Det pris Josef fick betala var mycket högt. Potifars hustru ville hämnas och började skrika för att påkalla tjänarnas uppmärksamhet. Hon anklagade Josef för att ha försökt våldta henne och menade att han sprungit i väg när hon började skrika. Klädnaden hade hon kvar som bevismaterial i väntan på att hennes man skulle komma hem. Då drog hon samma lögn en gång till och antydde också att det hela var Potifars fel, som hade låtit den där utlänningen bo inom hemmets fyra väggar. Hur reagerade Potifar? ”Hans vrede [flammade] upp”, sägs det i Bibeln. Det ledde till att Josef greps och kastades i fängelse. (1 Moseboken 39:13–20)

”MAN SATTE HANS FÖTTER I BOJOR”

Man vet inte så mycket om hur egyptiska fängelser var vid den här tiden. Men arkeologer har hittat ruiner av fortliknande byggnader med celler och fängelsehålor. Josef beskrev senare platsen där han var inspärrad med ett ord som ordagrant betyder ”cistern”, vilket för tankarna till en mörk och hopplös plats. (1 Moseboken 40:15, fotnoten) I Psalmernas bok får vi kompletterande upplysningar om vad Josef utsattes för: ”Man satte hans fötter i bojor och fjättrade honom med halsjärn.” (Psalm 105:17, 18, Bibel 2000) Egyptierna bakband ibland sina fångar vid armbågarna, och andra tvingades bära halsjärn. Tänk vad Josef måste ha lidit av den här grymma behandlingen, speciellt med tanke på att han var oskyldig!

Dessutom var det här inte någon tillfällig motgång. I skildringen sägs det att ”han blev kvar där i fängelset”. Han fick tillbringa flera år på det där fruktansvärda stället!a Han visste inte ens om han någonsin skulle släppas därifrån. Hur kunde han undgå att bli helt förkrossad och uppgiven när de första omtumlande dagarna blev till veckor och månader?