Kapitel 117

Ångestfyllda timmar i trädgården

NÄR Jesus har avslutat sin bön, sjunger han och hans elva trogna apostlar lovsånger till Jehova och lämnar sedan den övre salen. De går ut i det svala nattmörkret och börjar vandra över Kidrondalen i riktning mot Betania. Utmed vägen stannar de vid ett av sina favoritställen — Getsemane trädgård. Den är belägen på eller i närheten av Olivberget. Jesus har ofta sammanträffat med sina apostlar här bland olivträden.

Jesus lämnar nu åtta av sina apostlar — kanske i närheten av ingången till trädgården — och säger till dem: ”Sätt er här medan jag går dit bort och ber.” Han tar sedan med sig de tre övriga — Petrus, Jakob och Johannes — och fortsätter längre in i trädgården. Jesus känner sig bedrövad och mycket orolig. ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds”, säger han till dem. ”Stanna här och håll er vakna tillsammans med mig.”

Sedan Jesus har gått ett litet stycke framåt, faller han ner på sitt ansikte och börjar be innerligt: ”Min Fader, om det är möjligt, så låt denna bägare gå mig förbi. Men ändå inte såsom jag vill, utan såsom du vill.” Vad menar han? Varför är han ”djupt bedrövad, ända till döds”? Börjar han vackla i sitt beslut att dö och ge sitt liv till en lösen för mänskligheten?

Inte alls! Jesus ber inte om att bli förskonad från döden. Bara tanken på att slippa dö en offerdöd, som Petrus en gång föreslog, är motbjudande för honom. Hans svåra ångest beror i stället på att han fruktar att det sätt varpå han snart kommer att dö — som en föraktlig brottsling — kommer att dra smälek över hans Faders namn. Han vet att han om några timmar kommer att bli hängd på en påle som en person av värsta slag — en som hädar Gud! Det är det som gör honom så orolig.

Efter att ha varit försänkt i bön återvänder Jesus och finner de tre apostlarna sovande. Han vänder sig till Petrus och säger: ”Dög ni inte till så mycket som att vaka en enda timme tillsammans med mig? Håll er vakna och be oavbrutet, för att ni inte må komma in i frestelse.” Jesus inser emellertid att de har haft en ansträngande dag och att natten är långt liden, och han säger därför: ”Visst är anden ivrig, men köttet är svagt.”

Jesus går sedan bort en andra gång och ber att Gud skall ta ifrån honom ”denna bägare”, dvs. Jehovas anvisade uppdrag eller vilja för honom. När han kommer tillbaka, finner han återigen de tre apostlarna sovande vid en tidpunkt då de borde ha bett om att inte råka i frestelse. När Jesus talar till dem, vet de inte vad de skall säga till svar.

Slutligen avlägsnar sig Jesus för tredje gången ungefär ett stenkast, faller på knä och ber med starka rop och tårar: ”Fader, om du vill, ta då den här bägaren ifrån mig.” Jesus känner sig djupt bedrövad över den smälek som hans vanhedrande död kommer att hopa över hans Faders namn. Att bli anklagad för att vara en hädare — en som förbannar Gud — är nästan för mycket att bära!

Trots detta fortsätter Jesus att be: ”Men låt ändå inte min vilja ske, utan din.” Jesus underkastar sig lydigt Guds vilja. Då visar sig en ängel från himlen och styrker honom med några uppmuntrande ord. Förmodligen talar ängeln om för Jesus att han har sin Faders godkännande.

Men vilken tung börda vilar inte på Jesu skuldror! Hans eget och hela mänsklighetens eviga liv ligger i vågskålen. Den känslomässiga stressen är enorm. Jesus fortsätter därför att be ännu innerligare, och hans svett blir som blodsdroppar som faller ner på marken. ”Även om detta är ett mycket sällsynt fenomen”, sägs det i den amerikanska läkartidskriften The Journal of the American Medical Association, kan ”blodblandad svett ... förekomma vid stora känslomässiga påfrestningar”.

Jesus återvänder sedan för tredje gången till sina apostlar och finner dem åter sovande. De är utmattade av oro och bedrövelse. ”Vid en sådan tidpunkt som denna sover ni och vilar er!” utropar han. ”Det är nog! Stunden har kommit! Se! Människosonen blir förrådd i syndares händer. Stig upp, låt oss gå. Se! Min förrädare har närmat sig.”

Medan han ännu talar, närmar sig Judas Iskariot, och med honom följer en stor folkskara utrustad med facklor och lampor och vapen. Matteus 26:30, 36—47; 16:21—23; Markus 14:26, 32—43; Lukas 22:39—47; Johannes 18:1—3; Hebréerna 5:7.

▪ Vart för Jesus apostlarna när de har lämnat den övre salen, och vad gör han där?

▪ Vad gör apostlarna medan Jesus ber?

