Jag har sammanlagt tillbringat 14 år av mitt liv i koncentrationsläger och fängelser på grund av min tro på Gud. Jag har blivit tillfrågad: ”Var din hustru en hjälp för dig att uthärda allt detta?” Och det var hon verkligen! Jag visste redan från början att hon aldrig skulle kompromissa i fråga om sin tro, och denna kunskap hjälpte till att uppehålla mig.

Jag visste att hon hellre skulle se mig död på en bår än veta att jag var fri på grund av att jag kompromissat. Det är verkligen en hjälp att ha en trofast kamrat som hon. Elsa uthärdade många svårigheter under sina år i tyska koncentrationsläger, och jag är säker på att det kommer att bli uppmuntrande för dig att läsa några av hennes erfarenheter.

Jag bevarade min tro tillsammans med min man

Berättat av Elsa Abt

DÅ HARALD var i Sachsenhausen, tilläts han ibland skriva ett brev på fem rader. På brevet var stämplat: ”På grund av att han fortsätter att vara en envis bibelforskare, förvägras han privilegiet att uppehålla normal korrespondens.” Denna stämpel var alltid en uppmuntran för mig, för den visade att min man förblev fast i tron.

En dag i maj år 1942 återvände jag hem från arbetet och fann Gestapomän vänta på mig. De genomsökte hemmet och uppmanade mig sedan att ta på kappan och följa med. Vår lilla dotter, Jutta, gick fram till en av Gestapomännen, en ovanligt lång man. Hon drog i hans byxben och sade: ”Låt min mamma stanna här!” Eftersom han inte reagerade, gick hon runt till andra sidan och sade vädjande: ”Låt min mamma stanna här!” Detta gjorde honom illa till mods, och därför sade han barskt: ”Ta bort barnet! Ta också hennes säng och hennes kläder!” Hon lämnades till en annan familj i byggnaden. Vår dörr blev tillbommad, och jag fördes till Gestapos högkvarter.

Jag såg där många andra vittnen som hade blivit arresterade den dagen. Vi hade blivit förrådda av en som hade gett sig ut för att vara ett vittne och som hade vunnit vårt förtroende. Då Gestapo frågade oss om var vår dupliceringsapparat fanns och vem som tog ledningen i vårt underjordiska predikoarbete, låtsades jag inte känna till någonting. Vi kastades då i fängelse.

Vår orubbliga tro gjorde Gestapomännen irriterade och missräknade. En gång under ett förhör kom en officer mot mig med knutna nävar. ”Vad skall vi göra med er bibelforskare?” utropade han. ”Om vi arresterar er, bryr ni er inte om det. Om vi sänder er i fängelse, bekymrar det er inte ett dugg. Om vi sänder er till koncentrationsläger, oroar det er inte. Om vi dömer er till döden, står ni där bara helt oberörda. Vad skall vi göra med er?”

Efter sex månader i fängelse blev jag, tillsammans med 11 andra kristna systrar, sänd till Auschwitz, det illa beryktade förintelselägret.

ANNORLUNDA OCH RESPEKTERADE

Först blev vi förda till Birkenau, ett av Auschwitz’ underläger. När en SS-officer förstod att vi var där på grund av att vi var bibelforskare, sade han: ”Om jag vore i ert ställe, skulle jag underteckna papperet och resa hem.”

”Om jag hade velat underteckna det, skulle jag ha kunnat göra det långt innan”, svarade jag.

”Men du kommer att dö här”, varnade han. Jag sade till honom: ”Jag är beredd på det.”

Senare togs bilder av oss, och vi fyllde i frågeformulär och andra papper. Då vi väntade i en kö som gick igenom den medicinska avdelningen, var där två läkare, också fångar, som iakttog dem som kom. Den ene läkaren hade varit i lägret mycket längre än den andre. Jag hörde den äldre säga till den yngre: ”Man kan alltid känna igen bibelforskarna.”

”Jaså?” svarade den yngre läkaren en aning skeptiskt. ”Visa mig då vem som är bibelforskare i den här gruppen.” Jag gick just förbi dem i kön, och de kunde inte se min violetta triangel. Men den äldre läkaren pekade på mig och sade: ”Det här är en bibelforskare.” Den yngre läkaren kom fram och tittade på min triangel och utropade: ”Du har rätt! Hur visste du det?”

”Dessa människor ser annorlunda ut”, sade han. ”Man kan utan vidare skilja dem från de andra.”

