Snart anländer Jesus och hans sällskap till staden och beger sig till det hus där de skall fira påskhögtiden. De går uppför trappan till den stora övre salen, och där finner de att allt är förberett för deras privata påskfirande. Jesus har sett fram emot det här tillfället, för han säger: ”Jag har ivrigt längtat efter att äta denna påskmåltid med er innan jag lider.”

Enligt traditionen dricker man fyra bägare vin under påskfirandet. Efter att ha tagit emot det som tydligen är den tredje bägaren frambär Jesus tack till Gud och säger: ”Ta denna och skicka den från den ene till den andre bland er; jag säger er nämligen: Från och med nu skall jag inte dricka på nytt av vinstockens produkt, förrän Guds kungarike kommer.”

Någon gång under måltiden stiger Jesus upp, lägger av sina ytterkläder, tar en handduk och fyller ett fat med vatten. I vanliga fall skall en värd se till att gästerna får sina fötter tvättade, men eftersom det inte finns någon värd närvarande vid det här tillfället, sörjer Jesus för den här personliga betjäningen. Vilken som helst av apostlarna kunde ha tagit tillfället i akt och gjort det, men ingen gör det, eftersom det uppenbarligen finns en viss rivalitet mellan dem. Nu blir de generade när Jesus börjar tvätta deras fötter.

När Jesus kommer till Petrus, protesterar denne: ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.”

”Om jag inte tvättar dig, har du ingen del med mig”, säger Jesus.

”Herre”, fortsätter Petrus, ”inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet.”

”Den som har badat”, svarar Jesus, ”han behöver inte få mer än fötterna tvättade utan är helt och hållet ren. Och ni, ni är rena, men inte alla.” Han säger så därför att han vet att Judas Iskariot planerar att förråda honom.

När Jesus har tvättat fötterna på alla de tolv, inklusive fötterna på Judas, sin förrädare, tar han på sig sina ytterkläder och lägger sig till bords igen. Sedan frågar han: ”Vet ni vad jag har gjort för er? Ni tilltalar mig: ’Lärare’ och ’Herre’, och ni talar rätt, för det är jag. Om alltså jag, fastän Herre och Lärare, har tvättat era fötter, bör också ni tvätta varandras fötter. Jag har nämligen gett er mönstret, för att alldeles som jag har gjort mot er skulle också ni göra. Sannerligen, sannerligen säger jag er: En slav är inte större än sin herre, inte heller är en som är utsänd större än den som har sänt honom. Om ni känner till detta, då är ni lyckliga om ni gör det.”

Vilken underbar lektion i ödmjuk tjänst! Apostlarna skulle inte trakta efter den främsta platsen i tron att de var så betydelsefulla att andra alltid borde betjäna dem. De behövde följa mönstret som Jesus gav dem. Det handlar här inte om någon rituell tvättning av fötterna. Det handlar om villighet att betjäna utan partiskhet, oavsett hur enkel eller obehaglig uppgiften än må vara. Matteus 26:20, 21; Markus 14:17, 18; Lukas 22:14—18; 7:44; Johannes 13:1—17.

Kapitel 114

Åminnelsemåltiden

SEDAN Jesus tvättat apostlarnas fötter, citerar han från Psalm 41:9 och säger: ”Den som brukade äta av mitt bröd har lyft upp sin häl mot mig.” Sedan förklarar han upprörd i anden: ”En av er skall förråda mig.”

Apostlarna blir bedrövade och säger en efter en till Jesus: ”Inte är det väl jag?” Till och med Judas Iskariot frågar. Johannes, som ligger intill Jesus vid bordet, lutar sig tillbaka mot Jesu bröst och frågar: ”Herre, vem är det?”

”Det är en av de tolv, en som nu doppar med mig i den gemensamma skålen”, svarar Jesus. ”Ja, Människosonen går bort, alldeles som det är skrivet om honom, men ve den människan, genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bättre för den människan om hon inte blivit född.” Efter detta tränger Satan åter in i Judas, i det att han drar fördel av den brist som uppenbarats i dennes hjärta, som har blivit ont. Senare samma kväll kallar Jesus Judas ”tillintetgörelsens son”, en passande benämning.

