Kapitel 121

Inför Sanhedrin, sedan till Pilatus

NATTEN börjar lida mot sitt slut. Petrus har förnekat Jesus för tredje gången, och medlemmarna av Sanhedrin har avslutat sin skenrättegång och har skingrats. Men i gryningen tidigt på fredagsmorgonen samlas de igen, den här gången i sin egen Sanhedrins sal. Syftet är förmodligen att ge den nattliga rättegången ett yttre sken av laglighet. När Jesus förs fram inför dem, säger de, precis som de gjorde på natten: ”Om du är Kristus, så säg oss det.”

”Även om jag sade er det, skulle ni inte alls tro det”, svarar Jesus. ”För övrigt: om jag frågade ut er, skulle ni inte alls svara.” Jesus framhåller nu modigt sin identitet och säger: ”Från och med nu skall emellertid Människosonen sitta på Guds kraftfulla högra sida.”

”Är du alltså Guds Son?” undrar de alla.

”Ni själva säger att jag är det”, svarar Jesus.

För dessa mordlystna män är det svaret tillräckligt. De betraktar det som hädelse. ”Varför behöver vi ytterligare vittnesmål?” säger de. ”Vi har ju själva hört det ur hans egen mun.” De binder därför Jesus och för bort honom och överlämnar honom till den romerske ståthållaren Pontius Pilatus.

Judas, Jesu förrädare, har uppmärksamt följt händelseförloppet. När han ser att Jesus har blivit dömd, känner han samvetskval. Han går därför till de främsta prästerna och de äldre männen för att lämna tillbaka de 30 silvermynten och säger till dem: ”Jag syndade då jag förrådde rättfärdigt blod.”

”Vad angår det oss? Det får du svara för!” säger de hjärtlöst. Judas slänger därför in silvermynten i templet och går bort och försöker hänga sig. Men det är tydligen så att den gren som Judas bundit fast repet i går av, och kroppen störtar ner mot klipporna nedanför och brister mitt itu.

De främsta prästerna vet inte riktigt vad de skall göra med silvermynten. ”Man har inte lov att lägga dem i tempelkassan”, resonerar de, ”eftersom de är priset för blod.” Sedan de rådgjort med varandra köper de därför krukmakaråkern för pengarna, för att använda den till begravningsplats för främlingar. Därför kom den åkern att kallas ”Blodsåker”.

Det är fortfarande tidigt på morgonen när Jesus förs till ståthållarens palats. Men de judar som har följt med honom dit vägrar att gå in, eftersom de tror att de blir orena genom sådan nära kontakt med hedningar. För att visa sig tillmötesgående går Pilatus därför ut till dem. ”Vilken anklagelse framför ni mot den här människan?” undrar han.

”Om den mannen inte vore en ogärningsman, skulle vi inte ha överlämnat honom till dig”, svarar de.

Pilatus vill inte bli indragen i deras kontroverser och säger därför: ”Ta honom själva och döm honom efter er lag.”

Judarna avslöjar nu sina mordiska avsikter och säger: ”Vi har inte lov att döda någon.” Om de skulle döda Jesus under påskhögtiden, skulle det förmodligen uppstå tumult bland folket, eftersom många människor högaktar Jesus. Men om de kan få romarna att avrätta honom på politiska grunder, kommer detta att frita dem från skuld i människornas ögon.

De religiösa ledarna nämner därför inte den tidigare rättegången, under vilken Jesus dömts för hädelse, utan kommer nu med nya beskyllningar. De framför tre allvarliga anklagelsepunkter: ”Vi har funnit att denne man [1] omvälver vår nation och [2] förbjuder att man betalar skatter till kejsaren och [3] säger sig själv vara Kristus, en kung.”

Det är särskilt den sista anklagelsepunkten, nämligen att Jesus påstår sig vara kung, som intresserar Pilatus. Han går därför in i palatset igen, kallar till sig Jesus och frågar honom: ”Är du judarnas kung?” Med andra ord: har du överträtt lagen genom att påstå dig själv vara en kung i opposition mot kejsaren?

Jesus vill ta reda på hur mycket Pilatus redan har hört om honom och frågar därför: ”Är det av egen ingivelse som du säger detta, eller har andra berättat för dig om mig?”

Pilatus låtsas att han är helt ovetande och bara vill ta reda på fakta. ”Jag är väl ingen jude?” svarar han. ”Din egen nation och de främsta prästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?”

