Hur rättstvisten började

STRATTON i delstaten Ohio är ett litet samhälle beläget vid Ohiofloden, som bildar gräns mellan Ohio och West Virginia. År 1999 blev det här samhället som har mindre än 300 invånare plötsligt centrum för en strid, när de styrande där försökte införa kravet att Jehovas vittnen, bland andra, måste ha ett särskilt tillstånd för att få besöka invånarna med sitt bibliska budskap.

Varför är detta en viktig fråga? När du läser vår redogörelse, kommer du att se att det här slaget av förordningar och kontroll från myndigheternas sida i själva verket begränsar yttrandefriheten inte bara för Jehovas vittnen, utan för alla som bor i USA.

Hur konflikten utvecklade sig

Strattonborna hade under många år fått besök av Jehovas vittnen från den närliggande Wellsvilleförsamlingen, som ända sedan 1979 hade haft problem med vissa myndighetspersoner angående sådan verksamhet från hus till hus. I början av 1990-talet jagades en grupp Jehovas vittnen ut ur Stratton av en polis som sade: ”Jag bryr mig inte ett dugg om era rättigheter.”

Saken ställdes på sin spets 1998 när Strattons borgmästare själv stötte ihop med fyra Jehovas vittnen. De var på väg från samhället efter att ha gjort återbesök hos några som var intresserade av att samtala om Bibeln. Enligt en av kvinnorna som mötte borgmästaren vid det här tillfället hade han sagt att han skulle ha satt dem i fängelse, om de hade varit män.

Orsaken till den senaste konflikten var en förordning i Stratton som gällde ”objudna dörrknackare och bettleri på privat område” och som krävde att alla som önskade ta del i dörr-till-dörr-verksamhet måste ha ett särskilt kostnadsfritt tillstånd av borgmästaren. Jehovas vittnen såg denna förordning som ett brott mot yttrandefriheten, religionsfriheten och tryckfriheten. De inledde därför en process i den federala domstolen sedan Stratton vägrat att ändra tillämpningen av den här förordningen.

Den 27 juli 1999 hölls en domstolsförhandling ledd av södra Ohios distriktsdomare. Han menade att Strattons förordning om tillståndskrav inte stred mot grundlagen. Därefter, den 20 februari 2001, fastställde man också i appellationsdomstolen att förordningen var grundlagsenlig.

För att få frågan avgjord vände sig Watchtower Bible and Tract Society of New York tillsammans med Wellsvilleförsamlingen av Jehovas vittnen till USA:s högsta domstol och ansökte om att få fallet prövat.

Högsta domstolen tar upp fallet

UNDER DE SENASTE ÅREN har USA:s högsta domstol varje år tagit upp mellan 80 och 90 mål till prövning av mer än 7 000 ansökningar – vilket är lite drygt 1 procent.

I maj 2001 lämnade Jehovas vittnen in en ansökan till Högsta domstolen om att få fallet prövat. De skrev: ”Skall religiösa förkunnare, som tar del i en verksamhet som har stöd i Bibeln och flera hundra år gamla anor, enligt konstitutionen jämställas med försäljare och underkastas inskränkningar som kräver tillstånd att tala om Bibeln eller erbjuda biblisk litteratur utan kostnad?”

Den 15 oktober 2001 fick Vakttornets juridiska avdelning beskedet att USA:s högsta domstol skulle ta upp fallet Watchtower Bible and Tract Society of New York, Inc., et al. v. Village of Stratton et al. för ny prövning!

Rätten koncentrerade sig på frågan om yttrandefriheten och om Första tilläggets skydd av yttrandefriheten även omfattar rätten att tala med andra om en sak utan att man först skall behöva legitimera sig för någon styrande myndighet.

Nu skulle frågan tas upp i en muntlig förhandling inför de nio domarna i USA:s högsta domstol. Jehovas vittnen skulle ha sina advokater och byn Stratton sina. Vad blev resultatet av denna förhandling?

[Ruta på sidan 5]

VAD ÄR FÖRSTA TILLÄGGET?