Jesus säger nu till Judas: ”Vad du nu gör, gör det fortare.” Ingen av de andra apostlarna förstår vad Jesus menar. Eftersom Judas har hand om kassaskrinet, tror några att Jesus säger till honom: ”Köp vad vi behöver till högtiden”, eller att han skall gå och ge något åt de fattiga.

Sedan Judas gått instiftar Jesus ett helt nytt firande, en åminnelse, tillsammans med sina trogna apostlar. Han tar ett bröd, frambär ett tack i en bön, bryter brödet, ger det till dem och säger: ”Ta det, ät.” Han förklarar: ”Detta betyder min kropp som skall ges ut till förmån för er. Fortsätt att göra detta till minne av mig.”

När alla har ätit av brödet, tar Jesus en bägare vin, tydligtvis den fjärde av de bägare som används vid påskfirandet. Han frambär ett tack i en bön också över vinet, räcker det till dem, ber dem dricka av det och säger: ”Denna bägare betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas till förmån för er.”

Detta är alltså ett firande av åminnelsen av Jesu död. Den 14 nisan varje år skall det, som Jesus säger, upprepas till minne av honom. Det kommer att i deltagarnas minne återkalla vad Jesus och hans himmelske Fader har gjort för att förse människosläktet med en utväg ur dödens fördömelse. För de judar som blir Jesu efterföljare kommer detta firande att ersätta påsken.

Det nya förbundet, som får gällande kraft genom Jesu utgjutna blod, ersätter det gamla lagförbundet. Jesus är medlare mellan de två parterna — å ena sidan Jehova Gud och å andra sidan 144.000 av anden pånyttfödda kristna. Förutom att tillhandahålla förlåtelse för synder gör det nya förbundet det möjligt att bilda en himmelsk nation av kungliga präster. Matteus 26:21—29; Markus 14:18—25; Lukas 22:19—23; Johannes 13:18—30; 17:12; 1 Korinthierna 5:7.

▪ Vilken biblisk profetia citerar Jesus angående en av sina följeslagare, och hur tillämpar han den?

▪ Varför blir apostlarna djupt bedrövade, och vad frågar var och en av dem?

▪ Vad säger Jesus till Judas att göra, men hur tolkar de andra apostlarna hans ord?

▪ Vilket firande instiftar Jesus efter det att Judas gått, och vilket syfte tjänar det?

▪ Vilka är parterna i det nya förbundet, och vad åstadkommer detta förbund?

Kapitel 115

En dispyt uppstår bland lärjungarna

TIDIGARE under kvällen har Jesus gett sina apostlar en underbar lektion i ödmjuk tjänst genom att tvätta deras fötter. Därefter instiftade han åminnelsen av sin förestående död. Men nu inträffar något förvånande, särskilt med tanke på det som just har ägt rum. Hans apostlar råkar i hetsig dispyt om vem av dem som tycks vara störst! Detta är tydligen en del av en fortgående konflikt.

Du kanske minns att efter det att Jesus blivit förvandlad eller förklarad på berget hade apostlarna börjat disputera med varandra om vem av dem som var störst. Vid ett senare tillfälle hade Jakob och Johannes begärt att få framskjutna ställningar i Guds kungarike, vilket hade lett till ytterligare meningsskiljaktigheter bland apostlarna. Hur bedrövad måste inte Jesus vara över att höra dem träta med varandra igen denna sista kväll de är tillsammans! Vad gör han då åt detta?

I stället för att strängt tillrättavisa apostlarna för deras beteende resonerar Jesus tålmodigt med dem ännu en gång och säger: ”Nationernas kungar spelar herrar över dem, och de som har myndighet över dem kallas Välgörare. Ni, däremot, skall inte vara på det sättet. ... Ty vilken är störst: den som ligger till bords eller den som betjänar? Är det inte den som ligger till bords?” Därefter påminner han dem om det föredöme som han själv utgör och säger: ”Men jag är mitt ibland er såsom den som betjänar.”

Trots sina ofullkomligheter har apostlarna hållit ut tillsammans med Jesus under hans prövningar. Han säger därför: ”Jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett kungarike.” Genom detta personliga förbund mellan Jesus och hans lojala efterföljare blir de förenade med honom och får del av hans kungliga makt. Endast ett begränsat antal bestående av 144.000 kommer till sist att föras in i detta förbund om ett kungarike.