Jesus gör inga som helst försök att kringgå själva stridsfrågan, som gäller hans kungavärdighet. Det svar som Jesus nu ger förvånar utan tvivel Pilatus. Lukas 22:66—23:3; Matteus 27:1—11; Markus 15:1; Johannes 18:28—35; Apostlagärningarna 1:16—20.

▪ Av vilken anledning samlas Sanhedrin återigen tidigt på morgonen?

▪ Hur dör Judas, och vad händer med de 30 silvermynten?

▪ Varför försöker judarna få romarna att avrätta Jesus i stället för att själva döda honom?

▪ Vilka anklagelser riktar judarna mot Jesus?

Kapitel 122

Från Pilatus till Herodes och tillbaka igen

JESUS gör inga försök att dölja för Pilatus att han är en kung, men han förklarar att hans kungarike inte utgör något hot mot Rom. ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen”, säger Jesus. ”Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” Jesus erkänner således tre gånger att han har ett kungarike, även om det inte har något jordiskt upphov.

Men Pilatus nöjer sig inte med detta, utan säger uppfordrande: ”Nåväl, då är du en kung, eller hur?” Det vill säga: Är du en kung även om ditt kungarike inte är någon del av den här världen?

Jesus låter Pilatus veta att han har dragit rätt slutsats och säger: ”Du säger nu själv att jag är en kung. Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.”

Ja, själva syftet med Jesu existens här på jorden är att vittna om ”sanningen”, i synnerhet sanningen om hans kungarike. Jesus är inställd på att vara trogen mot denna sanning, även om det kostar honom livet. Pilatus ställer nu frågan: ”Vad är sanning?” men väntar inte på någon ytterligare förklaring. Han har hört tillräckligt för att kunna fälla sin dom.

Pilatus återvänder nu till folkskaran som väntar utanför palatset. Tydligen står Jesus vid hans sida när han säger till de främsta prästerna och dem som är med dem: ”Jag finner inget brottsligt hos den här människan.”

Uppretade över beslutet börjar folkskarorna bli påstridiga och säger: ”Han hetsar upp folket genom att undervisa överallt i Judeen, ja med början från Galileen ända hit.”

Judarnas oresonliga fanatism måste förvåna Pilatus. När de främsta prästerna och de äldre männen fortsätter att skrika och ropa vänder han sig därför till Jesus och frågar: ”Hör du inte hur många saker de vittnar emot dig?” Men Jesus gör inget försök att svara. Hans lugn inför alla dessa vilda anklagelser förundrar Pilatus.

När Pilatus får veta att Jesus är galilé, ser han en möjlighet att slippa undan ansvaret för honom. Landsdelshärskaren i Galileen, Herodes Antipas (son till Herodes den store), befinner sig i Jerusalem för att fira påskhögtiden, och Pilatus sänder därför Jesus till honom. Herodes Antipas hade tidigare låtit halshugga Johannes döparen och blev sedan rädd när han hörde talas om de underverk som Jesus utförde, eftersom han fruktade att Jesus i själva verket var Johannes som hade blivit uppväckt från de döda.

Herodes blir mycket glad över den här möjligheten att få träffa Jesus, men inte därför att han bryr sig om Jesu välfärd eller tänker försöka ta reda på om de anklagelser som riktas mot honom är sanna eller inte, utan bara därför att han är nyfiken och hoppas få se Jesus utföra något underverk.

Men Jesus vägrar att tillfredsställa Herodes’ nyfikenhet. Han svarar inte ett ord när Herodes frågar ut honom. Herodes blir besviken och gör tillsammans med sina gardister narr av Jesus. De sätter på honom en lysande klädnad och driver gäck med honom. Därefter skickar de honom tillbaka till Pilatus. Följden blir att Herodes och Pilatus, som tidigare har varit fiender, nu blir goda vänner.

När Jesus återvänder, kallar Pilatus samman de främsta prästerna, de judiska styresmännen och folket och säger till dem: ”Ni har fört den här människan till mig såsom en som eggar folket att göra uppror, och se! jag har förhört honom inför er men ingen grund funnit hos den här människan till de anklagelser ni för fram mot honom. Det har inte heller Herodes, för han sände honom tillbaka till oss; och se! inget som är förtjänt av döden har begåtts av honom. Jag vill därför tukta honom och frige honom.”