▪ Varför känner Jesus svår ångest, och vilken bön framställer han till Gud?

▪ Vad antyds av att Jesu svett blir som blodsdroppar?

Kapitel 118

Förrådd och gripen

DET är långt efter midnatt när Judas närmar sig Getsemane trädgård i spetsen för en stor folkskara bestående av soldater, de främsta prästerna, fariséer och andra. Prästerna har gått med på att betala Judas 30 silvermynt för att förråda Jesus.

När Judas tidigare på natten lämnade påskmåltiden, hade han tydligen gått direkt till de främsta prästerna. Dessa sammankallade genast sina egna tempelpoliser samt en grupp soldater. Judas hade kanske först fört dem till den plats där Jesus och hans apostlar hade firat påskmåltiden. När Judas upptäckte att de hade gett sig av gick han, tillsammans med den stora folkskaran som bar på vapen och lampor och facklor, ut ur Jerusalem och tvärs över Kidrondalen.

När Judas nu kommer gående upp mot Olivberget i spetsen för hela följet, är han säker på att han vet var han skall finna Jesus. Under den senaste veckan, då Jesus och hans apostlar har färdats fram och tillbaka mellan Betania och Jerusalem, har de ofta stannat till i Getsemane trädgård för att vila och samtala. Men hur skall soldaterna kunna känna igen Jesus i mörkret bland olivträden? De kanske aldrig har sett honom förut. Judas ger dem därför ett tecken och säger: ”Vem jag än kysser, han är det; arrestera honom och för bort honom med behörig säkerhet.”

Judas går före folkhopen in i trädgården. Han får syn på Jesus och hans apostlar och går rätt fram till honom. ”Var hälsad, Rabbi!” säger han och kysser honom mycket ömt.

”Vän, i vilket syfte är du här?” frågar Jesus skarpt. Han besvarar sedan sin egen fråga och säger: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” Men nog talat om den här förrädaren! Jesus tar några steg framåt så att han kommer ut i ljuset från de brinnande facklorna och lamporna och frågar: ”Vem söker ni?”

”Jesus, nasaréen”, blir svaret.

”Det är jag”, svarar Jesus frimodigt, där han står framför dem alla. Förvånade över hans mod och osäkra över vad som skall hända drar sig männen tillbaka och faller till marken.

”Jag sade er att det är jag”, fortsätter Jesus lugnt. ”Om det alltså är mig ni söker, så låt dessa gå.” Kort dessförinnan, när de befann sig i den övre salen, hade Jesus sagt till sin Fader i bön att han hade bevarat sina trogna apostlar så att inte en enda av dem hade gått förlorad ”utom tillintetgörelsens son”. För att dessa ord skall gå i uppfyllelse ber han dem nu att låta hans lärjungar gå.

När soldaterna återvinner fattningen, reser sig upp och börjar binda Jesus, inser apostlarna vad som håller på att hända. ”Herre, skall vi slå till med svärd?” frågar de. Innan Jesus hinner svara drar Petrus ett av de två svärd som apostlarna har med sig och anfaller Malkos, översteprästens slav. Petrus missar slavens huvud men hugger av honom högra örat.

Jesus ingriper och säger: ”Låt det gå så här långt.” Sedan rör han vid Malkos’ öra och läker såret. Därefter lär han sina efterföljare en viktig lärdom, i det han säger till Petrus: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd. Eller menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar?”

Jesus finner sig villigt i att bli gripen, för som han säger: ”Hur skulle Skrifterna då uppfyllas som säger att det måste ske på det här sättet?” Sedan tillägger han: ”Den bägare som Fadern har gett mig, skulle jag inte ovillkorligen dricka den?” Han är fullständigt införstådd med vad Guds vilja är för honom!

Därefter vänder Jesus sig till folkskaran. ”Har ni gått ut med svärd och påkar såsom mot en rövare för att gripa mig?” frågar han. ”Dag efter dag har jag brukat sitta och undervisa i templet, och ändå har ni inte arresterat mig. Men allt detta har inträffat för att profeternas skrifter måtte uppfyllas.”

I detta ögonblick griper soldattruppen och militärbefälhavaren och judarnas tempelpoliser Jesus och binder honom. När apostlarna ser detta överger de Jesus och flyr. Men en viss ung man — kanske lärjungen Markus — stannar kvar tillsammans med folkskaran. Han kanske befann sig i det hem där Jesus firade påskhögtiden och följde efter folkskaran därifrån. Nu blir han emellertid igenkänd, och man försöker gripa honom. Men han lämnar kvar sitt linneplagg och kommer undan. Matteus 26:47—56; Markus 14:43—52; Lukas 22:47—53; Johannes 17:12; 18:3—12.

▪ Varför är Judas säker på att finna Jesus i Getsemane trädgård?