Även om apostlarna erbjuds denna fantastiska möjlighet att få bli medregenter tillsammans med Kristus i Guds kungarike, är de för närvarande andligt svaga. ”Ni skall alla förmås att snava och falla i förbindelse med mig i denna natt”, säger Jesus. Men efter att ha talat om för Petrus att han har bett för honom uppmanar Jesus honom: ”När du en gång har vänt åter: styrk dina bröder.”

”Små barn”, fortsätter Jesus, ”jag är hos er ännu en liten stund. Ni skall leta efter mig; och alldeles som jag sade till judarna: ’Dit jag går kan ni inte komma’, säger jag också till er just nu. Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.”

”Herre, vart är du på väg?” frågar Petrus.

”Dit jag är på väg kan du inte nu följa mig”, svarar Jesus, ”men du skall följa efter sedan.”

”Herre, varför kan jag inte följa dig just nu?” vill Petrus veta. ”Jag vill ge ut min själ till förmån för dig.”

”Vill du ge ut din själ till förmån för mig?” säger Jesus. ”I sanning säger jag dig: I dag, ja, nu i natt, innan en tupp gal två gånger, skall du själv förneka mig tre gånger.”

”Om jag så måste dö med dig, skall jag visst inte förneka dig”, protesterar Petrus. Och medan de andra apostlarna instämmer, säger Petrus skrytsamt: ”Även om alla de andra förmås att snava och falla i förbindelse med dig, skall jag aldrig förmås att snava och falla! ”

Jesus påminner nu apostlarna om det tillfälle då han sände ut dem på en predikofärd i Galileen utan vare sig börs eller matpåse och frågar dem: ”Inte saknade ni väl då någonting?”

”Nej! ” svarar de.

”Men nu bör den som har en börs ta den med, likaså också en matpåse”, säger han, ”och den som inget svärd har, han bör sälja sin ytterklädnad och köpa ett. För jag säger er att detta som är skrivet måste fullbordas på mig, nämligen: ’Och han blev räknad bland laglösa.’ Ja, det som gäller mig får nu sin fullbordan.”

Jesus syftar på det tillfälle då han skall hängas på pålen tillsammans med ogärningsmän eller laglösa. Han antyder också att hans efterföljare därefter kommer att få möta hätsk förföljelse. ”Herre, se! här är två svärd”, säger de.

”Det är nog”, svarar han. Som vi skall se kommer detta — att de har svärd med sig — snart att ge Jesus tillfälle att ge dem ännu en viktig lektion. Matteus 26:31—35; Markus 14:27—31; Lukas 22:24—38; Johannes 13:31—38; Uppenbarelseboken 14:1—3.

▪ Varför är apostlarnas dispyt så förvånande?

▪ Hur tar Jesus itu med deras tvist?

▪ Vad åstadkoms genom det förbund som Jesus sluter med sina lärjungar?

▪ Vilket nytt bud ger Jesus, och hur viktigt är det?

▪ Vilken övermodig inställning visar Petrus prov på, och vad säger Jesus?

▪ Varför skiljer sig Jesu anvisningar beträffande behovet av en börs och en matpåse från dem som han tidigare gett?

Kapitel 116

Jesus förbereder apostlarna på sin förestående död

ÅMINNELSEMÅLTIDEN är över, men Jesus och hans apostlar är fortfarande kvar i den övre salen. Även om Jesus snart kommer att lämna dem, har han ännu mycket att säga dem. ”Låt inte era hjärtan oroas”, säger han tröstande. ”Utöva tro på Gud.” Men han tillägger: ”Utöva också tro på mig.”

”I min Faders hus finns många boningar”, fortsätter Jesus. ”Jag ... går [nu] min väg för att bereda en plats åt er ... , för att också ni må vara där jag är. Och dit jag nu går vet ni vägen.” Apostlarna fattar inte att Jesus talar om att bege sig till himlen, och Tomas säger därför: ”Herre, vi vet inte vart du nu går. Hur vet vi vägen?”

”Jag är vägen och sanningen och livet”, svarar Jesus. Ja, det är bara genom att ta emot honom och efterlikna hans livskurs som någon kan komma in i Faderns himmelska hus. Jesus säger nämligen: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

”Herre, visa oss Fadern”, ber Filippus, ”så räcker det för oss.” Filippus vill tydligen att Jesus skall ge dem någon synlig manifestation av Gud, ungefär som de syner som i forna tider gavs åt Mose, Elia och Jesaja. Men apostlarna har i själva verket tillgång till något som är mycket bättre än sådana syner, vilket Jesus påpekar: ”Så lång tid har jag varit hos er, och ändå har du, Filippus, inte lärt känna mig? Den som har sett mig, han har också sett Fadern.”

