremia 10:23.

Patrick återvände så småningom till Nordirland. ”När jag kom tillbaka, fick jag genom en vän lära känna Jehovas vittnen.” Genom sitt bibelstudium tillsammans med vittnena började Patrick se den verkliga lösningen på mänskliga konflikter och tvister. Han gjorde snabba andliga framsteg allteftersom Bibelns principer påverkade hans sinne och hjärta. (Efesierna 4:20–24) ”I stället för att smida planer om att omstörta samhället”, säger han, ”predikar jag nu Bibelns budskap om fred, till och med i regeringstrogna områden där jag aldrig skulle ha gett mig in förut. Det var faktiskt så att under en tid då det förekom många sekteriska mord i Belfast, var Jehovas vittnen de enda som kunde röra sig fritt utan pansarbilar mellan regeringstrogna och nationalistiska områden.” Likt andra Jehovas vittnen i Nordirland under den här tiden fann han att det är ett verkligt skydd att vara neutral, precis som de första kristna var neutrala. (Johannes 17:16; 18:36) Han konstaterar: ”Det är så befriande att se att Jehova genom Jesus Kristus kommer att skänka sann rättvisa och frihet från förtryck åt hela mänskligheten.” — Jesaja 32:1, 16–18.

”Mina vapen var mitt enda skydd”

”Jag växte upp på den andra sidan i den politiska och religiösa tvisten”, säger William. ”Jag hade dränkts i protestantiska fördomar, och jag hyste ett intensivt hat till allt som var katolskt. Om det alls var möjligt gick jag inte ens in i en butik som ägdes av katoliker, och jag besökte republiken Irland bara en gång. Jag blev engagerad i olika protestantiska grupper och institutioner som Orangeorden — en organisation som är inriktad på att bevara den protestantiska religionen och livsstilen.” När William var 22 år anslöt han sig till Ulster Defense Regiment, en del av den brittiska armén som rekryterades från trakten. De flesta medlemmarna var protestanter. Han var rentav villig att döda för att försvara sitt arv. ”Jag ägde flera vapen och skulle inte ha tvekat att använda dem om det hade behövts. Jag hade ett under kudden på natten.”

Men då kom en vändpunkt. ”Jag började inse att det var något speciellt med Jehovas vittnen, när jag arbetade tillsammans med ett vittne vid en renovering av ett gammalt hus. Den här arbetskamraten hade en djup inverkan på mig. Samtidigt som vi byggde huset tillsammans kunde jag ställa många frågor till honom. Frågor som bekymrade mig angående svårigheterna, religion och Gud. Hans enkla, tydliga svar hjälpte mig att lära känna hur Jehovas vittnen verkligen är — en enad, fredlig och politiskt neutral skara människor, som utmärks av kärlek till Gud och medmänniskor.” — Johannes 13:34, 35.

Mindre än fyra månader efter det att William började studera Bibeln bröt han alla förbindelser med de religiösa och politiska institutioner som han tillhörde. ”Detta var ett stort steg för mig”, minns han, ”eftersom jag var tvungen att överge många gamla omhuldade traditioner.” Hans största prov återstod emellertid ännu. ”På grund av situationen i Nordirland tyckte jag att mina vapen var mitt enda skydd. Paramilitära medlemmar av IRA såg mig som ett ’legitimt mål’. Så det var mycket svårt att avstå från dessa vapen.” Men efter hand förändrade bibliska råd — till exempel det som finns i Jesaja 2:2–4 — hans synsätt. Han såg att Jehova var hans verkliga skydd, precis som han var för de kristna under det första århundradet. William lämnade sedan in sina vapen.

”En av de saker jag verkligen är glad för”, säger William, ”är att jag nu har djupa och bestående vänskapsförhållanden med människor som jag förr skulle ha sett som dödsfiender. Det är också en verklig källa till glädje att kunna ta Bibelns budskap om hopp till sådana platser som förr var ’förbjudet område’ för mig. Att tänka på vad sanningen har gjort för mig och min familj gör mig evigt tacksam mot Jehova och hans organisation.”