”FÖRSTA TILLÄGGET (GRUNDANDE AV RELIGION; RELIGIONS-, YTTRANDE-, TRYCK-, FÖRSAMLINGS- OCH PETITIONSFRIHET) Kongressen må icke stifta någon lag beträffande grundandet av en religion eller som förbjuder det fria utövandet av en sådan, eller som inskränker yttrandefriheten eller tryckfriheten eller medborgarnas rätt att församlas i frid och att få myndigheternas hjälp att rätta till missförhållanden.” (USA:s konstitution)

”Första tillägget är grundvalen för den demokratiska processen i USA. Första tillägget förbjuder kongressen att anta lagar som begränsar yttrande-, tryck-, församlings- och petitionsfriheten. Många människor anser yttrandefriheten vara den viktigaste friheten och grunden till alla andra friheter. Första tillägget förbjuder också kongressen att anta lagar om att införa statsreligion eller lagar som begränsar religionsfriheten.” (The World Book Encyclopedia) Intressant nog var målet Cantwell v. Connecticut, 310 U.S. 296 (1940), en milstolpe även för Jehovas vittnen. I det beslutades att Första tilläggets garantier förbjuder inte bara ”kongressen” (den federala lagstiftande församlingen), utan även lokala myndigheter (delstatliga och kommunala), att anta lagar som strider mot konstitutionen och kränker rättigheterna i Första tillägget.

[Bilder på sidan 5]

Rättstvisten har betydelse för olika former av dörr-till-dörr-verksamhet

[Bildkälla på sidan 4]

Foto: Franz Jantzen, Collection of the Supreme Court of the United States

Ett första steg – muntlig förhandling i USA:s högsta domstol

DATUM för den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen med domare William Rehnquist och ytterligare åtta domare hade utsatts till den 26 februari 2002. Jehovas vittnen företräddes av fyra advokater.

Den ansvarige advokaten för Jehovas vittnen inledde på ett sätt som fångade åhörarnas intresse: ”Det är lördag. Klockan är 11 på förmiddagen i samhället Stratton. [Han knackade sedan tre gånger på talarstolen.] ’God morgon. Med tanke på det som har hänt den senaste tiden har jag gjort en särskild ansträngning för att komma till din dörr och tala med dig om vad profeten Jesaja beskrev som någonting bättre. Det är de goda nyheterna som Kristus Jesus talade om, de goda nyheterna om Guds kungarike.’”

Han fortsatte: ”Det är en brottslig handling att gå från dörr till dörr i samhället Stratton och framföra det här budskapet, såvida man inte har ett särskilt tillstånd.”

”Ni tigger inte om pengar?”

Domare Stephen G. Breyer ställde några direkta frågor angående Jehovas vittnen. Han frågade: ”Är det så att dina klienter inte tigger om pengar, ingenting alls, och att de inte säljer biblar, att de inte säljer någonting och att det enda de säger är: ’Jag vill tala med dig om religion’?”

Jehovas vittnens advokat svarade: ”Ers Nåd, uppgifterna är mycket tydliga, i Stratton bad Jehovas vittnen inte om några pengar. Uppgifterna från andra platser är lika tydliga: Ibland nämner de att man kan lämna ett frivilligt bidrag. ... Vårt syfte är inte att samla in pengar. Vi vill bara tala med människor om Bibeln.”

Behövs myndigheternas tillstånd?

Domare Antonin Scalia frågade klarsynt: ”Visst är det din uppfattning att man inte skall behöva gå till borgmästaren och be om tillstånd för att tala med sina medmänniskor om något som är intressant?” Jehovas vittnens advokat svarade: ”Vi tror inte att den här domstolen skulle godkänna en bestämmelse från myndigheterna som kräver att en medborgare skall ha ett tillstånd för att tala med en annan medborgare i den medborgarens hem.”

Nya argument, ny inställning

Det var nu Strattons tur att göra sin framställning. Deras huvudadvokat förklarade Strattons förordning med att säga: ”Stratton utövar sin polismakt när man vill skydda invånarnas privatliv och när man vill förhindra brottslighet. Förordningen om proselytvärvning och bettleri på privat område kräver helt enkelt att de som tar del i dörr-till-dörr-verksamhet registrerar sig och har ett tillstånd.”

Domare Scalia gick direkt på själva huvudpunkten, när han frågade: ”Känner ni till något annat fall hos oss [Högsta domstolen] som har gällt en förordning av den här omfattningen och som gäller bettleri, försäljning, ja, till och med ’Jag skulle vilja tala om Jesus Kristus’ eller ’Jag skulle vilja tala om hur man kan skydda miljön’? Har vi haft något liknande fall?”

Domare Scalia fortsatte: ”Jag känner inte till att det förekommit några sådana fall på över 200 år”, varvid huvuddomare Rehnquist snabbt replikerade: ”Du har inte varit med så länge”, vilket gav upphov till skratt i rättssalen. Domare Scalia fortsatte: ”Omfattningen av den här saken är ny för mig.”

En bra idé?