▪ Hur visar Jesus sin omtanke om sina apostlar?

▪ Vad gör Petrus för att försvara Jesus, men vad säger Jesus till Petrus om det?

▪ Hur visar Jesus att han är helt införstådd med Guds vilja för honom?

▪ När alla apostlarna överger Jesus, vem stannar då kvar, och vad händer med honom?

Kapitel 119

Jesus förs till Hannas och sedan till Kaifas

BUNDEN som en simpel brottsling förs Jesus till Hannas, en mycket inflytelserik före detta överstepräst. Det var Hannas som var överstepräst när Jesus vid 12 års ålder förvånade de rabbinska lärarna i templet. Flera av Hannas’ söner tjänade längre fram som överstepräster, men vid det här tillfället är det hans svärson Kaifas som innehar det ämbetet.

Att Jesus först förs till Hannas’ hem beror förmodligen på att denne främste präst under så lång tid varit en förgrundsgestalt i judarnas religiösa liv. Det här uppehållet i Hannas’ hem medger också tid för översteprästen Kaifas att sammankalla Sanhedrin, den av 71 medlemmar bestående judiska högsta domstolen, och att tillkalla falska vittnen.

Den främste prästen Hannas frågar nu ut Jesus om hans lärjungar och om hans lära. Men Jesus säger till svar: ”Jag har talat till världen offentligt. Jag undervisade alltid i en synagoga och i templet, där alla judarna samlas; och jag talade ingenting i hemlighet. Varför frågar du ut mig? Fråga ut dem som har hört vad jag talade till dem. Se! Dessa vet vad jag har sagt.”

När en av de tempelpoliser som står i närheten hör dessa ord, ger han Jesus ett slag i ansiktet med flata handen och säger: ”Är det så du svarar den främste prästen?”

”Om jag har talat orätt”, svarar Jesus, ”vittna då om det orätta; men om jag har talat rätt, varför slår du mig?” Efter denna ordväxling sänder Hannas i väg Jesus bunden till Kaifas.

Vid det här laget har alla de främsta prästerna, de äldre männen och de skriftlärda, ja hela Sanhedrin, börjat församlas. Deras mötesplats är tydligen översteprästen Kaifas’ hem. Att hålla en sådan rättegång en påsknatt är helt klart ett brott mot den judiska lagen. Men detta avskräcker inte de religiösa ledarna från att fullfölja sitt ondskefulla uppsåt.

Redan flera veckor tidigare, då Jesus uppväckte Lasarus, hade medlemmarna av Sanhedrin sinsemellan beslutat att han måste dö. Och bara två dagar tidigare, på onsdagen, hade de religiösa ledarna hållit rådslag om att gripa Jesus genom något slugt anslag och döda honom. Han var faktiskt dömd innan rättegången ens hade börjat!

Man börjar nu försöka få tag i falska vittnen för att få något att anklaga Jesus för, men man kan inte finna några vittnen vars vittnesmål stämmer överens. Till slut träder två män fram och säger: ”Vi hörde honom säga: ’Jag skall riva ner det här templet, som är gjort med händer, och på tre dagar skall jag bygga ett annat som inte är gjort med händer.’”

”Har du inget att säga till svar?” frågar Kaifas. ”Vad är det som dessa vittnar emot dig?” Men Jesus tiger. Till Sanhedrins skam kan vittnena inte heller i fråga om denna falska anklagelse få sina vittnesmål att stämma överens. Översteprästen tillgriper därför en annan taktik.

Kaifas vet hur känsliga judarna är när någon påstår sig vara Guds egen Son. Vid två tidigare tillfällen hade de förhastat anklagat Jesus för att vara en hädare som var värd döden — en gång hade de av misstag fått för sig att han påstått sig vara jämlik Gud. Kaifas kräver nu slugt: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att du skall säga oss om du är Kristus, Guds Son!”

Jesus är verkligen Guds Son, oavsett vad judarna tror. Att förbli tyst vid det här tillfället skulle kunna tolkas som ett förnekande av att han är Kristus. Jesus svarar därför frimodigt: ”Det är jag; och ni skall få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.”

När Kaifas hör dessa ord, sliter han med en teatralisk gest sönder sina kläder och utropar: ”Han har hädat! Vilket ytterligare behov har vi av vittnen? Se! Nu har ni hört hädelsen. Vad är er mening?”

”Han är skyldig till döden”, förklarar Sanhedrin. Därefter börjar de gyckla med honom och smäda honom på många olika sätt. De slår honom i ansiktet och spottar på honom. Andra höljer över hela hans ansikte och slår honom med knytnävarna och säger sarkastiskt: ”Profetera för oss, du Kristus. Vem var det som slog till dig?” Alla dessa smädelsefyllda och olagliga handlingar äger rum under den nattliga rättegången. Matteus 26:57—68; 26:3, 4; Markus 14:53—65; Lukas 22:54, 63—65; Johannes 18:13—24; 11:45—53; 10:31—39; 5:16—18.

