Att taga del på ett värdigt sätt
1. Vad är det i frågan om Åminnelsen som Paulus dryftar i 1 Korintierna?
NÄR aposteln Paulus talade om Åminnelsen eller Herrens aftonmåltid i sitt första brev till korintierna, var det inte frågan om vem som skulle ta del av emblemen som han dryftade, utan vad emblemen betydde och hur man skulle ta del av dem värdigt eller på ett värdigt sätt.
2. Hur firade dessa korintier inte Åminnelsen på ett konsekvent sätt, på värdigt vis och till gagn för sig själva?
2. I själva början av sitt brev påpekade han, att det existerade partier och religiös söndring bland dem, och han frågade: ”Existerar Kristus delad?” Det rådde avund och kiv bland dem, så att de inte var andliga, utan köttsliga, och betedde sig som världsliga människor. (1 Kor. 1:11—13; 3:1—4; NW) Detta var inte passande för dem som tar del av åminnelseemblemen, ty brödet var en symbol av Kristi kropps enhet. Inte heller kunde de avguda religiösa ledare och säga: ”Jag hör till den eller den”, och inte heller kunde de bedriva avguderi med sig själva genom vinningslystnad eller bedriva något som helst annat slag av avguderi, ty detta var demondyrkan. De som på det sättet tog del i ”demoners bord” kunde alltså inte med rätta ta del i ”Jehovas bord” vid Herrens aftonmåltid. Där borta var det också på den tiden några som tog med sig sin egen kvällsvard eller aftonmåltid till församlingens mötesplats. De hade alltså en sällskaplig måltid där omedelbart före Herrens aftonmåltid och ägnade sig åt att äta till övermått och kom därigenom i ett tillstånd som inte alls gjorde det möjligt för dem att på rätt sätt uppfatta innebörden i Herrens aftonmåltid. Dessutom ignorerade de somliga vid sin sällskapliga måltid och lät dem gå hungriga, så att några kanske trådde efter Herrens aftonmåltid huvudsakligen för att få en bit mat. Allt detta var sådant som inte bidrog till att Åminnelsen firades på ett värdigt sätt och till gagn för dem själva. — 1 Kor. 11:17—22.
3, 4. Hur kan deltagare bli skyldiga beträffande Herrens kropp och blod?
3. Efter att ha förklarat de förhållningsregler som han hade fått från Herren angående Herrens aftonmåltid, sade Paulus därför vidare: ”Ty så ofta som ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död, till dess han kommer. Var och en som äter brödet och dricker Herrens kalk ovärdigt kommer alltså att vara skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Må en människa efter ingående granskning först godkänna sig själv, och må hon så äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker äter och dricker dom mot sig själv, om han icke urskiljer kroppen. Det är därför som många bland eder äro svaga och sjukliga och icke så få sova i döden. Men om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda. När vi bliva dömda, bliva vi emellertid tuktade av Jehova, på det att vi icke må bliva fördömda med världen. Alltså, mina bröder, när ni komma tillsammans för att äta det, vänta då på varandra. Om någon är hungrig, må han äta hemma, så att ni icke måtte komma tillsammans för dom.” — 1 Kor. 11:26—34, NW.
4. Så blir då var och en som tar del av åminnelseemblemen, medan han är i ett ovärdigt tillstånd, och tar del på ett ovärdigt sätt på grund av bristande insikt och uppskattning skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Alla deltagare måste djupt känna sin enhet med Huvudet, Jesus Kristus, i att göra Guds vilja. Vi måste komma ihåg honom såsom den som det är livsviktigt att vara i förening med, och vi får inte skapa söndring inom vår krets och så göra den förenade kroppen om intet. Det är Jesu blod som stadfäster det nya förbundet, och vi får inte handla med avseende på detta blod som om det vore ett vardagligt ting, i det vi uppsåtligt syndar genom partimeningar, avgudadyrkan, girighet och köttets gärningar. Genom detta förbund är vi ett folk för Jehovas namn, och vi bör ära detta namn genom vårt liv. Kristus Jesus, som tillhandahöll sitt blod för det nya förbundet, dog för att hävda Jehovas namn och universella suveränitet. Vi bör efterlikna honom i det slags död som han dog och bli ”förenade med honom i hans döds likhet”, för att vi också må kunna ”bliva förenade med honom i hans uppståndelses likhet”. Vi måste följaktligen hålla oss fria från skuld gentemot dessa livsviktiga ting och får inte uppträda som skrymtare vid Åminnelsen eller Herrens aftonmåltid.