Domare Anthony M. Kennedy ställde en direkt fråga: ”Du tycker alltså att det är en bra idé att jag måste be myndigheterna om tillstånd för att få besöka dem som bor i mitt kvarter, sådana jag inte känner, för att säga: ’Jag skulle vilja tala med dig, därför att jag är bekymrad över det här med sophämtningen’ eller ’jag har synpunkter när det gäller vår kongressman’ eller något sådant? Skall jag behöva vända mig till myndigheterna för att få göra det?” Han tillade: ”Det är absurt.”

Därefter kom domare Sandra Day O’Connor med en fråga: ”Hur är det då med barn som går från dörr till dörr på Halloween? Skall de också ha tillstånd?” Domarna O’Connor och Scalia använde båda detta argument. Domare O’Connor kom med ett annat argument: ”Hur är det då om man skulle vilja låna en kopp socker av grannen? Måste jag ha tillstånd för att låna en kopp socker av grannen?”

Är Jehovas vittnen proselytvärvare?

Domare David H. Souter frågade: ”Varför inriktar ni er på Jehovas vittnen? Är de proselytvärvare, bettlare eller försäljare av varor och tjänster? Nej, de är inget av detta, eller hur?” Strattons advokat citerade då direkt från förordningen och tillade att den lägre instansen hade definierat Jehovas vittnen som proselytvärvare. På detta svarade domare Souter: ”Ni har således en mycket bred definition av proselytvärvare, om den även omfattar Jehovas vittnen.”

Domare Breyer citerade sedan hur en ordbok definierar ordet proselytvärvare för att visa att man inte kan tillämpa det på Jehovas vittnen. Han tillade: ”Jag har inte läst något i er redogörelse som visar syftet med att kräva att dessa människor [Jehovas vittnen] – som inte är intresserade av pengar, inte intresserade av att sälja något, inte ens intresserade av röster – skall behöva gå till stadshuset för att bli registrerade. Vad är ert syfte med detta?”

”Privilegiet” att framföra sitt budskap

Strattons advokat kom då med argumentet att ”syftet var att förhindra att husägaren blir irriterad”. Han klargjorde ytterligare att det var för att skydda invånarna mot bedragare och brottslingar. Domare Scalia citerade ur Strattons förordning för att visa att borgmästaren kan kräva ytterligare upplysningar om den registrerade och hans syfte för att få en ”exakt beskrivning av karaktären på det önskade privilegiet”. Han tillade i skarp ton: ”[Det gäller] privilegiet att besöka sina medmänniskor för att övertyga dem om det ena eller det andra – jag begriper det bara inte.”

Domare Scalia fortsatte med att säga: ”Så man skall alltså kräva att alla som ringer på en dörrklocka först måste lämna sina fingeravtryck i stadshuset innan de kan ringa på? Den minimala risken för brott, skulle det vara ett tillräckligt skäl för att kräva att alla som vill ringa på en dörrklocka skall registrera sig i stadshuset? Naturligtvis är det inte det.”

Skyddar invånarna?

När Strattons advokat hade använt sina 20 minuter, gick ordet till Ohios statsåklagare. Han sade att förordningen mot bettleri skyddade invånarna mot att få besök av en främling – ”helt klart en objuden person, som är här på min tomt, ... och jag anser att Stratton har rätt att säga att ’vi oroar oss över sådan verksamhet’”.

Domare Scalia konstaterade sedan: ”Det ni säger är att även om det finns sådana som gärna tar emot Jehovas vittnen, de sitter där ensamma och vill gärna tala med någon om vad som helst, så måste de [Jehovas vittnen] ändå gå och registrera sig hos borgmästaren för att få privilegiet att ringa på deras dörrklocka.”

”En mycket blygsam inskränkning”

Under utfrågningen framförde domare Scalia en kraftfull synpunkt, när han sade: ”Vi är nog alla överens om att de säkraste samhällena i världen är totalitära diktaturer. Där finns inte mycket brottslighet, vilket är ett erkänt faktum. Frihetens pris är att risken för olaglig verksamhet i viss utsträckning ökar, och frågan är om den här förordningen förhindrar så pass mycket olaglig verksamhet att det är värt kostnaden att kräva tillstånd för att ringa på någons dörrklocka.” Då svarade statsåklagaren att ”detta är en mycket blygsam inskränkning”. Domare Scalia i sin tur svarade att den var så blygsam att ”vi inte kan finna ett enda fall där ett samhälle har infört en förordning av det slaget. Det tycker inte jag är blygsamt.”

Till slut, efter att ha pressats av en av domarna, var statsåklagaren tvungen att medge: ”Jag skulle tveka inför att påstå att man skulle kunna ha ett direkt förbud mot att ringa på dörrklockor eller knacka på dörrar.” Det blev hans avslutande ord.

