Glädjefyllda högtider

”Du skall vara uppfylld av glädje.” 5 Mos. 16:15.

1. Vilka är det som i dag visar sig vara det lyckligaste folket, och varför är det så?

VEM gläds inte åt en festlig tillställning, åt att få fira en högtid? Ner genom århundradena har jordens folk glatt sig åt att fira högtider och ställa till fester. Så var det också med det folk som fick sin nations lagar från människans skapare genom hans profet Mose. Men det folkets festliga tillställningar eller högtider var annorlunda. De var profetiska; de förebådade goda ting som skulle komma. Glädje är också deras lott som utgör den nutida motsvarigheten till de forntida högtidsfirarna i Mellersta Östern, för de får nu del av dessa profetiska högtiders uppfyllelse. Från bibelns ståndpunkt sett är dessa nutida högtidsfirare andliga israeliter, och de visar sig vara det lyckligaste folket på jordens yta.

2. Hur många högtider fanns det föreskrifter om, enligt 5 Moseboken 16:16, och vilka var de?

² I de inspirerade böcker som skrevs av Mose fanns det föreskrifter om tre högtider. I Femte Moseboken, kapitel 16, vers 16, läser vi: ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS [Jehovas], din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram inför HERRENS ansikte.”

3. När de därpå följande orden i 5 Moseboken 16:17 uttalades, vilken situation befann sig då de köttsliga israeliterna?

³ Vers 17 lyder: ”Var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som HERREN, din Gud, har givit dig.” Vid den tid, då de här orden uttalades, bodde israeliterna i tält under sin vandring mot det utlovade landet, Kanaans land.

DET OSYRADE BRÖDETS HÖGTID

4. Vilken var den första högtiden, och vad var det som översteprästen på högtidens andra dag frambar som offer åt Jehova?

⁴ Den första av de årliga högtiderna, det osyrade brödets högtid, hölls i omedelbar anslutning till den judiska påsken med dess kvällsmåltid den 14 Abib eller Nisan. Det osyrade brödets högtid firades under sju dagar, från 15 Nisan till och med 21 Nisan. Denna högtids första dag var sabbatsdagen som följde efter den judiska påskdagen med dess kvällsmåltid. På högtidens andra dag, den 16 Nisan, brukade den israelitiske översteprästen i Jehovas tempel i Jerusalem frambära ett offer åt Jehova som bestod av en kärve av det nyligen mogna kornet, som man börjat skörda. — 3 Mos. 23:11—16.

5. Varför firade Jesus inte högtiden den 15 Nisan 33 v.t., och när ingick hans lärjungar i en glädje som det inte fanns någon motsvarighet till?

⁵ Det finns en historisk skildring av hur en 12-årig pojke togs med från Nasaret till Jerusalem för att fira den judiska påsken. Den pojken var Jesus, Marias son. Arton år senare, år 29 v.t., blev den här israeliten av mankön, som nu var Herren Jesus Kristus, ”Guds lamm”, som påskalammet utgjorde en förebild till. (Luk. 2:41—52; Joh. 1:29—37) Tre och ett halvt år senare blev han verkligen offrad på trä på Golgata, utanför Jerusalem, på fredagen den 14 Nisan 33. Den fredagskvällen började den 15 Nisan, och med den det osyrade brödets högtid, men Jesus själv hade ingen del i den glädje som utmärkte ett sådant tillfälle. Han var död och begravd. Medan judarna i allmänhet i Jerusalem gladdes över att få inleda sin högtid, gjorde Jesu lärjungar inte detta. De sörjde över vad som för dem tycktes vara en bestående förlust av honom som varit deras ledare. Men följande dag, söndagen den 16 Nisan, vändes deras sorg i en glädje som judarnas glädje under sitt högtidsfirande inte kunde mäta sig med.

6. Vad var det, enligt de upplysande orden i 1 Korintierna 15:20, som kärven av kornax, vilken översteprästen viftade den 16 Nisan, var en förebild till, och varför?

⁶ Varför det? Därför att deras ledare, Jesus Kristus, uppväcktes från de döda genom sin himmelske Faders, Jehovas, allsmäktiga kraft. Den kristne aposteln Paulus förklarade vad detta innebar, när han skrev om uppståndelsen och sade: ”Nu har Kristus uppväckts från de döda, förstlingen av dem som har somnat in.” (1 Kor. 15:20) Kärven med förstlingsfrukten av kornskörden, som den judiske översteprästen i templet viftade inför Jehova på söndagen, den 16 Nisan, föreställde således en enskild människa, den uppståndne Herren Jesus Kristus, den förste som blev uppväckt ur döden i fullständig måtto till evigt liv. Det var följaktligen endast han som kunde kallas ”förstlingen av dem som har somnat in” i döden. Detta underverk utmärkte högtidens andra dag.

7. Varför fick ingen surdeg finnas i de judiska hemmen under den sju dagar långa högtiden, och vad var detta en påminnelse om?

⁷ Under högtidens sju dagar skulle ingen surdeg finnas i de judiska hemmen, därför att surdeg föreställde sådant som är i disharmoni med Gud, synd. Högtiden påminde i själva verket om att israeliterna, på grund av att de måste lämna Egypten i hast, inte hade tid att låta degen bli ”syrad”, komma i jäsning. Detta var anledningen till att de skulle äta osyrat bröd, precis som de hade gjort på den första judiska påskdagen. — 2 Mos. 12:11—34; 5 Mos. 16:2—4.

8, 9. Vilken föranstaltning måste motbilden till det osyrade brödets högtid följa tätt inpå, för att motsvara förebilden, och hur bekräftar Paulus detta?

⁸ Liksom det osyrade brödets högtid följde på den judiska påsken och varade i sju dagar, så måste motbilden till denna högtid följa tätt inpå offret av ”Guds lamm”, Jesus Kristus, fredagen den 14 Nisan 33. Eftersom det antal dagar som denna högtid varade, nämligen sju, är en bild av fullkomlighet, fullständighet, så har den motbildliga högtiden fortsatt ner genom århundradena till denna tid, och de kristna som är andliga israeliter, judar invärtes, är ålagda att fira den. I 1 Korintierna 5:6—8 hänvisar aposteln Paulus till den motbildliga högtiden, då han skriver:

⁹ ”Vet ni inte att lite surdeg får hela degen att jäsa? Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara en ny deg, i den mån som ni är osyrade. Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.”

10. Varför och hur skall den motbildliga högtiden firas i dag, och varför kan var och en av dem som håller denna högtid inte annat än ”vara uppfylld av glädje”?

¹⁰ Detta skrevs omkring år 55 v.t., dvs. 22 år efter Kristi offerdöd. I dag är det deras plikt som är andliga israeliter och som läser dessa ord av aposteln Paulus — mer än nitton hundra år senare — att hålla den motbildliga högtiden, nämligen med uppriktighet och sanning. När den smorda kvarlevan av andliga israeliter handlar på detta sätt, kan var och en av dem gripas av den festliga stämning som rådde vid den forntida, förebildliga högtiden och kan inte annat än ”vara uppfylld av glädje”. Hur så? Därför att det förhållandet att man troget iakttar den motbildliga högtiden främjar en ren, teokratisk organisation som Jehova kan ge sitt godkännande.