5. Hur skall vi söka att taga del på värdigt sätt?
5. För att värdigt taga del av emblemen måste vi bryta oss loss från sådana brottsliga sedvänjor, då de ju inte harmonierar med att vi är lemmar i Kristi kropp och att vi tar del av brödet och vinet vid Åminnelsen. Vi bör ingående granska oss själva med avseende på dessa ting, be Gud om förlåtelse för vad vi kan ha gjort orätt och sedan besluta oss för ett rätt beteende och godkänna oss själva genom att mäta oss med Guds måttstock, innan vi tar del. I annat fall kommer vi att äta och dricka Guds dom över oss, och detta kommer att leda till att vi blir tuktade.
6. Vad måste de som tar del urskilja för att undgå tuktan? På vilket sätt?
6. Detta kommer att vederfaras en individ, ”om han icke urskiljer kroppen”, säger Paulus. (1 Kor. 11:29, NW) Med ”kroppen” menas Kristi enade kropp. Moffatts översättning anger detta för oss, då hans översättning här skriver ordet Kropp med stor begynnelsebokstav, liksom när den säger att de kristna ”döpas in i en Kropp” och är ”Kristi Kropp”. Moffatts översättning lyder: ”Ty den som äter och dricker utan ett tillbörligt begrepp om Kroppen, äter och dricker till sitt eget utdömande.” (1 Kor. 11:29; 12:13, 27; Mo) De som tar del i Åminnelsen måste ha klart för sitt sinne, att de är ”Kristi kropp”, som är symboliskt framställd genom det ena brödet, och följaktligen måste de bevara enheten såsom ”en kropp”. Vi måste ha en ”tillbörlig uppfattning om Kroppen”, i det vi uppfattar och förstår vår personliga enhet med Huvudet, Jesus Kristus. Om vi inte gör det, så kommer vi att bli andligen ”svaga och sjukliga” och att till och med ”sova i döden”, såsom många av korintierna gjorde då på den tiden. För detta måste Jehova Gud tukta dem genom sin teokratiska organisation, som representerades av aposteln Paulus, för att de inte skulle bli fördömda tillsammans med världen och bli tillintetgjorda, såsom den inom kort kommer att bli. För att vara andligen starka, friska och levande i förhållande till Guds organisation och dess verk måste vi respektera bland annat, vad Åminnelsen innebär.
Vid vilken tid och enligt vilken ordning den bör firas
7. På vilken dag i vilken månad firar vi Åminnelsen? Varför?
7. Med tillbörlig respekt för Herrens aftonmåltid undersöker vi därför tidpunkten för dess firande och ordningen därvid. Vi efterliknar Jesus i fråga om den tid, då han upprättade Åminnelsen, och firar den alltså en gång om året på den fjortonde dagen i Nisan, den månad som var årets första för Jehovas förbundsfolk enligt hans påbud i 2 Moseboken 12:1—6. Detta var dagen för påsken, ty omedelbart efter det att Jesus såsom jude ”under lagen” hade firat den judiska påsken, instiftade han Åminnelsen för sina elva trogna apostlar. Genom Guds påbud firades påsken en gång om året, på den dag som var årsdagen av den första påsken, vilken judarna firade i Egypten strax innan de tågade ut ur detta ”träldomshus”. På denna påskdag dog Jesus på tortyrpålen på Golgata, icke endast såsom det stora påskalammet, ”Guds Lamm”, utan också såsom arvingen till Guds rike, vilket kommer att hävda och fastslå Guds suveränitet över allt skapat. För att ”fortsätta ... att förkunna Herrens död, till dess han kommer”, firar vi alltså Åminnelsen med rätta endast på årsdagens datum, den 14 Nisan.