”Det som hände var obegripligt”

Robert och Teresa har helt olika bakgrund. ”Jag kommer från en inbitet protestantisk familj”, säger Robert. ”Några av mina släktingar har varit engagerade i paramilitär verksamhet. När jag var 19 år gick jag själv med i den del av brittiska armén som kallas Ulster Defense Regiment. Mycket av den tiden användes till att patrullera de områden där Teresa bodde. En natt ändrade de mitt uppdrag från vanlig patrullering till andra plikter. Den natten blev den Land-Rover som jag skulle ha åkt i sprängd i luften. Två soldater dödades, och två andra skadades.”

Robert började fundera över meningen med livet. ”Jag hade alltid trott på Gud, men när jag såg mig omkring i Nordirland tyckte jag att det som hände var obegripligt. Jag började faktiskt be till Gud. Jag frågade Gud om han verkligen existerade, och om han gjorde det, bad jag att han skulle visa mig det rätta sättet att leva mitt liv på. Jag minns att jag sade till Gud att det måste finnas en sann religion någonstans!” Bara ett par dagar senare besökte ett Jehovas vittne Robert och lämnade en del litteratur. När Robert kom hem sent från ett patrulleringsuppdrag den kvällen, började han läsa litteraturen och hade läst ut den klockan fem på morgonen. ”Jag uppfattade snabbt sanningens klang”, säger han, ”och jag kunde se att allt var hämtat direkt från Bibeln.” (2 Timoteus 3:16) Han började studera Bibeln, och han överlämnade sitt liv åt Gud inom kort.

”Vittnena sade alltid att vi skulle vända oss till Bibeln”

Teresa, däremot, hade katolsk bakgrund, med djupa nationalistiska sympatier. ”Som ung flicka gick jag med i Sinn Féin.”b Teresa medger: ”Det gjorde att jag blev engagerad i att ge stöd åt paramilitär verksamhet. Jag hjälpte till att samla in pengar till den militära kampen. Jag höll IRA informerad om vad som hände i mitt område. Jag blev också inblandad i upplopp och attacker då vi kastade sten på polis- och armépatruller.”

När några i Teresas familj började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, väcktes också hennes nyfikenhet. Kraften från Guds ord påverkade henne mycket. ”Vittnena sade alltid att vi skulle vända oss till Bibeln för att få svar på frågor”, säger hon. ”Löftet i Daniel 2:44 var en verklig tankeställare. Jag såg att Guds kungarike var det verkliga medlet till att avlägsna alla de orättvisor som jag kämpade mot.” Hon kände en växande avsky mot en del av de illdåd som paramilitära grupper begick. Teresa kunde till exempel inte förstå varför någon som hyste medkänsla och var en anständig människa kunde jubla vid nyheterna om en terroristaktion där soldater eller andra dödades eller blev lemlästade och familjer blev förkrossade av sorg och ångest. Hon reagerade också positivt för sanningen i Bibeln och lät Guds principer rätta till hennes tänkesätt. Hon överlämnade sitt liv åt Gud och blev snart döpt. — Ordspråken 2:1–5, 10–14.

Teresa träffade Robert när de båda var med vid möten i en av Jehovas vittnens församlingar i Nordirland. Hon säger: ”När jag träffade Robert första gången, hade jag svårt att tro att jag talade så lugnt och fridsamt med någon som jag ända tills nyligen hade ansett vara en del av det brittiska krigsmaskineriet. Guds ord hade verkligen hjälpt mig att avlägsna djupt liggande hatkänslor och fördomar.” Teresa och Robert fann att i stället för att vara splittrade av hat och fördomar som berodde på deras olika traditioner och kulturer, hade de nu många ting gemensamt. Det kraftfullaste var kärleken till Jehova. De gifte sig. Nu arbetar de tillsammans med att föra ut Guds budskap om sann fred till människor från alla bakgrunder och trosuppfattningar i detta land som är fyllt av svårigheter.

Andra på Irland har liknande erfarenheter. Genom att lyssna till och ta emot undervisningen från Guds inspirerade ord har de flytt från människors ”filosofier” och ”tomma bedrägerier”. (Kolosserna 2:8) Nu sätter de hela sin lit till Guds löften som finns nedskrivna i Bibeln. De är glada att kunna tala med alla som vill lyssna om sitt hopp om en fridfull framtid — en framtid som kommer att vara fullständigt fri från sekteriskt våld och andra former av våld. — Jesaja 11:6–9.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 10]

Man har glorifierat den paramilitära kampen i väggmålningar överallt i Nordirland