Jesus återspeglar så fullkomligt sin Faders personlighet att detta att de haft möjlighet att leva tillsammans med honom och iaktta honom i själva verket är detsamma som att se Fadern. Men Fadern är ändå överordnad Sonen, som Jesus själv erkänner: ”De ting jag säger till er talar jag inte av egen ingivelse.” Jesus ger med rätta sin himmelske Fader all ära för sin undervisning.

Hur uppmuntrande måste det inte ha varit för apostlarna att få höra det som Jesus nu säger till dem: ”Den som utövar tro på mig, också denne skall göra de gärningar som jag gör; och gärningar större än dessa skall han göra”! Jesus menar inte att hans efterföljare kommer att få ännu större mirakulösa förmågor än han själv hade. Han syftar i stället på att de kommer att utöva sin tjänst under mycket längre tid, täcka ett mycket större område och nå långt fler människor.

Jesus kommer inte att överge sina lärjungar efter sin bortgång. ”Vad ni än ber om i mitt namn, detta skall jag göra”, lovar han. Han säger vidare: ”Jag skall framställa en begäran till Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare att vara med er för evigt, sanningens ande.” Längre fram, när Jesus har farit upp till himlen, utgjuter han den heliga anden, denne andre hjälpare, över sina lärjungar.

Jesu död är nu nära förestående. Han säger därför: ”Ännu en liten stund och världen skall inte längre se mig.” Jesus kommer att bli en andevarelse som ingen människa kan se. Men återigen lovar Jesus sina trogna apostlar: ”Ni skall se mig, därför att jag lever och ni skall leva.” Ja, Jesus kommer inte bara att visa sig för dem i mänsklig gestalt efter sin uppståndelse, utan i sinom tid kommer han också att uppväcka dem till att leva tillsammans med honom i himlen som andevarelser.

Jesus fastslår nu en enkel regel: ”Den som har mina bud och håller dem, denne är den som älskar mig. Den i sin tur som älskar mig, han skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och skall tydligt visa mig för honom.”

När Jesus säger detta, avbryter aposteln Judas, som också kallas Taddeus, och säger: ”Herre, hur kommer det sig att du har för avsikt att visa dig tydligt för oss och inte för världen?”

”Om någon älskar mig”, svarar Jesus, ”skall han hålla mitt ord, och min Fader skall älska honom. ... Den som inte älskar mig, han håller inte mina ord.” I motsats till hans lydiga efterföljare ignorerar världens människor Kristi undervisning. Han uppenbarar sig därför inte för dem.

Under sin jordiska tjänst har Jesus lärt sina apostlar många ting. Hur skall de kunna komma ihåg allt detta, i synnerhet som det fortfarande är så mycket de inte förstår? Till all lycka ger Jesus dem löftet: ”Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, denne skall lära er allting och påminna er om allt vad jag har sagt er.”

För att ytterligare trösta dem säger Jesus: ”Frid lämnar jag åt er, min frid ger jag er. ... Låt inte era hjärtan ... oroas.” Visserligen kommer Jesus att lämna dem, men han förklarar: ”Om ni älskade mig, skulle ni glädja er över att jag nu går min väg till Fadern, eftersom Fadern är större än jag.”

Den tid som Jesus har kvar tillsammans med apostlarna är kort. ”Jag skall inte längre tala mycket med er”, säger han, ”för världens härskare kommer. Och han har ingen hållhake på mig.” Satan, Djävulen, den som lyckades tränga in i Judas och få honom i sitt grepp, är världens härskare. Men hos Jesus finns ingen synd eller svaghet som Satan kan utnyttja för att få honom att sluta upp att tjäna Gud.

Ett förtroligt förhållande

Efter åminnelsemåltiden har Jesus uppmuntrat sina apostlar genom ett informellt och förtroligt samtal. Det kanske redan är över midnatt. Jesus säger därför: ”Stig upp, låt oss gå härifrån.” Men av kärlek till dem framställer Jesus ännu en sporrande liknelse innan de ger sig av.