VECKOHÖGTIDEN

11. Vilken var den andra obligatoriska högtiden, och varför hade den fått ett sådant namn?

¹¹ Den andra av det forntida Israels obligatoriska högtider var veckohögtiden. Varför kallades den så? Därför att israeliterna skulle räkna sju veckor från 16 Nisan, den dag då deras överstepräst till Jehova frambar kärven med den nyligen mognade säden såsom förstlingsfrukten av kornskörden. De skulle alltså räkna 49 dagar, och på den 50:e dagen skulle de fira veckohögtiden. På grekiska språket, som en grupp judar översatte sin bibel till, är ordet för 50:e (dagen) pentekosteʹ. Fördenskull kallade de grekisktalande judarna veckohögtiden för pentekosteʹ, och av det ordet kommer vårt svenska ”pingst”. Vad var det som skulle känneteckna den dagen, ”pingstdagen”?

12. Vad var denna högtidsdags särskilda framträdande drag, enligt vad vi läser i 3 Moseboken 23:15—21?

¹² I 3 Moseboken 23:15—21 finner vi svaret: ”Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag, då I buren fram viftofferskärven; femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde sabbaten, då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt HERREN. Från de orter, där I bon, skolen I bära fram viftoffersbröd, två kakor av två tiondedels efa fint mjöl. ... Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de båda lammen; de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra prästen. Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.”

13. När tog den motbildliga pingsten sin början, och vad var det som särskilt utmärkte detta tillfälle?

¹³ Denna profetiska veckohögtid, ”pentekosteʹ” eller pingst, fick sin motsvarighet, sin uppfyllelse, på församlingen av Jesu lärjungar i Jerusalem den 50:e dagen, räknat från Jesu uppståndelse från de döda. Den motbildliga veckohögtiden, verkligheten, tog således sin början på den sjätte dagen i tredje månmånaden, dvs. den 6 Sivan år 33 v.t. Vid den tiden befann sig den förhärligade Jesus Kristus i det allraheligaste i Jehovas stora andliga tempel, nämligen i Jehovas personliga närvaro i himmelen, dit han hade farit upp på den 40:e dagen från hans uppståndelse räknat. Medan judarna firade den förebildliga veckohögtiden, ”pentekosteʹ”, i Herodes’ tempel i Jerusalem, var omkring 120 lärjungar till den andlige översteprästen, Jesus Kristus, samlade i ett rum i en övervåning där i staden. Då, före tredje timmen på dagen (kl. 9), utgöt Herren Jesus Kristus helig ande från det allraheligaste i Jehovas andliga tempel. Detta fick till följd att de blev andligen pånyttfödda av sin himmelske Fader, Jehova, och att de blev smorda med helig ande genom sin överstepräst, Jesus Kristus. (Apg. 2:1—36) På det här sättet fick de två symboliska kakorna av fint mjöl Jehovas erkännande i himmelen, i det som utgör hans allraheligaste. — Hebr. 9:24.

14. a) Vad är det förhållandet att de båda vetekakorna var bakade med surdeg en bild av? b) Vilka skäl kan ges till att det var två bröd eller kakor?

¹⁴ Varför var det, vid den förebildliga veckohögtiden, två brödkakor, bakade av säd från den nyligen mognade veteskörden, som bars fram åt Jehova? Detta utgjorde en bild av att mer än en person skulle vara inbegripen i uppfyllelsen. De två förebildliga kakorna eller bröden av vete var bakade med surdeg. Detta antyder att de som denna högtids uppfyllelse gäller är genomsyrade av synd, på grund av sin födelse, som fallet var med de 120 lärjungarna till den syndfrie Jesus, med dessa lärjungar som avvaktande uppehöll sig i Jerusalem på söndagen den 6 Sivan 33. Att det var två brödkakor kan också vara en antydan om att dessa som blir av anden pånyttfödda, smorda lärjungar till den smorde (Messias) Jesus skulle bli uttagna från två grupper på jorden, först från de köttsliga, omskurna judarna och senare från alla de andra nationerna i världen, hedningarna. Tillsammans skulle de två grupperna utgöra ett enda motbildligt viftoffer åt Jehova. — Ef. 2:13—18.

15. När bars det bröd som föreställde ett judiskt bröd fram åt Jehova, och hur visade det sig att han gav sitt erkännande?

¹⁵ När man betraktar saken från den här senare synpunkten, inser man att det första av de motbildliga bröden, som betydde de omskurna israeliterna, frambars av översteprästen Jesus åt Jehova Gud i rätt tid, den 6 Sivan, samma dag som den judiske översteprästen viftade de två förebildliga bröden inför Jehova i Herodes’ tempel i Jerusalem. Eftersom dessa båda vetekakor inte längre behövdes såsom förebild, erkände Jehova dem inte, och därför fick inte de judar som firade högtid i Herodes’ tempel den heliga andens gåva. De judar som ville uppleva att orden i Joel 2:28, 29 blev uppfyllda på dem måste dra sig undan från det där förebildliga templet och sluta sig till Kristi 120 lärjungar, som redan hade fått profetian uppfylld på sig. Följaktligen var det omkring 3.000 av dem som kom att bli en del av det motbildliga viftoffersbrödet denna dag år 33, som i dubbel bemärkelse var den 50:e dagen, pingst.

16. När frambars det andra symboliska brödet åt Jehova, och intill vilken tid har de båda symboliska bröden hållit på att göras fullständiga?

¹⁶ Det andra symboliska brödet, som betydde hedningarna, icke-judarna, började viftas inför Jehova längre fram, i och med att de troende samariterna och — ännu längre fram — de oomskurna hedningarna, människor i nationerna i allmänhet, började få tillträde till den kristna församlingen. Detta senare anses ha ägt rum på hösten år 36 v.t. (Apg., kap. 8 och 10) De två motbildliga bröden har så småningom gjorts fullständiga under de gångna nitton hundra åren. Fakta utvisar att några har fogats till för att bli en del av dessa ”kakor” eller bröd på senare tid, och dessa har haft sin förebild i moabitiskan Rut, en av Jesu Kristi anmödrar, och i drottning Ester, kusin till juden Mordokai, som blev det persiska världsväldets ledande minister. — Se boken Beskydd och räddning, som utkom på engelska år 1932 (på svenska år 1934) och återgav det stoff som inflöt i en serie artiklar i tidskriften Vakttornet under åren 1931—1933.

17. a) Att antalet medlemmar av de båda symboliska bröden undan för undan gjorts fullständigt har varit en orsak till vad för något bland dem som hållit denna högtid? b) Av vilket skäl är de som utgör de symboliska bröden ett slags ”förstling”?

¹⁷ Att antalet medlemmar av de båda motbildliga ”pingstbröden” blivit fullständigt under de nu mer än nitton hundra åren har varit en orsak till stor glädje bland dessa andliga israeliter som har hållit den motbildliga veckohögtiden. Liksom de båda förebildliga bröden representerade förstlingsfrukten i skördemånaden Sivan, så är de som utgör de motbildliga bröden en förstling åt Jehova Gud genom Jesus Kristus, eftersom de har företräde framför de övriga av människovärlden och får ett himmelskt arv; de kommer i åtnjutande av de första förmånerna av offret av ”Guds lamm”. — Jak. 1:18; Upp. 14:4.