8. Vilken tid på dagen bör den firas? När i år?
8. Vid vilken tid på dagen bör den firas? Efter solnedgången eller efter klockan 18, ty för Jehovas forntida förbundsfolk började varje ny dag vid den tiden, och den sträckte sig över midnatt och den följande perioden av dagsljus till solnedgången. Därför måste Åminnelsen firas på kvällen den 14 Nisan. Paulus säger att det var ”i den natt då han skulle bliva överlämnad” som Jesus tog åminnelseemblemen och räckte dem till sina apostlar. (1 Kor. 11:23, NW) Själva namnet, Herrens nattvard eller ”Herrens aftonmåltid”, visar att den firades på kvällen. Också det förhållandet, att Paulus säger till korintierna: ”Var och en tager sin egen aftonmåltid i förväg”, bevisar att dessa kristna i det första århundradet firade Åminnelsen på kvällen och inte på förmiddagen, sedan var och en hade ätit sin frukost, eller på eftermiddagen, sedan man hade ätit det mål som intogs mitt på dagen. (1 Kor. 11:20, 21, NW) Den rätta tiden att fira Herrens aftonmåltid år 1951 är alltså efter solens nedgång eller efter klockan 18 fredagen den 23 mars, ty vid den tidpunkten börjar i år den 14 Nisan.
9. Vad är brödets osyrade beskaffenhet en bild av? Hur visar 1 Korintierna 5:7—11 detta?
9. Det bröd som Jesus bröt var osyrat, det enda slag som var tillåtet vid påsken, eftersom denna osyrade beskaffenhet var en bild av syndfrihet. Aposteln avhandlar, varför Kristi kropps lemmar bör avhålla sig från synd och inte får låta sådana som begår grova synder finnas inom deras församlingsgemenskap, när han skriver till de kristna i Korint: ”Avlägsna den gamla surdegen, så att ni må kunna vara en ny deg, då ni ju äro fria från jäsämne. Ty Kristus, vårt påskalamm, har i sanning blivit offrad. Låt oss följaktligen hålla högtiden, icke med gammal surdeg och icke heller med skadelystnads och ondskas surdeg, utan med ojästa brödkakor av renhet och sanning. I mitt brev skrev jag till eder, att ni skulle sluta upp att hava att göra med horkarlar, ... att sluta upp att hava att göra med någon som kallas broder och som är en horkarl eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, så att ni icke ens äta med en sådan människa.” — 1 Kor. 5:7—11, NW.
10. Varför begagnades ett enda bröd och en gemensam kalk för ett församlat antal?
10. Skildringen visar att Jesus använde bara ett bröd, men därmed skulle bara elva apostlar betjänas. Paulus’ ord i 1 Korintierna 10:16 (NW), ”Brödet, som vi bryta”, tyder på att det skulle vara ett bröd åt en församling, men de fastslår inte församlingens storlek eller det antal deltagare som skall betjänas. Det vin som Jesus räckte dem var det som var tillgängligt vid påskmåltiden på hans tid, då fyra eller ibland till och med fem kalkar eller bägare skänktes i åt påskfirarna. (Luk. 22:17, 20) Om ett antal tar del av ett bröd och av en kalk, skulle detta därför vara lämpligt för att symbolisera enhet och delaktigheten i gemensamma privilegier.
11. Vad visar skildringen beträffande frambärandet av tacksägelse och bönen om välsignelse över brödet och vinet?
11. Sedan Jesus hade tagit brödet, uttalade han en välsignelse, enligt Matteus 26:26 och Markus 14:22, eller frambar tacksägelse, enligt Lukas 22:19. Hur lång stund som förflöt mellan det att brödet först delades ut och kalken därpå skickades omkring, det visar inte skildringarna, även om man sammanställer dem med varandra, men Markus 14:23—25 (NW) lyder: ”Och i det han tog en kalk, frambar han tacksägelse och gav den åt dem, och de drucko alla ur den. Och han sade till dem: ’Detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas till gagn för många. Sannerligen säger jag eder: Jag skall ingalunda dricka något mera av det som vinträdet har frambragt, förrän den dag då jag dricker det nytt i Guds rike.’” Matteus 26:27—29 överensstämmer med detta och visar att Jesus frambar en särskild tacksägelse över kalken och gjorde detta efter ett uppehåll. Paulus’ ord, i 1 Korintierna 16:16, ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna”, ger till känna, att en särskild välsignelse uttalades över kalken, ty aposteln nämner inte där den tacksägelse som frambars för brödet. Men i det Jesus räckte eller delade ut vartdera emblemet, förklarade han vad vart och ett av dem betydde och visade olika drag hos dem.
