Vad var det som gjorde mayakulturen för mer än 2.000 år sedan så enastående? Trots att mayafolket inte hade kunskap om hjulet eller hade några som helst metallredskap, inte använde lastdjur och inte kunde slå valv och trots att de förde en ständig kamp mot djungeln, lyckades de utveckla den högsta indiankulturen från tiden före Columbus’ ankomst (1492) på hela den nordamerikanska kontinenten. ”Den uppvisade ett perfekt skriftsystem — det enda som utvecklats i Amerika — och anmärkningsvärda framsteg inom matematik och astronomi”, skrev tidskriften Smithsonian. ”Detta folk använde siffran noll, och de hade en kalender som gjorde det möjligt för dem att göra noggranna beräkningar av planeternas och andra himlakroppars rörelser.”

Den klassiska perioden

Mayafolket intresserade sig för exakta tidsangivelser, och deras främsta prestationer är inom detta område. Under den klassiska perioden från 250 v.t. till 900 v.t. mätte de med stor noggrannhet det så kallade tropiska året och förutsade sol- och månförmörkelser och planeten Venus’ omloppstid i förhållande till solen.

Skrivare och lärda skrev ner sina iakttagelser på papper som tillverkades av bearbetad och kalkbestruken innerbark från fikonträd. Deras skriftspråk var en blandning av fonetiska symboler som betecknade ljudenheter och andra symboler som utgjorde ord. Denna skrift är ett av de fem grundläggande skriftsystem som människan utvecklat.

Byggnader och väggar var rikt utsmyckade med skulpturer och hieroglyfer. Den klassiska perioden kännetecknas också av lerkärl i flera färger och av stelar, upprättstående stenpelare på vilka viktiga händelser finns upptecknade.

Mayanska stelar

Sedan urminnes tider har människan vinnlagt sig om att dokumentera sitt namn och sina bedrifter för kommande släkten. Upptecknandet sker på oförstörbara material som lera och sten, till exempel den berömda Nabonidkrönikan från Babylon och Rosettestenen från Egypten. Mayafolket var inget undantag. Man har funnit åtminstone tusen stenpelare av olika form och med en genomsnittlig höjd av 2,5—3 meter. Dessa stenpelare upphöjer mayafolkets härskare. De berättar om deras regeringstider och historia. De 86 stelar som hittats vid Tikal i Guatemala gör intryck av att vara jättelika gravstenar. Bara 21 av dem är skulpterade och föreställer i allmänhet en högtidsklädd figur i lågrelief, vänd åt vänster i profil. Han har en spira och han trampar på fångar.

En gåta för mayaforskare har varit uttolkningen av hieroglyfinskriptionerna. Hur mycket har man lyckats tolka? Forskaren David Stuart säger: ”Jag tror att vi numera kan läsa omkring 75 procent av skrifttecknen. Det tycks som om mayafolket i första hand ville dokumentera sina härskares härstamning, när de började regera, hur många fångar de tog i krig och vid vilka tillfällen de utförde rituella åderlåtningar och offer.”

Tre betydelsefulla händelser, tätt efter varandra, underlättade skrifttolkningen. År 1958 bevisade skriftforskaren Heinrich Berlin att monumenten innehöll ”emblematiska bildtecken” som antingen identifierade de mayastäder där monumenten var uppställda eller de dynastier som regerade där.

Nästa händelse inträffade 1959 då mayaforskaren Tatiana Proskouriakoff upptäckte ett samband mellan 35 daterade stenblock i Piedras Negras — resta i sju grupper — och det faktum att var och en av dessa grupper bara omspände en mansålder. Hon påvisade att var och en av grupperna dokumenterade verkliga händelser under en hövdings regeringstid. Slutligen kunde man också påvisa att hieroglyferna utgjorde ett skriftsystem med fonetiska symboler och grammatikalisk struktur.

De mest formfulländade pelarblocken inom mayafolkets område finns i de vackra ruinerna i Copán i västra Honduras. Inom detta mayanska kulturcentrum finns ett stort antal skickligt skulpterade monolitblock av en grönaktig vulkanisk tuff som kallas trakit. Bergarten är mjuk när den huggs ut vid stenbrottet men hårdnar därefter under påverkan av väder och vind. Den är överlägsen kalkstenen i Tikal när det gäller att uttrycka sig skulpturalt, vilket den tredimensionella effekten bär vittnesbörd om.

De finaste skriftproven finner man emellertid i det märkliga Quiriguá — en mindre mayansk centralort cirka 50 kilometer norr om Copán i banandistriktet i Guatemala. Här fanns förr regnskog. Tempelbyggnaden är inte så imponerande, men de tolv stelarna av sandsten är otroliga. Stele ”E” väger 65 ton och är det största av alla mayanska monument. Den är 11 meter hög, 1,5 meter bred och 1,3 meter tjock.