Watchtower ONLINE LIBRARY
Watchtower
ONLINE LIBRARY
Svenska
  • BIBELN
  • PUBLIKATIONER
  • MÖTEN
  • Jonatan — ”en man bland tusen”
    Vakttornet – 1980 | 1 mars
    • Jonatan — ”en man bland tusen”

      DEN vise kung Salomo konstaterade: ”Jag [har] funnit en man bland tusen.” (Pred. 7:29) Detta visar att idealmannen är sällsynt. Det är få som framstår som moraliskt förträffliga. En som gjorde det var Jonatan, kung Sauls son. Han var modig, lojal och osjälvisk. Om det någonsin har funnits en man som har kunnat bevisa att han inte har känt svartsjuka, rivalitet eller missunnsamhet, så är det mannen Jonatan. Han lade i dagen stor tillgivenhet för och lojalitet mot just den person som mindre ädla män skulle ha betraktat som ett allvarligt hot mot deras ställning.

      Tidigt under sin fars regering utmärkte sig Jonatan som en modig krigsman. Med en styrka på tusen dåligt rustade män övervann han den rustade filisteiska garnisonen vid Geba. (1 Sam. 13:1—3, NW) Jonatan måste då ha varit åtminstone 20 år gammal, eftersom det var minimiåldern för Israels soldater. — 4 Mos. 1:3.

      Senare slog Jonatan och hans vapendragare med Guds hjälp ner omkring 20 fiender, filistéer. Denna bedrift banade vägen för israeliterna att vinna seger över sina fiender. Under detta fälttåg ignorerade Jonatan, utan att vara medveten om det, sin fars obetänksamma ed. För att Saul skulle kunna ta den fullständiga konsekvensen av sin ed krävdes det att hans son dödades. Jonatan ryggade inte tillbaka i fruktan, utan sade till sin far: ”Här är jag — jag måste dö!” Men folket friköpte Jonatan, eftersom de förstod att Jehova hade varit med honom. — 1 Sam. 14:1—45, Åkeson.

      Det var närmare 20 år senare som David dödade den filisteiske jätten Goljat. Davids modiga handling, som han utförde i full förtröstan på Jehovas frälsande förmåga, rörde Jonatans hjärta. Bibelns berättelse säger: ”Jonatans själ [blev] sammanfogad med Davids själ, och Jonatan älskade honom såsom sin egen själ.” (1 Sam. 18:1, Åkeson) Som bevis på sin vänskap gav Jonatan David sina kläder, sitt svärd, sin båge och sitt bälte. — 1 Sam. 18:4.

      När David längre fram visat hur han modigt lett de israelitiska styrkorna i striden mot filistéerna, hälsade kvinnorna de återvändande segrarna med sång och dans. De sjöng: ”Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.” (1 Sam. 18:5—7) Detta drev Saul till ännu större svartsjuka, och han började betrakta David med största misstänksamhet. När Saul hade misslyckats i sitt försök att döda David med spjut, gick han med på att ge David sin dotter Mikal till hustru, under förutsättning att David frambar bevis på att han hade dödat 100 filistéer. Saul var helt övertygad om att David då skulle falla i fiendens hand. Men David återvände med 200 förhudar av filistéerna — bevis på att han hade slagit ihjäl så många. Detta ökade bara Sauls fruktan för David och hat till honom. — 1 Sam. 18:8—29.

      Men Jonatan lät inte sin fars svartsjuka hat förstöra vänskapen med David. När Saul helt öppet uttryckte sin önskan att få David dödad, ingrep Jonatan och lyckades få sin far att lova att inte döda hans vän. Senare tvingades David emellertid att fly för sitt liv, eftersom Saul återigen försökte spetsa honom med sitt spjut. Kungen sände också män för att bevaka Davids hus under natten i det syftet att de skulle döda honom på morgonen. Den natten lyckades David fly ut genom ett fönster i sitt hus. — 1 Sam. 19:1—12.

      Därefter samarbetade Jonatan med David i ett försök att avgöra exakt hur hans far kände för hans vän. Saul blev rasande och sade i vredesmod till sin son: ”Du motspänstig vrånghets son, vet jag icke, att du har utvalt Isais son, till skam för dig och till skam för din moders blygd! Ty alla de dagar Isais son lever på jorden, skall du och ditt rike icke bestå. Så sänd nu och hämta honom till mig, ty han är dödens barn.” När Jonatan protesterade, kastade hans uppretade far spjutet mot honom. — 1 Sam. 20:1—33, Åkeson.