▪ Vart förs Jesus först, och vad händer med honom där?

▪ Vart för man Jesus därefter, och i vilket syfte?

▪ Hur går Kaifas till väga för att få Sanhedrin att förklara Jesus skyldig till döden?

▪ Vilka smädelsefyllda och olagliga handlingar begås under rättegången?

Kapitel 120

Petrus förnekar Jesus

EFTER att ha övergett Jesus i Getsemane trädgård och flytt i fruktan tillsammans med de övriga apostlarna stannar Petrus och Johannes upp i sin flykt. De kanske hinner ifatt Jesus medan han förs till Hannas’ hem. När Hannas sänder i väg honom till översteprästen Kaifas, följer Petrus och Johannes efter på betydligt avstånd — tydligen slitna mellan fruktan för sitt eget liv och djup oro över vad som skall hända med deras Mästare.

När de kommer fram till Kaifas’ stora residens, blir Johannes insläppt på gården, eftersom han är känd av översteprästen, medan Petrus blir stående utanför vid porten. Men snart återvänder Johannes och talar med dörrvakterskan, en tjänsteflicka, och Petrus får komma in.

Det har nu blivit kallt, och husbetjäningen och översteprästens tempelpoliser har gjort upp en koleld. Petrus ställer sig bland dem för att värma sig medan han väntar på resultatet av rättegången mot Jesus. I ljusskenet från den flammande elden kan dörrvakterskan som hade släppt in Petrus se honom tydligare. ”Också du var tillsammans med Jesus, galiléen!” utropar hon.

Uppskärrad över att ha blivit igenkänd förnekar Petrus inför alla de närvarande att han någonsin känt Jesus. ”Jag varken känner honom eller förstår vad du säger”, säger han.

Därefter går Petrus ut och ställer sig i närheten av porthuset. Där lägger en annan flicka märke till honom och säger också till dem som står bredvid: ”Den mannen var tillsammans med Jesus, nasaréen.” Petrus nekar ännu en gång till det och säger med en ed: ”Jag känner inte den människan!”

Petrus stannar kvar på gården men försöker väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Det är tänkbart att han ungefär vid den här tidpunkten blir obehagligt överraskad när han får höra en tupp gala i morgondunklet. Under tiden fortsätter Jesu rättegång, som tydligen förs i en övre del av huset som vetter mot gården. Medan Petrus och de andra väntar nere på gården ser de utan tvivel de tillkallade vittnena komma och gå.

Omkring en timme har nu förflutit sedan Petrus senast blev igenkänd som en Jesu efterföljare. Nu kommer några av dem som står runt omkring honom fram och säger: ”Visst är du också en av dem, ja din dialekt röjer dig ju.” En i gruppen är en släkting till Malkos, vars öra Petrus hade huggit av. ”Såg jag dig inte i trädgården tillsammans med honom?” säger han.

”Jag känner inte den människan!” försäkrar Petrus hetsigt. Genom att förbanna sig och svära, vilket innebär att han nedkallar ont över sig själv om han inte skulle tala sanning, försöker han övertyga dem om att de har fel.

Just när Petrus förnekar sin Mästare för tredje gången, gal en tupp. I samma ögonblick vänder sig Jesus, som tydligen har kommit ut på en balkong ovanför gården, om och ser på honom. Petrus kommer då genast ihåg vad Jesus sagt bara några timmar tidigare i den övre salen. ”Innan en tupp gal två gånger, skall du själv förneka mig tre gånger.” Överväldigad av sin synd går Petrus ut utanför och gråter bittert.

Hur kunde detta hända? Hur kunde Petrus förneka sin Mästare tre gånger i snabb följd, när han var så säker på sin andliga styrka? Petrus överrumplades utan tvivel av omständigheterna. Sanningen förvrängs, och Jesus framställs som en simpel brottsling. Man får det rätta att förefalla orätt, den oskyldige att förefalla skyldig. Petrus dukar därför under för påfrestningarna och bringas ur balans. Hans känsla för lojalitet rubbas plötsligt, och till sin stora sorg blir han lamslagen av människofruktan. Må detta aldrig hända oss! Matteus 26:57, 58, 69—75; Markus 14:30, 53, 54, 66—72; Lukas 22:54—62; Johannes 18:15—18, 25—27.

▪ Hur lyckas Petrus och Johannes ta sig in på översteprästens gård?

▪ Vad pågår i huset, medan Petrus och Johannes väntar nere på gården?

▪ Hur många gånger gal en tupp, och hur många gånger förnekar Petrus att han känner Kristus?

▪ Vad menas med att Petrus börjar förbanna sig och svära?

▪ Hur kan det komma sig att Petrus förnekar att han känner Jesus?