LÖVHYDDOHÖGTIDEN

18. Vad kallades det judiska heliga årets sista högtid, när inföll den, och vilka skulle ta del i den?

¹⁸ Det judiska heliga årets sista stora högtid inföll i sjunde månaden, månaden Etanim eller Tischri. (1 Kon. 8:2) Den var mycket framträdande i vissa avseenden. För det mesta kallades den lövhyddohögtiden, men två gånger kallas den bärgningshögtiden. (2 Mos. 23:16; 34:22) I 2 Moseboken 23:16, 17 heter det till exempel: ”Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden skall du ock hålla vid årets utgång, när du inbärgar frukten av ditt arbete från marken. Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din Herres, ansikte.” Också 2 Moseboken 34:22 talar om ”bärgningshögtiden, när året har gått till ända”. I 5 Moseboken 16:13—15 omtalas den som lövhyddohögtiden, och om denna högtid heter det där: ”Lövhyddohögtiden skall du hålla i sju dagar, när du inbärgar avkastningen av din loge och av din [olje- och] vinpress. Och du skall glädja dig vid denna din högtid med din son och din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med främlingen, den faderlöse och änkan, som bo inom dina portar. I sju dagar skall du hålla HERRENS, din Guds, högtid på den plats som HERREN utväljer; ty HERREN, din Gud, skall välsigna dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk, och du skall vara uppfylld av glädje.”

19. a) Varför överensstämde namnet på högtiden med formen för firandet av den? b) Varför var tidpunkten för högtiden synnerligen gynnsam för högtidsfirarna?

¹⁹ Vanligtvis kallas den här högtiden för ”lövhyddohögtiden”. Under högtidens sju dagar brukade judarna, som var församlade i Jerusalem, bo i tältlika lövhyddor, i överensstämmelse med högtidens namn. Den började fem dagar efter försoningsdagen, som inföll varje år den 10 Tischri och tack vare vilken dag Israels nation blev återställd, åter kom i ett fridfullt förhållande till Jehova Gud. Lövhyddohögtiden inleddes således vid en synnerligen gynnsam tid, och den varade från och med 15 Tischri till och med 21 Tischri, ett fullkomligt antal dagar.

20. Vad brukade en präst göra varje morgon under högtiden, enligt historiska skildringar utanför bibeln?

²⁰ Ingen annan högtid utmärktes av sådan glädje. Enligt historiska skildringar brukade en präst i gryningen varje dag under högtiden ta en liten kanna av guld som rymde tre log vätska, dvs. omkring en liter, och gå ner från Jerusalem till det ställe som kom att kallas Siloadammen, Siloakällan. De av våra läsare som besökt det nutida Jerusalem kanske påminner sig att de, när de gick ut ur staden genom Dyngporten, i stadens sydöstra hörn, kunde ta sig ner till den så kallade Mariakällan (Jungfrukällan) eller Gihonkällan. Från den källan lät kung Hiskia hugga en tunnel eller kanal, då landet hotades av en assyrisk invasion. Oförskräckta turister påminner sig att de, sedan de trevat sig fram en god stund genom denna tunnels mörker, kom ut i Siloadammen.

21. a) Hur brukade prästen ta sig till Siloadammen, och vad brukade han göra med Siloas vatten? b) Vilka ord i Jesajas profetia kunde glädjen vid detta tillfälle påminna judarna om?

²¹ Inte genom Hiskiatunneln, utan följd av en stor procession, som inbegrep en musikkår, brukade prästen med den lilla kannan av guld bege sig till Siloadammen. Sedan prästen fyllt kannan med vatten, brukade han vända tillbaka till staden och gå till den förgård, där Jehovas offeraltare var beläget. På altarets södra sida hade man placerat två kar, vart och ett med hål i botten. Karet vid altarets sydvästra hörn var avsett för vattnet från Siloadammen. När prästen hällde vattnet i det, rann det ut genom hålet och flöt omkring altarets sockel. Vid detta tillfälle gladde sig de närvarande, högtidsfirande judarna mycket. Det kan ha påmint de glada firarna om Jesaja, kapitel 12, där den glädje beskrivs som israeliterna upplevde då de blev befriade ur fångenskapen i Babylon år 537 f.v.t. Jesaja 12:3 lyder: ”I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor.”

22. a) Hur var Jehova källan till frälsningens vatten för de judiska högtidsfirarnas förfäder? b) Hur beskrev den glädje man kände då Siloas vatten göts ut?

²² Jehova Gud var den himmelska källan till deras frälsning. Det var han som befriade deras förfäder ur den 70-åriga landsförvisningen i det hedniska Babylon, där de hade törstat efter att frälsning skulle komma dem till del, sedan Babylon blivit omstörtat år 539 f.v.t. (Jes. 44:28—45:7; Jer. 2:13) Hågkomsten av denna befrielse var en källa till glädje under lövhyddohögtiden. I ett forntida judiskt ordspråk heter det: Den som aldrig upplevt glädjen då Siloas vatten gjuts ut har aldrig upplevt någon glädje i hela sitt liv.

Festlig illuminering

1. Hur kom det sig att Jerusalem under lövhyddohögtiden fick särskild illuminering, och vad hade judarna för sig i den kraftiga belysningen?

LÖVHYDDOHÖGTIDEN var ett tillfälle för särskild illuminering av ”den store Konungens”, Jehovas, ”stad”. (Matt. 5:35) Nattetid fanns det något ovanligt att beskåda i Herodes’ tempel, i kvinnornas förgård, som var belägen öster om altaret. Fyra ofantliga kandelabrar hade placerats där. På var och en fanns fyra stora skålar. För att man skulle kunna fylla skålarna med brännbar olja, måste man använda stegar för att nå upp till dem. Prästernas utslitna kläder användes som vekar i skålarna med olja. Det ljus som dessa 16 skålar med brinnande olja avgav var starkt nog att upplysa hela Jerusalem om natten. I denna oerhört kraftiga belysning brukade de israelitiska männen dansa eller utföra akrobatkonster i kvinnornas förgård, under det att kvinnorna såg på från sin läktare. Till ackompanjemang av leviterna stämde sångare upp de 15 psalmer som fått beteckningen ”vallfartssånger”, ”trapp-psalmer”. Den här glädjeyran pågick till dagbräckningen.

2. Var uppehöll sig på den tiden de hedningar som kom till högtiden?

² Oomskurna hedningar som kom till högtiden fick bara uppehålla sig på hedningarnas förgård, som var skild från Israels förgård genom en stenmur och den så kallade yttre förgården. — Lägg märke till vad som sägs i Apostlagärningarna 21:28, 29, som vittnar om att hedningar inte fick röra sig fritt i templet.

3, 4. a) Under vilka omständigheter var Jesus med vid högtiden på hösten år 32, och vad sade han där som kunde påminna judarna om Siloas vatten? b) Vad syftade Jesus då på, enligt vad vi läser i Johannes 7:39?

³ Med tanke på de framträdande drag som fogades till firandet av lövhyddohögtiden kan vi förstå hur tillämpliga några av de yttranden var som Jesus Kristus fällde vid denna högtid. Han firade den här högtiden för sista gången på hösten år 32. På grund av att Jesus visste att det fanns judar i Jerusalem som var ute efter att döda honom, lämnade han Galileen ensam och kom till högtiden helt obemärkt. Ungefär mitt under högtiden, kanske var det den 18 Tischri, trädde han fram öppet och började undervisa folket, de stora skarorna av högtidsfirare i templet.