Det var sant. Vi såg annorlunda ut. Vi gick med rak rygg, inte nedböjda eller betryckta. Vi hade blicken riktad rakt fram; vi såg öppet och ärligt på andra människor. Vi var där som vittnen för Jehovas namn. Det var därför som vi hade en annorlunda hållning, och andra såg detta.

Vi — 12 systrar — var i Birkenau bara några få dagar. Sedan fördes vi till Auschwitz för att arbeta i SS-officerarnas hem. De ville bara ha Jehovas vittnen till detta arbete; de var rädda för att ha andra att arbeta i deras hem. De visste att vi inte skulle försöka förgifta dem; vi var ärliga och skulle inte stjäla eller försöka fly.

LIV OCH DÖD I AUSCHWITZ

Under någon tid bodde vi alla i koncentrationslägret tillsammans med andra fångar i källaren till ett stort tegelhus. Stunden kom då vi skulle tilldelas arbete. Vi blev tillfrågade: ”Vem vill arbeta var?” Men vi sade ingenting. ”Å, ni är så stolta”, sade den kvinnliga arbetsledaren.

”Nej, vi är inte stolta”, svarade min vän, ”men vi kommer att arbeta var ni än sätter oss.” Och detta var alltid vårt tillvägagångssätt. Vi ville inte välja vår arbetsplats, för vi bad till Jehova om hans vägledning. Om vi kom till en plats som visade sig vara svår, skulle vi kunna vända oss till Jehova och be: ”Jehova, hjälp oss nu.”

Min uppgift var att arbeta för en SS-officer som bodde utanför lägret. Mitt arbete var att städa hans hem och hjälpa hans hustru med matlagning och ta hand om deras barn och handla i staden — bara Jehovas vittnen hade förtroendet att lämna lägret utan vakter. Naturligtvis bar vi alltid den randiga fängelseuniformen. Efter en tid tilläts vi bo där vi arbetade i stället för att återvända till lägret på natten. Jag sov i SS-officerens källarvåning.

Men vi betraktades inte som människor. Då SS-officeren uppmanade mig att komma till hans kontor, måste jag stå vid dörren och säga: ”Fånge nummer 24.402 ber om tillåtelse att komma in.” Och sedan jag fått hans instruktioner, förväntades jag säga: ”Fånge nummer 24.402 ber att få gå.” Våra namn användes aldrig.

Liksom i andra läger kom andlig föda i form av Vakttornet och andra publikationer regelbundet till Auschwitz. Jag fick även brev från Harald. Följande visar hur regelbunden kontakt upprättades med vittnena utanför:

Några i vår grupp, bland dem min vän Gertrud Ott, blev tilldelade arbete på ett hotell där SS-männens familjer bodde. En dag tvättade Gertrud fönstren när ett par kvinnor gick förbi. Utan att titta upp sade en av dem: ”Vi är också Jehovas vittnen.” När de sedan kom tillbaka, sade Gertrud till dem: ”Gå till badrummet.” De träffades där och talades vid, och från och med då gjordes det upp om andra liknande träffar för att smuggla in värdefull biblisk litteratur och andra meddelanden.

Vi var tacksamma mot Jehova för hans ledning och beskydd under dessa år i Auschwitz, i synnerhet som vi visste att det värsta tänkbara faktiskt hände. Hela järnvägståg med judar anlände och sändes direkt till gaskamrarna! Jag skötte en gång en sjuk kvinna, som hade uppsikt i lägret och som hade arbetat i gaskamrarna, och hon berättade för mig vad som försiggick där.

”Människorna blir infösta i ett rum”, förklarade hon, ”och på dörren till nästa rum står det ’Till badrummet’. De uppmanas att klä av sig. De går helt nakna in i ’badrummet’. Dörren stängs bakom dem. Men i stället för vatten kommer det ut gas från duscharna.” Det som hon hade sett där hade i sådan grad påverkat henne känslomässigt att hon hade blivit fysiskt sjuk.

TILL ANDRA LÄGER OCH BEFRIELSEN

Från januari 1945 led Tyskland det ena nederlaget efter det andra på östfronten. I ett försök att evakuera koncentrationslägren blev många av oss förflyttade från det ena lägret till det andra. Sedan vi marscherat två nätter och två dagar mot lägret Gross-Rosen, var många systrar alltför uttröttade för att fortsätta. Vilken befrielse när vi under den tredje natten slutligen tilläts att lägga oss ner hopträngda i en lada! Den enda mat vi hade på hela färden var lite bröd som vi hade kunnat ta med oss. Ingen av oss kände det som om vi skulle kunna överleva ännu en dagsmarsch. Men då hände någonting som var så fantastiskt att jag aldrig kommer att glömma det.