Pilatus har nu två gånger förklarat att Jesus är oskyldig. Han är angelägen om att frige honom, för han inser att det bara är på grund av avund som prästerna har överlämnat Jesus till honom. När Pilatus nu fortsätter att söka efter en möjlighet att frige Jesus, får han ett ännu starkare motiv att göra det. Medan han sitter på domarsätet, sänder nämligen hans hustru bud ut till honom och låter säga: ”Ha ingenting med den där rättfärdige mannen att göra, för jag har lidit mycket i dag i en dröm [uppenbarligen av gudomligt ursprung] för hans skull.”

Men hur skall Pilatus kunna ge den här oskyldige mannen fri, som han vet att han borde göra? Johannes 18:36—38; Lukas 23:4—16; Matteus 27:12—14, 18, 19; 14:1, 2; Markus 15:2—5.

▪ Vad svarar Jesus på frågan om han är en kung?

▪ Vad är den ”sanning” om vilken Jesus vittnade under sitt jordiska liv?

▪ Vad är Pilatus’ domslut, hur reagerar människorna, och vad gör Pilatus med Jesus?

▪ Vem är Herodes Antipas, varför blir han mycket glad över att få träffa Jesus, och vad gör han med honom?

▪ Varför är Pilatus angelägen om att frige Jesus?

Kapitel 123

”Se! Människan!”

PILATUS är imponerad av Jesu uppträdande och inser att han är oskyldig. Han söker därför efter någon annan möjlighet att ge honom fri. Han säger till folkskarorna: ”Ni [har] en sedvänja att jag skall frige en man åt er vid påsken.”

Barabbas, en beryktad mördare, sitter också fängslad, och Pilatus frågar därför: ”Vilken vill ni att jag skall frige åt er, Barabbas eller Jesus, den så kallade Kristus?”

Övertalade och uppviglade av de främsta prästerna begär folkskarorna att Barabbas skall bli frigiven men Jesus dödad. Pilatus ger emellertid inte upp, utan frågar ännu en gång: ”Vilken av de två vill ni att jag skall frige åt er?”

”Barabbas”, skränar de.

”Vad skall jag då göra med Jesus, den så kallade Kristus?” frågar Pilatus bestört.

De svarar med ett öronbedövande vrål: ”Låt hänga honom på pålen!” ”På pålen! På pålen med honom!”

Pilatus vet att de försöker få en oskyldig man dödad och säger därför vädjande: ”Vad ont har då den här mannen gjort? Jag fann inget som förtjänar döden hos honom; därför vill jag tukta och frige honom.”

Men den ursinniga folkskaran, som uppeggats av de religiösa ledarna, bryr sig inte om Pilatus’ vädjanden, utan fortsätter att ropa: ”Låt hänga honom på pålen!” Prästerna har nu piskat upp stämningen till den grad att folkskaran törstar efter blod. Och tänk, bara fem dagar tidigare var förmodligen några av dessa med bland dem som hälsade Jesus välkommen in i Jerusalem som Kung! Medan allt detta pågår håller sig lärjungarna, om de är närvarande, tysta och obemärkta.

När Pilatus ser att hans vädjanden inte gör någon nytta, utan att i stället ett tumult håller på att uppstå, tar han vatten och tvättar sina händer inför folkskaran och säger: ”Jag är oskyldig till dennes blod. Ni får själva svara för det.” Då säger allt folket till svar: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn.”

Eftersom Pilatus är mer angelägen om att göra folket till lags än att göra det han vet är rätt, tillmötesgår han deras krav och friger Barabbas åt dem. Han tar sedan Jesus och låter klä av honom och gissla honom. Gissling var inte detsamma som vanligt prygelstraff. The Journal of the American Medical Association (en amerikansk läkartidskrift) beskriver denna romerska sedvänja på följande sätt:

”Det redskap som brukade användas var en kort piska (flagrum eller flagellum) med flera enkla eller flätade läderremmar av varierande längd, vid vilka små järnkulor eller vassa bitar av fårben var fastbundna med vissa mellanrum. ... När de romerska soldaterna lät det ena hårda piskrappet efter det andra träffa offrets rygg, gav järnkulorna upphov åt djupa krossår, och läderremmarna och benbitarna skar in i huden och underliggande vävnader. Allteftersom pryglingen fortsatte, trängde de in i de underliggande skelettmusklerna och slet upp långa strimlor av blödande kött.”