12. Varför kan ytterligare något sägas över emblemen, medan dessa bjudes åt de närvarande?
12. Hur mycket mera Jesus sade än de korta meningarna i berättelsen, medan han delade ut brödet och vinet, det visar inte de som skrivit skildringarna. När vi nu i vår tid firar Åminnelsen, är det brukligt att församlingen såväl som den som leder högtiden förblir mycket tysta, medan emblemen bäres omkring och några tar del av dem. Några av de deltagande till och med böjer huvudet och beder, som om den bön inte vore tillräcklig, vilken den som blivit uppmanad därtill framburit över det emblem som man just då tar del av. Men det är möjligt, att Jesus sade mycket mera över vartdera emblemet, när det delades ut och apostlarna tog del därav, ty han uttalade inte någon magisk formel över vartdera emblemet för att transsubstantiera det. Förvisso omtalar inte skildringarna av den natten allt vad som sades. I betraktande härav finns det ingen regel som förbjuder att några lämpliga ord yttras av mötesledaren, när vartdera emblemet går runt till de deltagande.
Tillvägagångssätt som rekommenderas
13. Hur gick man till väga då man firade Åminnelsen i Betelhemmet i Brooklyn förra året?
13. Förra året hade Betelfamiljen i Brooklyn förmånen att för första gången fira Åminnelsen i Rikets sal i det nya Betelhemmet, lördagen den 1 april 1950, på aftonen. Familjens överhuvud, presidenten för Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap, ledde sammankomsten. Efter den sedvanliga sången och inledningsbönen höll presidenten talet, som behandlade Herrens aftonmåltid. Han hade läst manuskriptet till Nya världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. I samband härmed hade han begrundat firandet av Åminnelsen. Sedan han hade slutat talet, uppmanade han så en broder av kvarlevan att frambära tacksägelse för brödet. Medan brödet sedan bars omkring och tillfälle därigenom gavs åt var och en av de närvarande att taga del, om han ansåg sig värdig, lät inte presidenten en högtidlig tystnad härska, utan framförde lämpliga kommentarer som fördjupade insikten om ”brödets” betydelse. Sedan detta hade burits omkring, uppmanade han en annan broder av kvarlevan att bedja om välsignelse över kalken med vin. Detta emblem blev därpå kringburet, så att tillfälle erbjöds åt alla och envar att dricka av det; och återigen, medan detta bars omkring, gav presidenten ytterligare kommentarer för att hjälpa alla att bättre förstå kalkens innebörd och vad det betyder att taga del därav. Dessa mera tillfälliga kommentarer under det att emblemen bars omkring uppskattades av alla, inbegripet de där närvarande av de ”andra fåren”, vilka inte själva tog del men såg dem taga del som hörde till kvarlevan av Kristi kropp. Det hjälpte till att befria ceremonien från den forna tunga stämningen och dysterheten, som verkade så nedtryckande på många.
14. Vad rekommenderas åt alla våra grupper eller avdelningar?
14. Det här beskrivna tillvägagångssättet är skriftenligt, och vi rekommenderar det åt alla avdelningar eller grupper av Guds hängivna folk. Den som leder mötet kan välja att göra några ytterligare uttalanden, medan först brödet och sedan vinet bäres omkring. Om han gör det, må han då välja sina ord väl och hålla sig till saken i vad han säger om vartdera emblemet. Denna sammankomst är till för att andligen uppbygga alla de närvarande, för att skärpa deras urskiljning och fördjupa deras insikt om och uppskattning av alla dragen i Herrens aftonmåltid och sina egna privilegier i samband därmed.