⁴ Högtidens sista dag, 21 Tischri, kallades ”den stora dagen i högtiden”. Den dagen påminde Jesus av allt att döma folket om hur Siloas vatten göts ut, då han sade: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka. Den som sätter tro till mig, alldeles som Skriften har sagt: ’Ut ur hans innersta skall flyta strömmar av levande vatten.’” Till det som Jesus här sade fogar aposteln Johannes följande kommentar: ”Detta sade han emellertid om anden, vilken de som satte tro till honom var på väg att få; för ännu fanns det ingen ande, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.” — Joh. 7:37—39.

5. När började dessa förunderliga ord besannas, och hur?

⁵ Dessa förunderliga ord började besannas på pingstdagen följande år, när omkring 120 lärjungar, församlade i ett rum i en övervåning i Jerusalem, fick uppleva att den heliga anden utgöts över dem. Från dem började sannerligen strömmar av levande vatten flyta fram när de, på många mirakulöst givna språk, talade om ”Guds storslagna gärningar” inför de häpna judar som i tusental samlades för att bevittna skådespelet. — Apg. 2:1—41.

6. Vad sade Jesus på högtidens sista dag som kan ha påmint hans lärjungar om den särskilda illumineringen i templet?

⁶ På lövhyddohögtidens sjunde och sista dag sade Jesus något annat som kan ha påmint hans lärjungar om den särskilda illuminering som kännetecknade högtiden, nämligen den starka belysningen från de fyra höga kandelabrarna i kvinnornas förgård i templet. Jesus sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte alls vandra i mörker utan skall äga livets ljus.” — Joh. 8:12.

7. Varför var det mycket lämpligt att Jesus vid lövhyddohögtiden kallades sig ”världens” ljus?

⁷ Att Jesus kallade sig ”världens ljus” var mycket lämpligt här vid lövhyddohögtiden, eftersom denna högtid fick karaktär av världshögtid. Hur så? Därför att det framhölls i Guds lag att ”främlingen” inom israeliternas portar hade rätt att ta del i högtiden och skulle glädjas med Guds utvalda folk. — 5 Mos. 16:14.

8. a) Vad var säreget, när det gällde offret av tjurar vid lövhyddohögtiden? b) Hur överensstämmer det här talet med ett visst tal som förekommer i 1 Moseboken 10, och vad antyder detta?

⁸ Enligt 4 Moseboken 29:12—34 frambars ett ovanligt stort antal tjurar såsom offer. Första dagen skulle 13 ungtjurar offras, och de följande sex dagarna skulle en tjur mindre offras varje dag, vilket slutade med att sju tjurar offrades den sjunde och sista dagen, den dag då Jesus sade: ”Jag är världens ljus.” När högtidens sista dag var förbi hade således 70 tjurar offrats. Talet 70 är en multipel av både 7 och 10, och dessa båda tal representerar det som är fullständigt, fullkomligt: 7 betecknar andlig fullkomlighet och 10 världslig fullständighet. Den 10 Tischri, försoningsdagen, hade bara en enda tjur offrats som försoningsoffer. Men under lövhyddohögtidens sju dagar, 15—21 Tischri, offrades 70 tjurar. Såsom förebild kunde dessa ge tillräckligt med blod för att rena och frälsa hela människovärlden. Detta stämmer överens med skildringen i 1 Moseboken, kapitel 10. Här finner man benämningar på familjehuvuden och nationer uppräknade, med början från Noa och ner genom hans tre söner till namnen Mesa och Sefar. Det är allt som allt 70 benämningar, och de tycks omspänna världens befolkning vid den tiden, kort efter syndafloden.

9. För vilka, eller för vad, sade Jesus att han var ”ljus”, och vad är det som alla människor behöver för att vinna liv?

⁹ Vid den lämpliga tiden var det således mycket passande att Jesus Kristus tillkännagav: ”Jag är världens ljus”, inte bara sina smorda efterföljares ljus, deras som vandrar i hans fotspår. Vad nyttan med ljuset beträffar kan vi påminna oss att det var sedan Gud hade sagt: ”Varde ljus”, och sedan han hade skapat solen, månen och stjärnorna och hade gjort det möjligt för dem att med sina strålar nå ända ner på vår jord, ja, att det var först efter detta som han skapade djuren och slutligen det fullkomliga människoparet till att glädjas åt livets ljus. I dag, i denna värld som är så mörk till följd av synden och är så främmande för Gud, kan alla människor dra nytta av det ljus som strömmar ut från Jesus Kristus, ”världens ljus”. Alla är de i behov av ”livets ljus”. — Joh. 8:12; 1 Mos. 1:3.

DEN MOTBILDLIGA LÖVHYDDOHÖGTIDEN

10. I vilket avseende är lövhyddohögtiden lik de två föregående högtiderna, och vilka faktorer måste vi här begrunda?

¹⁰ I likhet med de båda föregående högtiderna, som Gud hade gett sitt utvalda folk föreskrifter om, bör lövhyddohögtiden ha en motbildlig innebörd i våra dagar. Glädjande nog har den en motbildlig uppfyllelse. När tog denna då sin början? Hur kan vi säkert veta något om detta? Med hjälp av olika faktorer, förebildliga och motbildliga, historiska.

11. Vilka historiska fakta utvisar om ”skörden”, som omtalas i Matteus 13:39, började år 1914 eller inte?

¹¹ Enligt Matteus, kapitel 13, framställde Jesus Kristus för oss en liknelse, där det mest framträdande draget var inbärgandet av markens frukt. Det var liknelsen om vetet och ogräset (dårrepet). När Jesus förklarade liknelsens olika drag, sade han: ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning.” (Matt. 13:39) Bibelns profetior och tidsuppgifter, såväl som historiska händelser, fastslår att avslutningen på våra dagars tingens ordning började år 1914 v.t., för på hösten det året utlöpte perioden om ”sju tider” av hednisk dominans på jorden utan inblandning från Guds messianska rikes sida. (Dan. 4:20—22) Var det så att ”skörden” eller inbärgandet av ”vete”-klassen av sanna kristna började det året? Nej, för av historiska händelser framgår det att Jehovas överlämnade kristna tillbedjare var förskingrade under första världskriget som började år 1914. Deras världsvida organisation upplöstes av fiender till Jehovas messianska rike, himmelriket som nitiskt hade blivit förkunnat av dessa, av anden pånyttfödda, smorda lärjungar till Jesus Kristus, den regerande kungen. Upplösningen av organisationen nådde till sist också högkvarteret för Jehovas överlämnade folk i Brooklyn i New York i Förenta staterna år 1918.

12. När började församlandet som Jesus förutsade enligt Matteus 24:31, och vilken högtid inleddes på så sätt?

¹² I sin profetia om ”tecknet” på sin närvaro och på avslutningen på denna tingens ordning sade Jesus, enligt Matteus 24:31: ”Och han skall sända ut sina änglar med starkt trumpetljud, och de skall samla ihop hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ytterkant till deras andra ytterkant.” Med de här orden förutsade han att Kristi ”utvalda” skulle församlas från alla de orter dit de hade blivit förskingrade eller där de var isolerade. Detta församlande tog sin början under efterkrigsåret 1919, omedelbart efter det att medlemmar av personalen vid högkvarteret i Brooklyn blivit frigivna, sedan de utstått nio månaders inspärrning i det federala fängelset i Atlanta i delstaten Georgia i USA, den 25 mars 1919. Således var det under detta minnesvärda år som den motbildliga bärgningshögtiden, också kallad lövhyddohögtiden, inleddes. Detta kom öppet till uttryck genom den mycket stora glädje som präglade den smorda kvarlevan av Kristi ”utvalda” världen utöver.