Efter denna plågsamma gissling förs Jesus in i ståthållarens palats, och man kallar samman hela truppavdelningen. Inne i palatset fortsätter soldaterna att skymfa honom genom att fläta samman en krona av törnen och trycka ner den på hans huvud. De sätter en rörstav i hans högra hand och hänger på honom en purpurfärgad ytterklädnad av den typ som kungliga personer bär. Därefter gycklar de med honom och säger: ”Var hälsad, du judarnas Kung!” De spottar också på honom och slår honom i ansiktet med flata handen. Därefter tar de den bastanta rörstaven ur hans hand och slår honom i huvudet med den, så att de vassa törnena i hans förödmjukande ”krona” tränger ännu djupare in i huden.

Jesu enastående värdighet och styrka under denna skändliga behandling gör så stort intryck på Pilatus att han gör ännu ett försök att få honom fri. ”Se! Jag för ut honom till er, för att ni skall veta att jag inte finner någon förseelse hos honom”, säger han till folkskarorna. Han kanske tror att åsynen av den torterade Jesus skall få deras hjärtan att vekna. När Jesus står där inför den hjärtlösa pöbeln, bärande törnekronan och den purpurfärgade ytterklädnaden och med ett smärtfyllt uttryck i sitt blödande ansikte, utropar Pilatus: ”Se! Människan!”

Ja, här står, om än sargad och illa slagen, den mest framstående gestalten i hela historien — i sanning den största människa som någonsin levat! Ja, Jesus uppvisar en stilla värdighet och ett lugn som vittnar om en storhet som till och med Pilatus måste erkänna, för hans ord avspeglar tydligen både respekt och medömkan. Johannes 18:39—19:5; Matteus 27:15—17, 20—30; Markus 15:6—19; Lukas 23:18—25.

▪ Vad gör Pilatus för att få en möjlighet att frige Jesus?

▪ Hur försöker Pilatus frita sig själv från ansvar?

▪ Vad innebär det att bli gisslad?

▪ Hur driver man gäck med Jesus efter gisslingen?

▪ Vilket ytterligare försök gör Pilatus att frige Jesus?

Kapitel 124

Jesus utlämnas och förs bort

NÄR Pilatus, gripen av den stilla värdigheten hos den torterade Jesus, återigen försöker frige honom, blir de främsta prästerna ännu mer uppretade. De är fast beslutna att inte låta någonting komma i vägen för deras ondskefulla uppsåt. De fortsätter därför att skräna: ”På pålen med honom! På pålen med honom! ”

”Ta honom själva och häng honom på pålen”, svarar Pilatus. (Det är möjligt att judarna själva, tvärtemot vad de tidigare påstått, har rätt att avrätta brottslingar av religiösa skäl, om överträdelsen är tillräckligt allvarlig.) Pilatus förklarar sedan för åtminstone femte gången Jesus vara oskyldig och säger: ”Jag finner ingen förseelse hos honom.”

När judarna märker att deras politiska anklagelser inte har avsedd verkan, tar de återigen upp en av de religiösa anklagelsepunkter som de några timmar tidigare hade framfört när Jesus stod inför Sanhedrin, nämligen hädelse. ”Vi har en lag”, säger de, ”och enligt lagen bör han dö, därför att han har gjort sig själv till Guds son.”

Denna anklagelsepunkt är ny för Pilatus, och när han hör den, blir han ännu mer rädd. Nu inser han att Jesus inte är någon vanlig människa, vilket också hans hustrus dröm och Jesu enastående karaktärsstyrka vittnar om. Men ”Guds son”? Pilatus vet att Jesus är från Galileen. Men är det möjligt att han har levt tidigare? Pilatus för ännu en gång in Jesus i palatset och säger till honom: ”Varifrån är du?”

Jesus svarar inte ett ord. Tidigare hade han talat om för Pilatus att han är en kung men att hans kungarike inte är någon del av den här världen. Att komma med ytterligare förklaringar nu tjänar ingenting till. Men att Jesus vägrar att svara går Pilatus’ ära för när, och han brusar upp mot Jesus och säger: ”Talar du nu inte till mig? Vet du inte att jag har myndighet att ge dig fri och jag har myndighet att hänga dig på pålen?”