15. Varför kan de närvarande andra fåren glädjas, fastän de inte tar del av emblemen?
15. Fastän de närvarande ”andra fåren” visserligen inte har privilegiet att äta och dricka emblemen, kan de fröjdas över att detta inte betyder fördömelse för dem. Då de har en ”tillbörlig uppfattning om Kroppen”, kan de glädjas över att det nya förbundet når sin kulmen i att från jorden taga ut ett folk för Jehovas namn och att de nu har förmånen att vara förenade med kvarlevan av detta folk, de sista av dem som utgör ”Kristi kropp”. Fastän det inte tillkommer dem att taga del av Åminnelsens emblem, kan de glädjas över att Kristus Jesus är ”Guds Lamm, som borttager världens synd”. Och alldeles som de omskurna främlingar som bodde bland israeliterna vid tiden för uttåget åt av påskalammet, så ”äter” de också nu med den andliga kvarlevan av det motbildliga Lammet, i det de utövar tro på Kristi blod och gör Guds vilja enligt det föredöme som Kristus gav. (Joh. 1:29; 2 Mos. 12:48, 49) De dricker inte hans blod, men de tvår sina kläder och gör dem vita i Lammets blod. (Upp. 7:14) Med kvarlevan tågar de ut ur denna världen, och de kan se fram emot fullständig befrielse från den i striden vid Harmageddon, då världen kommer att uppslukas såsom när Faraos härskaror förgjordes i Röda havet.
16. Vilka vid andra möten förekommande ting är inte förbjudna efter Herrens aftonmåltid, och varför inte?
16. När emblemen har bjudits och alla de värdiga har tagit del av dem, då är Herrens aftonmåltid avslutad. Det bud som pålagts lemmarna i Kristi kropp att hålla den har blivit åtlytt. Vad som följer därefter under resten av vår samvaro utgör inte någon del av Herrens aftonmåltid. Det kan därför försiggå i överensstämmelse med det vanliga tillvägagångssättet mot slutet av våra andra möten, såsom till exempel att man pålyser eller överenskommer om tjänst och sjunger en sång och så avslutar mötet med bön. Att Jesus samtalade och bad med sina lärjungar, såsom det är nedtecknat i Johannes’ fjortonde till och med sjuttonde kapitel, var ingen del av Herrens aftonmåltid, utan kom efter den. Vad han då sade till apostlarna och frambar i bön var dikterat av situationens allvar och av det lägliga i att han hade dem alla samlade för sista gången, innan han skulle blir förrådd och dödad. Berättelsen säger också: ”Slutligen, sedan de hade sjungit lovsånger, gingo de ut till Oljeberget”, och att man på detta sätt sjöng psalmer var brukligt vid påsktiden. (Mark. 14:26, NW) Att vi just har firat Åminnelsen förbjuder alltså inte att vi efter Herrens aftonmåltid följer denna sedvänja från våra andra möten.
17. Vilken Åminnelsen värdig strävan som ett fullföljande av den föreslås detta år för alla som kommer att vara närvarande?
17. Då Åminnelsen firades förra året, var det på hela jorden sammanlagt 511.203 närvarande vid detta möte, fastän endast 22.723 tog del. Vi har goda skäl att förvänta att i år ännu fler än en halv million kommer att visa sin vördnad för detta firande av Åminnelsen genom att vara närvarande. I betraktande av att vi närmar oss vårt fullständiga uttåg ur denna världen och in i den nya världen, föreslår vi att alla aktiva rikesförkunnare ägnar sig åt att hjälpa dessa mer än en halv million närvarande ut i tjänsten på fältet under veckoskiftet omedelbart efter den 23 mars 1951. På det sättet kommer ni att hjälpa dem att få del i det slutliga vittnandet, innan denna gamla världs fullständiga slut inträffar. Vilket värdigt fullföljande det skulle bli efter Herrens aftonmåltid i år, i denna tid då Gud visar långmodighet mot oss alla till frälsning för oss! — 2 Petr. 3:15, NW.
(The Watchtower, 15 januari 1951)