13. a) När Jesus talade om en skörd i Matteus 13:39, vad var det då för människor som skulle skördas? b) Vilka av dem har blivit inbärgade efter 1919?

¹³ För att få detta bekräftat måste vi påminna oss en del viktiga ting. När Jesus sade: ”Skörden är en avslutning på en tingens ordning”, vad talade han då om? Om en inbärgning, ett församlande, av ”rikets söner”, dvs. de av anden pånyttfödda arvingarna till himmelriket. Detta är en andlig, smord klass, symboliskt framställd genom vetet, och inbärgningen av dem tog verkligen sin början på våren år 1919. Förutom de arvtagare till himmelriket, som blev förskingrade genom händelserna i samband med första världskriget, kom med tiden många fler att bli inbärgade, församlade. Under en tid från 1919 och framåt var det tusentals andra som tog ståndpunkt för Guds upprättade rike och överlämnade sig åt Jehova, blev döpta, blev pånyttfödda av anden och blev smorda med Guds ande, och dessa fogades till den ursprungliga kvarlevans led. Dessa som nyligen kommit till hade, som klass betraktade, blivit framställda i bild genom framträdande gestalter i förkristna bibliska dramer. Dessa mångomtalade gestalter var moabitiskan Rut, som blev lojal följeslagare till judinnan Noomi, hennes svärmor, och likaså drottning Ester, kusin till juden Mordokai, som blev det persiska världsväldets ledande minister under storkonungen Ahasveros, också kallad Xerxes.

14. Vad är det således som utmärker inledningen till den motbildliga bärgnings- eller lövhyddohögtiden?

¹⁴ Både Rut och Ester blev förbundna med Davids kungliga ätt och med att den bevarades fram till Jesu, ”Davids sons”, första ankomst. (Matt. 1:1, 5; Rut 4:18—22; Est. 4:13, 14) Inbärgningen, församlandet, av ”Rut”- och ”Ester”-klassen, jämte den ursprungliga smorda kvarlevan, utmärker inledningen till den motbildliga bärgningshögtiden, lövhyddohögtiden.

15. Vilkas högtid var höstens högtid, och vilka var befallda att bo i lövhyddor så länge högtiden varade?

¹⁵ En annan sak: I förkristen tid var det köttsliga judar som firade den förebildliga lövhyddohögtiden. Det var de som genom Mose hade blivit befallda av Jehova att hålla denna högtid. Vid höstens bärgningstid strömmade de därför i stora skaror till Jerusalem och bodde där i lövhyddor. Också människor som ständigt bodde i Jerusalem gjorde detta. Lövhyddohögtiden var en påminnelse om något som hänt tidigare. Vad då? Svaret ges i 3 Moseboken 23:42, 43, där det heter: ”Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro infödingar i Israel skola bo i lövhyddor, för att edra efterkommande må veta, huru jag lät Israels barn bo i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.” Infödda judar gjorde detta.

16. a) Hur förenade sig en ”hop folk av allahanda slag” med israeliterna på vandringen till det utlovade landet? b) Hur fortsatte man, i Herodes’ tempel på Jesu tid, att göra en viss åtskillnad mellan hedningarna och israeliterna?

¹⁶ Den ”hop folk av allahanda slag”, icke-israeliter, som förenade sitt öde med israeliterna och ”drog ... åstad med dem”, måste också bo i tält på vandringen till det utlovade landet. (2 Mos. 12:38) Men befallningen att hålla lövhyddohögtiden var inte riktad till denna ”hop folk av allahanda slag”, utan den gavs åt Israel. Inte heller gavs det utlovade landet åt denna ”hop folk av allahanda slag” att odla, utan det fördelades på Israels 12 icke-levitiska stammar, och lagen om att landområden skulle återlämnas under jubelåret gällde israeliterna. Bärgningshögtiden skulle alltså vara något speciellt för israeliterna. Nådigt och barmhärtigt tilläts ”främlingen” vara med. När högtiden firades i Jesu Kristi dagar, fick icke-judarna, hedningarna, endast uppehålla sig på hedningarnas förgård; stenmuren och den yttre förgården låg således mellan dem och Israels förgård. Den plats som var avsedd för dem låg på det lägsta planet i Herodes’ tempels hela byggnad.

HÖGTIDSFIRARNA SOM BAR KVISTAR AV GRÖNA TRÄD

17, 18. Vilka var det som bar sin ”lulab”, och från vilket bibelställe påstås idén till detta ha hämtats?

¹⁷ Under firandet av själva högtiden var det israeliterna som bar var sin så kallad ”lulab” och var sin ”etrog” (en citronlik frukt). För att få en uppfattning om hur det kan ha sett ut på Jesu tid kan man läsa skildringen av det judiska högtidsfirandet sådant det beskrivs i Nehemja 8:14—18. ”Lulab” var en knippa eller bukett av kvistar från olika träd, och den judiske högtidsfiraren bar den i handen. Idén till den påstås ha hämtats från 3 Moseboken 23:40:

¹⁸ ”Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av pilträd och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS, eder Guds, ansikte.”

19. a) Vad bestod ”lulab” av? b) I vilken procession bar israeliterna var sin ”lulab”, och vad reciterade man samtidigt?

¹⁹ ”Lulab” bestod av 1) ett nytt palmblad som ännu inte vecklat ut sig, 2) tre myrtenkvistar, med hela kransar av löv, och 3) två grenar av ett pilträd, vars trä är rödaktigt, vars grenar är långa och vars blad är helbräddade. De israeliter, som bar var sin ”lulab”, viftade med dessa buketter och slängde dem då högtiden var slut. Både ”lulab” och ”etrog” (en citrusfrukt som påminner om citronen men saknar den kraftiga ansvällning citronen har i ena änden) bars i procession runt altaret på prästernas förgård, en gång varje dag de sex första dagarna och sju gånger på den sjunde och sista dagen. Därefter åt man upp sin ”etrog”, citrusfrukten. Under processionen reciterade man orden i Psalm 118:25: ”O Jehovah, fräls; o Jehovah, låt väl gå!” (Myrberg) Hedningarna kunde inte, i sin egen förgård, ha del i allt detta.

20. Vilken sinnesstämning uppmanade ståthållaren Nehemja på sin tid israeliterna i Jerusalem att vinnlägga sig om i samband med lövhyddohögtiden?

²⁰ Under lövhyddohögtiden i Nehemjas dagar sade Nehemja, i sin egenskap av ståthållare, till de israeliter som hade återvänt från landsförvisningen i Babylon: ”Denna dag är helgad åt vår Herre. Och varen icke bedrövade, ty fröjd i HERREN [Jehova] är eder starkhet.” (Neh. 8:10) De andliga israeliterna i våra dagar bör präglas av samma sinnesstämning, sedan de blivit befriade från det stora Babylon år 1919 v.t.

21. a) Varför gladde sig kvarlevan av andliga israeliter mycket på våren år 1919? b) Vad slags arbete trodde de då att det var som väntade dem, men vad visade det sig vara?

