Tidigt på söndagsmorgonen beger sig Maria Magdalena och Maria, Jakobs mor, tillsammans med Salome, Johanna och en del andra kvinnor till graven för att behandla Jesu kropp med välluktande kryddor. På vägen dit säger de till varandra: ”Vem skall vältra bort stenen från ingången till minnesgraven åt oss?” Men när de kommer fram finner de att en stor jordbävning har inträffat och att Jehovas ängel har vältrat bort stenen. Vakterna är borta, och graven är tom! Matteus 27:57—28:2; Markus 15:42—16:4; Lukas 23:50—24:3, 10; Johannes 19:14, Joh. 19:31—20:1; 12:42; 3 Moseboken 23:5—7; 5 Moseboken 21:22, 23; Psalm 34:20; Sakarja 12:10.

Kapitel 128

Jesus lever!

NÄR kvinnorna finner Jesu grav tom, springer Maria Magdalena till Petrus och Johannes och berättar det. Men de andra kvinnorna stannar tydligen kvar vid graven. Snart kommer en ängel och säger till dem att gå in i graven.

Kvinnorna ser nu en ängel till, och en av änglarna säger till dem: ”Ni skall inte vara rädda, för jag vet att ni söker Jesus som blev hängd på pålen. Han är inte här, för han har blivit uppväckt, såsom han har sagt. Kom, se den plats där han låg. Och ge er snabbt av och tala om för hans lärjungar att han har blivit uppväckt från de döda.” Med fruktan och stor glädje springer de här kvinnorna också i väg.

Nu har Maria funnit Petrus och Johannes, och hon berättar för dem: ”De har tagit bort Herren ur minnesgraven, och vi vet inte var de har lagt honom.” De två apostlarna springer då genast i väg. Johannes är snabbare — för han är tydligen yngre — och han kommer fram till graven först. Kvinnorna har då hunnit lämna platsen, så nu finns ingen där. Johannes lutar sig fram och tittar in i graven och ser linnebindlarna, men han går inte in.

När Petrus kommer fram, tvekar han inte, utan går direkt in. Han ser linnebindlarna ligga där och också duken som användes för att svepa Jesu huvud. Den ligger hoprullad för sig på ett ställe. Johannes går nu också in i graven, och han tror på vad Maria berättat. Men varken Petrus eller Johannes fattar att Jesus har blivit uppväckt från de döda, trots att han så ofta hade talat om det för dem. Förbryllade går de två tillbaka hem, men Maria, som har kommit tillbaka till graven, stannar kvar.

Under tiden skyndar de andra kvinnorna i väg för att underrätta lärjungarna om att Jesus har blivit uppväckt, som änglarna befallde dem att göra. De springer så fort de kan, och då möter Jesus dem och säger: ”Var hälsade! ” De faller ner inför hans fötter och betygar honom sin vördnad. Då säger Jesus: ”Hys ingen fruktan! Gå, underrätta mina bröder, så att de kan gå bort till Galileen; och där skall de få se mig.”

Tidigare, då jordbävningen inträffade och änglarna kom, blev soldaterna som vaktade helt lamslagna och blev som döda. Då de hade sansat sig, gick de genast in i staden och underrättade de främsta prästerna om vad som hade hänt. Dessa höll då rådslag med judarnas ”äldre män” och beslöt att försöka tysta ner saken genom att muta soldaterna och ge dem den här anvisningen: ”Säg: ’Hans lärjungar kom om natten och stal bort honom medan vi sov.’”

Eftersom romerska soldater kan straffas med döden om de somnar på sin post, lovade prästerna: ”Om detta [att ni har somnat] når ståthållarens öron, skall vi övertyga honom och skall göra er fria från bekymmer.” Eftersom mutan var tillräckligt stor, gjorde soldaterna som de hade blivit tillsagda. Det ledde till att ett falskt rykte om att Jesu kropp hade stulits spred sig vida omkring bland judarna.

Maria Magdalena, som stannar kvar vid graven, är utom sig av sorg. Var kan Jesus vara? Hon lutar sig framåt för att se in i graven, och då får hon se de två änglarna i vitt, som har kommit tillbaka! De sitter där Jesu kropp har legat — en vid huvudet och en vid fötterna. ”Kvinna, varför gråter du?” frågar de.

”De har tagit bort min Herre”, svarar Maria, ”och jag vet inte var de har lagt honom.” Sedan vänder hon sig om och ser någon som upprepar frågan: ”Kvinna, varför gråter du?” Och den här personen frågar också: ”Vem letar du efter?”

Eftersom hon föreställer sig att den här personen är den man som sköter trädgården där graven finns, säger hon till honom: ”Herre, om du har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, och jag skall ta bort honom.”

”Maria! ” säger personen. Och genast vet hon att det är Jesus, för hon känner igen hans sätt att tilltala henne. ”Rabbouni!” (som betyder: ”Lärare! ”) utbrister hon. Överlycklig hugger hon tag i Jesus, men han säger: ”Sluta med att klänga fast vid mig, för jag har ännu inte farit upp till Fadern. Men bege dig till mina bröder och säg till dem: ’Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.’”

