”Lär oss hur man skall be”
”HERRE, lär oss hur man skall be”, bad en av Jesu Kristi lärjungar. (Lukas 11:1) Lärjungen nämns inte vid namn, men han var tydligen en person som var väl medveten om bönens värde. Sanna tillbedjare i våra dagar inser också hur betydelsefull bönen är. Den är ju när allt kommer omkring det medel varigenom vi kan komma i kontakt med den Högste i hela universum! Tänk att Han ”som hör bön” ägnar personlig uppmärksamhet åt våra bekymmer och problem! (Psalm 65:2) Och vad som är ännu viktigare är att vi med bönens hjälp kan frambära lovprisning och tacksägelse till Gud. — Filipperna 4:6.
Orden ”lär oss hur man skall be” väcker emellertid en del viktiga frågor. Runt om på jorden finns det många olika religioner, och de människor som tillhör dem nalkas alla Gud på olika sätt. Är alla sätt bra, eller finns det sådana som Gud inte godkänner? För att besvara den frågan skall vi först se lite närmare på en del populära religiösa sedvänjor som har med bön att göra. Vi skall koncentrera oss på sådana som är vanliga i Latinamerika.
Bilder och ”skyddshelgon”
Människor i Latinamerika är i regel djupt religiösa. I Mexico, till exempel, är det mycket vanligt att be till ”skyddshelgon”. De flesta mexikanska städer har ett sådant ”skyddshelgon”, till vars ära man anordnar fester vissa dagar på året. Mexikanska katoliker ber också till en mängd olika helgonbilder. Vilket ”helgon” som skall åkallas beror på bönens art. Om någon önskar sig en äktenskapspartner, kan han tända ett ljus för ”den helige” Antonius. Den som skall ge sig ut på en bilresa kan vända sig till ”den helige” Kristoffer, de resandes, särskilt bilisternas, skyddshelgon.
Varifrån kommer sådana sedvänjor? Historien visar att när spanjorerna kom till Mexico, fann de att den infödda befolkningen dyrkade många olika hedniska gudar. Victor Wolfgang von Hagen skriver i sin bok Los Aztecas, Hombre y Tribu: ”Det fanns personliga gudar, och varje slags växt hade sin gud, varje typ av verksamhet sin gud eller gudinna — det fanns till och med en för självmord. Yacatecuhtli var köpmännens gud. I denna polyteistiska värld hade alla gudar klart definierade egenskaper och funktioner.”
Likheten mellan dessa gudar och katolska ”helgon” var så slående att när de spanska erövrarna försökte ”kristna” de infödda, bytte dessa helt enkelt ut sina avgudar mot kyrkans helgonbilder. En artikel i The Wall Street Journal medgav att den katolicism som utövas i vissa delar av Mexico har hedniska rötter och påpekade att de flesta av de 64 ”helgon” som dyrkas i ett visst område har sin motsvarighet i ”särskilda mayagudar”.
New Catholic Encyclopedia hävdar att det ”mellan helgonet och dess tillbedjare på jorden upprättas ett band av tillitsfull förtrolighet, ... ett band som på intet sätt försvagar förhållandet till Kristus och till Gud, utan tvärtom berikar och fördjupar det”. Men hur skulle en form av tillbedjan som uppenbarligen har hedniska rötter kunna fördjupa en persons förhållande till den sanne Guden? Kan böner som frambärs till sådana ”helgon” verkligen behaga Gud?
Radbandets ursprung
En annan populär företeelse som har med bön att göra är radbandet eller rosenkransen. Det spanskspråkiga uppslagsverket Diccionario Enciclopédico Hispano-Americano beskriver rosenkransen som ”ett snöre med femtio eller ett hundra femtio kulor, indelade i dekader [tiotal] genom andra, större kulor, i ändarna hopfogat förmedelst ett kors, föregånget av tre kulor”.
En katolsk publikation förklarar hur rosenkransen används: ”Den heliga rosenkransen är en form av muntlig och mental bön om återlösningens mysterier. Den består av femton dekader. Varje dekad består av ett Fader vår, tio Ave Maria och ett Gloria patri. För varje dekad mediterar den bedjande över ett av mysterierna.” De ”mysterier” som avses är läror som katoliker bör känna till och syftar i detta sammanhang på händelser som har med Jesu Kristi liv, lidande och död att göra.
I The World Book Encyclopedia kan man läsa: ”Det kristna bruket av radband tog sin början på medeltiden, men det blev vanligt först på 1400- och 1500-talen.” Är då detta bruk något unikt för katolicismen? Nej. Diccionario Enciclopédico Hispano-Americano förklarar: ”Liknande kulor används av tillbedjare inom islam, lamaismen och buddhismen.” I uppslagsverket Encyclopedia of Religion and Religions sägs det rentav: ”Det har framkastats att muhammedanerna fick radbandet från buddhisterna och att de kristna fick det från muhammedanerna vid tiden för korstågen.”
Somliga menar att radbandet eller rosenkransen bara tjänar som en hjälp för minnet när den bedjande skall recitera ett visst antal böner. Men frågan är: Behagar detta bruk Gud?
Vi behöver inte spekulera eller undra över det rätta eller tillbörliga i sådana sedvänjor. Jesus gav ett auktoritativt svar på den begäran som en av hans lärjungar framställde, ett svar som visade hur man skulle be till Gud. Det han sade var mycket upplysande, men det kommer kanske att förvåna somliga läsare.
[Bilder på sidan 3]
Bruket av radband är mycket vanligt bland katoliker. Vad är dess ursprung?