²¹ Det är uppenbart att uppfyllelsen av lövhyddohögtiden började under det efterkrigsåret. På grund av att ”rikets [andliga] söner” hade haft vissa förväntningar före det året var de i någon mån förbryllade över att få komma in i efterkrigsperioden. Men de gladde sig oerhört när befrielsen från det stora Babylon kom på våren 1919. De tog omedelbart itu med den inbärgning som nu låg framför dem. Först trodde de att det bara var fråga om en ”efterskörd”, ett ”axplockande”. Detta bekräftas av vad som sägs i The Watch Tower för 1 maj 1919 i en artikel med rubriken ”Skörden till ända — vad skall följa?”, sidan 138, första stycket. Men i stället för en efterskörd, bara ett axplockande, blev det en mycket omfattande skörd.

22. Förväntade den smorda kvarlevan att för alltid få slå sig ner på den paradisiska jorden, och hur betraktar de sig under sin ”vandringstid” i denna tingens ordning?

²² Den smorda kvarlevan av skördearbetare bodde i tillfälligt uppförda ”hyddor” så att säga, för de hade ingen tillgivenhet för jordiska ting. De väntade sig inte att få leva i ett jordiskt paradis i all framtid. De förväntade att få ta sitt himmelska arv i besittning tillsammans med den förhärligade Herren, Jesus Kristus. Deras syn på saker och ting stämde således med de ord vi finner i Hebréerna 13:13, 14: ”Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och bära den smälek han bar, ty här har vi inte en stad som består, utan vi söker ivrigt den kommande.” När det förhåller sig så, betraktar de sig såsom pilgrimer, ”utlänningar och tillfälliga inbyggare” under sin ”vandringstid” i denna tingens ordning, i likhet med vad Abraham, Isak och Jakob gjorde. — 1 Petr. 2:11; 1 Mos. 47:9; 2 Mos. 6:4; Hebr. 11:13; Ps. 119:54, Åkeson; 1878 års sv. övers.

23. a) Blev kvarlevans högtidlighållande av den motbildliga lövhyddohögtiden upplyst tack vare andlig illuminering år 1923? b) Hur fick man då veta att liknelsen i Matteus 25:31—46 skulle tillämpas?

²³ Till förmån för den smorda kvarlevan, som hade börjat komma in i lövhyddohögtidens nutida motbild, strålade det nu fram andlig illuminering från Jehovas himmelska tempel. Det var under den tid, då den andliga av Rut och Ester förebildade klassen blev inbärgad eller församlad, som Jesu liknelse om fåren och getterna, återgiven i Matteus 25:31—46, blev speciellt belyst, varigenom kvarlevans insikt blev ytterligare upplyst. Vid det allmänna konvent som hölls år 1923 i Los Angeles i Kalifornien i USA talade presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society, som nu sedan fyra år tillbaka var frigiven från inspärrningen i fängelset i Atlanta (i staten Georgia), utförligt om liknelsen om fåren och getterna. Uppfyllelsen av den behövde inte vänta på Jesu Kristi tusenårsregering för att ta sin början. Klassen av fårlika människor hade redan då börjat bildas. Medlemmar av den fanns redan på skådeplatsen och gjorde gott mot kvarlevan av den förhärligade Jesu Kristi andliga ”bröder”. Det offentliga föredraget med temat ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” hade man en tid tillämpat på dem. De tillhörde de ”andra får”, som Jesus talade om enligt Johannes 10:16.

24. Gjorde man på den tiden några särskilda ansträngningar att inbärga eller församla dessa som gjorde gott mot Kristi andliga ”bröder”?

²⁴ Vid den tid, då liknelsen i Matteus 25:31—46 blev förklarad, gjorde man inga särskilda ansträngningar att inbärga eller församla dessa ”andra får”. Men man gav uttryck åt uppskattning av de uttryck för välvilja som dessa visade kvarlevan av Kristi andliga ”bröder”. Ytterligare andlig illuminering, klarare upplysning, under den motbildliga lövhyddohögtiden skulle komma i läglig tid.

[Diagram på sidan 20]

(För formaterad text, se publikationen)

Port

Pelargångar

Port

Port

Kungliga pelarhallen

Salomos pelargång

Port

Norra pelargången

Hedningarnas förgård

Yttre förgården

Stenmur

Kvinnornas förgård

Israels förgård

Prästernas förgård

Templet

En högtid som skall firas av milliarder

1. Vilket vittnesbörd till förmån för tanken att de ”andra fåren” har del i den motbildliga lövhyddohögtiden kom fram år 1931? Och år 1932?

KOMMER den gode herdens, Jesu Kristi, ”andra får” med i firandet av den motbildliga lövhyddohögtiden? Det finns uppmuntrande vittnesbörd om att de kommer med vid den av Gud bestämda tiden för dem. Klar belysning, lik festlig illuminering, kom år 1931 att upplysa innehållet i Hesekiels profetia, kapitel 9. Det uppenbarades då att de bedrövade människor, vilka mannen, som var klädd i linnekläder och hade ett skrivtyg vid sin länd, tecknar med ett tecken på pannan, är desamma som ”fåren” i Jesu liknelse i Matteus 25:31—46. Den klara belysningen fortsatte att ge upplysning, då det år 1932 uppenbarades att samma ”får”-klass hade framställts i bild genom Jonadab, Rekabs son, som blev vän till Jehovas skarprättare, kung Jehu i Israel. — 2 Kon. 10:15—28; Jer. 35:1—19.

2. a) Vilket slags inbärgande eller församlande skulle, enligt Jesu profetia om ”avslutningen på tingens ordning”, försiggå vid denna tid, förutom det hopsamlande som omtalas i Matteus 24:31? b) Vad var det som år 1935 i hög grad satte fart på detta inbärgande?

² Låt oss komma ihåg att Jesus framställde liknelsen i Matteus 25:31—46 såsom en del av det ”tecken” som skulle vittna om hans osynliga ”närvaro” och ”avslutningen på tingens ordning”. (Matt. 24:3) Genom denna liknelse förutsade Jesus att det skulle ske en inbärgning, ett församlande, av andra förutom av de ”utvalda”, omtalade i Matteus 24:31, under den här ”avslutningen på tingens ordning”. Ett sådant församlande, inbärgande, av dem som gjorde gott mot de ”utvalda” tog sin början på våren år 1935. Det som i hög grad satte fart på inbärgningen var det tal som framfördes på fredagen den 31 maj 1935 vid Jehovas vittnens vitt och brett annonserade konvent, som hölls i Washington, Förenta staternas förbundshuvudstad, och till vilket den så kallade Jonadabklassen hade blivit särskilt inbjuden.

3. a) Vilket ämne avhandlades i det tal som då hölls, och hur många var det som blev döpta dagen efter? b) Vilket ”tecken” blev uppfyllelsen av orden i Matteus 25:31—46 nu en del av?

³ Den nämnda dagen talade presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society över ämnet ”Den stora skaran” och dryftade då profetian i Uppenbarelseboken 7:9—14. Han påvisade att medlemmarna av den ”stora skaran” är desamma som ”fåren” i Jesu liknelse i Matteus 25:31—46. Denna förklarande framställning hälsades med jubel både av medlemmarna av den smorda kvarlevan och av Jonadabklassens medlemmar. Följande dag försiggick dop, och det var 840 som genom nedsänkning i vatten symboliserade sitt överlämnande åt Jehova Gud. Flertalet av dessa visade sig tillhöra de ”får”, som gör sig till vänner med kungen Jesu Kristi andliga ”bröder”. Detta blev nu en del av ”tecknet” som bevisar att den regerande Jesus Kristus är osynligen närvarande och likaså att vi nu lever i ”avslutningen på tingens ordning”.