Under genmälet påpekade Jehovas vittnens advokat att förordningen inte medgav några kontrollmöjligheter. ”Jag kan gå till stadshuset och säga: ’Jag heter [så och så]’ och få ett tillstånd att gå från dörr till dörr.” Han påpekade också att borgmästaren har befogenhet att neka en person tillstånd som säger att han inte är ansluten till en organisation. Han sade: ”Vi menar att detta definitivt är ett utövande av beslutanderätten” och tillade: ”Jag vill med all respekt hävda att vår [Jehovas vittnens] verksamhet utan tvivel omfattas av Första tillägget.”

Strax efter detta avslutade huvuddomare Rehnquist den muntliga förhandlingen och sade: ”Målet läggs fram inför Högsta domstolen.” Hela domstolsförhandlingen hade inte varat i mer än drygt en timme. Hur viktig den timmen var skulle visa sig i det skriftliga domstolsutslaget som kom i juni.

[Bilder på sidan 6]

Huvuddomare Rehnquist

Domare Breyer

Domare Scalia

[Bildkälla]

Rehnquist: Collection, The Supreme Court Historical Society/Dane Penland; Breyer: Collection, The Supreme Court Historical Society/Richard Strauss; Scalia: Collection, The Supreme Court Historical Society/Joseph Lavenburg

[Bilder på sidan 7]

Domare Kennedy

Domare O’Connor

Domare Souter

[Bildkälla]

Kennedy: Collection, The Supreme Court Historical Society/Robin Reid; O’Connor: Collection, The Supreme Court Historical Society/Richard Strauss; Souter: Collection, The Supreme Court Historical Society/Joseph Bailey

[Bild på sidan 8]

Rättssalen

[Bildkälla]

Foto: Franz Jantzen, Collection of the Supreme Court of the United States

Högsta domstolen dömer till förmån för yttrandefriheten

DEN AVGÖRANDE DAGEN kom den 17 juni 2002, när Högsta domstolen offentliggjorde sin dom. Vad blev utslaget? Det visade tidningsrubrikerna. The New York Times tillkännagav: ”Rätten upphäver hinder mot Jehovas vittnen.” I Ohiotidningen The Columbus Dispatch sades det: ”Högsta domstolen upphäver tillståndskrav.” I tidningen The Plain Dealer, som ges ut i Cleveland i Ohio, hette det: ”Bettlare behöver inte tillstånd från stadshuset.” På debattsidan i USA Today stod det: ”Seger för yttrandefriheten.”

Den lägre rättens beslut mot Jehovas vittnen upphävdes med rösterna 8 mot 1! Det 18-sidiga domstolsutslaget skrevs av domare John Paul Stevens. Beslutet var en kraftfull bekräftelse av det skydd Första tillägget ger åt Jehovas vittnens offentliga förkunnartjänst. I sin redogörelse förklarade rätten att Jehovas vittnen hade låtit bli att ansöka om tillstånd därför att de menar att ”de får sitt bemyndigande att predika från Bibeln”. Sedan citerade rätten det vittnesmål som fanns i Jehovas vittnens redogörelse: ”Att behöva ett särskilt tillstånd för att predika tycker vi nästan skulle kännas som en förolämpning mot Gud.”

I domstolsutslaget stod det: ”I mer än 50 år har domstolen upphävt inskränkningar av proselytvärvning och skriftspridning från dörr till dörr. Det är inte bara en historisk tillfällighet att de flesta av de fall som har inneburit en utmaning av Första tillägget gällde Jehovas vittnen, eftersom deras dörr-till-dörr-verksamhet är ett krav i deras religion. Som vi såg i målet Murdock v. Pennsylvania, ... (1943), ’påstår sig Jehovas vittnen följa Paulus föredöme i fråga om att predika ”offentligt och från hus till hus”. Apostlagärningarna 20:20. De har en bokstavlig tolkning av Skriftens uppdrag: ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.” Markus 16:15. När de gör det menar de att de lyder en befallning av Gud.’”

I utslaget citerade man på nytt målet från 1943: ”Denna form av religiös verksamhet har enligt Första tillägget lika hög status som gudsdyrkan i kyrkorna och predikan från predikstolarna. Den har rätt till samma beskydd som de mer ortodoxa och vedertagna formerna av religionsutövning.” Det citerades även från ett domstolsutslag från 1939: ”Att införa censur genom att kräva ett särskilt tillstånd som omöjliggör den fria och obehindrade utdelningen av skrifter är ett angrepp mot själva grundvalen för författningens garantier.” (Kursiverat av dem)

Rätten gjorde sedan följande intressanta iakttagelse: ”Målen visar att de ansträngningar som Jehovas vittnen har gjort för att bekämpa begränsningar av yttrandefriheten inte bara har varit en kamp för deras egna rättigheter.” I utslaget stod det att Jehovas vittnen ”inte är de enda ’vanliga människorna’ som riskerar att tystas genom förordningar liknande den som infördes i Stratton”.