Maria springer nu till den plats där apostlarna och de andra lärjungarna har församlats. De andra kvinnorna har redan berättat att de har sett den uppväckte Jesus, och nu kommer Maria och berättar att hon också har gjort det. Men männen trodde inte på vad de första kvinnorna berättade och tror tydligtvis inte heller på vad Maria säger. Matteus 28:3—15; Markus 16:5—8; Lukas 24:4—12; Johannes 20:2—18.

▪ Vad gör Maria Magdalena då man finner att graven är tom, och vad får de andra kvinnorna vara med om?

▪ Hur reagerar Petrus och Johannes, när de finner att graven är tom?

▪ Vad råkar de andra kvinnorna ut för, när de är på väg till lärjungarna för att berätta om Jesu uppståndelse?

▪ Vad hade hänt soldaterna som vaktade, och hur reagerade prästerna på deras rapport?

▪ Vad händer när Maria Magdalena är ensam vid graven, och hur reagerar lärjungarna på det kvinnorna berättar?

LÄRJUNGARNA är fortfarande nedstämda. De kan inte fatta innebörden i att graven är tom, och inte heller tror de på kvinnornas berättelser. Senare på söndagen lämnar därför Kleopas och en annan lärjunge Jerusalem för att bege sig till Emmaus, som ligger på omkring 11 kilometers avstånd.

De går och diskuterar dagens händelser, då en främling sluter sig till dem. ”Vad är det för frågor ni håller på att debattera med varandra under er vandring?” frågar han.

Lärjungarna stannar med sorgsna ansikten, och Kleopas svarar: ”Bor du såsom en främling för dig själv i Jerusalem och vet alltså inte om de ting som har hänt där i dessa dagar?” Främlingen frågar: ”Vilka ting?”

”De ting som gäller Jesus, nasaréen”, svarar de. ”Våra främsta präster och styresmän utlämnade honom till dödsdom och hängde honom på pålen. Men vi hoppades att han var den som var bestämd att befria Israel.”

Kleopas och hans kamrat förklarar dagens häpnadsväckande händelser — berättelsen om den övernaturliga synen av änglar och den tomma graven — men de erkänner sedan hur förbryllade de är över innebörden i allt detta. Främlingen tillrättavisar dem med orden: ”O ni oförståndiga och sena i hjärtat till att tro på alla de ting som profeterna har talat! Måste inte Kristus utstå dessa ting och gå in i sin härlighet?” Därefter uttyder han för dem ställen ur den heliga texten angående Kristus.

Slutligen närmar de sig Emmaus, och främlingen beter sig som om han tänkte gå vidare. Men lärjungarna vill höra mer och uppmanar honom: ”Stanna hos oss, eftersom det är emot kvällen.” Han stannar därför och äter tillsammans med dem, och när han ber en bön och bryter brödet och räcker det till dem, inser de att det faktiskt är Jesus i en materialiserad mänsklig kropp. Men då försvinner han.

Nu förstår de varför främlingen kunde veta så mycket! De frågar: ”Var inte våra hjärtan brinnande, när han talade till oss på vägen, när han helt upplät Skrifterna för oss?” Utan att dröja står de upp och skyndar tillbaka till Jerusalem, där de finner apostlarna och dem som är församlade med dem. Innan Kleopas och hans kamrat hinner säga något, berättar de andra entusiastiskt: ”Herren har faktiskt blivit uppväckt, och han har visat sig för Simon!” Därefter berättar de två om hur Jesus har visat sig för dem också. Han har alltså under dagen visat sig fyra gånger för olika lärjungar.

Jesus visar sig nu plötsligt för femte gången. Trots att dörrarna är låsta, därför att lärjungarna fruktar för judarna, kommer han in, står mitt ibland dem och säger: ”Må ni ha frid.” De blir förfärade och föreställer sig att de ser en ande. Men Jesus förklarar att han inte är någon vålnad och säger: ”Varför är ni oroade, och varför stiger tvivel upp i era hjärtan? Se på mina händer och mina fötter, att det är jag själv; ta på mig och se, för en ande har inte kött och ben, alldeles som ni ser att jag har.” Men de vill ändå inte tro.

För att hjälpa dem att fatta att han verkligen är Jesus frågar han dem: ”Har ni något där att äta?” Och sedan han har tagit emot ett stycke halstrad fisk, som han äter upp, säger han: ”Dessa är mina ord, som jag talade till er medan jag ännu var hos er [innan jag dog], att alla de ting som är skrivna om mig i Moses lag och i Profeterna och Psalmerna måste uppfyllas.”

Jesus fortsätter med vad som faktiskt utgör ett bibelstudium med dem, och han undervisar: ”Så är det skrivet, att Kristus skulle lida och uppstå från de döda på tredje dagen och att det på grundval av hans namn skulle predikas sinnesändring till synders förlåtelse bland alla nationerna — med början från Jerusalem; om dessa ting skall ni vara vittnen.”