4. Hur blev dessa upplysningar bekantgjorda för alla ”fåren”, och vilket inbärgande fortsatte?

⁴ Dessa upplysningar bekantgjordes över hela jorden för alla fårlika människor genom att de publicerades i The Watchtower för 1 och 15 augusti 1935 (Vakttornet för 1 och 15 oktober 1935). Inbärgandet av Jonadabklassen fortsatte således med av Jehova Gud givet bemyndigande.

5. a) Hur omfattande har inbärgningen sedan dess blivit? b) Men vilket redan påbörjat inbärgande avbröts inte?

⁵ Trots alla de avbräck som andra världskriget vållade under åren 1939—1945 och den fruktansvärda förföljelsen av Jehovas vittnen under dessa glödheta tider, har inbärgningen, församlandet, av de ”andra fåren” vuxit ut till en verksamhet som nu bedrivs inom mer än 200 länder och ögrupper. Men inbärgningen av dem som tillhör den ”stora skaran” hindrade inte att ytterligare medlemmar av ”Rut”- och ”Ester”-klassen samlades ihop. Nej, utan fler ”rankor”, värdiga att bli en del av ”vinstocken”, Kristus, blev alltjämt hopsamlade. (Joh. 15:1—8) Fler ”grenar” blev fortfarande hopsamlade för att ”ympas in” i det symboliska ”ädla olivträdet”, såsom det beskrivs i Romarna 11:17—24.a — 5 Mos. 16:13.

6. a) Vilken stämning skulle, enligt vad Jehova sade, råda bland människorna under denna högtid i sjunde månmånaden? b) Var lövhyddohögtiden och bärgningshögtiden två från varandra skilda fester, som inleddes vid olika tidpunkter?

⁶ Från år 1919 och framåt i tiden har det således verkligen pågått en motbildlig lövhyddohögtid, som kännetecknats av en glättig stämning, ett av den forna lövhyddohögtidens särskilt framträdande drag. Jehovas ord beträffande högtidsfirarna vid lövhyddohögtiden blev ett slags dagorder: ”Du skall vara uppfylld av glädje.” (5 Mos. 16:15) Låt oss inte i det här sammanhanget glömma bort att lövhyddohögtiden och bärgningshögtiden är en och samma högtid, den ena högtiden börjar inte sedan den andra redan tagit sin början långt tidigare. Bärgningshögtiden pågick samtidigt med att man bodde i lövhyddor. I den forntida förebilden hade den sju dagar långa högtiden i sjunde månmånaden fått två olika benämningar helt enkelt därför att det var under skördetiden i sjunde månaden, Tischri (Etanim), som man skulle bo i lövhyddor. Eftersom det, i den forna förebilden, var en skördetid för israeliter, var det mycket passande att uppfyllelsen av bärgningshögtiden tog sin början år 1919 med en skörd, ett hopsamlande, av dem som framställts i bild genom de köttsliga israeliterna, nämligen en kvarleva av andliga israeliter. — Jämför Vakttornet för 1 december 1967, sidorna 547, 548.

FRAMTIDSUTSIKTER FÖR HÖGTIDEN

7. Varför är utsikterna för lövhyddohögtiden utmärkta?

⁷ Hurdana är utsikterna för den motbildliga lövhyddohögtiden, bärgningshögtiden, som vi redan har kommit in i? Utmärkta! Hur så? Därför att den stundande ”stora vedermödan” och det annalkande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon, inte skall dämpa den glättiga stämningen under vår högtid. (Matt. 24:21; Upp. 16:14, 16) Av bibelns profetior framgår det att den motbildliga högtiden skall fortsätta utan avbrott in i den nya ordning som Jehova Gud skall införa med sin segerrike krigarkung, Jesus Kristus, såsom sitt redskap. De som överlever Jehovas krig, Har-Magedon, nämligen den smorda kvarlevan och den ”stora skaran” av ”andra får”, skall fortsatta att hålla högtiden i den rättfärdiga nya ordningen.b

8, 9. Hur länge skall den smorda kvarlevan, som överlever, stanna på jorden, och vilken syn på firandet av lövhyddohögtiden ger orden i Sakarja 14:16—19 dem?

⁸ Hur länge medlemmarna av den smorda kvarlevan skall stanna på jorden i den fungerande nya ordningen såsom ”tillfälliga inbyggare”, tills de blir förhärligade i himmelriket, det vet de inte nu. Men kvarlevans nuvarande glada syn på firandet av högtiden under sin fortsatta tillvaro på jorden är väl grundad på Jehovas profetiska ord. I Sakarja 14:16—19 heter det till exempel att dessa som firar den motbildliga lövhyddohögtiden i närvarande tid mångdubblas:

⁹ ”Och det skall ske, att alla överblivna ur alla de folk som kommo mot Jerusalem skola år efter år draga ditupp för att tillbedja konungen HERREN Sebaot och för att fira lövhyddohögtiden. Men om någon av jordens folkstammar icke drager upp till Jerusalem för att tillbedja konungen HERREN Sebaot, då skall över den icke komma något regn. Om Egyptens folkstam icke drager åstad och kommer ditupp, så skall ej heller över den komma regn. Detta bliver den hemsökelse, som HERREN skall låta drabba de folk, som icke draga upp för att fira lövhyddohögtiden. Ja, så skall Egypten drabbas av sin synd, så skola ock alla andra folk drabbas av sin synd, om de icke draga upp för att fira lövhyddohögtiden.”

10. När alla nationerna företar sitt slutliga angrepp på det motbildliga Jerusalem, vilka skall då förbli vid liv på jorden och vilka skall det inte?

¹⁰ Vilka är det då som här kallas ”alla överblivna ur alla de folk som kommo mot Jerusalem”? Varken den smorda kvarlevan av andliga israeliter eller deras följeslagare, medlemmarna av den ”stora skaran”, som kommer ut ur alla nationer och inför nationerna börjar ägna sig åt att tillbedja Jehova, företar något angrepp på det motbildliga Jerusalem. Det är just kvarlevan och den ”stora skaran” som blir föremål för det angrepp som nationerna gemensamt företar och riktar mot dem därför att de förblir lojala mot det ”himmelska Jerusalem”. (Hebr. 12:22) De föregående verserna (Sak. 14:1—15) redogör för hur Gud strider mot de angripande nationerna och hur han bekräftar sin kungavärdighet, sin suveränitet, över vår jord. I Uppenbarelseboken 19:11—21 återfinns en livfull beskrivning av hur nationerna, utan undantag, skall angripa dem här på jorden som håller fast vid det ”himmelska Jerusalem” och likaså av att ingen enda av dessa nationer skall överleva ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon. Inte ens de som så att säga stannar hemma, men som ger sitt stöd åt de stridande förbanden, skall överleva, i synnerhet vid totalmobilisering.