När vi nästa dag skulle ge oss i väg, var det en SS-läkare, som jag en gång hade arbetat för, som såg oss, och han började ropa: ”Bibelforskare, kom hit! Bibelforskare, kom hit!” Sedan sade han till mig: ”Se till att vi har varenda en av er här.” Alla av oss, 40 systrar, fördes till en station, och anordningar gjordes för att transportera oss med tåg. Det var som ett underverk för oss.

Tågen var fulla av folk, och tre av oss kom inte av vid stationen utan fortsatte till Breslau (polska Wroclaw). Vi steg av där och blev upplysta om i vilken riktning lägret låg. När vi anlände till grinden, skrattade vakterna länge och hjärtligt, och slutligen sade de: ”Bara Jehovas vittnen skulle självmant komma hit.” Men vi visste att det skulle ha betytt svårigheter för våra systrar, om vi inte hade återvänt till lägret.

Vi var i Gross-Rosen bara två veckor, och sedan transporterades vi till lägret Mauthausen nära Linz i Österrike. Förhållandena där var fruktansvärda. Alltför många människor trängdes samman. Maten var otillräcklig, och vi hade inte ens halm att sova på utan bara träunderlag. Efter en kort tid flyttades vi igen, till lägret Bergen-Belsen nära Hannover i Tyskland. En av våra systrar dog under vägen. På grund av de usla förhållanden som rådde i detta läger dog många av våra systrar som hade överlevt transporten fram till dess.

Omkring 25 från vår grupp fördes till ännu ett annat läger. Det var ett hemligt läger som kallades Dora-Nordhausen. Detta läger var ursprungligen bara för män, men kort dessförinnan hade en del prostituerade förts dit. Men lägerkommendanten klargjorde för den kvinna som hade uppsikt över lägret att vi var annorlunda. Vi hade det bättre i Dora-Nordhausen. En broder arbetade i fängelsets kök, och han såg till att vi fick skaplig mat att äta.

Slutet på kriget var då nära. Det gjordes anordningar för att transportera oss till en plats nära Hamburg. Jag fick en konservburk med kött och lite bröd för resan, men männen fick ingenting. En polsk broder blev mycket sjuk; så jag gav honom min matranson. Han sade senare till mig att detta hade räddat hans liv. Under resan träffade vi på amerikanska soldater, och de befriade oss. SS-männen satte på sig civila kläder som de hade tagit med sig och gömde sina vapen och flydde. Kriget var slut!

När Harald och jag fann varandra omkring en månad senare, var det något så enastående och storslaget. Vi omfamnade varandra länge — det hade gått fem långa år sedan vi hade skilts åt.

FLER PRÖVNINGAR OCH VÄLSIGNELSER

När vi återvände hem, fann vi detta budskap på dörren: ”Jutta Abt bor här. Hennes föräldrar är i koncentrationsläger.” Hur underbart var det inte att vara hemma — och välbehållna! I synnerhet var det tillfredsställande att veta att vi hade varit trogna mot Jehova.

Mina år i tyska koncentrationsläger har lärt mig en viktig sak, och det är hur Jehovas ande på ett storslaget sätt kan ge styrka när man är i en mycket svår prövning! Innan jag blev arresterad hade jag läst ett brev från en syster som sagt att under svåra prövningar känner man ett inre lugn komma över sig genom Jehovas ande. Jag tänkte att hon måste ha överdrivit en aning. Men då jag själv genomgick prövningar, visste jag att det hon hade sagt var sant. Det är verkligen på det sättet. Det är svårt att föreställa sig detta, om man inte har erfarit det själv. Jag har verkligen upplevt det. Jehova hjälper.

Det som hjälpte mig i min skilsmässa från min dotter var Jehovas uppmaning till Abraham att offra sin son. (1 Mos. 22:1—19) Jehova önskade inte att han verkligen skulle döda Isak, men han önskade se Abrahams lydnad. Jag tänkte att i mitt fall fordrar Jehova inte att jag offrar mitt barn, utan bara att jag lämnar henne. Detta är ingenting i jämförelse med det som han bad Abraham göra. Jutta har förblivit trogen mot Jehova alla dessa år som gått, och det är vi mycket lyckliga för.

Min mans trohet har alltid varit en glädje och en styrka för mig. Jag måste helt enkelt älska och respektera honom för en sådan trohet mot Jehova. Och vi har blivit rikligt belönade.