”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är den som odlar”, säger han. Den store odlaren, Jehova Gud, planterade denna symboliska vinstock när han smorde Jesus med helig ande vid hans dop på hösten år 29 v.t. Jesus visar emellertid att det är fler än han som ingår i denna symboliska vinstock. Han säger vidare: ”Varje ranka i mig som inte bär frukt, den tar han bort, och varje ranka som bär frukt, den rensar han, för att den må bära mer frukt. ... Alldeles som rankan inte kan bära frukt av sig själv, ifall den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, ifall ni inte förblir i gemenskap med mig. Jag är vinstocken, ni är rankorna.”

Vid pingsten, 51 dagar senare, blir apostlarna och andra lärjungar rankor i denna vinstock, när den heliga anden utgjuts över dem. Så småningom kommer 144.000 personer att bli sådana andliga vinrankor. Tillsammans med själva stammen, Jesus Kristus, utgör de en symbolisk vinstock som frambringar Guds kungarikes frukter.

Jesus förklarar vad som är nyckeln till att bära frukt: ”Den som förblir i gemenskap med mig, och jag i gemenskap med honom, denne bär riklig frukt; därför att utan mig kan ni inte göra något alls.” Men om en person underlåter att frambringa frukt, säger Jesus, ”kastas han ut såsom en ranka och förtorkas; och man drar samman dessa rankor och slänger dem i elden, och de bränns upp”. Å andra sidan lovar Jesus: ”Om ni förblir i gemenskap med mig och mina uttalanden förblir i er, be då om vad ni vill, och det skall ske er.”

Jesus säger vidare till sina apostlar: ”Min Fader förhärligas däri att ni håller i med att bära riklig frukt och visar er vara mina lärjungar.” Den frukt som Gud önskar att rankorna skall frambringa är Kristuslika egenskaper, i synnerhet kärlek. Och eftersom Kristus var förkunnare av Guds kungarike, inbegriper denna frukt också att de är verksamma med att göra lärjungar, precis som han var.

”Förbli i min kärlek”, förmanar nu Jesus. Hur kan då apostlarna göra det? ”Om ni håller mina bud”, förklarar han, ”skall ni förbli i min kärlek.” Jesus säger vidare: ”Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra alldeles som jag har älskat er. Ingen har kärlek större än denna: att någon skulle ge ut sin själ till förmån för sina vänner.”

Om några få timmar kommer Jesus att visa prov på denna oförlikneliga kärlek genom att ge sitt liv till förmån för sina apostlar och andra som utövar tro på honom. Hans exempel bör sporra hans efterföljare att visa samma självuppoffrande kärlek till varandra. Denna kärlek kommer att identifiera dem som hans efterföljare, som Jesus tidigare sagt: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.”

Jesus visar vilka som är hans vänner med orden: ”Ni är mina vänner om ni gör vad jag nu befaller er. Jag kallar er inte längre slavar, eftersom en slav inte vet vad hans herre gör, utan jag har kallat er vänner, därför att alla de ting som jag har hört av min Fader, dem har jag gjort kända för er.”

Tänk vilket dyrbart förhållande — att få vara Jesu förtroliga vänner! Men för att få förbli i detta dyrbara förhållande måste hans efterföljare ”fortsätta att bära frukt”. Om de gör det, säger Jesus, kommer följande löfte att uppfyllas på dem: ”Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ... [skall] han ge er.” Vilken storslagen belöning de får för att de frambringar Rikets frukt! Sedan Jesus ännu en gång uppmanat apostlarna att ”älska varandra”, förklarar han att världen kommer att hata dem. Men han tröstar dem och säger: ”Om världen hatar er, vet ni att den har hatat mig innan den hatade er.” Jesus avslöjar därefter varför världen hatar hans efterföljare: ”Eftersom ni inte är någon del av världen, utan jag har utvalt er ur världen, fördenskull hatar världen er.”

Jesus nämner nu för dem ytterligare ett skäl till att världen hatar dem: ”Allt detta skall de göra mot er för mitt namns skull, därför att de inte känner honom [Jehova Gud] som har sänt mig.” Jesu mirakulösa gärningar domfäller i själva verket dem som hatar honom, som han vidare förklarar: ”Om jag inte bland dem hade gjort de gärningar som ingen annan har gjort, skulle de inte ha någon synd; men nu har de både sett och hatat mig såväl som min Fader.” På det sättet, förklarar Jesus, uppfylls det skriftställe som säger: ”De har hatat mig utan orsak.”