11. Hur omfattande blir det fördärv som alla fiender skall lida i Har-Magedon, och varför skall det gå så?

¹¹ Alla sådana fiender skall drabbas av evig förintelse, då Guds krig, Har-Magedon, är ett faktum, och det är inte sörjt för någon uppståndelse för dem. (Matt. 25:31, 32, 41—46; Jes. 66:23, 24; Rom. 6:9; 1 Kor. 6:9, 10) Deras döda kroppar skall i likhet med de kroppar, som får ligga kvar på ett slagfält, bli till mat åt asfåglar. (Upp. 19:17—21) Och vad skall hända därefter?

12. Vilka är det då, enligt bibeln, som avses med uttrycket ”alla överblivna ur alla de folk som kommo mot Jerusalem”?

¹² Nu är stunden kommen för dem som beskrivs med uttrycket ”alla överblivna ur alla de folk som kommo mot Jerusalem”. (Sak. 14:16) Vilka kan då dessa vara? Enligt Skriften bör det vara ”alla” de milliarder döda människor som har dött före den bebådade ”stora vedermödan” och det krig som är en del därav, ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon, och som har hopp om en jordisk uppståndelse.c Jesus Kristus talade om en uppståndelsens tid för ”alla som är i minnesgravarna”. (Joh. 5:28, 29; Upp. 20:12, 13) Ett oräkneligt antal forna egyptier skall vara bland dessa som blir uppväckta från de döda, men det skall på den tiden inte finnas något landområde som kallas Egypten, och inte heller några andra nationella uppdelningar baserade på förhållandena i flydda tider.

13. Vad måste de som blir uppväckta på jorden under Kristi rike med rätta erkänna, och vad kommer annars att hända dem?

¹³ Under Kristi tusenårsregering skall alla dessa uppväckta på jorden bli undervisade om den enda sanna religionen. Kommer alla att underställa sig den? Om någon önskar vinna evigt liv, måste han komma till Jehovas andliga tempel som är förbundet med det ”himmelska Jerusalem”. Han måste fira den motbildliga lövhyddohögtiden i templets jordiska förgård, där den ”stora skaran” som får överleva Har-Magedon redan befinner sig. (Upp. 7:9—15) Han måste erkänna de ”furstar överallt i landet”, som kungen Jesus Kristus skall ”sätta till” att leda jordens angelägenheter. (Ps. 45:17) Framför allt måste dessa som blir uppväckta på jorden erkänna Jehova såsom Gud och universums suverän, såsom ”konung över hela jorden” förmedelst Jesus Kristus. (Sak. 14:9) Annars skall den store regnmakaren, Jehova, inte gjuta ut sina välsignelser över dem genom Kristus. (Sak. 10:1) För dem som inte blir välsignade skall detta vara som att bo i ett av torka hemsökt land, vilket betyder slutlig död.

14. Vad skall det innebära för den som blir hemsökt av Jehova under Kristi tusenårsregering?

¹⁴ Jehova kommer också att till sitt förfogande ha en ”hemsökelse”, som är snarlik den som han lät drabba de nationer som stred mot hans ”himmelska Jerusalem”. (Sak. 14:12—15) Att han griper in mot sådana hårdnackade motståndare till den sanna tillbedjan skall betyda evig död för dem, ja också om detta inträffar innan Kristi 1.000-åriga regering har gått till ända. Sådana hemsökta syndare skall inte få leva vidare fram till slutet på Kristi tusenårsregering och därefter få tillfälle att rättfärdiggöras av Jehova Gud och vinna ändlöst liv på en paradisisk jord. Deras tillfälliga vistelse under Kristi rikes styre medför inte den nytta som var avsikten med den.

15. Vilka kommer att lojalt samarbeta med den överlevande kvarlevan av andliga israeliter under den tid de kommer att vistas i den nya ordningen?

¹⁵ När den nya ordningen börjar, skall den överlevande kvarlevan av andliga israeliter fortfarande bo i tält bildligt talat, vara ”tillfälliga inbyggare” på jorden. De väntar sig att de skall bli överflyttade från den jordiska skådeplatsen till sin himmelska arvedel, till att få vara med Kristus och hans medkungar och medpräster. (Upp. 20:4—6) Men under den tid de kommer att vistas på jorden efter Har-Magedon skall de uppleva att ”furste”-klassen, de som blivit satta till ”furstar överallt i landet”, lojalt samarbetar med dem i att öva tillsyn över den motbildliga högtiden i sjunde månaden, lövhyddohögtiden.d — Hes. 45:17, 25.

16. a) Bland vilka skall många medlemmar av ”furste”-klassen bli uttagna? b) Vilket privilegium tillsammans med dem skulle ge den överlevande kvarlevan en alldeles särskild glädje?

¹⁶ Medlemmar av ”furste”-klassen skall tas från den ”stora skaran” av fårlika människor som överlever den ”stora vedermödan” tillsammans med den av anden pånyttfödda kvarlevan. (Upp. 7:1—15) Dessa skall bevittna hur de milliarder människor som nu är döda blir uppväckta och församlade, inbärgade på den jordiska förgården till Jehovas andliga tempel, där de får fira lövhyddohögtiden i dess motbild. Vilken glad upplevelse skulle det inte vara för den andliga kvarlevan att få vistas på jorden ända fram till början av detta mirakulösa församlande, som man kan få en föreställning om av orden i Sakarja 14:16—19! Med obeskrivlig glädje skulle de då ta del i det världsvida högtidsfirandet tillsammans med alla dessa som blivit återlösta med ”Guds lamms” dyrbara blod, hans som är ”vårt påskoffer, Kristus”.e — Hes. 44:3; 45:7—46:18; 48:21, 22.

17. a) Varför skall det inte vara förgäves som man firar denna högtid under Kristi tusenårsregering? b) Hurdan skall den situation vara, som jordens invånare, vilka fortfarande är vid liv, har varit på vandring emot likt tältare?

¹⁷ Att man firar denna högtid skall inte visa sig vara förgäves, för vid slutet av Kristi 1.000-åriga regering skall alla som fortfarande är vid liv på jorden helt underordna sig Jehova, tillbedja honom i hans stora andliga tempels hela jorden omfattande förgård, det andliga tempels som är förbundet med det ”himmelska Jerusalem”. Han skall då låta sin Son Jesus Kristus, som framgångsrikt har fullbordat sin regering under de anslagna tusen åren, överlämna ”riket” åt honom. (1 Kor. 15:24—28) Detta skall vara den jordiska situation, hänemot vilken alla jordens invånare skall ha varit på vandring, utan varaktig stad likt tältare.

18. Vad blir deras lott som består i det slutliga prov som Jehova anställer?

¹⁸ I detta kritiska ögonblick kommer det slutliga, avgörande provet, som gäller deras ostrafflighet gentemot Jehova såsom universums suverän. De som då faller igenom i provet skall förgås för alltid. De som hävdar och försvarar Jehova genom att framgångsrikt bestå i detta avgörande prov skall vinna rätten att bebo den om Eden påminnande jorden för evigt. De skall inte längre vara tältare, ”tillfälliga inbyggare”, i landet. Deras vistelse på den paradisiska jorden skall vara permanent, stadigvarande. (Upp. 20:7—15) Den glädje som de har erfarit under den tid de firat den motbildliga lövhyddohögtiden skall fortsätta för alltid här på den lycklige Gudens och Konungens, Jehovas, jordiska fotpall. — 1 Tim. 1:11.