I utslaget hette det vidare att förordningen ”är kränkande – inte bara mot värderingar som skyddas av Första tillägget, utan också mot själva principen om ett fritt samhälle – eftersom medborgarna, för att få ha vanliga samtal med varandra, först måste informera myndigheterna om sin önskan att tala med sina grannar och sedan skaffa ett särskilt tillstånd för att få göra det. ... En lag som kräver ett tillstånd för sådana samtal utgör ett allvarligt avsteg från vårt nationella arv och vår konstitutionella tradition.” I utslaget stod det vidare om ”de mycket skadliga verkningarna av ett sådant tillståndskrav”.

Hotet om brottslighet

Hur är det då med tanken att tillståndet är ett skydd mot inbrottstjuvar och andra brottslingar? Rätten resonerade så här: ”Även om dessa farhågor är berättigade, är vårt tydliga prejudikat att det måste råda balans mellan dessa farhågor och de verkningar förordningarna har på rättigheterna i Första tillägget.”

I domstolsutslaget hette det vidare: ”Det verkar osannolikt att avsaknaden av ett tillstånd skulle hindra brottslingar från att knacka på dörrar och ta del i samtal som inte omfattas av förordningen. De kan till exempel be om hjälp att hitta vägen eller att få låna telefonen, ... eller också kanske de skriver in sig under falskt namn utan att straffas.”

Rätten syftade tillbaka på domstolsutslag från 1940-talet och skrev: ”Den retorik som användes under andra världskriget, i domstolsutslag som gång på gång räddade målsägarnas [Sällskapet Vakttornets] trosfränder från småaktiga åtal, återspeglade rättens tolkning av Första tilläggets friheter som omfattas i det här målet.”

Vad kom rätten fram till? ”Appellationsdomstolens dom upphävs, och målet går nu tillbaka för ytterligare behandling i enlighet med det här utslaget. Detta är vårt beslut.”

Resultatet av förhandlingen blev alltså, som det konstaterades i Chicago Sun-Times: ”Rätten stöder Jehovas vittnen”, och det med en majoritet på 8 mot 1.

Hur blir det i framtiden?

Hur betraktar Jehovas vittnen i den närliggande Wellsvilleförsamlingen den här segern i Högsta domstolen? Det finns absolut ingen anledning att skryta över den på Strattonbornas bekostnad. Jehovas vittnen hyser inte agg till människorna i det här samhället. Gregory Kuhar, ett Jehovas vittne som tillhör församlingen, säger: ”Den här rättegången var inte något vi ville ha. Det var helt enkelt den här förordningen som var felaktig. Vad vi gjorde var inte bara för vår egen skull, utan för allas.”

Fakta visar att Jehovas vittnen har varit noga med att inte reta Strattonborna. Gene Koontz, ett annat Jehovas vittne, berättar: ”Senaste gången vi predikade i Stratton var den 7 mars 1998 – vilket är mer än fyra år sedan.” Han tillägger: ”Jag blev själv hotad med arrestering, och det hände många gånger under årens lopp att polisen hotade oss med arrestering. När vi då bad om att få se själva förordningen, fick vi aldrig något svar.”

Koontz tillägger: ”Vi vill ha ett gott förhållande till våra medmänniskor. Om någon inte vill ha besök, respekterar vi det beslutet. Men det finns andra som är vänliga och som vill samtala om Bibeln.”

Gregory Kuhar förklarar: ”Vi har inte drivit det här fallet för att reta Strattonborna. Vi ville bara lagligt stadfästa vår yttrandefrihet under konstitutionen.”

Han fortsätter: ”Så småningom hoppas vi kunna komma tillbaka till Stratton. Jag skulle gärna vara den förste som knackar på en dörr, när vi återvänder dit. Och återvända måste vi, i lydnad för Kristi befallning.”

Utslaget i målet ”Watchtower v. Village of Stratton” har haft långtgående verkningar. Sedan Högsta domstolen meddelade sin dom har myndigheterna i en rad amerikanska samhällen insett att man inte längre kan använda lokala förordningar för att begränsa Jehovas vittnens evangeliseringsarbete. Till dags dato har hinder mot dörr-till-dörr-verksamheten kunnat undanröjas i cirka 90 samhällen i USA.