Jesus tröstar dem nu genom att upprepa sitt löfte att sända dem hjälparen, den heliga anden — Guds mäktiga verksamma kraft. ”Denne ... [skall] vittna om mig; och ni i er tur skall vittna”, säger Jesus.

Ytterligare avskedsförmaningar

Jesus och apostlarna är redo att lämna den övre salen. ”Detta har jag talat till er för att ni inte må förmås att snava och falla”, fortsätter han. Sedan ger han den allvarliga varningen: ”Man skall stöta ut er ur synagogan. Ja, den stund kommer då var och en som dödar er skall föreställa sig ha utfört en helig tjänst åt Gud.”

Apostlarna blir tydligen djupt oroade över den här varningen. Även om Jesus tidigare hade sagt att världen skulle hata dem, hade han inte så rakt på sak uppenbarat att de skulle bli dödade. ”Jag sade er ... inte detta från början”, förklarar Jesus, ”eftersom jag var hos er.” Men det är bra att de förbereds på detta innan han går bort.

”Men nu”, fortsätter Jesus, ”är jag på väg till honom som har sänt mig, och ändå frågar mig ingen av er: ’Vart är du på väg?’” Tidigare under kvällen hade de frågat vart han var på väg, men nu är de så skakade av det som han har sagt till dem att de inte frågar mer om det. Som Jesus säger: ”Därför att jag har talat dessa ting till er, har bedrövelse uppfyllt era hjärtan.” Apostlarna är inte bara bedrövade för att de fått veta att de kommer att lida svår förföljelse och bli dödade, utan också för att deras Mästare skall lämna dem.

Jesus förklarar därför: ”Det är till fördel för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, skall hjälparen alls inte komma till er; men om jag går min väg, skall jag sända honom till er.” Som människa kan Jesus inte finnas på mer än en plats åt gången, men när han är i himlen kan han sända hjälparen, Guds heliga ande, till sina efterföljare var de än befinner sig på jorden. Jesu bortgång kommer alltså att bli till fördel för dem.

Den heliga anden, säger Jesus, ”skall ... ge världen övertygande bevisning i fråga om synd och i fråga om rättfärdighet och i fråga om dom”. Världens synd, dess underlåtenhet att utöva tro på Guds Son, kommer att avslöjas. Dessutom blir Jesu rättfärdighet bevisad på ett övertygande sätt, när han far upp till Fadern. Och Satans och hans onda världs misslyckade försök att bryta Jesu ostrafflighet utgör ett övertygande bevis för att härskaren över den här världen har fått en ogynnsam dom.

”Jag har ännu många ting att säga er”, fortsätter Jesus, ”men ni förmår inte bära dem just nu.” Därför lovar Jesus att när han gjuter ut den heliga anden, som är Guds verksamma kraft, kommer den att leda dem fram till förståelse av dessa ting i överensstämmelse med deras förmåga att fatta dem.

Det apostlarna i synnerhet inte förstår är att Jesus skall dö och sedan visa sig för dem efter sin uppståndelse. Så de frågar varandra: ”Vad betyder detta som han säger till oss: ’Inom kort skall ni inte se mig, och åter inom kort skall ni få se mig’, och: ’eftersom jag nu går till Fadern’?”

Jesus inser att de vill fråga ut honom, så han förklarar: ”Sannerligen, sannerligen säger jag er: Ni skall gråta och jämra er, men världen skall glädja sig; ni skall vara bedrövade, men er bedrövelse skall vändas i glädje.” Senare den dagen, på eftermiddagen, när Jesus blir dödad, gläder sig världens religiösa ledare, men lärjungarna är bedrövade. Men deras bedrövelse vänds i glädje när Jesus blir uppväckt! Och deras glädje fortsätter när han vid pingsten bemyndigar dem att bli hans vittnen genom att utgjuta Guds heliga ande över dem!

Jesus jämför apostlarnas situation med en kvinna som har födslovåndor och säger: ”När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, eftersom hennes stund har kommit.” Men Jesus konstaterar att hon inte längre minns sin vedermöda när hennes barn väl är fött, och han uppmuntrar sina apostlar genom att säga: ”Därför har nu också ni verkligen bedrövelse; men jag skall åter få se er [när jag blir uppväckt], och era hjärtan skall glädja sig, och er glädje skall ingen ta ifrån er.”