”Du skulle inte ha någon myndighet alls över mig, om den inte hade getts dig från ovan”, svarar Jesus respektfullt. Han menar att Gud har gett mänskliga härskare myndighet att sköta jordiska angelägenheter. Jesus tillägger därefter: ”Därför har den man som överlämnade mig åt dig större synd.” Ja, översteprästen Kaifas och hans kumpaner och Judas Iskariot är alla i långt högre grad än Pilatus ansvariga för den orättvisa behandling som Jesus får utstå.

Pilatus, som nu är ännu mer imponerad av Jesus och fruktar att Jesus kan vara av gudomligt ursprung, gör ett nytt försök att få honom fri. Men judarna avvisar föraktfullt Pilatus. De upprepar slugt sin politiska anklagelse med hotelsen: ”Om du ger den här mannen fri, är du inte kejsarens vän. Var och en som gör sig till kung, han talar emot kejsaren.”

Trots dessa kränkande antydningar för Pilatus ännu en gång ut Jesus och säger vädjande: ”Se! Er kung! ”

”Ta bort honom! Ta bort honom! På pålen med honom! ”

”Skall jag hänga er kung på pålen?” frågar Pilatus desperat.

Roms herravälde har länge varit en nagel i ögat på judarna. Ja, de avskyr verkligen det romerska styret! Ändå svarar de främsta prästerna skrymtaktigt: ”Vi har ingen kung utom kejsaren.”

Av fruktan för att förlora sin politiska ställning och sitt goda rykte ger Pilatus till sist efter för judarnas obarmhärtiga krav och utlämnar Jesus. Soldaterna tar av Jesus den purpurfärgade manteln och sätter på honom hans egna ytterkläder. När Jesus sedan förs bort för att hängas på pålen, tvingar man honom att själv bära sin tortyrpåle.

Det är nu förmiddag fredagen den 14 nisan; klockan kanske börjar närma sig tolv. Jesus har varit uppe sedan tidigt på torsdagsmorgonen, och han har varit med om den ena plågsamma upplevelsen efter den andra. Förståeligt nog börjar han snart digna under den tunga bördan. En förbipasserande, en viss Simon från Kyrene i Afrika, tvingas därför till tjänst för att bära tortyrpålen åt honom. Medan de fortsätter vägen fram följer en stor hop av folket med dem, däribland också kvinnor, och de slår sig själva av sorg och jämrar sig över Jesus.

Jesus vänder sig till dessa kvinnor och säger: ”Jerusalems döttrar, sluta upp med att gråta över mig. Gråt däremot över er själva och över era barn; därför att, se! dagar skall komma, på vilka man skall säga: ’Lyckliga är de ofruktsamma kvinnorna och de moderliv som inte har fött barn och de bröst som inte har gett di!’ ... För om man gör dessa ting när trädet är saftigt, vad skall då hända när det är förtorkat?”

Det träd som Jesus syftar på är den judiska nationen, som fortfarande har en smula livssaft i sig på grund av Jesu närvaro och den kvarleva av judar som tror på honom. Men när dessa förs ut ur nationen, kommer detta träd att dö, andligt talat, och allt som då återstår är en förtorkad nationell organisation. Vilken orsak till gråt kommer det inte att bli när de romerska härarna, i egenskap av Guds skarprättare, ödelägger den judiska nationen! Johannes 19:6—17; 18:31; Lukas 23:24—31; Matteus 27:31, 32; Markus 15:20, 21.

▪ Vilken anklagelse mot Jesus kommer de religiösa ledarna med när deras politiska anklagelser inte har avsedd verkan?

▪ Vad är orsaken till att Pilatus nu blir ännu mer rädd?

▪ Vilka bär den största skulden för det som händer Jesus?

▪ Hur får prästerna till sist Pilatus att utlämna Jesus till att avrättas?

▪ Vad säger Jesus till de kvinnor som gråter över honom, och vad menar han när han talar om ett träd som först är ”saftigt” och sedan ”förtorkat”?

Kapitel 125

Jesu lidande på tortyrpålen

TILLSAMMANS med Jesus förs också två rövare bort för att bli avrättade. Strax utanför staden stannar följet vid en plats som kallas Golgota — Huvudskalleplatsen.

Man klär av fångarna deras kläder. Därefter erbjuder man dem myrrablandat vin. Detta har tydligen gjorts i ordning av Jerusalems kvinnor, och romarna har ingenting emot att man ger de dödsdömda denna smärtstillande drog. Men när Jesus har smakat på vinet, vägrar han att dricka det. Varför det? Tydligen vill han vara vid sina sinnens fulla bruk under detta avgörande trosprov.

