Från dödens väg till livets väg
I MÅNGA år var mitt liv märkt av mitt narkotikamissbruk. Jag började med lätt narkotika och använde till slut sådan tyngre narkotika som LSD. Narkotika kom att symbolisera frigörelse från alla slag av personliga och sociala problem. Tyvärr uppmuntrade jag också andra unga människor att slå in på dödens väg tillsammans med mig.
Eftersom jag var känd som narkotikalangare, stod jag under polisbevakning. Jag måste medge att jag var rädd, för jag visste att om jag blev arresterad skulle jag få sitta i fängelse i flera år. Men denna ängslan var inte nog för att jag skulle slå in på en annan väg.
Mina föräldrar försökte hjälpa mig genom att föra mig till ett hem där jag kunde få psykisk vård. De hoppades att den medicin och den behandling jag fick där skulle lösa mitt problem, men så snart jag kom ut därifrån insåg mina föräldrar att inte ens medicinsk behandling kunde förändra mig. De försökte hjälpa mig på ett annat sätt genom att låta mig tala med en präst, men inte heller det hjälpte. Jag rökte marijuana och drack mitt framför näsan på honom, som om han inte fanns där. Jag ville helt enkelt inte ändra mig!
Min fästmö, Oriana, tyckte mycket illa om min levnadsväg, men jag ville inte att hon skulle lämna mig. Detta, om inget annat, borde ha drivit mig till att ändra mig, kan man tycka, men i stället fortsatte jag att bruka narkotika i smyg. Jag fick Oriana att tro att jag var sjuk. Jag blev snart ett verkligt vrak. Jag lovade mig själv att jag skulle sluta, att jag skulle lyckas göra det, men det var till ingen nytta. Jag vandrade bara vidare på dödens väg.
Eftersom jag ville gifta mig så fort som möjligt med Oriana, kontaktade vi en inredningsarkitekt och bad honom utföra vissa arbeten i vår lägenhet. Hans hustru var ett Jehovas vittne, och hon talade med oss om sin tro. Till att börja med gjorde samtalen större intryck på Oriana än på mig, men efter ett tag insåg jag att Jehovas vittnen fullt och fast tror att Gud snart skall göra jorden till ett paradis och att människor skall få leva där för evigt i fred.
Jag ville själv undersöka och se efter om det var sant att ”Jehovas vittnen redan nu visar varandra kärlek och respekt”, som damen uttryckte det. Oriana och jag gick därför till Rikets sal. Jag kände mig lite generad på grund av mitt långa hår och min sjaskiga klädsel, men vittnenas sätt att välkomna oss fick mig genast att känna mig som hemma. Jag kände att jag kunde lita på dem. Det märktes att det redan var en verklighet för dem att visa varandra uppriktig kärlek och respekt.
Från och med då började jag regelbundet besöka kristna möten, och jag började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Jag klippte håret och ändrade klädstil, och jag lyckades med stor möda sluta röka och använda narkotika. (2 Korintierna 7:1) Men jag hade ett annat allvarligt problem. Utan att jag själv insåg det hade jag blivit alkoholist. När jag drack råkade jag i svårigheter. Jag grälade med folk och blev mycket svartsjuk på Oriana. Jag blev djupt olycklig. (Ordspråksboken 23:29—35) Jag försökte komma ur min ovana, och med Jehovas hjälp, bönens kraft och kristna bröders hjälp lyckades jag bli kvitt mina alkoholproblem.
Min hustru och jag döptes den 23 augusti 1974. Tack vare sanningen blev vårt liv nu meningsfullt. Allteftersom jag återvann mitt självförtroende, vann jag respekt på min arbetsplats. Både min hustru och jag hade en bra inkomst, men sedan insåg vi att vi inte hade så mycket tid över för vår heliga tjänst. Om vi ville komma i ett närmare förhållande till Jehova, måste vi ändra vårt liv. Annars fanns det risk för att vår första kärlek till sanningen skulle svalna. Vi började därför tjäna som pionjärer år 1979 och ägnade oss så mera helt och fullt åt att predika.
Varför fattade jag detta beslut? Ja, var skulle jag ha varit i dag utan sanningens ljus? De som vandrade tillsammans med mig på dödens väg är nu i många fall alkoholister, eller också har de förlorat sin familj eller sitter i fängelse — om de inte rentav är döda. Ja, det var bibelns budskap som gjorde mig fri. Behandling och viljekraft var helt enkelt inte nog. Det krävdes stark motivation, och det som gav mig en sådan motivation var att jag sökte uppodla en sann vänskap med Jehova, Skaparen. Nu är det min uppriktiga önskan att göra allt jag kan för att hjälpa dem som är slavar under narkotikan, men även dem som lider eller söker en väg ut ur sina problem. Genom att min hustru och jag aktivt har tagit del i den kristna förkunnartjänsten har vi kunnat göra just det. Vi har haft privilegiet att hjälpa många att slå in på livets väg, bland andra tre av dem som jag personligen lockat att bli narkomaner. För närvarande tjänar jag som kretstillsyningsman i norra Italien.
Ja, narkotikamissbruk är verkligen en väg som förr eller senare leder till döden eller åtminstone till ett tomt och innehållslöst liv utan någon framtid. Jag har inte ord nog att tacka Jehova Gud! Han visade mig vägen ut ur det mörker jag levde i och pekade ut vägen till liv, som är full av ljus och som leder till en evig framtid. — Berättat av Ruggero Polotti.