Fram till den här stunden har apostlarna aldrig framställt någon begäran i Jesu namn. Men nu säger han: ”Ifall ni ber Fadern om något, skall han ge er det i mitt namn. ... Fadern själv är nämligen fäst vid er, eftersom ni har varit fästa vid mig och har trott att jag har gått ut såsom Faderns representant. Jag gick ut från Fadern och har kommit till världen. Nu åter lämnar jag världen och går min väg till Fadern.”

Jesu ord är till stor uppmuntran för apostlarna. ”På grund härav tror vi att du har gått ut från Gud”, säger de. ”Tror ni just nu?” frågar Jesus. ”Se! Den stund kommer, ja, den har kommit, då ni skall bli förskingrade var och en till sitt eget hus och ni skall lämna mig ensam.” Hur otroligt detta än verkar, kommer det att bli så innan natten gått till ända!

”Jag har sagt er detta för att ni genom mig må ha frid.” Jesus avslutar: ”I världen har ni nu vedermöda, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” Jesus segrade över världen genom att troget fullgöra Guds vilja trots allt som Satan och hans värld försökte göra för att bryta Jesu ostrafflighet.

Jesu avslutande bön i den övre salen

På grund av sin djupa kärlek till sina apostlar har Jesus förberett dem på sin nära förestående bortgång. Efter att ha förmanat och tröstat dem med många ord lyfter han upp sina ögon mot himlen och ber till sin Fader: ”Förhärliga din son, för att din son må förhärliga dig, i den mån som du har gett honom myndighet över allt kött, för att, vad beträffar det hela antal som du har gett honom, han må ge dem evigt liv.”

Vilket hänförande tema Jesus tar upp — evigt liv! Eftersom han har fått ”myndighet över allt kött”, kan han låta gagnet av sitt lösenoffer komma hela den döende mänskligheten till del. Men det är endast åt dem som Fadern godkänner som han ger ”evigt liv”. Jesus bygger vidare på detta tema om evigt liv och fortsätter sin bön:

”Detta betyder evigt liv, att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” Ja, vår räddning är beroende av att vi inhämtar kunskap om både Gud och hans Son. Men det behövs mer än enbart faktakunskaper.

Vi måste lära känna Gud och hans Son mycket väl, utveckla en insiktsfull vänskap med dem. Vi måste känna på samma sätt som de gör och se saker och ting med deras ögon. Och framför allt måste vi sträva efter att efterlikna deras enastående egenskaper i vårt umgänge med andra.

Jesus fortsätter sin bön: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att ha fullbordat det verk som du har gett mig att utföra.” Eftersom Jesus har utfört sitt uppdrag fram till denna stund och är säker på att kunna föra det till ett lyckosamt slut, ber han: ”Fader, förhärliga du mig jämsides med dig själv med den härlighet som jag hade jämsides med dig innan världen var till.” Ja, han ber nu att få bli återinsatt i sin tidigare himmelska härlighet genom en uppståndelse.

Jesus sammanfattar därefter sin viktigaste uppgift på jorden och säger: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit ditt ord.” Jesus använde Guds namn, Jehova, i sin tjänst och visade hur det skall uttalas på rätt sätt, men han gjorde mer än så för att göra Guds namn uppenbart för sina apostlar. Han förökade också deras kunskap om och uppskattning av Jehova, hans personlighet och hans uppsåt.

Jesus erkänner ödmjukt att Jehova är honom överlägsen och att det är under honom som han tjänar: ”De uttalanden, som du gav mig, har jag gett åt dem, och de har tagit emot dem och har sannerligen lärt känna att jag gått ut som din representant, och de har trott att du har sänt ut mig.”

Jesus gör nu en åtskillnad mellan sina efterföljare och resten av mänskligheten och säger i bön till sin Fader: ”Jag framställer ingen begäran beträffande världen utan beträffande dem som du har gett mig. ... När jag var med dem, brukade jag vaka över dem ... ; och jag har bevarat dem, och ingen av dem tillintetgörs utom tillintetgörelsens son”, nämligen Judas Iskariot. Just i det ögonblicket är Judas på väg för att på ett föraktligt sätt förråda Jesus. Judas uppfyller således Skriftens ord utan att själv veta om det.