Jesus sträcks nu ut på tortyrpålen med händerna över huvudet. Därefter slår soldaterna stora spikar genom hans händer och fötter. Han vrider sig av smärta när spikarna tränger igenom muskler och vävnader. När man sedan reser upp tortyrpålen blir smärtan olidlig, eftersom kroppsvikten sliter i såren där spikarna sitter. Men i stället för att komma med hotelser ber Jesus för de romerska soldaterna: ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.”

Pilatus låter också sätta upp ett anslag på tortyrpålen, där det står: ”Jesus, nasaréen, judarnas Kung.” Detta skriver han tydligen inte bara därför att han respekterar Jesus, utan därför att han avskyr de judiska prästerna för att de har tvingat honom att döma Jesus till döden. För att alla skall kunna läsa inskriften är den skriven på tre språk — på hebreiska, på det officiella språket, latin, och på allmängrekiska.

De främsta prästerna, däribland Kaifas och Hannas, blir bestörta. Detta tydliga tillkännagivande grumlar deras segerglädje. De protesterar därför och säger: ”Skriv inte: ’Judarnas Kung’, utan att han sade: ’Jag är judarnas Kung.’” Uppretad över att ha fått tjäna som prästernas redskap svarar Pilatus med förakt och beslutsamhet i rösten: ”Vad jag har skrivit har jag skrivit.”

Prästerna och en stor folkskara samlas nu vid avrättningsplatsen, och prästerna opponerar sig mot det som står på anslaget. De upprepar de falska anklagelser som de tidigare framfört vid rättegångarna i Sanhedrin. Det är därför inte så underligt att förbipasserande börjar skymfa honom, skaka på huvudet och säga: ”O du som skulle riva ner templet och bygga upp det på tre dagar, rädda dig själv! Om du är en son av Gud, stig då ner från tortyrpålen! ”

”Andra har han räddat; sig själv kan han inte rädda! ” inflikar de främsta prästerna och deras religiösa kumpaner. ”Han är Israels Kung; han må nu stiga ner från tortyrpålen, så skall vi tro på honom. Han har satt sin tillit till Gud; må Han nu undsätta honom, om Han vill ha honom, eftersom han har sagt: ’Jag är Guds Son.’”

Soldaterna rycks nu med av stämningen och börjar också gyckla med Jesus. De hånar honom och erbjuder honom surt vin, som de tydligen håller just utom räckhåll för hans torra läppar. ”Om du är judarnas kung”, säger de retsamt, ”så rädda dig själv.” Till och med de båda rövarna som hänger på vardera sidan om Jesus hånar honom. Tänka sig! Den största människa som någonsin levat, ja, den som haft del med Jehova i att skapa allting, utstår villigt och beslutsamt alla dessa smädelser!

Soldaterna tar Jesu ytterkläder och delar upp dem i fyra delar. De kastar lott för att se vem som skall få de olika delarna. Innerklädnaden har dock ingen söm, utan är vävd i ett enda stycke och är av mycket hög kvalitet. Soldaterna säger därför till varandra: ”Låt oss inte slita sönder den, utan låt oss genom lottdragning om den avgöra vems den skall vara.” På detta sätt uppfyller de omedvetet det skriftställe som säger: ”De delade mina ytterkläder mellan sig, och om min klädnad kastade de lott.”

Så småningom inser den ene av rövarna att Jesus verkligen måste vara en kung. Han förebrår därför sin kamrat och säger: ”Fruktar du inte alls Gud, nu då du är under samma dom? Och vi är det sannerligen med rätta, för vi får nu fullt ut vad vi förtjänar för vad vi har gjort; men den här, han har inget otillbörligt gjort.” Därefter vänder han sig till Jesus och säger vädjande: ”Kom ihåg mig, när du kommer in i ditt kungarike.”

”I sanning säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset”, svarar Jesus. Detta löfte kommer att uppfyllas när Jesus härskar som kung i himlen och uppväcker denne ångerfulle ogärningsman till liv på jorden i det paradis som de som överlever Harmageddon och deras följeslagare får privilegiet att odla upp. Matteus 27:33—44; Markus 15:22—32; Lukas 23:27, 32—43; Johannes 19:17—24.

▪ Varför vägrar Jesus att dricka av vinet som blandats med myrra?