      Följande morgon mötte Jonatan David vid en på förhand bestämd plats. De båda männen bedyrade återigen sin vänskap och lojalitet mot varandra. (1 Sam. 20:35—43) Att en sådan vänskap kom till stånd och fortsatte är verkligen beaktansvärt. Jonatan var den närmaste arvingen till tronen, och han visste att kungadömet till slut skulle komma i Davids händer. Dessutom var han omkring 30 år äldre än David. Ändå kunde Jonatan glädja sig med David i hans framgångar och gråta tillsammans med honom i hans bedrövelser. Utan tvivel var vänskapen med Jonatan en hjälp för David att ha en rätt syn på kungen, så att han inte utnyttjade de tillfällen han hade att skada honom. Under den tid då Saul obarmhärtigt förföljde David, fick Jonatan tillfälle att styrka sin vän. Vi kan betrakta bara ett exempel, om vilket vi läser: ”Jonatan, Sauls son, stod upp och gick till David i Hores och styrkte hans mod i Gud. Han sade till honom: ’Frukta icke, ty min fader Sauls hand skall icke träffa dig, utan du skall bliva konung över Israel, och jag skall då hava andra platsen, näst efter dig. Detta vet ock min fader Saul.’” — 1 Sam. 23:16, 17.

      Hur ädel var inte Jonatan, när han var nöjd med att inta den andra platsen i riket! Jonatan kunde visa en sådan osjälvisk hängivenhet, därför att han godtog David som den som Jehova hade utvalt för kungadömet, och han älskade honom för hans fina egenskaper.

      Jonatan fick emellertid inte inta den andra platsen i riket, utan han dog tillsammans med sin far i strid. (1 Sam. 31:2) Sauls och Jonatans död drev David till att skriva en klagosång som han kallade ”Bågsången”. Till en början utgjorde denna klagosång en del av den samling dikter, sånger och andra verk som utgjorde Jashars bok eller ”Den redliges bok”. Därefter sattes ”Bågsången” in i den inspirerade skildringen i 2 Samuelsboken. Juda barn blev befallda att lära sig den sången. — 2 Sam. 1:17—27.

      När vi begrundar de förunderliga vänskapsband som existerade mellan David och Jonatan, kan vi lätt förstå varför David uttryckte sig som han gjorde i ”Bågsången”. Han sade sorgset på följande sätt: ”Jag sörjer över dig, du min broder Jonatan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.” (2 Sam. 1:26) Jonatan var sannerligen ”en man bland tusen”.

  • Bröt Mose sitt löfte?
    Vakttornet – 1980 | 1 mars
    • Bröt Mose sitt löfte?

      I SLUTET av den nionde plågan — tre dagars totalt mörker — hotade Farao Mose: ”Gå bort ifrån mig och tag dig till vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.” (2 Mos. 10:28) Enligt 2 Moseboken 10:29 svarade Mose: ”Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte.”

      Men i nästa kapitel i 2 Moseboken, verserna 4 till och med 8, läser vi hur Mose förkunnar den tionde plågan för Farao. Hade Mose brutit sitt löfte? Nej, så tycks det inte förhålla sig. Tydligtvis bör 2 Moseboken 11:1—3 betraktas som någonting sagt inom parentes. Med andra ord slutade inte Mose att tala efter det att han hade sagt: ”Jag skall icke vidare komma inför ditt ansikte”, utan han följde upp detta uttalande med förkunnelsen av den tionde plågan. Sedan gick Mose, som skildringen säger, ”bort ifrån Farao i vredesmod”. — 2 Mos. 11:8.

      Enbart på grund av att Mose kände till att den tionde plågan skulle bli den sista kunde Mose säga till Farao att han inte skulle försöka att komma inför hans ansikte igen. Annars skulle det ha varit förmätet av honom att gå med på någonting som kanske inte skulle ha varit i överensstämmelse med Jehovas vilja. Orden i 2 Moseboken 11:1—3 uppenbarar att Mose var medveten om att den tionde plågan skulle vara den sista, och dessa ord gav också information om vad israeliterna skulle göra efter det att plågan hade kommit över egyptierna. — Jämför 2 Moseboken 11:2, 3 med 2 Moseboken 12:35, 36.

      Som förhållandena utvecklade sig tvingades Farao att sända efter Mose och Aron. Farao, som ödmjukats av den tionde plågan, sade till dem: ”Stån upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN [Jehova], såsom I haven begärt. Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och gån åstad och välsignen därvid mig.” (2 Mos. 12:31, 32) Vilken kontrast! Den Farao som hade hotat Mose med döden vädjade nu om välsignelse. Han ville inte att Mose och de andra israeliterna skulle lämna Egypten och fortsätta att dra förbannelser över honom, och han ville inte att ytterligare olycka skulle drabba honom.

Svenska publikationer (1950–2026)
Logga ut
Logga in
  • Svenska
  • Dela
  • Inställningar
  • Copyright © 2025 Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania
  • Användarvillkor
  • Sekretesspolicy
  • Sekretessinställningar
  • JW.ORG
  • Logga in
Dela