”Världen har hatat dem”, säger Jesus vidare i sin bön. ”Jag begär inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall vaka över dem för den ondes skull. De är inte någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” Jesu efterföljare är i världen, det organiserade mänskliga samhälle som styrs av Satan, men de är och måste alltid förbli avskilda från den och dess ondska.

”Helga dem med hjälp av sanningen”, fortsätter Jesus, ”ditt ord är sanning.” Jesus kallar här de inspirerade hebreiska skrifterna, som han ständigt citerade, för ”sanningen”. Men det som han lärde sina lärjungar och det som de senare under inspiration skrev ner i de kristna grekiska skrifterna är likaså ”sanningen”. Denna sanning kan helga en människa, förändra hennes liv fullständigt, och göra henne avskild från världen.

Jesus säger vidare: ”Jag framställer en begäran, inte bara beträffande dessa, utan också beträffande dem som sätter tro till mig genom deras ord.” Jesus ber således för dem som kommer att bli hans smorda efterföljare och för andra framtida lärjungar som en dag kommer att församlas till ”en hjord”. Vad är det han begär för alla dessa?

”Att de alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, ... för att de må vara ett alldeles som vi är ett.” Jesus och hans Fader är inte i bokstavlig bemärkelse en person, men de är samstämmiga i allt. Jesus ber att hans efterföljare skall åtnjuta samma enighet och samstämmighet, så att ”världen må veta att du har sänt ut mig och att du har älskat dem alldeles som du har älskat mig”.

På deras vägnar som skulle komma att bli hans smorda efterföljare frambär Jesus nu en bön till sin himmelske Fader. Om vad? ”Jag [vill] att där jag är också de må vara med mig, för att betrakta min härlighet som du har gett mig, därför att du älskade mig före världens grundläggning”, dvs. innan Adam och Eva fick några avkomlingar. Långt dessförinnan älskade Gud sin enfödde Son, som blev Jesus Kristus.

Jesus avslutar nu sin bön och framhåller ännu en gång: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek, med vilken du har älskat mig, må vara i dem och jag i gemenskap med dem.” Att lära känna Guds namn inbegrep för apostlarnas del att de personligen kom att erfara Guds kärlek. Johannes 14:1—17:26; 13:27, 35, 36; 10:16; Lukas 22:3, 4; 2 Moseboken 24:10; 1 Kungaboken 19:9—13; Jesaja 6:1—5; Galaterna 6:16; Psalm 35:19; 69:4; Ordspråken 8:22, 30.

▪ Vart skall Jesus bege sig, och vilket svar får Tomas beträffande vägen dit?

▪ Vad vill Filippus tydligen att Jesus skall göra?

▪ Varför har den som har sett Jesus också sett Fadern?

▪ På vilket sätt skall Jesu efterföljare göra större gärningar än han gjorde?

▪ I vilken bemärkelse har Satan ingen hållhake på Jesus?

▪ När planterade Jehova den symboliska vinstocken, och när och hur blir andra en del av denna vinstock?

▪ Hur många rankor kommer den symboliska vinstocken slutligen att ha?

▪ Vilken frukt vill Gud att rankorna skall frambringa?

▪ Hur kan vi vara Jesu vänner?

▪ Varför hatar världen Jesu efterföljare?

▪ Vilken varning som Jesus ger oroar hans apostlar?

▪ Varför frågar inte apostlarna vart Jesus är på väg?

▪ I synnerhet vad är det apostlarna inte förstår?

▪ Hur illustrerar Jesus att apostlarnas situation kommer att vändas från bedrövelse till glädje?

▪ Vad säger Jesus att apostlarna snart skall göra?

▪ Hur segrar Jesus över världen?

▪ I vilken bemärkelse har Jesus fått ”myndighet över allt kött”?

▪ Vad innebär det att inhämta kunskap om Gud och hans Son?

▪ På vilka olika sätt gör Jesus Guds namn uppenbart?

▪ Vad är ”sanningen”, och på vilket sätt kan den ”helga” en kristen?

▪ På vilket sätt är Gud, hans Son och alla sanna tillbedjare ett?

▪ När inträffade ”världens grundläggning”?