▪ Vad är förmodligen orsaken till att Pilatus låter sätta upp ett anslag på Jesu tortyrpåle, och vilken ordväxling ger det upphov till mellan Pilatus och de främsta prästerna?

▪ Vilka ytterligare smädelser får Jesus utstå på pålen, och vad är tydligen orsaken?

▪ Hur uppfylls en profetia i samband med det som görs med Jesu kläder?

▪ Hur ändrar sig en av rövarna, och hur kommer Jesus att uppfylla hans begäran?

Kapitel 126

”Helt visst var denne Guds Son”

JESUS har inte hängt länge på pålen när det, ungefär vid middagstid, uppstår ett mystiskt mörker som varar i omkring tre timmar. Det kan inte vara en solförmörkelse, eftersom sådana inträffar bara vid nymåne och det ju alltid är fullmåne vid påsken. Dessutom varar solförmörkelser bara några minuter. Mörkret måste därför vara av gudomligt ursprung! Det stämmer förmodligen dem som hånar Jesus till eftertanke och kanske rentav får deras smädelser att tystna.

Om detta kusliga fenomen inträffar innan den ene ogärningsmannen tillrättavisar sin kamrat och ber Jesus komma ihåg honom, kan det vara en bidragande orsak till hans sinnesändring. Det kanske är under detta mörker som fyra kvinnor, nämligen Jesu mor och hennes syster Salome, Maria Magdalena och den Maria som är mor till aposteln Jakob den lille, banar sig väg fram till tortyrpålen. Jesu älskade apostel, Johannes, är också där tillsammans med dem.

Hur måste det inte skära i Jesu mors hjärta, när hon ser den son som hon har ammat och fostrat hänga där i svåra plågor! Men Jesus tänker inte på sina egna smärtor, utan på hennes välfärd. Med stor ansträngning nickar han mot Johannes och säger till sin mor: ”Kvinna, se! Din son! ” Därefter nickar han mot Maria och säger till Johannes: ”Se! Din mor! ”

Jesus anförtror därigenom vårdnaden om sin mor, som tydligen nu är änka, till den apostel som han har särskilt kär. Han gör detta därför att Marias andra söner ännu inte har satt tro till honom. Genom att inte bara sörja för sin mors fysiska behov, utan också för de andliga, utgör han således ett fint föredöme för sina efterföljare.

Vid tretiden på eftermiddagen säger Jesus: ”Jag är törstig.” Jesus känner att hans Fader så att säga har dragit bort sitt beskydd från honom för att hans ostrafflighet skall bli till fullo prövad. Han ropar därför med hög röst: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?” När några av dem som står i närheten hör det, utropar de: ”Se! Han kallar på Elia.” En av dem springer genast och hämtar en svamp som är indränkt med surt vin, sätter den på en isopstängel och ger honom att dricka. Men andra säger: ”Låt honom vara! Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.”

När Jesus får det sura vinet, utropar han: ”Det har fullbordats! ” Ja, han har fullbordat allt som hans Fader har sänt honom till jorden för att utföra. Slutligen säger han: ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande.” Jesus överlämnar därigenom sin livskraft till Gud i förtröstan på att Gud kommer att ge honom livet åter. Därefter böjer han sitt huvud och dör.

I samma ögonblick som Jesus drar sitt sista andetag inträffar en våldsam jordbävning som gör att klipporna sprängs sönder. Skalvet är så kraftigt att minnesgravarna utanför Jerusalem öppnas och kropparna kastas ut. Förbipasserande som ser de döda kropparna som har kommit i dagen går in i staden och berättar vad de sett.

I det ögonblick Jesus dör slits också det stora förhänge som skiljer det Heliga från det Allraheligaste i Guds tempel itu, uppifrån och ända ner. Detta vackert ornamenterade förhänge är förmodligen omkring 18 meter högt och mycket tungt! Det häpnadsväckande miraklet är inte bara ett uttryck för Guds vrede mot dem som har dödat hans Son, utan visar också att vägen in till det Allraheligaste, själva himlen, nu står öppen tack vare Jesu död.

När människor känner hur jorden skakar och ser allt som händer, blir de mycket rädda. Den officer som har ansvaret för avrättningen ger ära åt Gud och säger: ”Helt visst var denne Guds Son.” Förmodligen var han närvarande när frågan om Jesu gudomliga sonskap diskuterades vid rättegången inför Pilatus, och nu är han övertygad om att Jesus är Guds Son, ja, att han är den största människa som någonsin levat.

Andra blir också överväldigade av dessa mirakulösa händelser, och när de börjar återvända hem slår de sig på bröstet som tecken på sin stora sorg och skam. Många kvinnliga lärjungar till Jesus står på avstånd och bevittnar hela detta skådespel, och de blir djupt gripna av dessa märkliga händelser. Aposteln Johannes är också där. Matteus 27:45—56; Markus 15:33—41; Lukas 23:44—49; 2:34, 35; Johannes 19:25—30.

▪ Varför kan en solförmörkelse inte vara orsak till det mörker som varar i tre timmar?

▪ Vilket fint exempel i fråga om att sörja för till åren komna föräldrar ger Jesus strax före sin död?

▪ Vilka är Jesu fyra sista uttalanden innan han dör?

▪ Vad händer vid jordbävningen, och vad är innebörden i att templets förhänge slits itu?

▪ Hur påverkas den officer som har ansvaret för avrättningen av underverken?

Kapitel 127

Begravd på fredagen – graven tom på söndagen

DET är nu sent på fredagseftermiddagen, och sabbatsdagen den 15 nisan börjar vid solnedgången. Jesu kropp hänger livlös på tortyrpålen, men de två rövarna på vardera sidan om honom är fortfarande vid liv. Fredagseftermiddagen kallas tillredningsdag, för då tillreder människor måltider och fullbordar alla andra viktiga arbeten som inte kan vänta till efter sabbaten.

Den sabbat som snart skall börja är inte bara en vanlig sabbat (sjunde dagen i veckan), utan också en dubbel eller ”stor” sabbat. Den kallas så därför att den 15 nisan, som är första dagen av den sju dagar långa högtid som kallas ”de ojästa kakornas högtid” (och den dagen är alltid en sabbatsdag, när i veckan den än kommer), detta år infaller på samma dag som den vanliga sabbaten.

Enligt Guds lag får en död kropp inte hänga kvar på pålen över natten. Judarna ber därför Pilatus påskynda de dömdas död genom att låta krossa deras ben. Soldaterna slår därför sönder benen på de två rövarna, men eftersom Jesus tycks vara död, slår de inte sönder hans ben. Därigenom uppfylls skriftstället som säger: ”Inget ben skall krossas på honom.”

Men för att det inte skall finnas några tvivel om att Jesus verkligen är död sticker en av soldaterna honom i sidan med ett spjut. Spjutet tränger in i hjärttrakten, och genast kommer blod och vatten ut. Aposteln Johannes, som själv är ögonvittne till detta, förklarar att det sker i uppfyllelse av ett annat skriftställe: ”De skall se upp till honom som de har genomborrat.”

En som också är närvarande vid avrättningen är Josef från staden Arimatea, en ansedd medlem av Sanhedrin. Han hade vägrat att rösta till stöd för domstolens orättvisa behandling av Jesus. Josef är i själva verket en Jesu lärjunge, även om han inte har vågat tala om att han är det. Men nu tar han mod till sig och går till Pilatus och ber att få Jesu kropp. Pilatus kallar till sig den officer som har ansvar för avrättningen, och sedan officeren bekräftat att Jesus är död överlämnar Pilatus kroppen.

Josef tar kroppen och sveper in den i rent fint linne som förberedelse för begravningen. Han får hjälp av Nikodemos, en annan medlem av Sanhedrin. Nikodemos har inte heller vågat bekänna sin tro på Jesus av fruktan för att förlora sin ställning. Men nu har han med sig en rulle med ungefär hundra romerska pund [33 kilo] myrra och dyrbar aloe. De sveper Jesu kropp med linnebindlar som innehåller dessa kryddor, på det sätt som judarna har för sed att förbereda en kropp för begravning.

Kroppen läggs sedan i Josefs nya minnesgrav, som är uthuggen i klippan i den intilliggande trädgården. Till sist vältrar man en stor sten framför ingången till graven. För att kroppen skall hinna begravas före sabbaten måste förberedelserna ske mycket snabbt. Maria Magdalena och den Maria som är mor till Jakob den lille har kanske hjälpt till med förberedelsearbetet och skyndar därför hem för att göra i ordning mer kryddor och välluktande oljor. De planerar att efter sabbaten behandla Jesu kropp med dessa för att den skall bevaras en längre tid.